Ariel 3525

Igår var planen att hoppa, men det blir ju aldrig som jag planerat. ;-)

 

Inledde med att rida fram ute, tog rundan via tjurhagen. Den är på knappt 2 km och tar 20 min att skritta. Men när vi skrittat fram fick Ariel trava och det var en ivrig trav med mycket tryck i. Lät henne hållas, känns som jag bromsat henne konstant senaste veckorna och hon måste få utlopp för sin energi. Successivt lugnade hon sig, så när vi kom på vår grusväg (som var mjuk och sviktande) fick hon galoppera hela vägen fram till ridbanan.

 

Inne på ridbanan blev det inte många meter. Konstaterade direkt att den mjuka fluffsnön som var i söndags, numera var stenhård pga minusgrader. SURT! Vi försökte gå över cavaletti i de spår Ariel trampade upp då, men det blev ändå för ojämnt och hårt. Så det var bara att lämna ridbanan. :-(

 

Red istället bort till sommarhagen (igen) och Ariel fick galoppera hela grusvägen som verkligen hade perfekt underlag. Gjorde en del tempoväxlingar i galopp enbart för sitsen, så härligt! Sen skrittade vi hela vägen hem igen, Ariel var mycket nöjd med detta korta pass (ca 25-30 min), men jag ville egentligen rida mer. Kan vi få vår snart?!

 

I söndags kände jag mig inte riktigt i form för ridning, så då fick det bli ett kort pass barbacka. Ariel var inte heller särskilt pigg på att ge sig ut, men så speglar hon nästan alltid hur jag känner mig. ;-)

 

Vi red till ridbanan så jag fick kolla snödjupet (strax över kotan där hon inte trampat upp tidigare, knappt hovdjupt där hon trampat) och snön var mjuk rakt igenom tack vare det varmare vädret. Dvs Ariel fick trampa upp ett par spår till Ricky, bland annat över cavaletti på rakt och böjt spår. Det är fascinerande hur bra hon mår av cavalettijobb, det räcker med ett par repetitioner så blir hon så fin i formen. <3 Jag har sagt det förut, jag måste bli bättre på att använda cavaletti och bommar i vardagen!

 

Provade även att trava, det går bättre och bättre! Kunde tom trava på böjt spår. Men så fort hon ökar på traven håller jag på att skumpa av. :-P

 

Blev som sagt ett kort pass, tur i oturen var vi klara och jag hade släppt ut henne redan, när snön rasade från taket precis där vi stannade för att sitta av...

 

I lördags var jag iväg till Jälla för att hämta det måttsydda träns som Ariel fått. Det är i Tärnsjöläder och jag har fått bestämma utförande. Nackstycket är vadderat och pannbandet har infälld tennflätning. Det är för att tränset symboliserar de tio år Ariel och jag varit tillsammans (10-årig bröllopsdag är tenn). Tränset kommer att mörkna med åren och bli ännu vackrare för varje år, precis som Ariel! <3

 

I fredags kom hovslagaren och skodde om, tog bort snösulorna men behöll broddarna. Sedan fick Ariel gå ut i hagen några timmar innan vi gav oss iväg till Haga för att jobba lite dressyr. 

 

Ariel var superspänd när vi red dit, hon tvärnitade och hoppade i sidled ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt för henne. Men jag börjar misstänka att hon börjar komma upp så pass mycket i kondition, att det märks även vid andra tillfällen än galoppjobben.

 

Framme i Haga blev hon livrädd för någonting (väldigt oklart vad), så vi fick jobba med att slappna av i skritt nästan hela passet. På slutet kom kompis S förbi och filmade lite. Besparar er filmerna, då vi pladdrar en massa och analyserar vad som sker, men däremot så klippte jag ut två bilder ur filmerna. Det är det sista vi gör innan vi skrittar hem, jag rider lätt och Ariel har äntligen slappnat av.

 

Jag har fel handställning på bilderna, därav att spöet pekar uppåt. Nyttigt att se så jag har lite att fila vidare på.

 

Skillnaden mellan de två bilderna är att Ariel på den nedre bilden fått en dm längre tygel, det är den tygellängd hon "ska" gå på i det arbete vi gör nu, men på den övre bilden är hon fortfarande för spänd (även om det inte syns) för att jag ska våga länga ut tygeln. Så även om hon ser fin ut på bägge bilderna, så är hon nöjdare på den nedre.

 

Igår var jag inte särskilt laddad att rida, så vis av erfarenhet borde jag ha låtit bli. Men jag masade mig ut iaf och när Ariel kom travandes med spetsade öron, så kände jag mig tvungen. Hon var pepp, så då fick jag försöka bli pepp. Men det gick förstås sådär. ;-)

 

Vi hade både runkeeper och pulsmätare igång och provade det första seriösa träningspasset. Enda kruxet var att vi även hade hoppsadel och det var ett tag sedan jag red ordentligt i en sådan. Aj aj vilken värk jag fick i benen!

 

Vi skrittade genom skogen (fortfarande ganska mycket blötsnö att pulsa i) och travade igång på Käbbovägen. Ariel var på tårna och jag var tyvärr alldeles för fokuserad på pulsmätaren. Det kände förstås Ariel av, vilket gjorde henne ännu mer på tårna. Så pass att hon kastade sig i sidled en gång. Vilket hon i princip aldrig gör.

 

Vi kom iaf till sist förbi "farligheterna" i spänd trav och sedan varvade hon ned successivt. Galopperade fyra minuter, sen var jag helt slut ffa i utsidan av vaderna. Så skritt varvat med galopp fick det bli, men inte alls så mkt galopp som jag tänkt mig.

 

Ariel var nöjd när vi skrittade hemåt, jag var nöjd då jag lyckats få henne fokuserad på mig i traven förbi "farligheterna" igen. Totalt var vi ute 50 min och det blev 6 min galopp under det passet. Får försöka se det positiva i att jag kommer bli mer tränad ju längre tid vi håller på och att jag iaf orkar galoppera längre tid än man är inne på hoppbanan.

 

Glömde däremot kolla pulsen efter tio minuters paus, så det fick bli ett ungefärligt värde. Lärdom till nästa gång blir att det är mycket roligare när S och Gina är med som sällskap, jag måste ha ett ljudlarm på pulsmätare så jag inte behöver kolla på den och jag behöver vara superlugn och trygg (samt fokuserad) när Ariel är spänd och tittig.

 

I år ska jag visa Ariel på utställning för första gången någonsin. Det blir till Knivsta vi åker och det är en domare jag länge velat visa Ariel för. Ska bli så himla skoj! Om allting klaffar så kommer jag dessutom åka med både Ariel och Ricky, men det tror jag först när jag lastat ur bägge. ;-)

 

Ariel har visats för domare två gånger tidigare, som treåring när hon fick avelsdiplom och 40 poäng och som sjuåring när hon stamboksfördes och fick 41 poäng. Jag ska ligga i hårdträning så jag kan få fram hennes trav ordentligt, då borde vi få guld och få fortsätta till BIS-ringen. :-)

 

Såhär såg vi ut 2010, jag tror det blir svart outfit även denna gång.

 

Igår blåste det ganska kraftigt, så jag var först tveksam att ge mig ut med Ariel. Hon avskyr blåst och det brukar resultera i en spänd och tittig häst hela turen. Men eftersom vi hade sällskap tänkte jag ändå ge det en chans. Tur det, oh så roligt vi hade! :-D

 

Vi red från min gård genom skogen och ut på Käbbovägen. Sedan följde vi den nästan hela vägen bort till Marstalla. Precis som jag anat så hade jag inte hunnit med att uppskatta vägen när jag red travintervaller förra helgen, den har flera riktigt långa raksträckor utan bebyggelse, där man kan galoppera på ordentligt.

 

Vi skrittade en hel del, men galopperade även en del. Eftersom Gina är större än Ariel, så experimenterade vi med vilket tempo Ariel behöver ha (hon går först nästan jämt) för att Gina ska kunna galoppera bra. Det krävs ett lite högre tempo än vi brukar lulla omkring i, vilket är perfekt då jag behöver lära mig att få mer tryck i galoppen.

 

På hemväg skulle vi galoppera lugnt på sista långa raksträckan, men Ariel bjöd till, så jag kunde inte hålla mig utan lät henne gå. 26 km/h blev det visst. ;-) Skrattade så jag nästan inte kunde sakta av sedan, det är så roligt att galoppen äntligen fungerar!

 

Vi joggade av hästarna en lite längre sträcka (400 meter) som går svagt uppåt och Ariel blev så himla fin! Det märks verkligen att hon mår bra i kroppen av att få galoppera ordentligt.

 

Nöjda hästar fick sedan växla mellan skritt och trav de två km som det tog att rida hem till S. Sedan skrittade Ariel sista km hem på lång tygel och var sådär härligt avslappnad (trots blåst!). Totalt blev det 8,1 km på 90 minuter.

 

Note to self: Ariel hade superfina, torra hasleder vid kvällsfodringen.

 

Igår red jag iväg med Ariel för att kolla upp hur underlaget såg ut på en av de två grusvägar som jag tror är perfekt för konditionsjobb. Vi skrittade genom skogen i ganska djup snö (men då Ariel trampat upp ett spår gick det ungefär till kotorna) och provade även att trava i snön. Det är minst sagt skumpigt. ;-) Uppe på Käbbovägen är det däremot skottat, så där kunde vi både trava och galoppera. Vi red 200 meter på 272:an innan vi mötte upp med kompis S och hennes häst. Ariel gnäggade (!) vilket hör till ovanligheterna, men så var hon också tokbrunstig... Hon är aldrig svårriden när hon brunstar, men kan bli lite disträ ffa i skritt. 

 

Eftersom snön tyvärr var lite för djup på grusvägen, så vände vi helt sonika tillbaka hem till mig. Vi undersökte en liten avstickare som visade sig vara en perfekt galoppväg, så där blev det lite glad galopp. Väl hemma igen så följde vi med S hem och eftersom det inte kändes som nån av oss var trötta, så red Ariel och jag vidare längs Järlebovägen. Där blev det både möte med en skotare (spännande tyckte Ariel!) och flera pass galopp. Det kändes riktigt bra i galoppen, för första gången på evigheter kunde jag känna vilken galopp hon gick i. Det gick även bra att reglera tempot, både uppåt och nedåt. 

 

En riktigt härlig ridtur i solsken och halva turen med roligt sällskap. :-) Förhoppningsvis blir det en liknande tur idag, men med mer skritt och så ska vi kolla in Käbbovägen lite mer. 

 

Här är en karta över hur vi red. 

 

Jag har provat lite olika upplägg för konditionsträning;

 

Galoppera långt och länge.

Jobbade mycket med detta när Ariel var unghäst. Tanken var att hon skulle få bättre galopp, men det ledde mest till att vi blev less på alltihopa eftersom det inte fanns några långa galoppvägar, utan det blev galopp fram och tillbaka på samma grusväg.

 

Galoppera i uppförsbacke.

Fungerade ok uppe i norr, där det var väldigt backigt. Enda problemet där (förutom att backarna var väldigt branta), var att vi sedan var tvungna att ta oss nedför samma backar för att sedan galoppera uppåt igen. Dvs tråkigt så det förslår och slitigt för frambenen.

 

Intervaller.

I teorin gillar jag intervaller, det blir en tydlig plan att följa och mäts det tex återhämtningspuls efter tio minuter så är det lätt att se framsteg. Men det är så dödligt tråkigt att veta att "nu ska jag galoppera 2 min och sedan skritta 2 min", för att inte tala om att jag hittills aldrig hittat någon ridväg där det är praktiskt genomförbart. Utan mitt i den där galoppen så kommer det en bil körandes, eller så blir det brant nedförsbacke så man för hästens bästa måste sakta in.

 

Lågpulsjobb.

Det här gjorde vi när Ariel tränades för distansritt, framförallt som fyraåring. Dödligt tråkigt. Man bara mal och mal hela tiden...

 

Så det jag kommer testa i år, är en egen variant. Den heter "ha roligt och utvärdera efteråt". ;-) I korthet går den ut på att jag rider ut (gärna med sällskap som kan trigga Ariel) på en grusväg som är minst 5 km lång (finns iaf två alternativ vad jag vet) med så lite trafik som möjligt. Efter uppvärmning galopperar vi snabbt och så länge som det känns bra. Sedan får Ariel skritta tills pulsen gått ned under 100 spm (så pulsmätare krävs alltså), då galopperar vi igen. Förr eller senare vänder vi hemåt och vid samma punkt som vi slutade uppvärmningen på, påbörjar jag nedvarvningen. Sen sätter jag mig med runkeeper (som jag alltså har igång, glömde nämna det) och analyserar vad det var vi gjorde. Det som egentligen är intressant är ju hur många minuter vi totalt galopperat, hur långa skrittpauserna blev och vilken puls Ariel hade tio minuter efter arbetet. 

 

Uppvärmningen ja! Den är superviktig vid konditionsjobb, så hästens kropp verkligen kommit igång innan man kräver snabbare galopp. Jag märker stor skillnad på Ariel om jag verkligen låter henne värma upp först, sedan kan hon växla upp till snabb galopp mycket lättare. Jag skrittar alltid fram tio minuter. Helst på fri tygel, men lite beroende på Ariels dagsform kan jag ibland behöva korta tygeln för att stötta henne när hon blir tittig. Sedan travar vi i lugn takt 5 min och galopperar i lugn takt 5 min (byter galopp efter halva tiden). Därefter skrittpaus tills pulsen är under 100 spm och sedan är vi uppvärmda och redo för att rejsa. :-)

 

Nedvarvningen är också viktig, den görs ungefär likadant som uppvärmningen. Försöker dock ha Ariel lite mer lång och låg i traven än vad hon brukar vara i uppvärmningen. Skritten blir oftast på fri tygel, då hon är nöjd efter jobbet. Men om det varit för tufft, så visar hon tröttheten genom att bli tittig, så då blir det kortare tygel även där. 

 

Rolig bild från runkeeper! Här galopperade vi på isen uppe i norr, det var även då vi slog hastighetsrekord för oss, 29,4 km/h kom vi upp i. :-D

 

 

Jag är lite lätt frustrerad på vädret. Tanken var att Ariel och jag skulle vara igång med hoppningen nu, så vi kunde inleda säsongen med P&J 25 mars. Men transporten är fortfarande insnöad och hindren är begravda under ett rejält snötäcke. Dessutom har det varit ett par dagar med plusgrader innan kylan återkom, så det går inte att rida i snön pga all skare. Suck...

 

Muntrar därför upp mig själv (och er?) med några bilder från mars tidigare år.

 

Här är Ariel och jag ute och pulsar i snön 2017. Det är ungefär halva snömängden mot för hur vi har det nu. Trots att bilden är från när vi bodde i Sollefteå.

 

I juni flyttade jag och hästarna söderut, till en gård utanför Uppsala. Hästarna går på lösdrift i en stor hage, numera består Ariels flock av henne själv, hennes son Ricky och ett tvåårigt welsh mountainsto som heter Storm.

 

Under sommaren och hösten reds Ariel en hel del av min kompis M, då Ricky var under inridning och jag försökte ha sällskap på uteritterna så mycket som möjligt. Jag märkte dock av att Ariel blev mer och mer avogt inställd till att bli riden, så på senhösten tog jag beslutet att hon ska få slippa andra ryttare. Hon är verkligen en enmanshäst, hon visar det inte genom att bli svårriden, utan som vanligt med henne vänder hon allt inåt och stänger av.

 

Vidare har jag experimenterat en del med hur hon egentligen mår bäst av att ridas. Jag har tex provat att rida varje dag, varannan dag ett tuffare pass och varannan dag skritt på lång tygel. Det var inte populärt... Ariel visar sitt missnöje med att helt enkelt inte komma när jag ropar på henne. Under 2015 lyssnade jag på andra och ignorerade hennes missnöje (dvs hämtade henne ändå och red det jag planerat), vilket slutade med att hon dels började gå ifrån mig i hagen (något hon aldrig gjort tidigare) och dels faktiskt fick sin första ridrelaterade (antar jag) skada, då hon blev varm och svullen i vänster knäled.

 

Så det som passar Ariel är sporadisk ridning av mig. Dessutom föredrar hon dressyr, markarbete och hoppning framför att ridas ut. Ska hon ridas ut vill hon helst ha sällskap, vilket är lite svårt när man som jag har hästarna själv.

 

I år testar jag därför att rida 3-4 pass/vecka; dressyr, hoppning/markarbete och galoppjobb som stående inslag samt ett valbart pass med körning eller uteritt i sällskap om tillfälle ges. Jag har dessutom på prov ritat upp en ganska pedagogisk plan med mål och delmål. Det blir spännande att se hur 2018 artar sig!

 

Ja, nu är det dags att starta upp den här bloggen igen. Jag har flera gånger under det senaste halvåret saknat någonstans att verkligen fördjupa mig i mina träningspass med Ariel och då jag ofta gått tillbaka i den här bloggen och läst hur jag tränat tidigare, så känns det som i alla fall jag har ett behov av dokumentation.

 

Efter en del funderande har jag även bestämt att den åtminstone tills vidare ska vara publik, då jag vet att Ariel har några trogna läsare som sagt att de saknat bloggen (hej S och S!).

 

Jag har skrivit en del om Ariel i en annan blogg under tiden jag inte skrivit här. Du som är intresserad av vad som hänt sedan 13 juli 2016 kan läsa om januari-augusti 2017 här: http://habina.blogg.se/hastarna/

 

Det kommer strax ett inlägg om hur läget är just nu och vad som är planen framöver.