Barbacka i djupsnö
Igår när jag kom till ridskolan stod finaste Pussepojken ute i hagen och mumsade hö. För ovanlighetens skull hade jag kameran med, så han blev förevigad.
Så mycket smalare och med mycket mindre svank:
Här med sin älsklingsflicka Sunny, en renrasig haflinger:
Sedan fick han lämna sin älskling och gå in i stallet istället. Där blev det snabb avborstning innan tränset åkte på. Barbackaridning! Skall jag vara ärlig så kände jag inte för någon mer avancerad ridning. Jag har inte ridit honom på en månad och till nästa gång jag åker ut blir det tre veckor. Så då är det roligare att bara mysa sista turen 2010.
Vi skrittade iväg längs rakbanan, där var det ett par decimeter snö så Hampus fick kämpa på för att komma någon vart. Vi tog oss i alla fall genom skogen och en bit på vägen innan jag frös för mycket och vi vände hemåt. Jag var väldigt varm om baken och insidan av låren, men däremot inte utsidan. En lurvig fjording värmer väldigt bra.
Hampus var världens finaste (som alltid) även om han fick sina tjurryck ibland. Jag är övertygad om att det är något han gör för att han vet att han kan göra det med mig. Till exempel så snubblade han till vid ett tillfälle så jag höll på att kana av, då stannade han och stod stilla tills jag fått tillbaka balansen. När jag väl kände att jag hade bra balans, då gjorde han ett tjurryck. Hade han gjort det medan jag var i obalans skulle jag ju aldrig lyckats sitta kvar.
Åter i stallet träffade jag på H som kommer att hoppträna oss nästa år. Hon berättade att Hampus var den bästa ridskolehäst hon träffat på, han var alltid gudasnäll att rida och eftersom han alltid fattar galopp så länge man kommer ihåg att skänkla (även om tyglarna glappar) så är han perfekt att använda när man vill att eleven skall få känna på lite galopp. Hon var så översvallande i sin glädje över Hampus, det värmde mattehjärtat.
Det fick mig även att tänka om. Jag har planerat att, så snart ekonomin tillåter, ta tillbaka Hampus till mig. Men det är ju bara själviskt tänkande av mig. Skall jag se till Hampus situation, och vad han mår bäst av, så skall han ju vara kvar på ridskolan så länge han trivs och de har nytta av honom. Det är vad som är bäst för honom (även om jag gråter en skvätt).
