Ariel 3525

Efter att ha vinkat hejdå till A gjorde jag klar Ariel för promenad. Det blev reflexbenskydd fram och reflexband bak då jag tänkt att vi skulle gå en del på trafikerad väg. Ariel var uppenbarligen less på att äta hö, för hon ville gärna ge sig ut på äventyr. Vi gick en helt annan väg än vi brukar, en väg som så småningom leder till banvallen fast åt andra hållet, så man går asfaltsväg bort och banvallen hem. Mötte ett par bilar utan att Ariel brydde sig och sedan kom vi upp på en höjd där det kom tre bilar bakom oss och två som mötte! Jag lade armen om Ariels rygg och kände hur spänd hon var inför situationen. Men hon stod kvar! Hon var spänd som en stålfjäder hela tiden, men eftersom matte stod så lugnt bredvid så kunde det ju inte vara farligt.

Efter att alla bilar passerat var Ariel sååå stolt över sig själv. Hon blir oerhört mallig när hon klarar av (eh överlever?) något farligt och jag unnar henne den känslan! Jag tror att hon är en häst som växer enormt av att klara uppgifter som hon får, så jag måste vara noga med att alltid ge henne uppgifter som hon kan klara av.

Sedan svängde vi av från asfaltsvägen till en grusväg. Där fick Ariel gå lite mer fritt, vilket betyder att hon får gå egentligen var hon vill så länge det inte gör att ledtygeln fastnar i något träd eller att hon går före mig. Ett par gånger blev hon så ivrig att hon travade några steg, men aldrig förbi matte! När vi skulle svänga in på banvallen stannade jag en stund och tränade Ariels känslighet för tryck. Först blev hon jätteförvirrad över jobbet, men så trillade polletten ned och jag behövde knappt visa henne spöet förrän hon flyttade. Tränade att flytta bakdelen, framdelen, hela hästen sidvärts och givetvis ryggning. Under vägen hem på banvallen stannade jag några gånger och testade igen, då var hon alert och med hela tiden.

Banvallen var täckt med ett tjockt snölager, så det blev en perfekt styrketräning för oss bägge. Ariel pulsade glatt på och jag var himla sugen på att sitta upp. Men jag behärskade mig, hon hade nog tillräckligt med snöpulsningen utan en klumpig matte på ryggen. Vi travade en kort bit men det blev alldeles för ansträngande för mig. Istället gick vi i lite mer aktiv skritt sista biten (jag fick för övrigt skav på hälen, så lite ansträngde jag mig nog!). Totalt var vi ute i 80 minuter, men då var det ju lite stillastående när det kom bilar och så förstås stunden med NH-träning.

Ariel hälsades med höga gnäggningar från Cleo och lite hummanden från Sunna. Förstår inte logiken, Ariel avskydde ju Cleo enligt K? Nåja, vi gick förbi dem och tillbaka till stallet för mer höätning.

Satt upp en stund medan hon stod och åt och hon var lika obrydd som tidigare. Kände efter hur ryggmusklerna egentligen kändes och jag får lite taknocks-vibbar även om det är en marginell känsla. Det syns absolut ingenting på henne när man står bredvid, men jag vill ju ha ryggmusklerna på en högre nivå än själva ryggraden. Som det är nu känns det ju som att jag främst sitter på ryggraden och det känns inte bra. Satt av och pussade på min snälla unghäst.

Sedan fick Ariel äta vidare medan jag packade hö. Hon ville dock se vad jag gjorde, så jag fick flytta höhögen till andra sidan av boxen för att hon skulle äta samtidigt som hon höll koll på matte. Packade åtminstone fjorton kassar (sju balar) och kände mig duktig. Men jag skulle inte tacka nej till fri tillgång på grovfoder… Speciellt inte nu när det blivit så mycket kallare ute.

När jag packat klart var Ariel helt klart less på att vara inne i stallet och äta hö. Hon slutade äta och spanade drömskt ut genom fönstret. Så istället för att skriva i träningsboken så tog jag ut henne i hagen igen, tillsammans med en höpåse. Hon föreslog att hon skulle smaka ur påsen, men när jag placerade påsen på min vänstra sida och henne på min högra protesterade hon inte. Skönt!

Ute i hagen fick jag svar på varför Cleo gnäggat så förtvivlat. Delade upp höet i flera högar och vilka står och äter ur samma hög? Ariel och Cleo… Så Ariels irritation och tillrättavisningar handlade uppenbarligen om att fastställa rangen. Nu när Cleo vet sin plats (lägst i rang) är Ariel nöjd och tycker att Cleo är riktigt trevlig. Måste erkänna att det känns konstigt att min lilla fölunge plötsligt inte är lägst i rang längre. Hon börjar verkligen bli stor!