Ariel 3525

Igår skrittade vi iväg över berget. Underlaget var blötsnö, så Ariel tyckte det var ganska jobbigt. Hon försökte vända hemåt flera gånger, jag börjar inse mer och mer att hon inte är någon uterittshäst. Fick hon bestämma skulle hon bara hålla till på ridbanan, se fin ut i trav eller hoppa hinder. ;-)

 

När jag vände henne hemåt efter en halvtimme kom turbomotorn igång. Jösses vad bråttom hon fick. Jag fick stötta henne i nedförsbackarna och då hon var rejält på tårna eftersom vinden kommit igång så blev det kort tygel nästan hela vägen hem. Jag ogillar att skritta på kort tygel, men samtidigt går säkerheten före i sådana här lägen.

 

Ariel var svettig när vi kom hem, men då det var flera plusgrader, sol och mycket vind, så fick hon självtorka. Jag har inget täcke som passar henne bra, så någon dag måste jag ta mig samman och köpa ett nytt. Men jag avvaktar så länge jag kan. ;-)

Idag skrittade vi iväg längs Storgatan. Ariel var måttligt förtjust i att pulsa i djupsnön, men jobbade ändå på riktigt bra. Hon har en bra egen motor, så jag behöver sällan störa henne med skänklarna när vi skrittar. I slutet på Storgatan fortsätter en skogsbilsväg till vänster, så idag red vi in på den och kom ganska långt på den. Jag vet att den slutar vid ett stort nätverk av grusvägar, så det blir riktigt roligt längre fram när vi inte behöver skritta för att ta oss fram. :-)

 

Hemvägen gick som vanligt lite fortare, men hon taktade ingenting och balanserade sig riktigt bra i nedförsbackarna. Jag beslöt mig för att vara lat och ta asfaltsvägen sista biten hem, det är ungefär tjugo meter med bra sikt åt bägge hållen.

 

Givetvis kom det ganska snart en lastbil med bred last. :-S Föraren såg oss och saktade snällt in och körde långsamt förbi. Ariel reagerade inte överhuvudtaget, så skönt! Vi hann sedan fortsätta ett par meter innan det kom dundrandes ytterligare tre (!) lastbilar med samma last som den första. Dessa tre saktade inte alls in utan förutsatte att Ariel var lugn eftersom det redan passerat en lastbil. Jag blev ganska orolig, kan jag ärligt erkänna, speciellt som de stänkte ganska mycket vatten på vägbanan. Men Ariel var fantastisk och brydde sig ingenting. Finaste flickan! Jag har dock lärt mig en läxa, det är lika bra att undvika asfalten så mycket det bara går. Jag vill inte riskera att någonting händer med min prinsessa!

Igår tog jag in Ariel i stallet och gjorde i ordning för ridning. Det blev hoppsadeln för första gången på evigheter. Jag behöver jobba på min hoppsits och Ariels rygg mår bra av att variera sadel.

 

Provade att klicka vid tränsning, men hon var inte särskilt intresserad av att klickerträning igår. Istället för att envisas, så lät jag det vara och gav henne en morotsbit när jag tränsade istället.

 

Det kändes ovant att sitta upp i hoppsadeln och ännu mer ovant att kunna spänna sadelgjorden från hästryggen. :-P Ariel skrittade på lika glatt som vanligt, så hon verkar fortfarande nöjd med sin sadel (som hon "ärvt" från Hampus) fast hon ändrat sig lite i ryggen.

 

Jag fokuserade på att hon skulle hålla tempot, vilket hon tyckte var jobbigt i den djupare snön, men hon tuggade på bra i alla fall. Om en månad får vi börja trava...

När Ariel var tränsad så trasslade jag lite med tömmarna innan jag fick ordning på allt. Ariel stod som ett ljus under tiden, men det märktes att hon egentligen ville skynda sig iväg ut. ;-)

 

Skrittade ganska ivrigt bort mot vår branta backe som ligger i närheten, Haldos backe. Vi körde nedför med fokus på samling och halter. Det var jobbigt sade Ariel. Speciellt som matte envisades med att peta till baken om något bakben inte stod under sig ordentligt. :-P

 

Jag har ganska svårt för tömkörning och trasslar en del. Men igår var det så roligt att se hur en liten justering fick önskvärd effekt. Jag älskar verkligen att se Ariel arbeta, även om jag behöver massor med träning för att bli duktigare på att hantera tömmarna.

 

I uppförsbacken var det enbart fokus på att tänka framåt, Ariel gick själv i en låg och bra form med ryggen uppe. Så häftigt att se! Vi pustade sedan ut ett halvt varv innan jag, efter lite vingel från Ariel, tömkörde hela vägen in i boxen.

 

Hon var så nöjd med sig själv och jag var nöjd med henne. Det var länge sedan vi tömkörde, två och ett halvt år själva och knappt ett år sedan för Ariel.

 

När grejerna var avplockade traskade vi ut i hagen igen. Ariel var lite ivrig, så jag repeterade halter (när jag stannar) och ryggning (när hon stannar för långt fram). Hade hon varit människa hade hon himlat med ögonen åt mig, men hon gjorde i alla fall som jag ville.

 

När vi kommit nästan fram till grinden kom Ricky och Grålle farandes i full fart längs staketet. Ariel var inte alls beredd i mörkret och rusa framåt i panik. Reflexmässigt stannade jag och till min förvåning tvärstannar Ariel jämte mig (precis som vi tränat på innan) och rädslan lyser i hennes ögon. Hon pustar mig i ansiktet, som för att säga "det är livsfarligt!" och jag blåser lugnt tillbaka, svarar "nejdå, inget är farligt, du är säker med mig". Hon slappnar av och får syn på Ricky och Grålle.

 

Hela episoden var över på ett par sekunder, men det var en helt otrolig upplevelse. Att hon lyder mig så blint på marken att hon stoppar fast hon är panikslagen. Att hon litar på mig så hon slappnar av när jag säger att inget är farligt. <3 Åh vad jag älskar Ariel och nu vet jag verkligen hur mycket hon älskar mig också. Jag ser fram emot alla roliga stunder i framtiden, där vi tillsammans övervinner våra rädslor och upplever äventyren. Jag hoppas så att det blir många, många år tillsammans.

Igår var jag med om några otroliga ögonblick med Ariel. Eftersom vi både jobbade med klicker och tömkörning delar jag upp inlägget i två, så kategorierna blir rätt.

 

Vi började med lite klickerträning, först repeterade vi att ta på sig grimman när jag håller upp den. Hon var rejält taggad och visste precis vad det handlade om. Nosen i nosremmen direkt! :-D Vi ökade svårigheten genom att jag även skulle trä över nackremmen, men det var inga som helst problem.

 

Sedan bytte jag grimman mot tränset, första målet var att röra vid tränset, vilket hon klarade galant. Nästa mål blev att röra vid bettet, där gick hon ivrigt händelserna i förväg och tog bettet i munnen. Så himla duktig tjej! Vi har alltid haft lite krångel vid tränsning tidigare, men har jobbat bort det då hon alltid fått godis när hon tagit bettet. Sedan jag började rida henne igen har jag inte kommit ihåg att ha med godis, vilket gjort att tränsningen återigen krånglat.

 

Innan vi slutade för dagen (totalt 24 morotsbitar) tränade vi ett par gånger på att klicka först när hon fått nackremmen över öronen. Det gick sådär, så vi får fortsätta att träna framöver. Klicker är verkligen grymt roligt och det märks hur ambitiös Ariel blir. Hon har slutat att försöka gå händelserna i förväg (nafsa) också, mycket skönt. Så stolt över henne!

Idag red vi längs skoterleden i moddig blötsnö. Det var en plusgrad och lite vårkänslor i luften. Ariel jobbade på bra bortåt, hon går i en lugn skritt så som hon alltid gör. Tyvärr har hon blivit lite för slimmad nu, så sadeln glider bakåt i uppförsbackarna. Suck! Jag som sålde min snygga röda förbygel för att jag inte tyckte att den behövdes längre. Då visste jag ju inte att jag skulle flytta hem till backiga Helgum. Nu har Ariel en helt okej förbygel i läder också, men den röda var så smidig att knäppa fast och rengöra. Jaja, man lär så länge man lever.

 

När vi vände hemåt blev Ariel väldigt ivrig, så då fick vi fokusera på takt och balans. Fyrtaktig skritt hela tiden och lugnt tempo i nedförsbackarna så balansen bibehålls. Hon blir allt bättre på detta, jag måste erkänna att hon har en riktigt bra broms. Känns skönt inför kommande ritter, när hon är mer igång och det blir högre tempo. Kanske vågar vi oss på en riktig busgalopp i år?

 

Hemma igen kunde jag konstatera att Ariel var svettig på bogar och bringa. Hon fick på sig fleecetäcke och regntäcke innan hon fick gå ut i hagen igen. Bägge täckena kändes för små, hur mycket har hon egentligen breddat sig? Undrar om det finns något täcke kvar som passar henne, eller om jag måste köpa nytt. Hm...

Då jag haft annat för mig har Ariel fått vara ledig några dagar. Det var helt klart inte okej. ;-) Igår när jag tog in henne var hon ganska nipprig och fokus låg överallt utom på mig. Hon studsade nästan ut genom stallet när jag gjort klart henne och jag fick påminna lite om vem som egentligen leder vem...

 

Måste ändå ge henne en eloge, hur ivrig hon än är, så står hon helt stilla medan jag sitter upp och gör klart för att rida iväg. <3

 

Hon var väldigt ivrig första fem minuterna, sedan lugnade hon sig och njöt av att vara ute. På hemväg tränade vi lite halter, både avsaktning och igångsättning gick lite segt, det märks att hon är rostig i ridningen. Men vi har gott om tid på oss att hitta tillbaka till känsligheten.

 

Eftersom hon reagerat bra på första månadens igångsättning, så kommer jag från och med nästa helg att rida henne lite oftare än varannan dag. På vardagarna så blir det varannan dag förstås, men när jag har tid på helgen kommer hon få skritta bägge dagarna. Hon älskar verkligen att vara ute och röra på sig. :-)

 

Hon hade för övrigt på sig nya sadelgjorden, det är en likadan svängd sadelgjord i läder som hon haft sedan 2009, men en decimeter kortare. Hon har smalnat av lite mer än när hon var unghäst. :-D

Igår skrittade vi iväg på en längre tur på Storgatan. Ariel tyckte det var väldigt onödigt och vinglade både hit och dit när jag försökte få henne att fortsätta framåt vid första vändplanen. Tydligen var Storgatan precis lagom lång innan den förlängdes, för hon förstod inte alls vitsen med att fortsätta.

 

Efter 25 minuters vingel så vände vi och skrittade hem igen. Då var det så bråttom, så bråttom. Vi var visst sena till något viktigt möte som Ariel kom ihåg men matte glömt. ;-) Efter 22 minuter var vi äntligen hemma igen. :-P

 

Jag har successivt ökat passen, så från och med denna vecka är det 30 minuter skritt på vardagar och 60 minuter skritt på helgen. Vi jobbar 3-4 pass/vecka, då jag vet sedan tidigare att hon fungerar bäst med träning varannan dag.

I fredags red vi iväg längs grusvägen. Ariel var så där härligt fokuserad som hon kan bli ibland och snön hjälpte nog till att dämpa en del av hennes iver. Eller så var det uppförsbackarna som gjorde susen. ;-)

 

Kunde inte låta bli att korta tyglarna och göra några skänkelvikningar fram och tillbaka över vägen. Ariel flöt verkligen åt sidan, när jag koncentrerade mig så hon bara gick några steg i taget åt vardera håll kändes det som hon var en smidig orm som böljade fram. <3

 

Åh vad jag längtar tills vi är igång med dressyrjobb igen. Men om allt går vägen så kan vi börja med det redan i mitten på maj, det kommer att vara så härligt! :-)

Jag var lite snurrig igår, så jag sadlade lite för långt bak. Inte så att det störde alltför mycket men det var inget jag skulle vilja rida dressyr i. ;-) Sedan när jag skulle tränsa (bytte träns till hopptränset då distanstränset är för litet när hon har vinterpäls) så kändes tränset väldigt stort och konstigt. Justerade sidostyckena men blev ändå inte helt nöjd.

 

Skrittade iväg längs skoterleden i en trevlig skritt. När jag kommit ungefär halvvägs bort insåg jag att det inte alls var hennes hoppträns som jag tränsat med, utan Hampus. Oups! Inte konstigt att det kändes stort... Tur i oturen att vi bara skrittade, Ariel var snäll och stod ut med mattes klantighet.

 

Hon var så lugn på bortaväg att jag fick driva på henne ett par gånger. Trodde at det var djupsnön som dämpade henne, men så fort vi vände hemåt fick hon en faslig brådska.

 

Jobbade med att hon skulle sänka tempot i nedförsbackarna och det gick sådär. Ibland var hon superlydig och ibland låtsades hon som om hon inte alls förstod. ;-)

 

Lät henne tuffa på ganska fort i skritt där jag vågade. Försöker hålla mig till Peter Marknes tips från ponnyakuten "När du har en häst som är så lydig på bromsen, så måste du våga gasa"... Fegismatte...

 

Hemma igen var det stora gäspningar från Ariel. Det verkar vara precis lagom med halvtimmeslånga turer på vardagarna, hon har fullt upp med att hålla reda på allt.

I lördags vågade sig jag och Ariel för första gången förbi lösdriften och ut på Storgatan. Jag var orolig att de andra hästarna skulle följa efter oss, men de höll sig snällt kvar i hagen. :-)

 

Ariel var också lite spänd i början, förmodligen för att jag var spänd. Men hon tyckte att det var väldigt roligt med en ny väg och även om hon gått där en del 2011, så har vägen förlängts och blivit ännu mer spännande. :-)

 

Det var en händelselös men mysig uteritt, jag blir så glad när jag rider henne! Några gånger försökte hon smyga upp i trav, men det var lätt att dämpa henne. Däremot upplever jag att hon vuxit ur sitt distansträns (dvs med vinterpäls på sig), så jag får se om jag byter ut tränset mot dressyrtränset istället.

 

Tillbaka i stallet passade jag på att mäta henne, förvisso inte korrekt uppställd häst och plant underlag, men jag fick henne ändå inte till högre än 143 cm. Begriper inte hur hon kan kännas så stor när hon inte vuxit någonting. :-S