Ariel 3525

Igår när jag kom körandes förbi hagen såg jag hästarna långt borta, idkandes arkeologisk utgrävning i snön. Bytte skor och bestämde mig för att Ariel skulle slippa gå in i stallet idag. Tog med mig grimma + grimskaft av gammal vana, men lämnade dem vid grinden.

Fick pulsa i ganska djup snö innan jag var framme hos hästarna, trots att jag gick i en utav deras gångar som de redan trampat upp åt mig. Det är mycket snö nu. Ariel var väldigt glad över att se mig och visade stolt upp det stora hål hon skottat i snön för att få tag på tre ynka grässtrån...

Stod och höll armarna om henne en stund, med näsan nedborrad i den solvarma pälsen. Provsniffade på Sunna också, men hon luktade inte alls lika gott.

Med en sista puss på mulen sade jag hejdå och gick ifrån Ariel. Tänkte packa lite hö och fylla på vatten för att sedan vända hemåt. Men älskade Ariel ville något helt annat... Hon följde mig hela vägen genom hagen, två steg bakom. När jag stannade för att se om hon bara ville bli kliad eller faktiskt ville umgås med mig, så lade hon upp huvudet på min axel och blåste i mitt öra.

Väl framme vid grinden tog jag fram grimman som Ariel stack nosen i direkt. Uppenbarligen var hon mer upplagd för äventyr än jag trott. Så vi traskade in till stallet, där Ariel fick en lätt avborstning innan sadel och sidepull åkte på.

Vi red till höger, längs hagstaketet. I början var Ariel ruskigt pigg, hon ville trava mest hela tiden. Men lyssnade när jag sade ifrån att man inte fick trava än. Sedan blev hon lite kålmask när de andra hästarna försvann bakom en krök, men efter lite ivrigt påhejande från matte kom hon igång igen.

Travade ett par pass, varav det sista med en riktigt härlig känsla. Sedan började jag förbereda mig för att sitta av och just då fick förstås Ariel syn på en livsfarlig pinne. Så halvt smygande tog vi oss närmare pinnen, tills Ariel helt sonika klev ned i djupsnön (gick till bogen) och nosade på pinnen. När farligheten försvunnit började hon istället ha en dragkamp med pinnen, vilket jag som ryttare förstås försökte avvärja.

Åter på fast mark igen skyggade hon för en konstig människa som gick förbi utan att ens säga hej. Tysta människor är nog bland det farligaste som finns egentligen... Så när hon väl lugnat sig efter denna hjärtattack så fick hon gå några meter i lugn skritt och sedan gjorde jag halt och satt av.

Funderar starkt på om Ariel inte riktigt fattar att det är jag som sitter på ryggen. För så fort jag suttit av var hon tvungen att berätta ALLT läskigt som precis hänt. Hennes kroppsspråk var av karaktären "Matte du aaaanar inte vad som precis hände mig! Men vet du vad matte, jag överlevde!"

Så efter att jag släppt ut sadelgjorden lite och dragit upp stigbyglarna så vände vi hemåt i ivrig skritt medan malliga Ariel om och om igen skulle dra upp historien om hur duktig och modig hon var.

Åter i stallet blev det en snabb avklädnad innan hon släpptes ut i hagen igen. Jag fick hjälp av M att rulla bort den frysta vattenbaljan och sedan fyllde jag på så mycket vatten som gick, med assistans av Idunn (puttar lite på den här ormen va?) och Ariel (hjälpa matte att stänga av vattnet genom att stoppa munstycket i munnen)...

Lagom blöt återvände jag sedan till stallet och packade några kassar med hö. Sedan tyckte jag det fick vara nog för idag, så jag ignorerade den nedstövade sadelgjorden och åkte hem.

Ariel är ledig nu några veckor, då jag skall på utställning helgen som kommer och helgen därpå är jag i NYC. Tror det kan var skönt för henne att vara lite ledig, samtidigt så kändes det bra att vi avslutade med en bra ridtur istället för den katastrofala häromdagen.

Igår var det en ganska loj Ariel som väntade på matte i hagen. Hon kom inte när jag ropade, utan jag fick gå till henne. Stod och solade sig med pälsen på ända, som för att dra till sig så mycket ljus som möjligt. Jag kunde inte motstå att borra ned näsan i pälsen och andas in djupt. Det finns ingen doft som är så härlig som solvarm fjordhäst.

Sedan följde sömngångaren mig till stallet, där hon snällt parkerade sig framför höhögen. Jag borstade henne lite lätt, men hon var så ren så det var mest för rutinens skull. Kratsade de söta små hovarna (hovis har precis varit här) och tvättade sedan området kring svansroten. Hon var lite skitig där och man får inte visa sig utomhus om man inte är ren. Jag låtsas dock att svansen i sig inte omfattas av den regeln.

Tog på sidepull och sadel, Ariel fortsatte snällt att äta, men visade tydliga tecken på att hon ville ut på äventyr nu. Nu, matte, sadeln är ju på, kom igen då!

Så jag fick skynda mig att byta om och hämta min ivriga springare (som glömt bort att hon var en sömngångare). Ut och sitta upp, Ariel stod som en staty hela tiden, förutom när jag precis skulle sätta igång henne, då gick hon händelserna lite i förväg. Skrittade på rejält fram till hagen tog slut, sedan blev det lite allmänna motorstopp. Hon såg och hörde barnen som åkte skridskor borta vid kyrkan, och givetvis var hon både nyfiken och rädd. Så när vi väl lyckats ta oss dit bort var det dags för mig att sitta av. Vi spanade på barnen en stund, sedan fortsatte vi klätterbacken upp till kyrkan, fortsatte kika på barnen (nu de som åkte bob i backen) och lyckades till sist ta oss ända bort till hembygdsgården. Det var verkligen massor med konstiga saker att titta på. Ariel var en halvmeter högre än vanligt och försökte övertala matte att springa istället för att gå så långsamt från farligheterna. Så det blev ett väldigt nyttigt träningspass.

Framme vid hembygdsgården tränade vi lite kroppsförflyttning och longering, sedan var Ariel trött i huvudet av alla intrycken. Hon är så söt när hon börjar blinka med ögonen och gäspa, då vet man att hjärnan är avstängd för dagen. Tog oss hem med lite mindre dramatik, även om det fortfarande var konstiga barn överallt. Åter i stallet konstaterade jag att vi faktiskt varit ute i 90 minuter och även om vi stått stilla en hel del så blev det ändå en ganska effektiv promenad rent rörelsemässigt. Toppen!

Sedan stod Ariel och sov medan jag stretchade henne, rengjorde utrustningen, packade om lite hästgrejer inför flytten och givetvis vägde upp en del hö. Hon som alltid brukar bli rastlös när hon petat i sig 2 kg hö var nu hur lugn som helst.

Ute i hagen igen fick hästarna lunchhö innan jag packade in lite hästgrejer i bilen och susade hemöver.

För två år sedan (och några dagar) ramlade det in fyra bilder på mailen, varav ett fick lite extra uppmärksamhet av mig...



Stammen var också oerhört intressant, även om uppfödaren lade in brasklappen att just den hästen egentligen inte var till salu.

Så för två år sedan styrde jag kosan mot Sigtuna för att träffa de fyra Hugo-döttrarna Anni, Loka, Glittra och Ariel. Väl på plats var det ganska uppenbart vilken utav dem jag ville ha!

Uppfödaren A sade okej till köp, så papperen skrevs senare samma eftermiddag.

Nu har det gått två år, två underbara år som gör mig varm av lycka vid minnet av dem. Vilken häst jag köpt mig!



Tanken svindlar, men om två år är det dags för distansrittsdebut!

Idag var det lite mildare väder, vilket ute hos Ariel innebär att det blåser. Så Ariel var förstås på tårna och jag var glad att jag inte skulle rida. Istället fick hon stå på stallgången och mumsa hö medan jag borstade av henne och tog på senskydd. Sedan bar det av till ridbanan där Ariel fick fortsätta mumsa hö (snäll flicka!) medan jag grävde fram diverse hinder. Ställde i ordning tre hinder efter varandra med ett galoppsprång emellan. Det tog ett tag att hitta tillräckligt med översnöade bommar och förstås få loss hinderstöden så de kunde ställas på rätt ställen. Värst var det nog när jag trodde att en stor stubbe (som K haft som hinderstöd innan mina kom) inte skulle gå att flytta, den stod mitt i löshoppningsbanan.

Efter uppskattningsvis 40 minuters slit stod äntligen banan klar. Det var ett plank, ett koppelräck och en oxer. Ariel fick kommando att hoppa men var lite busig och galopperade längs andra långsidan några gånger innan polletten trillade ned och hon satsade på hindren istället. Började med ett koppelräck första gången, två koppelräck andra gången, för att tredje gången ta med planket. Sedan blev sista hindret en oxer och slutligen höjde jag oxern i två omgångar tills den låg på 80 cm. Ariel hoppade något slarvigt i början, det var lite som om hon glömt bort att man faktiskt kan lyfta på hovarna.

Men sista omgången hinder visade de gamla takterna igen, det kändes toppen! Roligt nog vände Ariel inte tillbaka till höpåsen mellan hoppomgångarna, utan ställde sig istället vid grinden för att "ladda" inför nästa gång. Så när jag låtit henne galoppera över enbart markbommarna sista gången så fick jag leda henne tillbaka till höpåsen och säga varsågod, så hon kom igång med ätandet igen.

En snabb koll på klockan visade att vi hoppat i tio minuter. Men nu är i alla fall hindren iordningställda inför nästa gång vi skall hoppa. Jag tog dock bort alla bomhållare, så inga försvinner (dyra i metall!) eller sväller fast i hinderstöden (hemmagjorda i trä). Skrev faktiskt ett meddelande på vår tavla om att jag inte vill att de flyttar om mina hinder. Det har jag skrivit förut utan att det hjälpt, men jag hoppas verkligen att det gör det denna gång.

När jag grejat klart gick Ariel och jag tillbaka till stallet. Mötte M halvvägs som var lite bekymrad över att Ariel skulle vara kvar ända till maj. Senaste beskedet var ju att det vore bra om Ariel flyttade innan sommaren, men tydligen är maj i senaste laget.Jaja, vi skall inte ta ut några problem i förskott, har vi tur så behöver vi inte panikflytta till något tillfälligt ställe.

Ariel fortsatte äta hö medan jag pysslade om henne, packade flera påsar hö samt klippte hennes man hjälpligt. Den ser bedrövlig ut, klippte ömsom när hon hade huvudet nere och ömsom uppe, så det är ojämnt och hackigt. Men det viktiga är att den är kort, snygga till den ordentligt får jag göra någon gång när det är varmt och trevligt att vara i stallet.

Rengjorde även dressyrtränset som blivit alldeles mögligt. Såg att min gamla dressyrsadel också möglat, så jag måste rengöra den någon dag innan jag tar med mig den hem. Tänkte flytta allt som inte måste vara kvar så snart som möjligt, så jag har koll på vad som måste flyttas ihop med Ariel.

Släppte ut Ariel i hagen igen, hon tyckte det var en dum idé. Uppenbarligen var tio minuters hoppning inte vad hon kallar arbete, men matte framhärdade. Tog med mig Ariels kraftfoderhinkar hem, de kommer ju inte behövas förrän efter flytten, något kraftfoder får hästarna inte längre.

Idag stod Ariel inte vid grinden, tror hon var fokuserad på annat när jag körde förbi, för när jag ropade på henne ryckte hon till av förvåning och kom genast skyndande.

Hon fick stå i gången och äta hö medan jag packade fler påsar med hö. Det passar henne faktiskt bättre att stå i gången, hon verkar vara lugnare än när hon står i boxen. Så jag varierar lite efter dagsformen på Ariel.

Borstade av henne och lade på fleecetäcke innan jag packade också, så hon hade en liten stund på sig att bli varm. Sedan åkte sadel, sidepull och reflexer på. Ariel är uppenbarligen måttligt intresserad av att bli fotomodell, men så här ser hon ut påklädd!



Tog på henne tränsbettet också, men tyglarna är fortfarande fästade i sidepullen. Klädde på mig själv hjälm och säkerhetsväst, kändes som de satt bättre idag? Ariel tyckte att vi skulle bege oss ut nu, varför tramsade matte så himla länge? Sadel betyder UT, inte stå i stallgången och vänta heller!

Innan jag tog ut Ariel ringde jag även mamma och förvarnade om att jag skulle rida, tror det kan fungera riktigt bra med telefonrapporter när jag rider ensam. Även fast mamma inte var helt säker på var jag hade Ariel uppstallad.Det blir skönt när Ariel flyttat och det är lite fler människor i stallet.

Satt upp utan några protester, Ariel stod som en staty hela tiden. När jag spänt sadelgjorden och tagit på mig handskarna skrittade vi iväg mot sommarhagen. Ariel var skeptisk till den nya riktningen (inte mot hästarna utan från!) och lekte slingrande masken en stund. Fick krångla lite för att öppna grinden till sommarhagen från hästryggen, men när tråden väl var borta blev det fart på Ariel. ÄVENTYR!!!

Ariel gick ju i den här hagen under sommaren och hösten 2008, vilket jag nu använde till min fördel. Jag lät helt enkelt Ariel vara stigfinnare och hitta den bästa vägen genom hagen. För första gången någonsin fick alltså Ariel ansvar för riktning, en uppgift hon genomförde med bravur. De fåtal gånger jag var tvungen att styra accepterade hon min riktning utan några protester.

Det var ganska djup snö och Ariel pulsade genom snön, medan underlaget gick både nedför och uppför. Hon blev lite rädd när en gran skrapade mot min jacka, då hoppade hon rätt upp. Men stod sedan stilla när jag lugnt förklarade vad som hade låtit.Sedan "hoppade" vi över ett dike, det blev inte det vackraste språnget, förmodligen lite mer åt kråkhållet men jag skyller på att Ariel faktiskt inte var säker på var diket började och slutade.

När vi kommit genom hagen gick vi (förstås) ut på banvallen. Det var ju målet med dagens ridpass, att se om det går att rida genom hagen för att komma till banvallen och slippa vända när man rider ut. Ariels skritt blev enorm när hon fick ett så "lätt" underlag under hovarna (packad snö) och hemåtlukten i näsborrarna. Jag satt mest och njöt, men så tyckte jag att damen var värd en liten trav ändå. Tog några kommandon (S-ljud) innan hon gick upp i trav, men vilken trav sedan. När tempot började bli lite väl hem-till-stallet-ökat och jag fick känslan av att hon när som helst skulle slå över i galopp alternativt börja bralla, så kramade jag lite lätt i tygeln. Fantastiska tjejen svarade då med att minska traven till arbetstrav. Hon fick trava några meter till innan jag saktade av till skritt, skrittade några meter och sedan gjorde halt och satt av.

Kramade om min fina, fantastiska häst, som snällt stod och väntade tills jag var klar med mysandet. Sedan fortsatte vi hemåt, fast avsuttet, och jag kunde konstatera vilket NÖJT ansiktsuttryck Ariel hade. Hon visste att hon gjort matte glad och det är det viktigaste med att vara Ariel.

I stallet fick hon sedan stå och äta hö medan jag tog bort utrustningen och pysslade om henne. Sedan fick hon fortsätta stå där medan jag rengjorde sadelgjorden och även min nya tömkörningsgjord. Först därefter fick Ariel gå ut i hagen med lunchhöet bredvid sig. Hon frågade ett par gånger om hon fick provsmaka, men det fick hon inte.

Imorgon skall jag belöna min fina flicka med det bästa hon vet. LÖSHOPPNING! Får se om jag lyckas gräva fram lite hinder i snökaoset.

Såg inga hästar i hagen när jag åkte förbi med bilen. Förberedde lite i stallet och när jag sedan kom till hagen så stod Ariel vid grinden och väntade. Hon har återigen kommit in i en period när hon vill GÖRA saker. Vad som helst, men gärna rooooliga saker!

Så efter några lydnadsövningar blev det faktiskt full fart framåt till stallet. Jag fick harkla några gånger när Ariel övervägde möjligheten att smyga (i ökad trav alltså) förbi matte. Bestämde mig för att skojlongera lite i grimman eftersom hon var så igång. Blev några varv i skritt och trav åt vardera håll, sedan var vi väldigt nöjda bägge två.

In i boxen med Ariel (med hö förstås) och idag lade jag upp taktiken lite annorlunda. Eftersom jag vet att hon blir rastlös efter ett tag, så packade jag hö först. När allt hö var uppvägt och klart (fem balar...) tog jag mig an Ariel. På så sätt borstade jag henne precis när hon började bli lite rastlös och ville vara nära matte.

Hon verkade inte uppskatta pysslandet särskilt mycket, så när hovarna var kratsade fick hon faktiskt stå i gången en stund (med hö). Mätte henne och hon är lika hög som sist. Däremot har korset "krymt" (mäter ju inte så exakt) så nu är hon för första gången någonsin högre fram än bak. Hon ser verkligen superstor ut, men är fortfarande gränsfall C-ponny.

Sedan fick hon sitt kraftfoder och så gick vi ut i hagen igen. Ariel markerade lite svagt att hon gärna gick på äventyr, men det kom inga protester när jag ändå släppte ut henne i hagen. Imorgon skall vi ge oss iväg på äventyr istället! Planerar att rida i sommarhagen.

Äntligen kunde jag åka ut till Ariel igen! Det känns som det var hundra år sedan jag var där, fast det egentligen bara var fem dagar. Börjar definitivt få abstinens oftare nu.

Ariel var glad att se matte, men tyckte att den nya jackan (reflex) var lite konstig. Sedan kom matte med en ny grimma också. Den passade alldeles utmärkt, så förmodligen blir den för stor till sommaren.

Ariel fick förstås stå och äta hö medan jag borstade av henne. Sedan åkte tömkörningsgjorden på för tillprovning och trots mina förväntningar så behövde Ariel ha den lilla gjorden. Jag som trodde jag hade ett fetto... Spände inte fast svanskappan, utan lade den bara tillrätta.



Ariel reagerade ingenting på gjorden, inte förrän matte knappt kunde få av den och den snurrade runt hela magen på henne. Då vände hon sig om och undrade om matte möjligtvis kunde sluta med det där? Det störde hennes höätande...

Lade på fleecetäcket istället och kanske har det blivit liiite mindre i sidorna. Men absolut inte i längden. Det blir roligt att köpa täcken till damen framöver, när ingenting verkar passa som det skall. Kratsade hovarna, tog på sidepull och hämtade sedan sadeln. Ariel nosade nyfiket på de nya stigbyglarna (distansstigbyglar med korgar) men tyckte sedan att det var helt okej om matte använde dem.

Med sadeln på var jag nästan på väg att gå ut när kom på att ridtäcket ju skulle användas! Inte för att jag tror att det hinner bli mörkt innan vi kommer tillbaka, men man vet ju aldrig. Värsta scenariot är ju att Ariel slänger av mig och rusar iväg någonstans, då kan hon ju mycket väl vara på rymmen när det blivit mörkt. Ariel tyckte täcket prasslade lite konstigt, men eftersom matte sade att det inte var en sabeltandad tiger, så accepterade hon det. Tog på reflexbenskydden fram och reflexband bak också.

Kameran lade av, så ni får se bilden i huvudet istället. Komplettera gärna med en ryttare med pösig reflexjacka och reflexöverdrag på hjälmen... Tror alla ser oss när vi är ute nu.

Tog på bettet innan uppsittning. Tyglarna är fortfarande fästade i sidepullen, men jag vill börja vänja Ariel vid att alltid ha bett vid ridning. Ett steg i taget... Ariel fipplade väldigt mycket med bettet innan jag insåg att det ju låg för långt ned. Har ju spänt ned sidostyckena på sidepullen ett hål, då Ariel vuxit lite. Och eftersom sidostyckena till bettet knäpps fast i en ring på sidepullen så åkte ju förstås bettet automatiskt ned ett hål. Så det var bara att korta av lite och sedan var Ariel nöjd.

Satt upp utan problem, Ariel ville hemskt gärna iväg men jag dämpade henne. Hon blev lite irriterad när matte ville greja med spöet och handskarna innan vi gav oss iväg. Men även om man är en liten bebis skall man faktiskt stå stilla tills matte säger till!

Vi skrittade iväg i rätt så livlig skritt fram till hagens grind. Sedan tyckte Ariel det var tillräckligt och började göra små motorstopp. Jag fick smacka, använda skänklarna och ibland även spöet. Allt eftersom hästarna i hagen kom längre och längre bort så fick Ariel fler och fler motorstopp. Kände att det är så här det kommer bli i början när vi inte har sällskap ut. Bara att bita ihop och framhärda. Ariel var på intet sätt dum, utan bara fundersam över varför vi inte kunde stanna och vända hemåt nu. Eller nu. Eller nu. Tålamod...

Travade ett par pass och lyckades för första gången få henne att fortsätta trava när hon börjat sakta in av sig själv. Sedan kan jag även konstatera att hon faktiskt kan framåtdrivande skänkel nu. Tänk vad fort de fattar, jag har inte ens tänkt på att medvetet använda skänkeln.

Efter att vi smugit oss förbi läskiga huset så fick Ariel lite mer driv i skritten. Undrar om proppen går ur just där, eller om det var en tillfällighet just idag? Hursom så var tiden ute, så jag gjorde halt till Ariels förtret (Hallå matte, nu är vi ju igång!), satt av och vände hemåt.

Jösses vilken skritt hon visade de första meterna. Hon hade garanterat fyra dm övertramp och gick verkligen genom hela kroppen. Tänk om hon kan visa detta på premieringen! Jag ser det framför mig (Ursäkta domaren, är det okej om jag rider hästen en stund innan visning?)...

Det blev powerwalk hem, vilket förstås resulterade i att vi kom hem på en mycket kortare tid än vi ridit bortåt, fast vi travat några pass. Tänk när hon verkligen får bjudningen bortåt.

I stallet fick Ariel äta hö igen medan jag tog av all utrustning samt vägde upp nytt hö. Sedan fick hon gå ut i hagen och få middag. Inte dumt att vara häst.

K kom förbi och berättade att de fått dubbla ransoner hö medan det varit så kallt, så jag har definitivt oroat mig i onödan för Ariel. Med 8 kg hö bör hon klara av kylan helt okej. Trots detta har hon faktiskt gått ned i vikt, så jag tänker ändå inte sluta med min stödutfodring. Jag längtar inte till våren (än...), men kan det inte bli liiite varmare?

Snälla kompis N följde med ut till Ariel ihop med sin hund Bella. Jag borstade av Ariel som hastigast och kratsade hovarna. Sedan åkte sadeln på (tänk vad man blir effektiv med sällskap!) och kapsonen. Tog bort svanskappan innan, för att se vad som hände då.

Ariel var lugnare än tidigare longering, hon har fortfarande lite trotsögonblick då hon tror att hon kan bestämma riktning, men det var inte alls lika mycket studsande som när hon haft svanskappan.

Sedan gick vi in för ombyte, jag fick säkerhetsväst på mig och Ariel fick sidepull. Skrittade avsuttet till vägkorsningen där jag satt upp medan Ariel stod blickstilla. Skrittade till banvallen och det var lite väl halt på vägen faktiskt. Ariel skötte balanserandet med glans, var några gånger då bakbenen halkade till under henne som jag trodde att vi skulle ramla, men inga problem där inte!

N som själv sysslat med unghästar tidigare hade bara lovord om Ariel. Hon påpekade saker som jag inte tänkt på, som att Ariel är helt avslappnad med mig på ryggen och söker sig i rätt form hela tiden. Inne på banvallen blev det lite mer driv i skritten, när Ariel kände att det fanns bättre fäste. Fick känna på en riktigt rask skritt, den kändes i magen. Sedan travade vi några pass, själva igångsättningarna går lite trögt men när hon väl börjat trava går det alldeles utmärkt.

Testade att säga "ga'lopp" men det enda som hände var att Ariel ökade traven lite. Det var ju mest på skoj som jag provade och uppenbarligen var det inte dags för galopp än. Så jag bromsade traven lite och nöjde mig med det.

Lagom till att jag gjort halt och satt av kom N skyndandes och förklarade att jag ju måste sitta upp igen, hon ville ha bildbevis! Så stackars Ariel fick finna sig i att matte satt upp igen (eh... med hjälp av N alltså) och så togs det en massa bilder. Det här är den jag tycker bäst om:



Sedan skrittade vi hemöver igen, satt av lagom till att vi nådde banvallens slut. Blev en lite längre ridtur än jag tänkt mig, men som N påpekade så såg Ariel inte ett dugg trött ut. Snarare bara mer ivrig efter äventyr.

Hemma i stallet igen blev Ariel avborstad och fick kraftfoder innan vi släppte ut henne i hagen igen. Jag fick lite blodad tand av att rida med sadel, så jag kommer nog göra det även när jag inte har kompisar med mig. Det enda som känns osäkert är att om någonting händer när jag rider själv, så är det ju inte säkert att någon är hemma på gården och märker det. Visst kan jag skriva upp på tavlan vart jag ridit, men det kan ju hända att ingen faktiskt läser det... Får grubbla lite på det där.

Idag var jag ute hos Ariel igen. På schemat stod löshoppning, vilket vi ju tjuvtränat på redan i förrgår. Ariel fick dock stå i boxen en bra stund först, medan jag försökte få henne torr från istapparna i hennes päls. Det är väldigt vackert men inte särskilt trevligt om man skall rida barbacka.

När hon var hyfsat presentabel tog jag på sidepull och med pallen i ena handen och hinken (med bomhållare + spö) i andra handen gav vi oss iväg. Någonstans höll jag ledtygeln också, för Ariel följde snällt med.

I förrgår när vi gick ned till paddocken fick vi pulsa i 2-3 dm snö. Sedan dess har det snöat ännu mer, så nu gick det upp till knäna på mig (5 dm!). Gissa om jag älskar den här vintern! Det är nästan så det kompenserar för den vidriga senhösten.

Släppte Ariel och medan jag joxade med grindhandtagen passade hon på att hoppa hindren som stod uppställda. Om den hästen inte blir en hopphäst vet jag inte vad jag gjort för fel...

Byggde i ordning ett koppelräck på 60 cm som sista hinder, men de två föregående hindren orkade jag faktiskt inte ordna till. Det mesta är ju fastfruset och jag vill inte riskera att ha sönder någonting. Dessutom är det ju inte någon seriös löshoppning just nu, snarare bara ett sätt att få Ariel att röra på sig lite och ha roligt.

Vilket hon verkligen hade! Hon flög över koppelräcket som om det var en liten cavaletti och hon hade säkert fortsatt hoppa i flera timmar om inte jag hindrat henne efter tre omgångar. Jag vill ju gärna behålla hoppglädjen i 20 år framöver.

En något uppjagad Ariel var det som jag ledde fram till pallen. Tänkte först att jag var helt vansinnig som sitter upp barbacka (!) efter att hon studsat omkring i paddocken. Hon har ju trots allt aldrig gjort annat än hoppat i paddocken, så kanske hon skulle få för sig att hoppa med mig?

Ariel ville helst inte stå stilla när jag väl satte mig tillrätta, så det blev en del halter innan jag var nöjd. Sedan skrittade vi runt fyrkanten, gjorde ett par vändningar in mot mitten och något som nästan skulle kunna kallas en volt. Tränade halter som gick rätt så bra och så förstås den obligatoriska dämpningen av pigg häst som vill trava... Avslutade med att skritta över bommarna som låg kvar efter löshoppningen. Ariel stannade vid varje bom, nosade och gick försiktigt över (för matte har ju noll balans!).

Satt av och traskade tillbaka upp på vägen, där jag förstås inte kunde hålla mig utan satt upp igen och skrittade till stallet. Känner dock att jag blir lite väl vinglig barbacka, även om det finns risk att Ariel sparkar bakut med sadeln så är det ändå bättre än att jag dråsar av bara för att hon börjar trava. Så det får bli sadel framöver helt enkelt!

Det börjar bli mer och mer uppenbart för mig att Ariel kräver mer än jag egentligen hinner med. Eftersom jag varit bortrest under julen har hon fått vila i åtta dagar och det är tydligen sju dagar för mycket enligt henne själv.

Tog in henne i stallet där hon förvisso åt en del hö, men mestadels av tiden flamsade runt och försökte ta sig ut ur boxen på enklast sätt. En gång lyckades hon smita ut genom boxdörren, men jag fick tag på henne innan hon hann ut ur stallet. Hon var riktigt jobbig att umgås med. Jag försökte vara mjuk och lugna henne, stod till och med och masserade en halvtimme. Men det hjälpte inte alls, så fort hon hörde minsta ljud (bland annat från voljären) stressade hon upp sig igen.

Till sist fick jag nog, blev förbannad och band fast henne. Då stod hon som ett ljus. Begriper inte riktigt vad som rör sig i hennes huvud ibland... Passade på att skära bort röta när hon ändå stod så bra, men det fanns nästan ingen röta kvar. Jag vet ju att det blir bättre så fort kylan kommer, men det känns ändå skönt att inte behöva skära så mycket mellan hovslagarbesöken.

Sedan gick vi iväg till paddocken för lite allmän avrastning. Tänkte att det kanske skulle få henne att bli som folk igen, alternativt att hon hoppar ut igen och bevisar att hon är en tokig häst. Hon gick väldigt bra och fokuserat på väg ned till paddocken och när jag släppt henne sprang hon lydigt varv efter varv längs fyrkantsspåret i trav. Jag testade att bygga lite hinder, och även om det var svårt att få till något vettigt när det mesta fryst fast så blev det ändå några småskutt. Ariel blev överlycklig, hoppade stooort och glatt, fast jag inte drev på henne överhuvudtaget. Avslutade med att hoppa tre "hinder" på rad (20-40 cm höga), ett galoppsprång mellan första två hindren och två galoppsprång mellan de två sista. Avstånden var det väl lite sisådär med, men Ariel taxerade utmärkt. Väldigt nöjda gick vi sedan tillbaka till stallet för ombyte av matte (säkerhetsväst...), sidepull för Ariel och sedan uppsittning. Trots avrastning hade Ariel fortfarande myror i benen och ville INTE stå stilla. Så det blev en liten diskussion innan hon uppförde sig. Provade att sitta upp från höger sida också, men det var inget som rörde henne i ryggen.

Skrittade med rejält driv mot hagen, Ariel bjöd upp till trav två gånger men jag dämpade henne. Jag ramlar garanterat av om hon börjar trava och jag sitter barbacka. Red förbi grinden utan några protester och tränade några halter längs vägen. Sedan var jag nöjd och Ariel fick gå ut i hagen igen.

Avslutade 2009 på ungefär samma sätt som 2008, med blandad kompott. Jag tror 2010 får bli ett år där jag kräver mer av Ariel, men där även hon kräver mer av mig... Jag måste verkligen åka ut oftare till henne.