Nervigare...
Efter att jag ätit gick jag och hämtade Ariel i hagen igen. Hon mötte mig med spetsade öron och så gnäggade hon! Hon hade hunnit rulla sig lite, men eftersom det bara var några små fläckar beslöt jag mig för att promenera med henne så som hon var. På med sidepull och iväg på äventyr! Ariel var oerhört ivrig, jag hade svårt att hänga med hennes jättesteg. Den som säger att fjordhästar inte kan vara pigga vet inte vad han pratar om...
Först stötte vi på stallägare E som stod och eldade ris. Ariel tyckte det var lite otäckt med eld, så vi gick närmare för att titta på det konstiga. För att komma dit var vi tvungna att hoppa över ett brett dike och oj vad Ariel hoppade! Jag börjar bli riktigt sugen på att åka och löshoppa henne... Vi stod en stund och betraktade elden, tills Ariel tyckte det blev tråkigt. Då hoppade vi tillbaka, med ett lika snyggt språng. Det som är fascinerande är att hon stannar direkt i landningen, eftersom hon ju annars går förbi matte...
Vi gick grusvägen åt höger, Ariels favorithåll, vilket förstås inte dämpade hennes iver. Jag provade att låta henne trava en längre bit och efter det flåsade vi både betänkligt, men Ariel var fortfarande ivrig... Varför kan det inte vara 2010 så jag får rida på henne istället? Tror att även hon skulle uppskatta det.
Vi kom en ganska lång bit längs grusvägen innan vi stötte på första svårigheten. I hagen längs vägen, som normalt alltid är tom, stod plötsligt en vit islandshäst och en fuxfärgad shetlandsponny. De såg precis lika förvånade ut som Ariel. Ariel gjorde sig enormt stor och mäktig, pampade upp sig ordentligt och ville stanna hos dem. Men när jag bad henne fortsätta med mig så gjorde hon det, om än något på tvären. Islandshästen följde efter oss och det gjorde ju inte saken lättare. Men så snart hagen var utom synhåll slappnade Ariel av och fick riktigt mycket beröm av matte! Vilket förstås gjorde henne väldigt mallig.
Men vi hann inte många meter förrän ett plötsligt smattrande ljud hördes. Ariel tvärstannade och stirrade in på en gårdsplan. Där stod en man och bytte däck på en bil, och det smattrande ljudet kom från hans "däckbytarmaskin". Jag lät Ariel stå och titta tills hon förstått att det smattrande ljudet förvisso lät hemskt, men var ofarligt. Sedan gick vi vidare in på en grusväg (med en ettrig skällande hund i bakgrunden). Ariel plaskade glatt igenom de pölar som fanns, medan jag försökte ta mig torrskodd igenom. Inte hade jag gummistövlar på mig heller! Sedan fick hon stå och sörpla i en av de större pölarna innan vi vände hemöver.
Hästarna i hagen var inte riktigt lika farliga på hemvägen, även om Ariel än en gång blev stooor som ett hus. Efter att vi passerat hagen tog vi genvägen längs lägdorna och hem genom ena sommarhagen. Det blev en riktig utmaning, då Ariel fortfarande var överpigg och ville trava och studsa och hoppa. Tack och lov behövde jag ändå inte säga ifrån alltför mycket, utan hon höll sig vid min sida och studsade på stället istället. Genom den backiga sommarhagen blev det lite trav uppför, men nedför var jag petnoga med att hon inte fick trava. Däremot stannade vi några gånger i nedförsbacken för att träna samling.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen med de andra hästarna igen och det firade hon med att rulla sig ännu en gång... Jag borstade bort all lera samtidigt som hästarna åt kraftfoder. Sedan pussade jag Ariel hejdå och fick skjuts hela vägen hem av snälla K. 25 dagar kvar till jag får bil...
Först stötte vi på stallägare E som stod och eldade ris. Ariel tyckte det var lite otäckt med eld, så vi gick närmare för att titta på det konstiga. För att komma dit var vi tvungna att hoppa över ett brett dike och oj vad Ariel hoppade! Jag börjar bli riktigt sugen på att åka och löshoppa henne... Vi stod en stund och betraktade elden, tills Ariel tyckte det blev tråkigt. Då hoppade vi tillbaka, med ett lika snyggt språng. Det som är fascinerande är att hon stannar direkt i landningen, eftersom hon ju annars går förbi matte...
Vi gick grusvägen åt höger, Ariels favorithåll, vilket förstås inte dämpade hennes iver. Jag provade att låta henne trava en längre bit och efter det flåsade vi både betänkligt, men Ariel var fortfarande ivrig... Varför kan det inte vara 2010 så jag får rida på henne istället? Tror att även hon skulle uppskatta det.
Vi kom en ganska lång bit längs grusvägen innan vi stötte på första svårigheten. I hagen längs vägen, som normalt alltid är tom, stod plötsligt en vit islandshäst och en fuxfärgad shetlandsponny. De såg precis lika förvånade ut som Ariel. Ariel gjorde sig enormt stor och mäktig, pampade upp sig ordentligt och ville stanna hos dem. Men när jag bad henne fortsätta med mig så gjorde hon det, om än något på tvären. Islandshästen följde efter oss och det gjorde ju inte saken lättare. Men så snart hagen var utom synhåll slappnade Ariel av och fick riktigt mycket beröm av matte! Vilket förstås gjorde henne väldigt mallig.
Men vi hann inte många meter förrän ett plötsligt smattrande ljud hördes. Ariel tvärstannade och stirrade in på en gårdsplan. Där stod en man och bytte däck på en bil, och det smattrande ljudet kom från hans "däckbytarmaskin". Jag lät Ariel stå och titta tills hon förstått att det smattrande ljudet förvisso lät hemskt, men var ofarligt. Sedan gick vi vidare in på en grusväg (med en ettrig skällande hund i bakgrunden). Ariel plaskade glatt igenom de pölar som fanns, medan jag försökte ta mig torrskodd igenom. Inte hade jag gummistövlar på mig heller! Sedan fick hon stå och sörpla i en av de större pölarna innan vi vände hemöver.
Hästarna i hagen var inte riktigt lika farliga på hemvägen, även om Ariel än en gång blev stooor som ett hus. Efter att vi passerat hagen tog vi genvägen längs lägdorna och hem genom ena sommarhagen. Det blev en riktig utmaning, då Ariel fortfarande var överpigg och ville trava och studsa och hoppa. Tack och lov behövde jag ändå inte säga ifrån alltför mycket, utan hon höll sig vid min sida och studsade på stället istället. Genom den backiga sommarhagen blev det lite trav uppför, men nedför var jag petnoga med att hon inte fick trava. Däremot stannade vi några gånger i nedförsbacken för att träna samling.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen med de andra hästarna igen och det firade hon med att rulla sig ännu en gång... Jag borstade bort all lera samtidigt som hästarna åt kraftfoder. Sedan pussade jag Ariel hejdå och fick skjuts hela vägen hem av snälla K. 25 dagar kvar till jag får bil...
Kommentarer
Trackback
