Ariel 3525

Så har kompis A varit på besök med en drös av sadlar. Jag hann inte med i svängarna riktigt, men det var åtminstone fyra olika. Innan hon kom hade jag preparerat Ariel genom att sadla på dressyrsadeln i hagen. Bara som säkerhetsåtgärd, eftersom hon inte haft sadel på sig sedan i januari...

När Ariel väl stod inne i stallet åkte första sadeln på och A började oja sig. Tydligen var den första sadeln hyfsat okej i passform och det var den bredaste sadeln hon hade med. Hm... Vi lade på de andra sadlarna också, mest för att kolla så ingen passade trots allt, men första sadeln blev den som låg bäst. Det var en wintec wide med "smalaste" koppjärnet (alltså smalaste som följde med den sadeln) och fiskbullen aka knubbsälen Ariel kunde ha den hyfsat bra. Den rörde sig lite i skritt, men A påpekade att det förmodligen skulle försvinna när jag väl satt upp. Sedan åker den fram lite på tjockisen, så jag får äntligen en anledning att beställa denna:



Fast givetvis röd då, för att matcha tränset.

Efter provandet var Ariel ganska rastlös och blev snabbt förpassad till hagen igen. Jag och A stod kvar och pratade en stund och det var riktigt roligt, som det alltid är när man pratar med någon som tycker likadant. Tack för titten!

Så kom hovslagaren åkandes, bara en timme försenad. Bra för mig dock, för då hann Ariel både torka och sluta trilskas. Trodde jag...

Hovis började med Sunna, eftersom hon tar längre tid än de oskodda hästarna och ofta tappar tålamodet. Vi hade bestämt oss för att testa att sko framhovarna på henne, låta henne gå ut i hagen medan Ariel och Idunn verkades och sedan sko bakhovarna på henne sist. Under tiden stod Ariel i stallgången och levde om. Så fort hon inte fick uppmärksamhet så började hon skrapa med hoven, bita i uppbindningen eller försöka nå gruset (för att rulla sig). När K dök upp gav hon Ariel en enda blick och avläste direkt situationen. "Värst vad hon var understimulerad då".

Jag bestämde mig för att inte göra saken värre än den redan var, så jag borstade av Ariel först med rotviskan, sedan med min supermjuka ryktborste (som jag aldrig använt på Ariel tidigare) och slutligen gned jag henne med min fårskinnshandske. Hon blev väldigt glänsande och vacker, men så fort jag vände ryggen till för att gå iväg med sakerna, började hon leva rövare igen.

Så vad fanns det kvar att göra? Trots att K tyckte det lät riskabelt så satt jag upp. Ariel stod blickstilla hela tiden och tyckte det var toppen att matte äntligen gjorde någonting vettigt med henne. Egentligen satt jag upp för att K skulle kunna ta ett kort, men jag anade att Ariel skulle lugna ned sig bara jag var med henne. Naturligtvis tänkte jag inte ett dugg på att jag hade mina gamla trasiga shorts eller att jag hade gummistövlar på mig. Det blev ett väldigt vackert kort...



Sedan blev det Ariels tur att bli verkad. Som alltid gick det snabbt, även om hovis fick skära upp en del röta. Jag har fått order om att hålla efter rötan och jag hoppas jag lyckas utan att göra illa Ariel.

Så fick Ariel äntligen gå ut i hagen igen, vilket hon var mycket glad över. Det är nog första gången vi varit ifrån hennes hagkompis så länge, totalt blev det nästan fyra timmar!

Igår blev det inte riktigt som planerat. Lagom till att jag kommit en bit på väg mot stallet ringde K och sade att hon bestämt klockan tre med hovslagaren och inte klockan två som hon sagt till mig. Så plötsligt var jag inte stressad längre, utan hade istället en massa extra tid att göra av med.

När jag svängt upp till stallet och konstaterat att det var strålande sol och ljumma vindar, så var beslutet om bad ganska lätt att ta. Jag fyllde en drös med hinkar med kallt vatten och med hjälp av hetvatten från vattenkokaren blev det så småningom lagom tvättemperatur. Men jag skulle inte tacka nej till en spolspilta med varmt vatten...



Band upp Ariel utanför stallet och började schamponera henne. Eftersom jag vet hur mycket hon avskyr känslan av vatten som rinner längs kroppen, så visste jag att hon skulle ogilla processen. Vilket hon gjorde, med groteska miner och arga blickar, men hon stod ändå stilla! Tänk att vi har kommit så långt i vår relation så hon gör saker hon inte vill, bara för att jag vill.

Efter schamponeringen följde hink efter hink med sköljvatten. Till sist var Ariel helt fri från schampo och jag kunde spraya henne med pälsglans på strategiska ställen. Det var också något Ariel tyckte var onödigt. Okej att ha pälsglans i svansen, det har hon varit med om tidigare. Men på halsen? Fler grimaser blandat med djupa suckar och sedan var matte äntligen klar med tortyeren.

Vi firade med att promenera Ariel torr. Vid det här laget var hon så less på att vara en väuppfostrad häst att hon tog fram hela registret med trotsigheter. Studsa på stället, rusa iväg för farligheter, vägra röra på sig och trycka sig emot matte. Nu kunde jag förvånansvärt lätt ta ur henne de här dumheterna, men det visar att trotsigheten faktiskt finns därunder och väntar på rätt tillfälle... Jag hoppas att det här var enda gången hon blir trotsig, för även om det var irriterande med en förvandlad häst så gick det ju att hantera utan problem.

Ariel kom fram till grinden när hon såg mig på håll. Tänk att hon tycker det är så kul att det händer något att hon frivilligt lämnar både mat och sällskap... Med ivriga steg skrittade hon mot stallet och protesterade inte ens när jag band fast henne utan något foder i närheten.

Borstade av henne som hastigast och kratsade hovarna. Sedan tog jag på sidepull och så gav vi oss ut på äventyr! Styrde stegen mot högra vägen (Ariels favoritväg) givetvis ackompanjerade av Zaris högljudda gnäggningar. Ariel blev lite störd efter att Zari försvunnit bakom en vägkrök, hon ville nog gärna ha Zari med på promenaden. Med lite tryck från min sida fortsatte vi dock framåt, ömsom i lite balanstrav och ömsom riktigt fin skritt. Idag fick Ariel ha flughuvan på sig under sidepullen och även om det fortfarande var alldeles för mycket flygfän för min smak så var hon definitivt mindre irriterad. Hon slängde bara med huvudet när någonting kittlade hennes nos.

Strax innan vi vände blev hon skrämd av någonting, gjorde en ansats att rusa, men blev förstås stoppad av sidepullen. Fortfarande oroad sökte hon tröst hos mig, med hakan på min axel stod hon och andades häftigt ända tills hon försäkrat sig om att matte skulle skydda henne mot allt ont. Fina tjejen!

Hemvägen blev en lugnare historia, vi kunde till och med stå stilla flera gånger utan att Ariel tittade irriterat på mig. Flygfäna blev dock allt fler, så jag tränade inte stillastående så långa stunder idag. Vi har fortfarande massor av saker att träna på innan jag vågar sitta upp mitt under en promenad.

Zari mötte oss och försökte få igång Ariel genom att hela tiden rusa ikapp oss. Ariel lät sig luras en gång innan hon sansade sig och kom ihåg att matte var den som bestämde tempo. Allt som behövs är ett spö framför bogen och lite lugnande ord.

Åter i stallet blev jag lite mer våghalsig av mig. Tog på mig säkerhetsvästen och medan Ariel åt kraftfoder satt jag upp på hennes rygg. Hade grimman med tyglar fastsatta för säkerhets skull. Ariel tog ingen notis om mig där uppe, men puffade iväg hinken så hon var tvungen att ta några steg framåt för att kunna fortsätta äta. Sedan när hon ätit klart höjde hon huvudet och undrade vad vi nu skulle hitta på? Så jag smackade och då gick hon snällt längs stallgången, men så tyckte hon att vi skulle ta till höger och jag tyckte vänster. Irriterad över mattes tygeltag vände hon sig om och nosade på min fot. När jag förklarat att jag minsann tänkte sitta här uppe tills vi höll oss på vänstra sidan om stallgången, så gick hon snällt åt vänster.

Några steg senare tyckte jag att det var nog, så då ptroade jag samt drog lätt i tygeln. Fina flickan stannade direkt så matte kunde sitta av. Däremot verkade hon fundersam när jag suttit av, hon förstod inte alls varför matte blev så exalterad och öste beröm över henne...

Efter allt detta trodde jag att Ariel skulle vara nöjd över att gå ut i hagen igen, men hon drog benen efter sig och tyckte inte alls att hagen verkade intressant. Väl inne ser hon förstås nöjd ut, men hon är tydlig med att visa att matte är roligare. Åtminstone just nu och det gör mig varm om hjärtat.

För ett tag sedan beställde jag en säkerhetsväst ifrån Börjes. Hade först tänkt använda min gamla säkerhetsväst, men när jag tog upp den ifrån källaren insåg jag att den var, förutom extremt klumpig, garanterat alldeles för gammal för att skydda. Jag kommer inte ihåg när jag köpte den, men jag vet att jag red Habina i den, vilket gör att jag åtminstone hade den 2001, förmodligen redan 1998...

Så jag började bläddra i Hööks katalog och hittade en trevlig säkerhetsväst. Kunde inte låta bli att kika i Börjes katalog också, och upptäcker att de har exakt samma säkerhetsväst (annan färg) för tusen kronor mindre än Hööks. Eh?


Givetvis köper jag från Börjes och när jag ändå är igång passar jag på att köpa ett till nova-bett också, det är inte så ofta jag beställer från Börjes ändå. Hööks nova-bett kostar 90 kr mer, så där sparar jag in ännu mer pengar. Beställer ett 10,5 cm bett igen. Undrar om Ariel någonsin kommer att bredda huvudet mer, jag är tveksam till det. Jag som tyckte Habina var krånglig med sina 11,5 cm bett...

Idag hämtade jag ut paketet och kunde konstatera att säkerhetsvästen passade perfekt! Jag behövde bara snöra in den ganska mycket i midjan, men det finns fortfarande utrymme för mer insnörning. Toppen! Nu skall jag bara köpa en pall från IKEA och en sadel så är inridningen nästan avklarad. ;-)

Idag var ju tanken att jag skulle prova ut en sadel till Ariel, men precis när jag klev ur bilen vid stallet pep mobilen till. Det var A som tyvärr hade fått förhinder. Vi enades om att hon skulle komma på torsdag istället och även ta med sig lite sadelgjordar.

Så jag fick ändra mina planer och beslöt mig för att ha en riktigt lugn och trevlig dag istället. Inte stressa ett dugg utan bara greja på med det jag ville göra. Plockade fram all utrustningen jag behövde och hämtade sedan Ariel i hagen. Hon kom genast fram till mig (med huvan på!) och verkade tycka det var trevligt att få lite uppmärksamhet igen.

Inne i stallet fick hon lite sojamjöl och mineraler i en hink medan jag borstade av henne som hastigast. Sedan fick hon stå uppbunden medan jag kratsade hovarna och visiterade henne. Hittade ett ganska otäckt sår vid högra armbågen, det var djupt och glipande på samma gång, så jag sköljde rent det och desinfekterade med sprit. Det känns väldigt skönt att jag skall på skördefest i stallet imorgon, så hinner jag ta in henne i stallet och kolla såret igen. I värsta fall får jag be K titta på det.

Sedan klädde jag på Ariel sidepullen och fipplade lite med bettet innan jag fick till det. Ariel grimaserade en del tills vi kommit ut från stallet och hon fick annat att fokusera på. Hennes hagkompis Zari hade gnäggat hela tiden vi varit försvunna och blev nu överlycklig över att se Ariel igen. Ariel brydde sig inte, det är som om hon föredrar mitt sällskap när vi är utanför hagen, som om hon lärt sig att det är så det skall vara.

Vi skrittade iväg längs hagstaketet och Zari sprang bredvid, gjorde diverse luftsprång och skrek ännu mer efter Ariel. Ariel undrade lite bekymrat vad det var för fel på henne och uttryckte sedan sitt ogillande över flugsvärmen som följde efter oss. Jag bestämde mig raskt för att i möjligaste mån åka ut tidigt på morgonen till Ariel, så vi i fortsättningen kan promenera under lite vettigare former. Nu gjorde min oro för Zari och Ariels huvudkastningar för att undvika flugorna att vi vände ganska snart efter att Zari försvunnit bakom oss.

Ariel blev faktiskt lite uppspelt på hemvägen, men när jag fortsatte kräva fokus så omvandlade hon energin till att länga ännu mer på steget. Jösses vad hon har utvecklat skritten under vilan! Tidigare var jag nöjd över hennes skritt med 2 dm övertramp, nu är hon lugnt uppe i 3 dm... Däremot har hon utvecklat två rejäla överben under vilan också och det är jag mindre nöjd med. Jag hoppas verkligen att de växer bort, men K skall få kolla på dem också någon dag.

Åter i stallet tränade vi lite efterskötselrutiner. Ariel fick lindade ben och jag passade även på att blöta svansen på henne. Hela hon behöver egentligen ett bad, men samtidigt känner jag mig tveksam till att bada henne när hon skall klara av myggor och andra flygfän. Dessutom har vi inget varmvatten i stallet längre och det lär inte bli populärt att bada henne i kallvatten...

Släppte ut en mycket nöjd Ariel i hagen. Hon gick Zari lugnt till mötes och berättade om alla spännande saker hon varit med om. Förmodligen skröt hon lite extra.

Jag trodde aldrig jag kunde bli mer stolt över min häst än jag redan är. Men efter idag har jag blivit ännu stoltare. Jösses vilken fantastisk tvååring jag har!

Hämtade in henne från hagen och lämnade en förtvivlat gnäggande hagkompis efter oss. Ariel skrittade livligt bredvid mig och verkade nöjd över att äntligen få göra någonting. Tog in henne i stallet och hon betedde sig precis som om det var igår vi var där inne.

Borstade av henne och använde en fuktig svamp för att få bort lite smutsfläckar. Jag var noga med att krama ur den ordentligt, eftersom jag vet att hon ogillar när vattnet rinner längs kroppen. Någon dag skall jag träna bort det, men inte första dagen efter sommarledigheten. Sedan mätte jag henne, hon är nu 138,5 cm hög och har alltså vuxit en halv cm sedan sist. Naturligtvis var hon mycket rundare än när jag åkte, men det inte så illa som telefonrapporterna gjorde gällande. Hon bär sin övervikt riktigt bra.



Sedan klippte jag manen på henne med min nya fiskars-sax. Den var verkligen superbra! Klippte mycket mer exakt än min gamla ica-sax, vilket gjorde att Ariel äntligen fick riktigt kort hår i nacken. Som alltid klipper jag dock bara vardagsklippning, det viktiga för mig är att manen blir kort och att man åtminstone kan ana en båge, jag är inte supernoga att varje litet strå är perfekt.



Avslutade med att switcha henne och smörja in juvret, det var populärt. Eftersom jag kommer åka ut varannan dag fram till semestern är slut så tog jag på henne flughuvan också. Kanske låter hon den vara på den här gången.

Bonusbild på jätteöronen!



Jag ser verkligen fram emot att börja jobba igång henne igen och med tanke på Ariels positiva attityd idag ser hon nog också fram emot lite jobb. På väg tillbaka till hagen blev hon lite väl ivrig, men när jag bad om halt stod hon snällt så länge jag ville det. Jag trodde verkligen att hon skulle vara lite mer förvildad efter den här viloperioden, men tydligen inte. Nu skall jag fila lite på träningsplaneringen!