Ariel 3525

Jag har balanserat på gränsen hela veckan, sovit för lite och för dåligt. Jag känner mig själv och vet att jag MÅSTE sova, annars blir minsta lilla motgång ett gigantiskt hinder. Så det var ytterst nära att jag började gråta igår när jag såg lappen på mjölkrummet. Det är där vi har varmvattenkranen och lappen förkunnade att rummet skulle vara låst tills det nya betonggolvet torkat.

Inte nog med att vädret var aningens för svalt för heltvätt av häst, nu skulle jag bli tvungen att tvätta i kallvatten. Kände för att bara ge upp alltihopa, men istället gick jag och frågade stallägare C hur länge till golvet behövde torka. Kanske skulle jag kunna tvätta henne riktigt tidigt idag istället.

Tack och lov förstod C läget, förmodligen för att han kastade en blick på mitt förstörda ansikte. Han förklarade att det var helt okej att jag gick in och använde varmvattenkranen, så länge jag undvek vänstra hörnet som var det som torkade.

Mycket lättad hämtade jag in Ariel och satte igång med operation tvätt. Först tvättade jag svansen, som hunnit bli ganska äcklig igen, sedan manen och slutligen hela kroppen. Lagom till att det var dags att spola bort allt schampo var varmvattnet slut och det var lite kallare, rumstempererat, vatten istället. Jag vet ju att vattnet inte räcker i all evighet, men till en enda tvätt borde det väl göra.

Tyckte synd om Ariel, men hon började tack och lov aldrig frysa, trots att vi fick spola ganska många omgångar innan hon var helt schampofri. Tyckte inte att man och svans blev tillräckligt vita, men förhoppningsvis går domaren inte så nära.

Sedan blev det långpromenad för att få Ariel att torka. Det gick sådär, efter halva vägen fick hon vittring på shettishingsten som står en bit bort och blev fullständigt rabiat. Hon slog med frambenet, hoppade rakt upp i luften och blåste drake flera gånger. Hon skulle INTE lyssna på mig och om det var en försmak av dagens beteende så längtar jag inte. Samtidigt så lyckades jag hantera det hela och det dessutom i enbart grimma. Så kanske kändes det värre än vad det var.

Åter i stallet fick hon torka det sista medan jag packade ihop en del grejer. Det mesta måste jag packa idag, vilket känns lite stressande. Träffade C också, som berättade att hon faktiskt kunde följa med till premieringen. Det är ju hennes transport vi lånar, så det känns skönt. Fyra personer blir det alltså som åker iväg på äventyr med Ariel. Det lär dröja innan jag hinner med en rapport från premieringen, men ni kan väl hålla en liten tumme för mig och Ariel vid tjugo över ett?