Rulla de rulla...
Än en gång var det så fantastiskt härligt väder, att jag mest satt och njöt ute i hagen. Jag är lite konstig, hela vintern går jag och väntar efter våren, för då skall jag minsann ut och göra en massa! Sedan när våren kommer vill jag bara sitta och njuta, på sin höjd mysa lite med Ariel.
Sådan blev också lördagens aktivitet. Jag var ute i hagen, drog bort en massa hår från Ariels päls och myste. Nu har Ariel äntligen kommit igång med fällandet, och lämnar efter sig kopiösa mängder hår. För varje gång jag dragit av henne så mycket hår som det bara gick, lade hon sig ned och rullade. Det ledde förstås till att jag var tvungen att dra bort all lera (efter att det torkat) och därtill lossnade det ännu mer hår för henne. Efter tredje rullomgången gav jag dock upp och lät henne vara lyckligt lerig.
Sedan tog jag mig faktiskt samman och busade lite med hästarna i hagen. Ariel behövde tydligen springa av sig, för hon drog egna långa repor utan någon uppmuntran. Jag kunde stå 50 meter bort och smacka en gång, så flög hon rakt upp i luften och rusade hela vägen mot och förbi mig... Inte så många bakåtsparkar à la balettdansös, snarare lågtflygande reaplan...
Efteråt var hon både flåsig och lite svettig, men mycket nöjd med sig själv. Jag övervägde att göra något mer seriöst med henne, men insåg att ingen utav oss egentligen hade motivationen. Tidigare skulle jag ha stressat upp mig över det, men nu kan jag ta det mer med en axelryckning. Vi når våra mål förr eller senare, tidsaspekten är inte det avgörande.
Sådan blev också lördagens aktivitet. Jag var ute i hagen, drog bort en massa hår från Ariels päls och myste. Nu har Ariel äntligen kommit igång med fällandet, och lämnar efter sig kopiösa mängder hår. För varje gång jag dragit av henne så mycket hår som det bara gick, lade hon sig ned och rullade. Det ledde förstås till att jag var tvungen att dra bort all lera (efter att det torkat) och därtill lossnade det ännu mer hår för henne. Efter tredje rullomgången gav jag dock upp och lät henne vara lyckligt lerig.
Sedan tog jag mig faktiskt samman och busade lite med hästarna i hagen. Ariel behövde tydligen springa av sig, för hon drog egna långa repor utan någon uppmuntran. Jag kunde stå 50 meter bort och smacka en gång, så flög hon rakt upp i luften och rusade hela vägen mot och förbi mig... Inte så många bakåtsparkar à la balettdansös, snarare lågtflygande reaplan...
Efteråt var hon både flåsig och lite svettig, men mycket nöjd med sig själv. Jag övervägde att göra något mer seriöst med henne, men insåg att ingen utav oss egentligen hade motivationen. Tidigare skulle jag ha stressat upp mig över det, men nu kan jag ta det mer med en axelryckning. Vi når våra mål förr eller senare, tidsaspekten är inte det avgörande.
Kommentarer
Trackback
