Ariel 3525

Igår hade jag semester en dag, eftersom jag alltid blir så trött efter Vetlandahelgen. Så efter frukost bar det av till stallet. Det regnade en hel del, så det var en blöt Ariel jag hämtade i hagen (utan munkorg). Jag drog av henne så mycket vatten som jag kunde med svettskrapan och sedan fick hon torka med fleecetäcke medan jag gjorde klart för ridtur.



Det blev sidepull och hoppläder, för planen var att rida iväg och galoppera på alla mjuka grusvägar. Det finns ju inte så mycket annat att göra när stigarna i skogen och stubbåkrarna är alldeles vattensjuka. Inte precis den september jag sett fram emot.

Givetvis åkte nya ländtäcket på, så här fin blir Ariel när hon är klar för ridning!



Jag tror jag knäppte över trettio kort, men inte på ett enda har hon öronen framåt... Hon var mest sur över att jag skulle ta en massa kort istället för att sitta upp. Men så småningom så gav vi oss iväg och då var hon rejält på tårna. Det blåste ju samtidigt som det regnade och då hör hon ju inte var alla farliga monster är någonstans.

När vi skrittat fram blev det lite trav och allmänt fnys, då en livsfarlig traktor plöjde en av åkrarna. För traktorer har hon ju aldrig sett förut. ;-) Efter lite blandat trav och skritt på asfalt var vi framme vid grusvägen som går parallellt med flygfältet och vi kunde börja galoppera. Jag stod upp i galoppen bortåt, eftersom jag vet att Ariel tar min sits som en förhållning och hon har mindre egen bjudning bortåt. Däremot fick hon bara galoppera de allra första sprången med stöd, sedan släppte jag efter helt på tygeln. Jag kände i hennes kropp att hon blev förvånad och förvirrad över att stödet försvann, men i och med att jag hade balans i sitsen och kunde driva henne ordentligt, fortsatte hon ändå att galoppera.

Halvvägs orkade hon inte riktigt hålla galoppen, så det blev lite trav följt av ny fattning. När hon galopperat även i vänster galopp på slak tygel blev det skritt en stund och pusta. Vi skrittade förbi de gårdar som finns längs grusvägen och sedan galopperade vi igen. Fortsatt fokus på att bara hålla galoppen och ha lång tygel. Ariel var superduktig!

På hemvägen är hon ju alltid lite mer taggad, så där vågar jag mig på att sätta mig ned i sadeln. Bitvis kunde jag sitta riktigt avslappnat och driva samtidigt, heja mig! Hela tiden på lång tygel... Ett tag kände jag mig lite som de där shejkerna som tävlar distansritt, för de sitter i stolsits i galoppen med hängande tygel. ;-)

Fattningarna tog hon också bra, även om det märks skillnad på borta- respektive hemväg. Bortåt tar det några travsteg innan hon hittar balansen/orken att fatta, medan hemåt bara rullar hon in i galoppen. På sista långsträckan hemåt började hon sacka lite mer än halvvägs (den är ju ändå 800 m), varvid jag drev på ordentligt samtidigt som jag satt i sadeln (heja mig!). Ariel svarade med att knixa med benen och vips hade hon gjort ett galoppombyte. Hm... Det var ju inte riktigt det jag bad henne om. ;-)

Hon var knappt trött efter sista galoppen, även om hon andades lite tyngre. Så vi avslutade med trav på asfalt, en riktigt ivrig trav där jag fick påminna ibland med lite halvhalter. Sedan skrittade vi sista tjugo minuterna hemåt. Finaste tjejen!

Lagom till att vi var hemma igen sken solen... Ariel fick fleecetäcke på sig och så stretchade jag bakbenen. Tycker att de blivit lättare att stretcha, så jag tror att det ger resultat. Sedan fick Ariel stå och sova medan jag tog bort utrustningen och pratade med F. Det blev över en timme hon stod där och sov i stallet, men det är perfekt träning tycker jag. Man vet aldrig hur länge hon måste vara i stallet vissa dagar.

Såg förresten att hon tappat nästan tre av fyra framtänder, dvs de sista hon har att tappa. Så skönt! Nu är det bara kindtänderna i januari jag väntar på, de brukar vara värst också, då de kliar mycket mer. Sedan är hon vuxen åtminstone tandmässigt.

Ariel fick gå ut med munkorgen, vilket hon inte uppskattade. Men hon har gått ned i hull, så den hjälper ju till även om hon ogillar den.