Oj vad han orkar!

I söndags red jag äntligen ut på grusvägen mot Nyland. Dvs hela vägen, inte bara fram till vändplanen. Jag hade ett minne av att det var en väldigt lång grusväg efter vändplanen, med enorma backar. Men minnet bedrog mig lite. ;-) Visst blev det en längre tur än bara till vändplanen och visst var det backigt. Men nya grusvägen efter skoterleden är nog tuffare ändå. :-P
 
Jag hade pulsmätare på Hampus och det var roligt att kolla på den ibland. Han tuffade på så bra, så fort det inte var nedförsbacke fick han trava och så höll jag koll så pulsen inte gick över 150 spm. När vi hade ridit hela vägen till sista vändplanen, där en traktorväg sedan går genom skogen till Nyland, så vände vi hemåt och fick därmed massor med uppförsbackar. Trodde inte han skulle orka trava i dem, men det gjorde han. Blev så imponerad av hans ork!
 
När vi sedan kom till vanliga vändplanen igen, dvs han hade fått pusta lite i skritt i nedförsbacken, så låg pulsen på 83 spm. Jag fegade ur då och trodde att han var helt slutkörd, så han fick skritta de sista 3 km hem. Pratade med fantastiska Mia (www.distansritt.nu) som sade att det var helt ok återhämtningsvärde, speciellt om man beaktar att han har björnpäls nu, vilket förstås gör att pulsen blir lite högre.
 
Så nästa gång kommer jag våga fortsätta trava även på hemväg, då tar det lite kortare tid att komma hem. Totalt var vi ute i 80 minuter och tog oss 8 km. När vi väl var hemma igen och jag satt av, så hade han gått ned till 60 spm precis som man skall. Men på tävling kan vi förstås inte skritta 3 km innan grind/målgång. ;-)
 
Hampus verkade tycka att det var en rolig tur. Så jag skall försöka hinna rida den en gång i veckan och jämföra pulsvärdena för att se hur tränad han blir. Är lite sugen på en sulkykabel så jag kan se pulsen när jag kör också...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0