Hampus

Idag fick Hampus agera ridskolehäst igen, då min brorsdotter på drygt 2 ½ år fick sitta på honom. Hon blev överförtjust, men jag märkte att Hampus var lite nervös över uppgiften. Inte så att han spände sig eller rörde sig ryckigt, men han förstod vilken känslig liten varelse han hade på ryggen och ville helt enkelt inte göra fel. Goaste, snällaste Hampus! <3

 

Efter några minuters skritt så var brorsdottern nöjd och Hampus fick gå in i stallet för kraftfoder, borstning och hovkratsning. Sedan åkte bomlösa sadeln på och jag trixade lite med sadelgjordar. Just nu vill ingen sadelgjord passa riktigt, alla tar i vänster framben. :-( Provade Ariels korta gjord men den var så kort att jag nästan inte fick på den. Hade hoppats att den, i och med att den var så kort, inte skulle ta i frambenet, men när jag red kände jag att den gjorde det några gånger ändå. Suck! Får leta vidare bland sadelgjordarna på marknaden.

 

Vi skrittade längs grusvägen och upp över berget. Hampus pustade och stånkade i snön, som var hårdpackad första biten (men inte så hårt att han inte trampade igenom) och halvfluffig blötsnö andra biten. Ju mer han låter, desto mer lösgjord vet jag att han blir. Jag har lärt mig att han måste få arbeta och ta i med hela kroppen, annars mår han helt enkelt inte bra. Så det gäller att jag pushar honom så jag inte blir för lat av mig. ;-)

 

Han var genomsvettig när vi kom hem igen, men det gör inte så mycket. Han fick gå ut med övergångstäcket på sig och så plockade jag av honom det efter några timmar när han torkat. Så smidigt när man bor bredvid lösdriften. :-D

Igår skrittade jag ut barbacka på Hampus längs storgatan. Det var en händelselös ridtur, kanske för att jag var så seg och egentligen inte ville rida. Men jag försöker tänka att jag äntligen kommit igång med Hampus och att det var sista (!) ridturen i mörker där vi bara skrittar. Nästa gång det är mörkt kommer vi att få börja trava. Längtar...

 

Hampus var nöjd, han brummade och hummade och verkade mycket nöjd med att vara ute och röra på sig. Men han var lika nöjd när han fick parkera utanför hagen, bli av med alla reflexer och sedan gå in i hagen igen.

Igår blev det en barbackatur på Hampus. Han är så grymt skön att sitta på nu, rejält med ryggmuskler. :-D Vi red på grusvägen och jag vet inte vad som flög i honom, men han fick ett riktigt bra driv i skritten. Sådana gånger är det bra med runkeeper, jag känner inte alltid att han jobbar på, utan får det bekräftat när det går 5 km/h istället för 4 km/h som är hans vanliga fart.

 

Det var en del snö och som alltid både uppförs- och nedförsbackar. Det är så skönt att rida honom i kuperad terräng, han har stenkoll på vart han sätter fötterna och anpassar tempot efter lutning. Hoppas han kan lära Ricky och Grålle sin teknik också...

 

Hemma igen fick han gå direkt ut i hagen, gjorde halt vid grinden, satt av och hade honom sedan lös (!) medan jag tog bort reflexbenskydden och reflexridtäcket. Bästa grabben stod helt stilla ända tills jag smackade åt honom att gå in genom grinden. Han är verkligen superduktig att parkeras. <3

 

Han var svettig, så jag hämtade övergångstäcket och lade på honom. Var ut en timme senare och då var han torr igen. Skönt att kunna göra så, jag ogillar tanken på att han skall vara svettig när det är minusgrader ute.

I söndags red vi iväg längs grusvägen och upp mot berget. Hampus mindes när vi red där i december, så han var väldigt glad att vi svängde vänster till det flackare området istället för höger till den superbranta backen. ;-)

 

Vi skrittade i lugn takt bortåt och precis lika lugnt hemåt igen. Hampus hummade nöjt för sig själv och jag började låta tankarna fara lite. Vips ramlade det snö från en gran bredvid vägen, Hampus (som förmodligen också gick i egna tankar) kastade sig baklänges och jag hade fullt sjå med at lugna en stackars gammal farbror. Sötnosen! <3

 

I näst sista uppförsbacken på hemväg kunde jag inte hålla mig, utan drev Hampus upp i trav några steg och därefter galopp. Vi galopperade uppför och sedan fick jag Hampus att sakta av till trav, skritt och slutligen halt enbart med röst och sits. <3 Jag älskar verkligen den här killen mer och mer för varje gång jag rider honom. Hoppas verkligen att han blir trettio år gammal och är pigg in i det sista, så vi har många roliga år framför oss. :-)

 

Hemma igen var han inte ens svettig, även om han inte andades helt lugnt. ;-) Nu tänker jag försöka hålla mig till planen framöver och skritta några veckor till innan vi börjar smyga in trav.

 

Jag längtar verkligen till sommaren och alla härliga busgalopper!

I lördags blev det skritt längs Storgatan. Pappa var där och plogade vägen en bit, så Hampus kunde välja vänster sida av vägen som var snötäckt eller höger sida som var plogad. Han valde vänster sida... ;-)

 

Vi hade pulsat en bit när vi mötte pappa som plogade vår sida av vägen. Hampus reagerade överhuvudtaget inte på att det kom en traktor, han är verkligen stencool i sådana lägen. <3 Det var först när pappa stannade, drog ned rutan och ropade på Hampus som han höjde på huvudet lite. :-P

 

Vi skrittade en ganska lång bit på Storgatan, successivt ökar vi på skrittrundorna, men jag längtar tills vi får börja trava...

 

Träffade även på granne J med sina hundar Sigge och Totte, Hampus var precis lika lugn då, viket känns skönt. Han verkar nästan helt blivit botad från sin hundskräck.

 

Hemma igen var Hampus nöjd med ridturen, men när jag gosade med de andra hästarna i hagen kom han och ville ut igen. ;-)

Igår blev det en riktig mystur på Hampus rygg. <3 Han var torr för första gången på evigheter (jag täckar honom sällan), så det blev en barbackatur.

 

I mörker och blåst skrittade vi iväg längs grusvägen. Jag kände mig så trygg på hans breda rygg, det är en härlig känsla att kunna lita på hästen fullt ut. Sedan är han förstås fortfarande ett flyktdjur, så jag kan aldrig förvänta mig att han är lugn i alla lägen. Men det var sådan harmoni i ridturen och jag hade en lyckokänsla hela tiden.

 

Jag hoppas verkligen att Hampus blir riktigt gammal, så vi får många fler år på oss att ah sådana här härliga turer. Sedan längtar jag förstås efter att få trava och galoppera också, men det blir dags för det längre fram.

 

Hampus var också väldigt tillfreds, hummade en del och frustade. Han var för första gången helt ointresserad av att han lämnade de andra hästarna, så det gör skillnad om vi rider ofta eller sällan.

 

Han fäller för övrigt något helt kopiöst nu, men det finns en del päls att bli av med också...

Igår började det töa, så när Hampus och jag skrittade iväg hade snön blivit ganska tung att gå igenom. Det kändes skönt att ha lagt på snösulor, jag märkte aldrig av kramsnön som garanterat varit ett problem annars. Hampus var enormt ivrig att ge sig iväg, högg efter bettet när jag tränsade. Det märks på honom att han tycker om att vara igång igen. :-)

 

Vi skrittade längs skoterleden, så det var uppförsbacke hela tiden. Det i kombination med blötsnön gjorde att Hampus frustade och pustade en hel del. Men det är så nyttigt för honom att få jobba skonsamt med hela kroppen. Han verkade också väldigt nöjd. :-)

 

Tillbaka i stallet gnäggade han för första gången, tror att han har börjat lära sig att han får komma tillbaka till de andra hästarna igen.

Äntligen var det tillräckligt varmt (eh, tio minusgrader...) för att rida. Hampus var lite ängslig när jag tog in honom i stallet, men han stod ändå snällt där.

 

Valde att rida barbacka, jag behöver verkligen träna min balans och Hampus är så skön barbacka. :-) Skrittade iväg mot Storgatan och därmed förbi hagen. De andra tittade en del efter honom, men Hampus var fokuserad på äventyr istället.

 

Vi träffade ganska snabbt grannen S, så det blev en liten pratstund. Hampus skruvade lite på sig, men accepterade att stå och vänta. Däremot tyckte han att vi kunde vända hem igen när vi pratat klart, istället för att rida vidare. Han var dock inte svår att övertala att fortsätta.

 

Vi koncentrerade oss på att trampa på ordentligt i skritten och Hampus var riktigt duktig. Lagom till att vi skulle vända kom det två golden retriever i full fart mot oss. :-S Deras husse ropade på dem så de vände tillbaka innan Hampus hann bli upprörd, men efter några meter vände de tillbaka till oss och kom skällandes med glatt viftande svansar.

 

Hampus började vända först åt vänster och sedan åt höger, medan jag parerade med tygel och skänkel. Tror inte det syntes så mycket för blotta ögat, men det kändes rejält när jag satt uppe på. En riktigt panikslagen häst som var på väg att kasta sig hem till tryggheten.

 

Men han lyssnade på mig och äntligen så litade han också på det jag sade. Hundarna fick busa runt oss och vi kunde skritta tillsammans med dem och deras husse (granne J) ett tiotal meter. Hampus hade koll på hundarna, men slappnade gradvis av.

 

Hemvägen blev mest en massa beröm. Jag blev så himla glad över att han äntligen litar på mig, att jag kan känna mig så trygg med honom. Finaste Hampus! <3 Jag lovar att vi bara skall göra roliga saker framöver, även om de kommer vara lite jobbiga ibland.

 

Eftersom vi passerade hagen på hemväg också och jag inte hade någon sadel, så släppte jag honom direkt i hagen. Han stod kvar och gosade några minuter, innan han lugnt skrittade iväg till de andra.

I söndags hade snön anlänt, så det fick bli en lugn skrittur då Hampus fick rejäla styltor under fötterna. Funderade lite på att sätta snösulor på honom vid nästa skoning, men jag får se hur jag gör. Nu har snön försvunnit igen...

 

Vi skrittade bort längs grusvägen, även om vi mest höll oss i vägrenen där Hampus hade bättre fäste. Han skrittade väldigt långsamt, som alltid när han inte har full koll på fötterna sänker han tempot. Klok kille, även om jag gärna hade ridit lite snabbare. ;-)

 

Vi testade nya vägen som tillkommit över berget, det är ganska brant klättring men Hampus tyckte det var roligt med lite utmaning. Han flämtade ganska häftigt när vi var uppe, men återhämtade sig bra under vägen tillbaka igen. Han var inte alls lika svettig som dagen innan, men fick täcke på sig i alla fall. Jag tror han tycker om att hålla sig varm en stund efter ridningen.

I lördags gav vi oss ut på en skrittur. Veckan har växlat mellan väldigt många minusgrader och storm (där man rekommenderades att hålla sig inne), så de flesta riddagar har fått bli hagdagar. Därför skrittar jag ett tag nu, så vi kommer igång lite lagom innan den riktiga träningen tar vid.

 

Vi skrittade iväg längs skoterleden, med en hel del omvägar ut på kalhyggen och steniga skogspartier. Stormen hade fällt flera träd över skoterleden, så enda sättet att rida vidare var att runda trädtoppen eller roten. Vi kämpade på tillsammans, Hampus är helt otrolig på att ta sig fram.

 

Ett par gånger frågade han mig om jag var säker på att vi verkligen skulle genom/över ett visst område, men när jag uppmuntrade honom att fortsätta så gick han vidare. Är så imponerad av honom! <3

 

Efter en timmes ridning var det en nöjd farbror som kom hem. Han var genomsvettig, så den kuperade terrängen gör verkligen att han får jobba ordentligt. Lade på honom hans övergångstäcke som han fick ha några timmar i hagen. Han torkar bra med det på sig, även om jag skulle vilja ha ett fleece- eller ylletäcke under. Jag har några sådana täcken till honom, men inget som passar så bra i fronten att jag vill att han har det på sig i hagen.

 

Får bli en julklapp till... Han fick nya blåa boots till bakhovarna när jag var på Globen. ;-)

 

 

Igår kravlade jag mig äntligen upp i sadeln igen. Vädret har plötsligt slagit om, från minus sexton grader i förrgår till två plusgrader igår. :-S Den lilla snö som kommit blev till kramsnö, men skritta kunde vi i alla fall göra.

 

Fokuserade på att få honom att trampa på ordentligt i skritten redan från början, så han jobbade genom hela kroppen. Han pustade och stånkade över att behöva jobba, men blev så himla fin av det arbetet. Jag måste ta mig själv i kragen och rida honom så ofta det bara går, inser att de tyvärr inte går så mycket i hagen som jag skulle vilja och då blir det jag som får röra på honom istället.

 

Ju mer han rör sig desto bättre mår hans kropp. Det vet jag sedan tidigare, men vädret är ett stort hinder för oss. När det blåser blir han spänd och jag har inte velat rida honom då målet är att få honom avspänd. Sedan har det varit isgata när han inte hade broddar och så nu den här fruktansvärda kylan. Men nu har jag bestämt mig att rida oavsett väder och istället sänka kraven på det arbete vi gör.

 

När vi skrittat hem igen tog vi oss över våra sex cavaletti tre gånger i skritt. Han slog i mindre för varje gång, men än har han inte klarat av att gå igenom hela serien utan att slå i någon bom. Funderar på att ta honom på lina någon kväll för att se hur han egentligen rör sig över dem. Kanske är inte avståndet optimalt ändå.

I tisdags hade jag bestämt mig för att testa pulsmätaren trots Hampus tjocka vinterpäls. Eftersom bomlösa sadeln är lite knepig när man sadlar, så fick det bli hoppsadeln istället. Krånglade en del med pulsmätaren, det är lite mycket sladdar att hålla reda på när man inte använt den på ett tag. Blötte pälsen där plattorna skall sitta och så smetade jag på rejält med blågel. Det verkade fungera bra, pulsen dök upp på klockan i alla fall.

 

Skrittade iväg mot Storgatan och kunde ganska snabbt konstatera att det var lite för halt för Hampus. Han halkade nästan aldrig, men fick ett väldigt kort, trippigt steg som han inte ändrade hur mycket jag än drev. Det märktes att han ville ta ut steget mer men inte vågade. När han halkade till så gick pulsen upp 10-20 slag, fascinerande att se. Det stärker min tes om att han är väldigt känslig när det gäller fäste, precis som att han alltid har full koll och balans i nedförsbackar.

 

Vi provade att trava lite längs Storgatan, men det var alldeles för halt. Svängde förbi en äng vi får rida på och provade att trava där. Oj vilket sug i munnen och tryck i bakdelen! Där märktes det att han fick fäste... Det skall bli så skönt att få broddar på honom så vi kan jobba vidare med ridningen utan att oroa oss över underlaget.

 

Skrittade hem en trött och flåsig farbror, som dock inte hade särskilt hög puls. Låg på 80 spm nästan hela tiden. När vi travade kröp den upp mot 130 spm, men inget alarmerande. Tror det får bli pulsmätare framöver när vi joggar omkring. Det ger i alla fall mig mer motivation. :-)

I söndags gav vi oss ut i tråkvädret. Det var mulet, isigt på marken och så småduggade det. Inte särskilt uppmuntrande, men jag är så ridsugen nu att det inte spelar någon roll. ;-)

 

Vi skrittade på grusvägen bort mot vändplanen, Hampus ville ta till höger mot berget men jag förklarade att vi måste variera vägarna och fortsätta rakt fram istället. Han hade lite dåligt fäste ibland men kämpade på ändå. Skall bli så skönt när hovslagaren kommer och vi får broddat.

 

Innan vi vände provade jag att rygga en gång, det gick sådär. Gjorde fler ryggningar på hemväg och då gick det bättre. Han glömmer som bort hur man gör mellan gångerna vi tränar...

 

Trots att fästet inte var det bästa, så blev han mjuk och avslappnad i kroppen. Han mår verkligen bra att få gå längre stunder på lång tygel och hitta sin egen balans.

 

Kortade tyglarna en kort stund och fick till min förvåning direkt en mjuk kontakt med honom och efter lite drivning in i handen gick han i form. Som den självklaraste saken i världen... Åh vad jag längtar till vi är igång ordentligt igen!

 

Han var lite svettig på halsen, så nu beställer jag hem en klippmaskin och försöker lära mig klippa häst. ;-) Tur att ingen ser oss i urskogarna.

I lördags gjorde pappa och jag klart den nya grinden och slussen. Nu har hästarna två grindar i hagen, en vid ligghallen och en vid björkängen. De är nästan alltid på något utav de ställena, så träningen med Hampus kommer gå så mycket lättare nu. :-) Att det blev en sluss också, beror på att grinden är så nära en 90-väg och jag vill inte riskera att någon av de andra hästarna smiter med ut och blir påkörd.

 

Hampus invigde slussen med stor nyfikenhet, speciellt som det fanns gräs där! Sedan följde han mig, något motvilligt, in i stallet och skötselplatsen. Gjorde i ordning honom, det är skönt med en häst som inte rullar sig så ofta. ;-)

 

Skrittade iväg längs grusvägen och red sedan på skogsstigen tills den tog slut. Hampus tyckte att vi kunde vända ett par gånger, men fortsatte ändå framåt när jag sade till honom. Det var ganska vattensjukt på sina håll, men han har verkligen blivit trygg med mig och vatten. <3

 

På hemväg var han lite ivrigare, så då matade jag på honom lite mer. Vi gör framsteg med tempot i skritten. :-) Hemma igen kunde jag konstatera att han blivit svettig, funderar på om det är dags att klippa honom lite. Men samtidigt är det ovanligt varmt just nu, så det kanske är onödigt så länge vi bara skrittar.

 

Han fick fleecetäcke på sig några timmar i hagen, det verkade han nöjd med.

Igår red jag ut barbacka på Hampus. Var så ridsugen så jag kunde inte motstå när han stod vid grinden. ;-) För att spara tid blev det inga reflexer heller (lerig häst!), så vi fick hålla oss på vägarna runt gården. Klättrade i backen ett par gånger och tog lite olika småvägar.

 

Hampus var lite spänd då det blåste ute och förstås var väldigt mörkt. Jag märkte att han blev tryggare om jag hade kort tygel, så jag fokuserade på en mjuk känsla i handen, en stabil sits och att bara följa med. Han blev så himla fin! Vi gjorde lite halter och igångsättningar och när jag är lyhörd och känslig i min hjälpgivning, då litar han på mig och slappnar av. <3

 

Han tyckte att vi skulle svänga in på en av lägdorna och jag lät honom få gå in dit. Där stod det två rådjur som skuttade iväg när vi kom. Hampus studsade till, men stod sedan stilla och spanade efter dem. Så duktig kille som inte rusade tillbaka till tryggheten. Kanske har jag blivit mer trygghet för honom än jag räknat med.

 

När han var tillbaka i hagen igen ville han inte gå ifrån mig. Det är som om vårt band till varandra blir starkare ju mer jag rider honom. Nu har pappa börjat bygga en till grind, så jag lättare skall kunna ta ut Hampus när hästarna är i bortre delen av hagen. Skall bli så skönt, för nu vill jag komma igång med Hampus igen!

Igår skrittade vi ut i mörkret igen. Det blev grusvägen upp mot berget och Hampus skrittade på taktfast hela tiden. Jag fick mana på honom ibland, men då svarade han upp bra. I mörkret är det svårt att bedöma stigningar, så när jag vänt efter tjugo minuter kunde jag konstatera att det gått stadigt uppför hela tiden på bortaväg.

 

Hemvägen gick som vanligt lite fortare, Hampus hummade och brummade för varje steg och blev så där härligt lösgjord som han blir när han verkligen fått jobba genom hela kroppen.

 

Han var nöjd med uteritten och jag var också nöjd, men vad jag längtar tills vi är mer igång igen och kan börja dansa tillsammans...

Igår skrittade vi ut i mörkret, med reflexländtäcke och pannlampa. Jag hade sadel, främst för att jag känner mig tryggare med sadel när det är mörkt, men även för att ha någonting att fästa ländtäcket i. Hade egentligen velat ha benreflexer, men Hampus ben var alldeles för leriga och jag hade inte något vatten i stallet att rengöra dem med. Får bli kom-ihåg till nästa gång.

 

Vi red längs Storgatan, vilket innebär att vi bara behöver passera rakt över asfalten vid ett tillfälle, i övrigt kan vi hålla oss borta från vägen. Så skönt, det är faktiskt en av fördelarna med ridvägarna här uppe. De går sällan där det finns trafik.

 

Hampus var lugn och fokuserad så gott som hela ridpasset. Jag kunde skritta på lång tygel och bara njuta av hur han arbetade under mig. Storgatan är ju, som de flesta vägar här, ganska kuperad, så han fick jobba på rätt så bra hela tiden.

 

På hemväg hade han lite mer driv i skritten, men så är det ju nedförsbacke också. Tyckte att han jobbade fint i en lång och låg form, även om han inte gick på tygeln. Det kommer, jag har bara lite dåligt tålamod ibland. ;-) Det viktigaste är ju att han blir avslappnad och därmed ett steg närmare fullständig lösgjordhet.

Idag skrittade vi ut längs grusvägen, men vi kom inte särskilt långt då Hampus var väldigt långsam i skritten. Jag hade glömt spöet hemma och kunde inte heller peppa honom särskilt mycket med röst eller skänklar.

 

Nåja, vi rörde på oss och fick se en ny väg. Eller, ny är den ju inte då han gått mycket på den som unghäst, men det är ju i alla fall tio år sedan. Han var glad att få komma ut en sväng i alla fall.

 

Jag är lite lat och rider barbacka nu när vi ändå bara skrittar. När det blir längre skrittpass så kommer jag nog behöva sadel, men nu är det bara mysigt. <3

 

Han har för övrigt lagt på sig lite sedan han kom hit, så nu får han inte sojamjöl längre, utan bara betfor, mineraler och vitaminer. Vill ju att han skall få något när de andra äter, men utan att det blir för mycket näring.

Igår kom hovslagare M och skodde om Hampus. Han skötte sig utmärkt, precis som den duktiga äldre herre han är. M hittade en utläkt hovböld eller början till något som aldrig blev en hovböld på vänster bak. Hm... Jag har ju inte märkt någonting på honom, men så har han ju mest varit hagprydnad. M kunde inte säga hur gammal den var, men uppenbarligen hade den ju inte bekymrat honom. Hon skar bort allt och lade in lite packning innan han fick sko på igen.

 

Sedan skrittade Hampus och jag ut på en barbackatur. Han var väldigt bekymrad över att tvingas lämna sin flock, men försökte inte vända eller stanna någonting. Däremot gnäggade han hjärtskärande ungefär var tredje meter. :-P Det var först när vi passerat asfaltsvägen och ridit in på klätterstigen som han tystnade. Sedan var han bara koncentrerad på vart vi var på väg. Spännande!

 

Vi tog oss igenom några mindre vattensamlingar och han är verkligen cool när det kommer till vatten numera. Så skönt! När vi var framme vid stigens slut så vände vi hemåt igen och skrittade samma väg tillbaka. Det är nackdelen med vägarna här uppe, oftast måste man vända tillbaka på samma väg hem igen.

 

Det gick lite fortare hemåt, men han gnäggade ingenting förrän han var vid grinden igen. Dock fick han inget svar, Ariel och Ricky hade dragit iväg och lämnat honom åt sitt öde. Skönt att de kan vara ifrån varandra, även om de behöver träna mer på det.

Igår var planen att rida en lite längre tur, eftersom jag kommer hem för sent idag för att hinna rida. Men först gällde det att hitta hästen...

 

Jag älskar verkligen hästarnas vinterhage. Den är rejält kuperad med varierande växtlighet och utmaningar i bäckravinen. Men den är verkligen hopplös att hitta häst i. Jag kan gå igenom hela hagen utan att träffa på någon häst, helt enkelt för att de står dolda i någon dunge eller för att de går i samma takt som mig, fast 200 meter framför. Igår tog det en halvtimme innan jag såg svansen på Ariel och hela tiden regnade det. Så skoj...

 

Fick med mig Hampus hela vägen genom hagen och till grinden. Han skrek efter Ariel och Ricky hela tiden, då de inte följde med honom utan gick åt andra hållet. Väl i stallet var han lugn i alla fall, så då kunde jag skrapa av vatten från pälsen och göra i ordning för ridning. Reflexpremiär blev det också, benreflexer runt om och ländtäcke på.

 

Sedan skrittade vi iväg längs gamla landsvägen. Jag ville se om jag kunde ta mig till pappas "nya" grusväg som går under namnet Storgatan (den heter det på kartor också, pappas egna lilla skämt) utan att behöva rida någonting på asfaltsvägen. Nog för att jag gillar asfalt, men här uppe kör de i 110 på 90-vägen och det finns inga vägrenar, så jag undviker att vara på vägen så mycket jag kan.

 

Jag var tvungen att korsa asfaltsvägen, men i övrigt höll vi oss på grusvägar och ängar. Skönt! Vi var bara ute i en halvtimme, men det var fullt tillräckligt tyckte vi bägge två. Tillbaka i stallet fick Hampus betfor och jag kikade lite på hans sår. Det är nästan helt läkt, men jag tvättade lite extra för säkerhets skull. Så lättad att han inte fått någon ledinfektion eller lymfangit.

 

Sedan fick han äntligen återvända till Ariel i full fart. ;-)