Ariel 3525

Ja, nu har det varit lite tyst här ett tag. Det beror på att Ariel lyckats trampa/sparka sig själv på vänster bak, så hon fått ett stort ödem på framsidan av kotan. Hon har ingen feber och rejsar glatt både i hagen och på ridbanan, men för säkerhets skull så får hon vila från ridningen.

 

Känns som världens längsta igångsättning. :-P Men snart är vi på gång igen, igår när jag var hos henne hade ödemet nästan försvunnit.

Igår hade det börjat regna innan jag hämtade in Ariel. Ett tunt, tunt regn som kändes lätt men gjorde en genomblöt. Ganska deprimerande... Ariels lera från gårdagen var försvunnen, men hon hade rullat sig igen och den blöta leran var överallt. Kände mig som en riktigt elak matte, speciellt som jag inte kände för att rida. Men det fick bli avduschning av sadelstad och ben i spolspiltan. Ariel var lätt skeptisk, men stod i alla fall stilla.

 

Drog av så mycket vatten som det gick och tog sedan på utrustningen. Skrittade iväg längs grusvägen mot rakbanan. Gjorde en avstickare längs en traktorväg och tillbaka. Ariel tyckte det var en dum idé att vi vände bortåt igen, men det räcker inte att skritta en halvtimme numera. :-P

 

Regnet strilade nästan hela ridturen och jag tror varken att jag eller Ariel var särskilt peppade. Men vi tog oss igenom ridturen och kom hem efter 6 km ridning i 70 minuter. Heja oss... :-P

 

Ariel fick kraftfoder medan jag plockade undan utrustningen och sedan fick hon återvända till hagen. Jag roade mig med att rengöra bootsen ordentligt och olja in min tömkörningstömmar som aldrig vill bli mjuka. Drömmer om läder från Tärnsjö, men tyvärr är jag inte miljonär...

Jag har stått med Ariel i denna lösdrift i nästan två år och åtta månader. Gång på gång har jag ridit förbi en stig och tänkt "nästa gång har jag tid att rida in där och kolla". Men nästa gång har jag också haft något annat planerat, så det har inte blivit av. Förrän igår...

 

Tog in Ariel från hagen och spolade benen. Hon var ren på kroppen, så det blev avborstning lite hastigt och hovkratsning innan bootsen, sadeln och tränset åkte på. Så länge hon bara skrittas är det bomlösa som gäller, sedan blir det hoppsadel ibland också.

 

Skrittade iväg till klätterbacken, där den spännande stigen gick till höger om backen. Först måste vi bara passera det livsfarliga villaområdet. Ariel och M hade ridit där i torsdags och tydligen hade Ariel blivit väldigt rädd (igen...). Nu frös hon fast och började backa, vilket inte är okej! Efter en del diskussion (...) fick jag fram henne i trav och så travade vi förbi alla farligheter. Verkar vara ett trick som fungerar, i skritt har hon lättare för att frysa fast.

 

Så skrittade vi in på stigen, Ariel var mycket skeptisk över den här nya idén. Överlag var hon väldigt, väldigt tittig och spänd hela ridturen, men jag hoppas det bara är tillfällig stress över att hon inte varit igång och sett världen på några månader.

 

Stigen visade sig vara väldigt lång, med förgreningar både här och där. Den slutade vid en villatomt, jag skall höra med C om man får passera där. I sådana fall är det perfekt, för då kan man rida till Nyvla utan att behöva passera asfalten i Bälinge. Jag försöker undvika asfalt med broddade hästar...

 

Vi snirklade sedan runt på stigarna i skogsområdet, försökte hinna med alla avstickare fast vi inte riktigt lyckades. En av stigarna slutade vid slutet på slingerstigen, så perfekt! Vi avslutade med ett varv i klätterbacken, följt av slingerstigen och så nya stigen tillbaka hela vägen till klätterbacken. :-D

 

Åter i stallet var Ariel svettig på hela bringan. Vet inte om det var den lätt kuperade terrängen, att hon blev stressad över att vända hemåt men aldrig komma hem eller om det bara var lite för varmt igår. Får fnula på om det är värt att klippa henne lite ändå...

 

Svampade av henne och gav kraftfoder, sedan fick hon återvända till hagen. Förstod ju att hon skulle rulla sig, men bad en liten bön att hon skulle vara klok och välja ligghallen eller halmhögen. Men det tyckte inte Ariel var lika härligt...

 

Igår mötte jag J i sadelkammaren och vi bestämde att vi skulle ta sällskap ut. Hämtade in Ariel från hagen och spolade av benen. Det var lite halvfryst i hagen, så hon var i alla fall inte lerig på kroppen. Det blev en snabborstning och hovkratsning innan alla reflexer, sadel och träns åkte på.

 

Satt upp och så skrittade vi iväg till Bälinge. J kände inte till hur man red till Nyvla, så vi skrittade iväg dit. Ariel tyckte det var skoj med sällskap, så länge Weber höll sig en bit bakom henne. ;-) Hon var lite på tårna när vi passerade villorna, men slappnade av så fort det blev grusväg igen.

 

Vi vände när vi kommit till gräsvägen som korsar grusvägen och så skrittade vi samma väg tillbaka. Ariel var ivrigare på hemväg, men inte värre än att hon ändå skrittade rent.

 

Vi tog oss några varv på ridbanan också, hon kändes sådär lagom stel på volten. ;-) Däremot så flåsade hon väldigt mycket när vi kom in i stallet igen, man skulle kunna tro att vi varit ute och galopperat. :-P Hon var så nöjd med jobbet och ännu nöjdare blev hon när hon fick kraftfoder. Skötte av henne medan hon åt och sedan fick hon gå ut i hagen igen.

Trots att det regnat hela natten var Ariel ren. :-) De har fått en ny halmbal i hagen och förmodligen hade hon sovit i den. Eller så låg hon säkert raklång i ligghallen. ;-)

 

Tog in henne och spolade av benen. Sedan gjorde jag misstaget att titta närmare på svansen, vilket ledde till att jag var tvungen att tvätta den. Lika bra att få det gjort medan det är plusgrader ute. När svansen var ren, efter flera omgångar av såpa, sprayade jag på glansspray för att åtminstone försöka hålla den ren några dagar. Tror hon ligger ned och bajsar...

 

Passade på att raka bort manen precis bakom öronen, sedan tyckte Ariel att det räckte med pyssel. Var det inte ridning hon hade blivit lovad? Kratsade hovarna och tog på hennes svarta terrängboots. De passar fortfarande, även om de är lite slitna. Får nog köpa nya nästa vinter. Sedan åkte både sadel och ländtäcke på, det duggregnade ute och vi skulle ju bara skritta. Tog på tränset och så gav vi oss iväg längs grusvägen.

 

Ariel insåg snabbt att det skulle bli en lugn tur i skritt. Därför började hon spana efter saker som hon kunde få att bli farliga. Som hösilagebalarna hon brukar gå förbi, eller shettisarna som betade i sin hage... Varför inte ett par postlådor som stått på samma ställe åtminstone så länge Ariel gått där? Allting kunde bli farligt så man fick en ursäkt att vingla, stanna och glo eller skynda förbi. :-P

 

Efter en kvart mötte vi en mycket spännande islandshäst och när den passerat vände vi hemåt. Då glömde hon plötsligt alla farligheter och fick väldigt bråttom hem. ;-) Jag jobbade med lite halter, skänkelvikning och ryggning för att få hennes fokus att stanna kvar och det gick bra. Sista tio minuterna kunde hon skritta på lång tygel igen. :-)

 

Åter i stallet var hon trött, så det är definitivt lagom att skritta en månad framöver. Hon fick äta kraftfoder medan jag skötte om henne och sedan beta lite höstgräs innan hon återvände till hagen.

Medan N skodde Hampus borstade jag av Ariel och tog på sadel, boots och träns. I och med att hon har broddar runt om så får det bli boots vid ridning. Jag vet ju att hon rör sig i hagen en hel del också, men förhoppningsvis behöver hon inte boots där. Jag väntar med det tills hon fått sig ett broddtramp...

 

Satt upp och skrittade iväg längs kanten på fårhagen. Ariel knatade på lika glatt som vanligt. :-) Efter tio minuter vände vi hemåt och då först insåg Ariel att hovarna inte gjorde ont längre. Det blev lite taktinslag, lite överilad skritt och en del försök till trav. Sötnosen! Jag blev mest glad över att hon vågar ta för sig igen, att hon inte tappat sin fina skritt under barfotatiden.

 

Genom att distrahera henne med halter och skänkelvikning kunde vi ändå ta oss tillbaka till stallet i vettigt tempo. Men min förhoppning om att rida henne med bettlöst får jag nog glömma, åtminstone tills hon varit igång någon vecka.

 

Tillbaka i stallet var hon nöjd, men trött. Hon frustade massor under ritten och gäspade flera gånger när hon var tillbaka i stallet. Medan jag tog av utrustningen och skötte om henne fick hon äta kraftfoder. Sedan återvände hon med glada steg till hagen.

Igår tog jag in Ariel från hagen och spolade av de leriga benen. Blev orolig när jag kände muggskorv på alla fyra benen. Men det visade sig vara intorkad lera, puh! Mugg i det här vädret är inte roligt...

 

När Ariel var ren så torkade jag henne torr med handdukar. Kratsade även hovarna och sedan kom hovslagare N. Hon har ju inte sett Ariel på ett tag, nästan fyra månader är det och N höll med mig om att Ariel vuxit... Hoppas bara hon nöjer sig nu och inte blir ännu högre.

 

N verkade så mycket av Ariels hovar som det gick utan att hon skulle bli ömfotad. Svår balans det där. Sedan åkte skor på runt om och även broddar. Så härligt att äntligen kunna rida Ariel igen!

 

Planen är att skritta igång under en månad och sedan successivt kräva mer i passen. Hon bör vara i bra kondition igen i mitten på januari.