Löshoppning
Efter att leran bokstavligen rasat av henne var hon åtminstone i rätt färg, även om lerdammet sätter sig ganska djupt i pälsen. Man behöver inte klappa Ariel den här årstiden... ;-)
Sedan fick Ariel stå i stallet och sova medan vi byggde löshoppningsbana och löshoppade första hästen. Därefter åkte senskydd och boots på. Nu är verkligen senskydden på gränsen till för små, så lilla Lucky skall få ärva dem och så skall Ariel få nya. Men det lär dröja tills vårsäsongens träning sätter igång.
Ut och traska i paddocken, tog ett par varv i skritt över de utlagda bommarna så Ariel skulle se vad som väntade. Jag valde att ha tre hinder på rad, utan galoppsprång emellan. Först fick hon galoppera över bommarna ett par gånger och då gick det undan... Svansen rätt upp och full fart var Ariels melodi.
Vi byggde upp sista hindret till ett kryss och så fick hon hoppa det ett par gånger. Snälla E försökte fotografera med min kamera, men den är uppenbarligen inte tillräckligt snabb för gula fullblodet...
Jag tyckte att Ariel taggade ned en aning, så första hindret byggdes upp och så fick hon komma ett par gånger på det. Fortfarande var det lite för högt tempo, men vi samarbetade med att lugna henne med rösten. Kruxet är ju bara att hon lyssnar så förbaskat bra på rösten, så då gör hon halt istället... Ett par hyfsade gånger över serien blev det dock.
Slutligen byggde vi även upp mittenhindret i serien och nu började Ariel lugna sig och hitta rytmen. Hon fick hoppa serien tre gånger innan vi byggde bort och lät henne galoppera över allt en gång till. Hon var väldigt nöjd med sig själv, men vi behöver definitivt träna på att löshoppa mer framöver. Hon blir lite för glad i hatten och hoppar på fart mer än styrka. En träningsgrej bland många andra helt enkelt!
Jag skrittade sedan av en ganska flåsig, men inte varm, Ariel och hon var halvt ointresserad av att skritta iväg med mig. Helst ville hon vara kvar i paddocken och hoppa, hoppa, hoppa. <3
Sedan blev det stretch av bakben och sova i stallet medan de andra hästarna löshoppades. Därefter släpptes hon med munkorg i hagen igen. Nöjd tjej som gick direkt till hösilagebalen...
Årets sista hoppträning
Satt en stund och filosoferade över livet innan jag fick vara elak matte. Lockade med ett äpple och då klev hon snällt upp. Hon var inte alltför lerig, men åtminstone benen behövde spolas av. Börjar vänja mig vid den här rutinen, men skoj är det inte.
När benen var rena blev det avborstning och krats av hovar innan hindren skulle byggas på banan. Fyra koppelräck och fyra travbommar byggde vi. Två koppelräck längs med medellinjen och två koppelräck på respektive långsida. Sett uppifrån som en klocka blir det hinder vid 12, 3, 6 och 9. Travbommarna var på ena kortsidan som en solfjäder.
Sedan tog jag på Ariel utrustningen och skrittade fram tillsammans med L och Krutow. De har precis lika långt steg, så de passar bra ihop. :-)
På ridbanan blev det sedan lite virrig framridning i trav och galopp. Vi fick inte använda oss av fyrkantsspåret, det var enda kravet från V. Jag är verkligen helt, helt hopplös på att värma upp, måste be F göra ett program för oss som vi alltid håller oss till. Som det är nu blir det mest lite slöridning. :-S
När alla galopperat i bägge varven var det trav över bommar på voltspår som gällde. Vi skulle varva mellan att rida lätt över, stå i lätt sits över och sitta ned över. Ariel är ju en stjärna på bommar, men jag fick beröm för min lätta sits (bra balans) och skäll för att jag istället för att mjukna med handen över bommarna släpper efter helt och låter Ariel dra tygeln ur handen på mig... Jag är så sjukt rädd för att göra henne illa i munnen, men nu måste jag skärpa mig!
Efter fina varv i trav blev det dags för galopp. Då blev Ariel lite väl taggad, så vi fick inte till någon riktig galopp utan mest glada skutt. Så lösningen blev att göra övningen ensam och inte med de andra. Då var Ariel fokuserad och vi fick faktiskt till ett helt varv på volten i galopp!!! V bekräftade det jag misstänkt, det är dels en styrkegrej för Ariel men framförallt en ryttargrej. Jag rider inte tillräckligt i galoppen och då orkar inte Ariel sköta allt själv (som hon gör i skritt och trav). Skärpning på ryttarfronten alltså...
Vi lyckades med en fin liten vurpa i skritt också, där jag sade åt Ariel att inte lämna fyrkantsspåret och hon tjafsade emot med kroppen, sänkte huvudet, tappade balansen och gick ned på knä. Jag halvt ramlade, halvt klev av henne och räddast tror jag V blev. Hon såg ju inte vurpan utan enbart att jag inte satt på hästen längre... Ariel och jag är ju vana vid de här grejerna, så vi brydde oss inte så mycket. Bara borsta av sig lite grus och sitta upp igen. :-P
Sedan var det dags för hindren och övningen heter tydligen klockan. Målet med övningen är att rulla på i galopp, varv efter varv och hoppa alla hindren. Det knöt sig lite i magen när V förklarade vad vi skulle göra, men som alltid är hon en klok tränare som individanpassar. Hon förklarade att det var en alldeles för svår övning för Ariel i dagsläget, utan jag skulle komma emot första hindret i trav, hoppa över, galoppera mot nästa hinder men rida förbi det och istället hoppa tredje hindret. Därefter skulle jag ned i trav igen, hitta balansen och när det kändes bra styra mot nästa hinder. Hela tiden bara hoppa vartannat hinder och så fort det kändes obalanserat gå ned till trav.
Ariel tyckte det var skoj att hoppa (fast det var sex veckor sedan sist), men tyckte att jag var lite dum när jag inte lät henne hoppa alla hinder... Likaså när jag ville sakta av till trav ibland, då undrade hon vad sjutton matte höll på med. Galoppera och hoppa är ju det roligaste som finns! Hon gjorde superfina fattningar och när jag fick ordning på min hand (stängd hand men ändå mjuk) så jobbade vi riktigt fint flera gånger. Just nu är höger varv lite struligare och jag får jobba lite mer. Men jag är så nöjd över min fina häst!
När vi var klara blev det avskrittning och massor med beröm. Pratade med V efteråt och hon tycker fortfarande att Ariel är en lättsam häst. Bara matte gör rätt så gör hon rätt. V var positiv till att vi skulle löshoppa imorgon, jag kommer ju inte hoppa några höjder med Ariel utan snarare fokusera på serier. Det kommer också att bli skoj!
Valde att inte spola av Ariel (som inte var särskilt svettig) utan istället borsta bort allt grus som torkat under magen och på bakbenen. Sedan stretchade jag bakbenen och lät henne därefter gå ut i hagen igen. Hon var väldigt nöjd men tyckte att jag kunde stanna och klia henne bakom örat lite längre...
Efter att ha tagit reda på all utrustning så kikade jag lite på gruppen efter oss. De var så duktiga och jag blev inspirerad. En dag kanske Ariel och jag är redo för lite svårare övningar. Men det viktiga är att ha skoj och det har vi nu.
Lärorik tömkörning
Det var kolsvart igår kväll när jag skulle hämta in Ariel från hagen. Gick till kortsidan på ligghallen och ropade på henne. Som belöning hörde jag galopperande hovar i leran, men innan hästen blivit synlig fick jag mig en buff på armen av en annan häst. Vände mig om och där stod ju Ariel! När hon fått sitt äpple syntes den andra hästen, det var Weber som hoppades att han också skulle få ett äpple... Sötnosen!
In och spola benen ordentligt innan jag provade mina nyköpta reflexskydd. De satt perfekt (strl M), däremot var reflexbootsen i minsta laget (ponny). De får hänga med den här vintern och så köper jag nya nästa år. ;-)
Sedan borstade jag av Ariel den värsta leran, tog på vanliga bootsen, tömkörningsgjorden och dressyrtränset. Efter att ha trasslat lite med tömmarna gav vi oss ut på ridbanan. M var där och red Maggie men i övrigt kunde vi vingla runt lite som vi ville. Jag provade att dubbellongera Ariel, vilket är det jag framförallt vill göra vid tömkörning. Hon gick emot en del, krullade ihop sig och ville inte riktigt fram oavsett gångart. Det kändes som om tömmen inte gav efter någonting, även om jag gjorde en förhållning och sedan släppte efter så var liksom tömtaget "kvar" i förhållande läge. Väldigt knepigt...
Efter några minuter, när jag mest kände för att ge upp hela projektet, så gjorde jag halt med Ariel och testade att sätta ledande innertöm istället. Dvs att tömmen inte går från gjorden till bettet på inre sidan, utan från bettet till gjorden. Som i ett trollslag förändrades hela hästen!
Ariel började jobba på fint i både skritt och trav, i form med ett mycket trevligt sug i bettet. I galoppen blev det lite jobbigare, så där gick hon inte i form, men ändå i en trevlig takt. Finaste tjejen!
Vi bytte varv lite då och då samt tog oss över en del bommar som fanns i närheten och Ariel trivdes enormt med jobbet. Visst blir hon lite trött, hon är inte van vid korta och intensiva pass, men hon tyckte att det var roligt! Galoppen tränade vi inte så mycket idag, utan jag föredrog att vänja mig vid två tömmar innan jag krånglar till det mer. ;-) Istället var jag nöjd med att hon fattade galopp när jag bad henne, det blev rätt galopp varje gång.
Vi avslutade sista fem minuterna med att skritta rakt fram, samt skritta på böjt spår över några utlagda bommar. Sedan blev det in i stallet, av med all utrustning och stretching. Nu har hon börjat hjälpa till lite själv också, så det är inte lika tungt som innan.
Ut i hagen och matte hemåt, funderandes om det kanske är bättre med tömkörning än longering ändå... Nästa gång blir det inspänningstyglar på och lite mer galopp.
Fantastisk känsla
Inne i stallet fick hon först stå i spolspiltan och få rena fötter. Det är väl bara att ge upp och inse att lerperioden är här för ett tag. När fötterna var fina så vände jag uppmärksamheten till svansen. Jag har ju glömt bort att det är dags att kapa den, men nu så var det dags! Tvättade den ordentligt först, vilket tog några genomsköljningar och schamponeringar innan jag var nöjd. Sedan sprayade jag igenom med massor av glansspray och redde ut det värsta trasslet. Därefter kapade jag en rejäl bit av svansen, så nu hoppas jag att den håller sig fin under vintern. Observera vad mycket hår på svansroten hon fått, heja, heja!
Sedan behövdes spolspiltan till nästa leriga häst, så jag ställde Ariel på en av skötselplatserna och började borsta igenom henne. E som var i stallet samtidigt som mig klappade på Ariels bak och kallade henne röksvamp. Hm... Nog för att hon är dammig, men det handlar ju mest om att hon har tät päls och går ute dygnet runt.
När jag fått henne hjälpligt ren åkte utrustningen på. Eftersom jag ville testa lite med huvudställningen på henne så blev det träns igen, dock dressyrtränset denna gång. Pratade lite med E innan om den här tjafsigheten och hon lovade att kika på Ariel lite när vi jobbade på ridbanan.
Skrittade fram i fårhagen, det var en Ariel som var lite på tårna i och med blåsten men i övrigt gjorde det hon skulle. Fast fler sekvenser i form med en bra känsla i handen.
Inne på ridbanan försökte jag provocera fram det jag upplevt på rakbanan, men det var inte det lättaste. Dels var Ariel mycket mer avslappnad på ridbanan, dels var det annat bett och nosgrimma. Jag skrittade och travade på volt medan E kikade.
Det Ariel gör är att hon helt sonika bjuder fram till bettet, går i form med ryggen upp och rejält övertramp. Någon gång ibland dippar hon nosen lite in, men det är enbart en styrkegrej som kommer att försvinna ju mer hon musklar sig. I övrigt går hon i en låg form, men på tygeln. Den tomma känslan jag fick i handen är förmodligen när hon dippar lite bakom lod, men nästan hela tiden i övrigt hade jag en mjuk känsla i handen.
Finaste Ariel! E var imponerad av hur Ariel jobbade på och påpekade att hon rörde sig på ett helt annat sätt än när jag red för F senast (12/9). Jag tror det är en kombination av galopparbete och att jag faktiskt får en helt annan sits med fårskinnsvojlocken under sadeln. Hm...
Vi provade även några galopper, men där är vi fortfarande hopplöst dåliga på att svänga. Istället förenklade jag så vi galopperade på långsidorna och travade på kortsidorna. Ariel fattade fint där hon skulle men blev lite glad ibland och bockade. Bustjej!
Vi avslutade med att trava över några bommar på böjt spår, det var förstås superskoj tyckte Ariel. Hon är lite bomtokig den där... Sedan blev det avskritt till klätterbacken, klättra två varv (pust, pust) och sedan skritt hem. Vi stannade till i villaområdet en bra stund, då Ariel blev livrädd för något (vinden?) och frös fast. Det är sällan hon blir så där rädd att hon blir okontaktbar, men nu var hon det. Jag red fram och tillbaka ett par gånger längs vägen och avslutade med att skritta den avsuttet åt bägge hållen. Ariel fortsatte att vara allmänt okontaktbar, men blev i alla fall lite mindre rädd. Jobbigt att hon hänger upp sig så mycket på småsaker i just det området, men det är bara att fortsätta traggla. Enda vägen till klätterbacken...
Tillbaka i stallet blev det stretch och hovkoll innan munkorgen åkte på igen och hon fick gå ut i hagen. Det var bråttom iväg till hösilagebalen... Jag tog reda på utrustningen och skyndade mig sedan till bussen. Hade svårt att skaka av mig stunden i villaområdet, men sade till mig själv att en sådan liten grej inte fick förstöra det riktigt härliga jobbet vi gjorde på ridbanan. Ömsom vin, ömsom vatten...
Annat fokus i galoppen
In i stallet och duscha av fötterna. Det var inte populärt, kanske för att jag duschade med kallt vatten. Men jag har fått lära mig att varmt vatten öppnar hudporerna för mycket, så smutsen kan åka in där. Vet inte om det är sant, men leriga ben duschar jag alltid kallt.
Tvekade lite om jag skulle ta reflexer eller inte, en stallkompis sade att det inte blir mörkt förrän sju och då borde vi vara tillbaka med råge. Men magkänslan sade ändå reflexer och det visade sig sedan bli mörkt redan vid sex, då vi fortfarande galopperade...
Uppsittning och skritt iväg till rakbanan. Red på hopptränset, då jag ville ha lite mer exakt förhållning än vad det blir på sidepull. Ariel var nöjd och glad så länge jag red på lång tygel, men så fort jag kortade upp så började hon tjafsa med huvudet. Jag vet inte om det är på grund utav att hon byter tänder, att det är sällan numera vi rider på träns eller om hon helt enkelt är osäker på var hon trivs bäst med huvudet under arbete. Men hon gick ganska djupt på tygeln, det kändes lite som bakom hand vissa sekvenser, just den där känslan av att hon släpper kontakten med bettet. Inte bra. :-(
Innan rakbanan blev det lite trav på asfalt, där var hon kalasfin och gick flera meter i form med bra tryck i traven och en mjuk kontakt med munnen. Lycka! Så fin har hon aldrig varit förut, i alla fall inte under så många meter. Kanske är det något som håller på att hända? Eller kanske är det medryttaren som rider på ett annat sätt och fått poletten att trilla ned för Ariel.
På rakbanan blev det sedan galopp, med fokus på fattningar. Det hinner tyvärr inte bli så många fattningar innan rakbanan tar slut, då jag vill ha henne i en fin, balanserad trav innan jag ber om galopp igen. Hon fattade dock på hjälpen varje gång, även om det flertalet gånger bortåt (men inte hemåt) blev fel galopp. Just nu väljer hon höger galopp framför vänster, även om hon galopperade vänster galopp några gånger när jag bad henne om det.
Hon har börjat med ett lite knepigt beteende också, hon fattar galopp när jag ber om det, men har inte orken att hålla galoppen utan travar direkt efter att hon fattat. Sedan faller hon in i galopp igen, innan jag hunnit göra något. Jag antar att det är en styrkegrej, så vi fortsätter att jobba så här med fattningar både uppsuttet och på lina tills underlaget säger ifrån.
Det blev två gånger bortåt och två gånger hemåt på rakbanan. Testade att galoppera på lång tygel några gånger och det är inga problem. Däremot måste jag driva för att hålla galoppen bortåt, medan jag kan sitta och bara följa med när det pekar hemåt. Jag upplevde att jag kom ned i sadeln mer och kunde inverka när det behövdes också, även om det finns mer att träna på.
Dock fortsatte hon med sina tjafsigheter i munnen och jag tyckte att hon knäppte av även i trav ett par gånger. Främst känns det som att jag får ta tag i henne så mycket för att hon skall sakta av, hon bara viker in nosen och fortsätter. Jag har inte upplevt det här tidigare, så jag avvaktar lite innan jag bekymrar mig mer om beteendet.
Skritt hela vägen hem och äntligen var det en snabb, glad skritt på lång tygel där jag inte behövde bromsa henne hela tiden. Tydligen behövs det tufft galopparbete för att hon skall tagga ned sig i skritten hem. Vi får se vad som händer idag när vi bara skall skritta...
Hemma blev det avsvampning då hon var lite svettig på halsen (oklippta) och under sadeln. Sedan stretchade vi och hon fick stå och sova medan jag plockade ihop utrustningen. Sedan ut i hagen och bort i mörkret... :-)
Ariels sång
http://www.youtube.com/watch?v=KF-F_Jlk9HQ
Galoppbekymmer
Igår stod Ariel snällt och väntade vid ligghallen, så jag behövde inte klafsa något i leran längre in i hagen. Hon var lite förvånad att se mig men följde med in i stallet utan knot. Jag fick sanera henne en del då hon förstås rullat sig både här och där, sedan åkte tömkörningsgjorden, boots och dressyrträns på.
Vi longerade i mörkret, men med ridbanans strålkastare blir det ändå hyfsat ljust. Joggade igång utan inspänning först, med en galopp i vardera varvet. Sedan blev det inspänning och jobb. Mest fokus på att påminna om vad som gäller vid longering, då vi inte longerat på två månader.
Sedan jobbade vi galoppen en del, men där blev jag mest bekymrad. Hon orkade knappt hålla galoppen ett helt varv, men då endast med mycket understödjande drivning från mig. Hon skuttar fortfarande med bakbenen i galoppen och det finns ingen jämnhet i sprången överhuvudtaget. Jag upplevde igår att höger varv var något bättre än vänster, men det var marginellt.
Ariel var i alla fall duktig och jobbade på med allt jag bad henne om. Men jag känner mig väldigt bekymrad över den här förbaskade galoppen. Nu har jag jobbat med den så jag nästan kräks senaste månaderna och fysioterapeuten vittnar om att Ariel fått rejält med magmuskler av allt galopperande. Men ändå verkar det inte bli något resultat. :-(
Planen framöver (så länge underlaget är okej) är att longera 1 ggr/vecka och verkligen prioritera longeringen. Vilket jag är lite slarvig med... Sedan kommer fokus i galopparbetet ligga på övergångar och inte intervaller eller långa pass som det gjort tidigare. Så får vi se om det blir bättre snart.
Ett litet plus var att Ariel jobbade oerhört fint i traven, bitvis i form och med bibehållen takt. Mums vad snygg hon blev!
Klippningen gjorde att Ariel inte var svettig trots att det ångade om henne, allt som behövdes var att dra med en fuktig svamp på hals och bog, samt förstås stretcha bakbenen. Toppenbra om det fortsätter vara så när hon svettas!
Ariel fick gå ut i hagen och jag tog reda på alla grejer. A kommer rida henne onsdag och torsdag och så kommer jag att ha skoj lördag och söndag. Tror nog det blir galoppträning lördag och skritt på söndag. Funderar lite på att rida på upptäcktsfärd...
Nyklippt tonårstrotsig piggelin
Hämtade in en lerig Ariel från hagen och sanerade henne ordentligt innan F avbröt sitt mockande för att klippa Ariel. Som vanligt var hon en ängel och brydde sig inte ett skvatt om att F klippte av henne päls med en gigantisk maskin som surrade. Det blev halva halsen, bogarna och hela bringan som klipptes. Vi får se om det räcker eller om hon får bli mer klippt senare under ået.
Ariel tyckte att det var dödstråkigt redan några minuter in i klippandet, hon hade sett fram emot lite roligheter när hon fick komma in och bli sanerad, inte bara en klippning...
Det var faktiskt inte så mycket hår som klipptes bort, Ariel har inte satt så mycket päls än så förmodligen blir det en till klippning i december om hon lurvat till sig mer då. Nöjd var hon i alla fall när vi var klara.
Ändrade på sadelns bomvidd två storlekar och lade en tjock fårskinnsvojlock mellan sadeln och vanliga vojlocken innan jag sadlade. Det är ett litet experiment som jag och fysioterapeuten skall testa under en månads tid. Sadelgjorden blev förstås alldeles för kort, så jag måste rota reda på sadelgjordsförlängaren som jag har någonstans i källaren...
Tog på sidepull, boots och satt sedan upp. Vi begav oss iväg längs fårhagen, förbi Åloppe och vidare in i skogen där vi red på långritt. Jag ville skritta en timme bortåt och sedan vända, mest för att träna lite oländlig terräng men även se om jag kom ihåg hur vägen gick.
Ariel traskade på, lite på tårna men ändå okej förbi alla hus och spännande människor. När vi kommit en bra bit in i skogen ändrade hon plötsligt tempo rejält och försökte till och med takta bortåt. Det brukar hon inte göra... Jag fick påminna henne ett par gånger om att man inte får takta, utan bara skritta ivrigt.
Än värre blev det när vi vände, då hann vi med kanske fem meter innan hon började takta, vi gjorde halt och hon fick komma fram i skritt igen, började takta efter fem meter och så halt igen. Så där höll vi på. Hela vägen hem... Jag var inte alltför glad över mitt monster till häst, hon får inte takta men samtidigt måste hon ju kunna gå på lång tygel på hemväg. Suck!
Sista tio minuterna hem verkade hon vara nöjd med taktandet och jag kunde äntligen ge henne lång tygel. Hon var irriterad på mig och jag på henne. Inte precis den lugna, mysiga skrittur jag tänkt mig... Åter i stallet gnällde jag för L som skulle rida Krutow och hon påpekade att Krutow var sådär när hon red honom ensam. Hm... Kanske är det så att Ariel får mer bråttom hem när hon är själv än när vi har sällskap. För visst var hon väldigt pigg när vi skrittade ut med Tyr häromdagen, men inte så pigg att hon övergick till att takta eller trava.
Det var en ganska nöjd (men absolut inte trött!) tjej som lät sig stretchas och skötas om efter ridturen. Sadeln hade kasat fram ett par cm, så vi får se hur bra den egentligen fungerar med det bredaste koppjärnet. Jag vill inte köpa ny sadel, men det verkar luta åt att jag inte har så mycket till val...
Ut i hagen med en studsfia som gärna ville rejsa med de andra hästarna. Men hon väntade snällt tills jag gett henne tillåtelse, tur att hon har en bra grunduppfostran. ;-)
Jag gjorde klart i stallet, förberedde lite för kommande vecka och traskade sedan till bussen. Nästa vecka kommer jag rida två pass och longera ett, medan A rider två pass. Perfekt! :-)
Ariel och hennes medryttare
Bilden är tagen i onsdags, då A provred Ariel.
Medryttare!
Själv är jag så himla glad, dels att få en medryttare som redan känner till stallet och rutinerna och dels att faktiskt få någon som bara vill mysa ute i skogen och kan rida Ariel på vardagar. Underbart!
Vi började med att hämta Ariel i hagen, gå igenom vilka borstar som Ariel tycker bäst om och lite vad som är viktigt att tänka på. Efter sadling och tränsning (sidepull) så fick A rida en stund i paddocken. De provade både trav och galopp, även om galoppen blev enbart en långsida. Ingen idé att krångla till det i onödan. Traven såg verkligen långsam ut ibland, även om A tyckte det gick fort. Jag börjar ana vad det är F pratar om när jag rider dressyr, det känns uppenbarligen mycket snabbare i traven än vad den är...
Sedan red vi ut en sväng, jag promenerade förstås bredvid. Jag försökte berätta lite om hur Ariel kan reagera om hon blir rädd eller tjurig. A kom med kloka frågor och Ariel traskade glatt på. Jag testade att stanna några gånger, men Ariel var helt fokuserad på vad A ville att hon skulle göra. Toppenbra!
Vid hemkomsten visade jag stretching av bakbenen samt var jag hade ländtäcket. I och med att Ariel varit lite öm i bakdelsmuskulaturen vill jag gärna att ländtäcket används nu under hösten och vintern.
Eftersom A tyckte om Ariel, Ariel tyckte om A och jag tyckte allting verkar flyta på riktigt bra, så kommer A börja rida Ariel 1-2 gånger i veckan. Toppenbra! Eftersom min mamma kommer på besök på fredag så får A testa Ariel själv redan på lördagen.
Det kommer bilder, men givetvis glömde jag kvar kameran i stallet. ;-)
Framgångar och nya utmaningar
Lagom till att hästarna lugnat sig i hagen kom S för att behandla Ariel. Det har ju varit en hel del tuff träning sedan S var här senast, på fem veckor har vi hunnit med 13 pass:
6 galoppass (3 i backe, 3 rakt fram)
2 dressyrträningar
1 tömkörningspass
1 hoppträning
1 Hästrally
1 skrittpromenad
1 lågpulsrunda
Först kände S igenom hela Ariel och konstaterade att hon var mycket fin i korsmuskulaturen och lårmuskulaturen, de ställen där hon hade lite känningar sist. Stretchingen har definitivt gjort nytta, så den fortsätter vi med! S tyckte att Ariel fått ett riktigt sexpack på magen, där märks det att vi galopperat en hel del senaste tiden. Också något vi kan fortsätta med.
På minussidan (även om det var milda anmärkningar) så var Ariel lite varm i lederna i benen samt öm i slutet av sadelläget. Benen förklaras med att vi nyss gjort ett riktigt tufft jobb på asfalt, vilket märks i att det blivit mikroskador som kommer att stärka benen i långa loppet. Men jag skall undvika hårt underlag i en vecka så det inte blir ett problem.
Vi provade sadeln och S tyckte att den var perfekt i bomvidden, men när S kände igenom den (och lät mig göra samma sak) märkte vi att den trycker mest lite längre bak än där ryttarens mittpunkt skall vara och att det är precis samma punkt som Ariel är öm på. Så vi skall testa att bredda sadeln rejält, två vidder, och använda fårskinnsvojlock. Förhoppningsvis behöver jag inte byta sadel, men fortsätter Ariel vara öm så är det bara att rida barbacka tills jag sparat ihop till min drömsadel.
Ariel fick lite blue lotion på sina varma leder och sedan blev det helkroppsmassage samt ström på de ömma punkterna i sadelläget (10-20-10 min). När behandlingen var klar skrittade Ariel ut i hagen och S kikade på hennes rörelser. Den lilla rörelsestörningen från sist (höger bak) var helt borta och det var en helt annan skritt än den S såg sist, en mycket mer vägvinnande skritt. Härligt att höra!
Nu blir det fortsatt ganska tuff ridning framöver, även om det inte kommer bli mer än 2-3 pass per vecka. Vi fortsätter att fokusera på kvalitet framför kvantitet.
Innan jag åkte hem pratade jag först med A som är medryttare på Tuva och gärna skulle vilja prova Ariel och om de passar ihop kommer hon rida ut 1-2 gånger i veckan. Låter riktigt bra! Sedan bokade jag in klippning och dressyrträning för F på söndag. Jag har velat lite fram och tillbaka med klippningen, men nu blir det spårklippning så hon inte svettas så mycket men ändå inte behöver täcke i vinter.
Lågpulsträning utan pulsmätare
I morse var jag ute i stallet innan morgonfodraren var på plats... Hämtade in en lite sömnig Ariel som fick stå utanför uteboxarna och bli borstad. Ganska lerig var hon men mest torr lera, så det gick att borsta bort. Sedan åkte grejerna på och lat som jag var så orkade jag inte ta på pulsmätaren. Måste få lite rutin i det, den är ju bra när den väl är på och fungerar, men det är ju lite omständigt innan den är på plats...
Skrittade iväg bort mot flygfältet och Ariel var väl måttligt road. Vi red ju samma väg igår, så tydligen var det tråkigt att gå den här vägen igen. Framme vid asfalten blev det trav en liten snutt, sedan svängde vi vänster på grusvägen och där blev det förstås galopp hela vägen (600 meter). Sedan blandade vi skritt och trav förbi alla husen och så blev det lugn trav på asfalten tillbaka mot stallet. Ariel var taggad till tusen och ville att vi skyndade oss i traven, men jag dämpade henne och påminde om att hon skulle orka hela vägen.
Framme vid avtagsvägen till stallet svängde vi istället av till villaområdet och klättrade ett varv i klätterbacken. Ariel var inte alltför road, hon tyckte det var dumt att vi vände bortåt när vi var nästan hemma. När jag sedan svängde in henne på stigen i skogen som leder från stallet så blev hon ännu mer fundersam. Kanske var det något fel på matte? Men hon gick ändå vidare på stigen, vi joggade till och med några stycken här och där. Tillbaka vid asfaltsvägen svängde jag så höger (dvs bort från stallet) och nu hade Ariel definitivt idiotförklarat matte. Men eftersom hon fick trava så var hon tyst och nöjd. När asfalten byttes till grus blev det lite galopp igen, roligt med en häst som efter ett långt, ganska tufft pass ändå bjuder upp i galopp utan minsta protester. Finaste tjejen!
När vi kommit förbi Åloppe och över asfaltsvägen igen blev det skritt hela vägen hem. Ariel försökte föreslå trav några gånger, men jag dämpade hennes iver ganska omgående. Avskrittningen hem är en viktig del i nedvarvningen, då kan man ju inte trava omkring och busa heller. ;-)
Vi red totalt 9,6 km på 90 minuter, fullt godkänt. Speciellt med tanke på att rundan tog 100 minuter i juli. Ändå finns det många partier vi skrittar på nu som det går att trava på och givetvis går det att öka tempot i traven när hon blivit mer hållbar i benen. Men det är ingen brådska, vi har många år på oss att stärka benen.
Hemma igen blev det dusch och stretchning innan hon fick gå ut i hagen med de andra. Hon rullade sig nöjt i leran och tog sig sedan en matpaus.
Strax därefter var det utsläpp av nya hästar i hagen. Det är en kallblodstravare och en haflinger som flyttat hit, bägge valacker. Ariel blev förstås kär, det brukar hon bli i nya hästar. I övrigt gick ihopsläppet väldigt odramatiskt och det känns skönt.
Galopp på rakbana
Sedan skrittade vi iväg bort mot rakbanan. Det var några partier längs vägen där jag fick vara lite mer bestämd, men så småningom var vi framme vid rakbanan. Det blev fyra långa galopper längs den, ungefär 2 min per galopp och pusta emellan varven. Hon har mer eget driv hemåt, men tyvärr sluttar rakbanan lite nedåt på hemväg, så vi måste bryta av till trav där. På bortaväg kan man galoppera hela vägen, men då får jag jobba lite extra med att hålla galoppen.
Hon var ganska trött när vi skulle sakta av efter sista galoppen men för första gången någonsin blev det inte ett tvärt stopp ned till trav, utan en flytande, mjuk övergång som verkligen kändes fantastisk! Det var ett kvitto på att hon faktiskt kan, långt där inne och att övning verkligen ger färdighet!
Lite trav en bit hem och sedan skritt sista tjugo minuterna. Ariel var nästan mer på tårna på hemväg, men så har hon ju stallet som drar lite extra... Det blev avduschning innan hon fick återvända till hagen och väl där drog hon med sig de andra hästarna på en rejäl galopprunda. Hm... Uppenbarligen är hon inte ett dugg trött när hon fått skritta en stund. Finaste tjejen!
Idag blir det först lågpulsrunda förhoppningsvis med pulsmätaren, sedan ihopsläpp med två nya hästar i lösdriften och slutligen genomgång av fysioterapeut. Skall bli intressant att se vad som sägs!
Rejäl skrittrunda
Ariel stod som ett ljus hela tiden och hovis var nöjd med hennes hovar också. Skönt att höra. Nästa gång hovis kommer blir det broddar... Hua!
Efter skoning skrittade jag ut med Ariel på upptäcktsfärd. Vi hade med oss S och Tyr, så Ariel var som vanligt en riktig kobra. Nåde den som rider om oss på tävlingsbanan...
Först red vi längs fårhagen och letade oss in bakvägen på morbergarundan. Men vi red rakt fram vid gården istället för att svänga vänster. Samma väg som jag och M krånglade oss runt (fast andra hållet) för någon månad sedan. Vi mötte två travare med en lös (!) shettis på släp, givetvis tyckte shettisen att Ariel och Tyr var roligare än sina vanliga polare, så den följde med oss istället. Eftersom vi skulle över 272:an så kändes det inte alltför lämpligt att ha en shettis på släp. Vi fick leta reda på stallägaren, som tog hand om rymlingen. Ariel och shettisen gosade en stund först, hon är verkligen lika förtjust i de där små som hennes matte...
När shettisen återvänt till sitt stall skrittade vi över 272:an och vidare längs vägarna mot Tuna (fast på "fel" sida 272:an förstås). Red helt enkelt en tur för att se om det kan bli en bra träningstur framöver. På hemvägen tog vi vägen förbi Åkerby kyrka och så red vi på rakbanan. Den var nyharvad, riktigt härligt! Vi var ute i två timmar och fem minuter, i enbart skritt och totalt tog vi oss 10,26 km runt hela vägen. Tempomässigt red vi i 4,9 km/h så det gick inte sådär superfort precis. :-P
Ariel hittade snabbt ett bra tempo i skritten och hon gungade på ordentligt med ryggen. Mina ridsår från lördagens tävling med Hampus och söndagens dressyrträning med Ariel blev inte precis bättre. :-S Men genom att varva med lätt sits ibland så tog vi oss i alla fall runt.
Åter i stallet blev det stretch och lite pyssel innan hon fick gå ut i hagen igen.
För evigt häst på tävlingar...
Licensen kostar 950 kr och gäller för resten av Ariels liv. Att jämföra med nästa års licens som kostar 200 kr och bara gäller i ett år. Låt oss ponera att jag tävlar Ariel i distansritt från det hon är 5 år gammal tills hon blir 19 år. Vi har två års uppehåll för söt fölunge förstås, men det blir ändå tolv års tävlande, det vill säga en licenskostnad på 2400 kr. Under förutsättning att de inte höjer licensavgifter allt eftersom...
Nä, det får bli en häst av Ariel och så blir det inte lika mycket tävlingar i hoppning och fälttävlan. Faktiskt känns det som att det räcker med roliga träningar, kurser och läger. Man måste inte tävla...
Dressyrträning på bortaplan
Ariel var ganska tittig och på tårna, hon skrittade dit jag ville men inte med någon större entusiasm. Vissa ställen var lite extra farliga (som grävmaskiner) men vi tog oss förbi utan några större protester. Väl framme vid ridskolan blev hon lite ivrigare, eftersom hon såg några andra hästar. Vi stannade till vid ridhuset och jag satt av. Det blev en halvtimmes vila då vi var lite tidigare till lektionen.
Satt upp fem minuter innan vår lektion skulle börja, men den före drog ut på tiden, så vi blev lite senare än planerat. Skrittade och travade lite i ridhuset, Ariel var lite nyfiken på speglarna...
Sedan fick vi presentera oss för tränare J, jag berättade att Ariel var fyra år men ganska sent född och att vi även tog det ganska lugnt med utbildningen då hon skall bli distanshäst i första hand. Förklarade att det viktiga för mig var en lydig och smidig häst, inte en som kan tävla dressyr. ;-)
Vi fick skritta och trava på volt, med koner utplacerade för att underlätta för hur stor volten skulle vara. Ariel arbetade på så himla bra, ville verkligen göra sitt bästa. Hon gick i form fler steg än tidigare, men som J påpekade så orkar de ju inte riktigt jobba i form några längre stunder när de är unga.
Jag fick fokusera på att få med yttersidan i vändningarna och därmed använda ytterskänkeln en hel del. Samtidigt fick jag passa så Ariel inte drog sig för mycket inåt i volten, då skulle innerskänkeln jobba. Ja, plus att händerna förstås hade lite olika uppgifter. Det var inte så lätt som det lät. :-P
Vi avslutade med lite galopp, där vi faktiskt lyckades hålla galoppen både två långsidor och en kortsida. Heja oss! J gav mig precis samma råd som F, ut och galoppera och låt henne blåsa på ordentligt... Hehe, de där busgalopperna blir vi visst aldrig av med. ;-)
Sedan var det en genomsvettig men glad Ariel som fick skritta hemåt. Jag var mest nöjd med att det blivit miljöträning, jag tror faktiskt att F kan ge oss minst lika bra träning på hemmaplan. Men det är alltid roligt att testa nya tränare (om inte annat så man vet att man har det bra hemma...).
Efter en timmes skritt där Ariel mest ville takta och skynda sig iväg (suck!) så var vi hemma i stallet igen och hon fick sig en välbehövlig dusch. Jag klurar lite på om jag skall klippa henne redan nu, eller om jag skall avvakta och se om det räcker med att vädret blir svalare framöver.
Bara lite mys
Hon följde mig till grinden och undrade varför hon inte fick följa med ut...
Vi fortsätter nöta galoppen
På med sidepull och reflexgrejer, som alltid hinner vi inte ut förrän det är mörkt på vardagar. Det var inte mycket att sanera, däremot var det cement blandat med stora stenar i hovarna, så det tog sin lilla tid. Hon fäller en del nu också och har blivit lite lurvigare.
Vi skrittade fram längs sommarhagen och en bit bort, sedan vände vi åter och skrittade till grusvägen börjar. Givetvis börjar Ariel trampa lite, hon vet ju att hon får galoppera sedan... Galopperna som sådan fungerade bra, även om fattningarna inte blev de bästa vi gjort. Ariel är lite för ivrig och jag är lite för slarvig. Men nu går det alldeles utmärkt att galoppera på lång tygel och när jag berömmer (och Ariel börjar sakta av) så är det bara att driva på så fortsätter hon galoppera.
Jag tror att hon börjat förstå att beröm inte är samma sak som att sakta av, för sista galoppen bortåt behövde jag knappt driva för att hon skulle fortsätta, trots att jag berömde i varje språng. Det tar sig! Träningsmässigt var hon piggare än förra veckans galopp, mindre flåsig men mer svettig. Nu var det ju en temperaturskillnad på ungefär tio grader, så jag är ganska övertygad om att värmen är boven i dramat. Ariel var glad när vi skrittade av i alla fall.
Åter i stallet blev det avsvampning och stretch, innan jag förpassade henne i hagen. Därefter var jag lat, då jag skulle tävla Hampus dagen därpå, och rafsade bara ihop utrustningen i sadelkammaren. Jag får väl betala för det när jag vill använda grejerna igen... ;-)
