Hampus

 

Tog in honom och gav kraftfoder. Gjorde i ordning honom för transporten medan han åt, sedan fick han stå och vänta medan jag och J packade in all utrustning i transporten samt gjorde klart Weber.

 

Därefter blev det lastning. Hampus var skeptisk till att kliva in på högra sidan, istället för vänstra, men när han väl klivit på kom han ihåg vad lastning till höger betydde. Han började genast trampa runt för att se var Weber var någonstans, och lugnade sig först när Weber klev på bredvid honom. Då var han nöjd igen och stod lugnt.

 

Det blev en lugn färd till Hågadalen, med två hästar som uppenbart trivs i varandras sällskap. Framme vid parkeringen gjorde vi oss i ordning för ridning innan hästarna fick kliva av. Bägge var lugna, så skönt att kunna sadla utan en häst som jazzar omkring och inte vill lyssna.

 

Vi skrittade iväg samma väg som sist, Hampus gick med lite tveksamhet först över bron. Det tar sig! Han sneglade dock mellan räckena och såg det porlande vattnet. Väldigt farligt. :-P

 

Sedan red vi upp på banvallen och följde den i en timme. Ganska direkt blev det dramatiskt då Weber blev rädd för några skidåkare. Hampus drog hemåt för säkerhets skull (han litar fortfarande mer på andra hästar än på mig), men jag fick stopp på honom efter några meter.

 

Sedan var Hampus spänd så fort det kom en skidåkare. Vilket mer än halva ridsträckan bortåt bestod av... Det gick bara att skritta och han gjorde flyktförsök nästan varje gång. Trots att Weber ganska snart accepterade skidåkarna så fortsatte Hampus att "se monster"...

 

När det väl blev fritt från skidåkare så blev det en del trav. Hampus behövde jobba av sig lite energi... Han var stark i traven, men vi skiftade så Weber fick agera bromskloss ibland. Gladast var dock Hampus i täten, vilket inte brukar vara fallet. Vem har bytt ut min lugna gamla valack?

 

Han lugnade sig hyfsat när vi travat en längre sträcka i lite djupare snö, då gick han gärna och sov bakom Weber. Men efter en stund återkom skidåkarna och då blev det balanstrav, passage och diverse rusningsförsök. Suck... Han var absolut inte rädd, utan såg bara skidåkarna som en ursäkt för att busa lite.

 

Efter två timmars ridning hade han verkligen fått upp ångan och tyckte att det bara blev roligare och roligare att vara ute... Jag var ganska glad över att vara tillbaka vid transporten. Där fick han stå uppbunden utanför med ylletäcket på sig medan vi fikade lite grann och återhämtade oss efter strapatsen. Jag drömmer dock om den dagen då jag kan transportera Hampus själv till Hågadalen och sedan ligga och rulla i galopp på banvallen. Men det får bli under sommaren då skidåkarna är långt borta. ;-)

 

Vi provade att lasta Weber först på hemvägen, Hampus klev sedan på utan några problem och vi kunde rulla precis lika enkelt hemåt. Jag blir så glad över att han återigen blivit lättlastad, hoppas nu det håller i sig. Jag tror nyckeln ligger i att inte stressa vid lastning, köra mjukt och göra roliga saker när vi kommit fram.

 

Tillbaka i stallet fick han äta sitt blöta foder med lite ompyssling och sedan återvända till hagen. Han gick med långa skrittsteg, så jag fick göra halter några gånger för att dämpa honom. Glad farbror! När jag släppte ut honom i hagen pep han iväg i full galopp till de andra hästarna...