Hoppträning

Igår ville jag ha gott om tid inför hoppträningen, så när jag kom gående i stallet var min vackra springare försvunnen. Misstänkte att han gick på lektion, men enligt planeringen så skulle han inte gå på 11-lektionen utan bara på 10-lektionen. Hur kan man tappa bort en hel fjording?

Men så kom han traskandes i stallgången med en tjej, och jag insåg att jag var så tidig att 10-lektionen precis slutat. Det blev därför mys en bra stund i boxen innan jag sadlade på igen och vi gav oss ut för uppvärmning. Provade först i paddocken, men där var det väldigt ojämnt, så istället red vi till banvallen. Där blev Hampus heltokig. Han försökte vända om varje gång vi gjorde halt och när vi var nästan längst bort så lyckades han både vända om och sätta av i full galopp. Snacka om att känna sig som en liten vante på ryggen. Men efter några fula nödbromsningar stannade han lika plötsligt som han satte av. Trots att känslorna svallade inombords berömde jag honom ordentligt. Sedan vände vi tillbaka bort från stallet, för matte hade bestämt att vi skulle längst bort.

Först när vi skrittade hela vägen tillbaka kom jag ihåg att han inte ridits ensam sedan innan jul, så egentligen var protesten inte så konstig. Bara lite plötslig. Så när vi red in i ridhuset var jag ganska skakig i benen och tänkte många skrämmande tankar om vad som skulle ha kunnat hända...

Värmde upp i lite trav och galopp där inne, medan tränare H byggde upp tre studshinder. Sedan fick jag vända upp på medellinjen, hoppa de tre studsen, vända ut på ridbanan igen och så rulla på så en massa gånger. Redan från början håvade jag in beröm av H. Inte riktigt van vid sådant... Men tydligen matchar inte mitt hoppsjälvförtroende med min hoppsits och hjälpgivning, så jag får väl gaska upp mig lite. H tyckte att min allra största tillgång var blicken, och det har jag ju fått höra förut, även om det var läääänge sedan. Vi vilade lite då och då, Hampus (eh, jag också!) tyckte det var lite jobbigt efter några gånger och då behövdes det pustas lite.

På slutet, när jag verkligen red varje meter, började han äntligen fatta att det inte bara var att rusa sig genom serien, utan att vi faktiskt skulle hoppa fina språng. H trodde att han skulle förstå övningen mycket snabbare nästa gång och jag tror det stämmer. Efter en riktigt fin runda blev det skritt och klapp, förmodligen tränar vi igen redan nästa lördag.

Sedan blev det avsutten avskrittning av Hampus. Han var genomblöt hel och hållen, förutom bakdelen förstås. Stackars liten, såg ut som vi hade kört värsta träningspasset (och det hade vi ju). Men han var så nöjd, han älskar ju att jobba.
Trackback
RSS 2.0