Stubbåker är livet!

Jag har lite skrivkramp, så jag ligger efter med rapporteringen. Men de trillar in allt eftersom.

Efter tisdagens hoppning fick Hampus vara ledig en dag, så det var en glad pojke som mötte mig i torsdags när jag ropade. Han tycker att det är så roligt att få göra någonting, vad som helst, bara han får vara med.

Första dagen med träns sedan vargtänderna togs och tanken var att vi skulle rida bort till rakbanan och jogga lite samt rulla i lugn galopp. Men det är en lång grusväg att traska innan man kommer till rakbanan (20-25 minuter i skritt) och Hampus tycker fortfarande att grusvägar är jobbiga att gå på.

Räddningen blev stubbåkrarna. Vi har fått okej att rida på alla stubbåkrar runt stallet och det är något som vi verkligen nyttjar. Hampus trodde först inte sina ögon när han fick gå bredvid grusvägen istället för på den och som i ett trollslag fick han ett helt annat driv i skritten. Det är nästan skrattretande vilken skillnad underlaget kan göra.

Först blev det lite skrittdressyr innan vi gick över till trav och lite volter. Han är smidigare än han ser ut att vara, den lilla flodhästen. Vi jobbade på riktigt hyfsat, även om det är lättare med en tränare som tittar på. Jag försökte rida som min förra dressyrtränare V lärt mig, men det var ju trots allt fyra år sedan sist. Hampus tyckte det var så roligt att göra lite voltarbete, så jag vågade mig på att fatta galopp. Men det skulle jag inte gjort. Han stack direkt iväg i ökad galopp och drog mot stallet. Jag blev förstås nervös, gjorde halvhalter och efter fyra språng stod han stilla. Provade några fler fattningar, men med samma resultat.

Travade en stund blandat med lite övergångar till skritt och han var superfin hela tiden. Inte tung i handen men inte heller överilad, dessutom verkade han väldigt nöjd med bettet. Åter vid stallet red jag en stund i paddocken för att se hur galoppfattningarna kändes där. Bus-Hampus tyckte uppenbarligen att det var superkul att galoppera på stubbåker för i paddocken presenterade han lugna fattningar följt av lugn galopp. Hm... Uppenbarligen har jag underskattat min överviktiga, ömfotade och lobotomerade ridskolehäst. Han är inte alls lugn och stabil, som jag fått för mig, utan han är bara ömfotad och väljer sina tillfällen för bus väldigt väl. Jag kan erkänna att jag fick en försmak av det på hoppningen (då han bockade!), men det hade jag ändå förklarat bort med att hinder gör de flesta hästar glada.

Jag har helt missbedömt honom. Han är minst lika busig och pigg som han var som ung, enda skillnaden är att han nu tar lite mer hänsyn till ryttaren (ja, inte till mig då...) och att han är ömfotad. Givetvis orkar han inte lika mycket som när han var i kondition, men fortfarande är det tillräckligt mycket krut i honom för att jag skall bli omtumlad.

Efter paddockvistelsen fick han därför jogga av sig på gräsunderlag och det passade herrn utmärkt. Han joggade i en fantastiskt fin distansjogg, som fick mig att börja drömma drömmar om en liten Clear Round nästa år.

Åter i stallet var han lite svettig och fick sig en avsvampning. Den mottogs med upphöjt lugn, för man är väl en gentleman.
Trackback
RSS 2.0