Ariel 3525

Igår när jag kom körandes förbi hagen såg jag hästarna långt borta, idkandes arkeologisk utgrävning i snön. Bytte skor och bestämde mig för att Ariel skulle slippa gå in i stallet idag. Tog med mig grimma + grimskaft av gammal vana, men lämnade dem vid grinden.

Fick pulsa i ganska djup snö innan jag var framme hos hästarna, trots att jag gick i en utav deras gångar som de redan trampat upp åt mig. Det är mycket snö nu. Ariel var väldigt glad över att se mig och visade stolt upp det stora hål hon skottat i snön för att få tag på tre ynka grässtrån...

Stod och höll armarna om henne en stund, med näsan nedborrad i den solvarma pälsen. Provsniffade på Sunna också, men hon luktade inte alls lika gott.

Med en sista puss på mulen sade jag hejdå och gick ifrån Ariel. Tänkte packa lite hö och fylla på vatten för att sedan vända hemåt. Men älskade Ariel ville något helt annat... Hon följde mig hela vägen genom hagen, två steg bakom. När jag stannade för att se om hon bara ville bli kliad eller faktiskt ville umgås med mig, så lade hon upp huvudet på min axel och blåste i mitt öra.

Väl framme vid grinden tog jag fram grimman som Ariel stack nosen i direkt. Uppenbarligen var hon mer upplagd för äventyr än jag trott. Så vi traskade in till stallet, där Ariel fick en lätt avborstning innan sadel och sidepull åkte på.

Vi red till höger, längs hagstaketet. I början var Ariel ruskigt pigg, hon ville trava mest hela tiden. Men lyssnade när jag sade ifrån att man inte fick trava än. Sedan blev hon lite kålmask när de andra hästarna försvann bakom en krök, men efter lite ivrigt påhejande från matte kom hon igång igen.

Travade ett par pass, varav det sista med en riktigt härlig känsla. Sedan började jag förbereda mig för att sitta av och just då fick förstås Ariel syn på en livsfarlig pinne. Så halvt smygande tog vi oss närmare pinnen, tills Ariel helt sonika klev ned i djupsnön (gick till bogen) och nosade på pinnen. När farligheten försvunnit började hon istället ha en dragkamp med pinnen, vilket jag som ryttare förstås försökte avvärja.

Åter på fast mark igen skyggade hon för en konstig människa som gick förbi utan att ens säga hej. Tysta människor är nog bland det farligaste som finns egentligen... Så när hon väl lugnat sig efter denna hjärtattack så fick hon gå några meter i lugn skritt och sedan gjorde jag halt och satt av.

Funderar starkt på om Ariel inte riktigt fattar att det är jag som sitter på ryggen. För så fort jag suttit av var hon tvungen att berätta ALLT läskigt som precis hänt. Hennes kroppsspråk var av karaktären "Matte du aaaanar inte vad som precis hände mig! Men vet du vad matte, jag överlevde!"

Så efter att jag släppt ut sadelgjorden lite och dragit upp stigbyglarna så vände vi hemåt i ivrig skritt medan malliga Ariel om och om igen skulle dra upp historien om hur duktig och modig hon var.

Åter i stallet blev det en snabb avklädnad innan hon släpptes ut i hagen igen. Jag fick hjälp av M att rulla bort den frysta vattenbaljan och sedan fyllde jag på så mycket vatten som gick, med assistans av Idunn (puttar lite på den här ormen va?) och Ariel (hjälpa matte att stänga av vattnet genom att stoppa munstycket i munnen)...

Lagom blöt återvände jag sedan till stallet och packade några kassar med hö. Sedan tyckte jag det fick vara nog för idag, så jag ignorerade den nedstövade sadelgjorden och åkte hem.

Ariel är ledig nu några veckor, då jag skall på utställning helgen som kommer och helgen därpå är jag i NYC. Tror det kan var skönt för henne att vara lite ledig, samtidigt så kändes det bra att vi avslutade med en bra ridtur istället för den katastrofala häromdagen.