Trötter
När jag kom till stallet hade hästarna varit i nya sommarhagen i fyra timmar. Jag hämtade tillbaka dem till vinterhagen och konstaterade att Ariel gått upp rejält i vikt sedan jag såg henne för tre dagar sedan. Hur kan en häst gå från småmullig till högdräktig på tre ynka dagar? Jag behöver helt klart inte bekymra mig över hennes återhämtning rent hullmässigt efter distansritter i alla fall...
Efter att ha släppt över dem till vinterhagen bytte jag kläder och hämtade rykthinken. När jag återvänt till hagen möttes jag av detta:
Någonstans här insåg jag att min långpromenad som jag planerat in skulle gå i stöpet. För lilla Ariel var sååå trött efter att ha ätit så mycket gräs.
Istället satte jag mig ned och myste med Ariel. Satt några gånger på hennes rygg och det bekom henne inte det minsta. Inte ens när jag kramade med skänklarna reagerade hon. Antingen är hon cool eller så skall jag alltid sitta på henne när hon är proppmätt...
Jag satt länge och smekte hennes huvud. Hon lade sig ned helt igen och somnade, viss i sin övertygelse om att jag skulle vaka över henne. Fina, fina Ariel!
Men så var hon till sist nöjd med sovandet, reste på sig, gäspade några gånger och frågade om jag möjligtvis inte kunde klia henne? Så jag satte igång med svettskrapa och borste och även om hon blev renare, så sitter det fortfarande kvar en del lera i pälsen. En vacker dag när jag har mycket tid... Då blir det bada av!
Upptäckte ett sår på bringan, så naturligtvis var jag tvungen att ta in henne i stallet för sårrengöring, allmänt pyssel och manklippning. Turbogräset har inte enbart fått magen att växa, utan även hovar (vilka tallrikar!) och man. Det brukar gå alldeles utmärkt att klippa Ariels man en gång i månaden, men nu såg den riktigt bedrövlig ut. Man skäms ju nästan!
När jag släppte ut Ariel i hagen igen lade hon sig direkt ned och rullade sig härligt grå. Så fort hon blir det minsta svettig eller blöt på bringan måste hon tydligen rulla sig. Men det var en nöjd Ariel jag lämnade när jag åkte därifrån.
Efter att ha släppt över dem till vinterhagen bytte jag kläder och hämtade rykthinken. När jag återvänt till hagen möttes jag av detta:
Någonstans här insåg jag att min långpromenad som jag planerat in skulle gå i stöpet. För lilla Ariel var sååå trött efter att ha ätit så mycket gräs.
Istället satte jag mig ned och myste med Ariel. Satt några gånger på hennes rygg och det bekom henne inte det minsta. Inte ens när jag kramade med skänklarna reagerade hon. Antingen är hon cool eller så skall jag alltid sitta på henne när hon är proppmätt...
Jag satt länge och smekte hennes huvud. Hon lade sig ned helt igen och somnade, viss i sin övertygelse om att jag skulle vaka över henne. Fina, fina Ariel!
Men så var hon till sist nöjd med sovandet, reste på sig, gäspade några gånger och frågade om jag möjligtvis inte kunde klia henne? Så jag satte igång med svettskrapa och borste och även om hon blev renare, så sitter det fortfarande kvar en del lera i pälsen. En vacker dag när jag har mycket tid... Då blir det bada av!
Upptäckte ett sår på bringan, så naturligtvis var jag tvungen att ta in henne i stallet för sårrengöring, allmänt pyssel och manklippning. Turbogräset har inte enbart fått magen att växa, utan även hovar (vilka tallrikar!) och man. Det brukar gå alldeles utmärkt att klippa Ariels man en gång i månaden, men nu såg den riktigt bedrövlig ut. Man skäms ju nästan!
När jag släppte ut Ariel i hagen igen lade hon sig direkt ned och rullade sig härligt grå. Så fort hon blir det minsta svettig eller blöt på bringan måste hon tydligen rulla sig. Men det var en nöjd Ariel jag lämnade när jag åkte därifrån.
Kommentarer
Trackback
