Ariel 3525

I lördags var det på tok för varmt för att orka göra nåt vettigt, men på kvällen testade jag iaf ifall kavajen fortfarande gick att rida i. Den var lite tight när jag tog på den, så en viss befogad oro fanns. Blev ett superkort barbackapass i hagen (jaha? tyckte Ariel) i skritt och lite trav, bara för att känna efter. Väl uppe på Ariels rygg glömde jag helt bort kavajen och bara njöt. Så vi får överleva med den på tävlingen. :-) Ariel var snäll och gjorde som jag ville, även om Storm försökte förstöra genom att ställa sig ivägen hela tiden. ;-)

 

I söndags var det något svalare, så jag tog in Ariel för ett hoppass. Egentligen skulle vi rida programridning, men jag var så hoppsugen (var en månad sedan sist) och det gäller att passa på när underlaget är ok. Så på med grejerna och ut på banan. Skrittade fram tio minuter innan vi red igenom LC:1 som uppvärmning (Ha! Kompromiss kallas det!), dvs jag red lätt i traven. 

 

Ett av mina delmål är att Ariel ska genomföra LC:1 med bjudning på hemmaplan och det klarade vi av med råge nu... Hon är ju inte dum den här hästen, hoppsadel brukar betyda antingen rejsa eller hoppa, alltså var hon taggad och tog sig igenom programmet på rekordfart (hon undrar om man kan vinna nåt slags pris för snabbast genomfört program?). Hörnpasseringarna var ju lite sisådär och vi har en del att fila på när det kommer till galoppvolterna. Men programmet kändes ändå enkelt och ffa så kom jag ihåg hela (även om jag var ruskigt sen med sista övergången trav-skritt-trav på båge), så med lite fler genomridningar kommer det bli jättebra. :-) 

 

Sen fick hon trava lite cavaletti (något överilad första gången, hrm) innan vi skrittade och jag planerade hur vi skulle hoppa. Bestämde mig för att börja med ett koppelräck på rakt spår. Tänkte inte ens på att vi tog det mot utgången. Jösses så Ariel drog på i galoppen. :-O Hon hoppade hindret (60 cm) som om det var en gigantisk oxer och sen blev hon så till sig över att hon hade fått hoppa, så hon drog i full fart efteråt, blandat med flera bocksprång. Jag följde med enkelt (älskar verkligen hoppsadeln!) men var lite lätt chockad över hennes beteende. Min lugna, snälla märr...

 

Lyckades iaf få stopp på henne innan vi var ute från ridbanan och vände henne för att hoppa det andra koppelräcket istället. Kortare ansats och bort från utgången, men det gjorde ingen skillnad. Tjoho! så roligt tyckte Ariel och rejsade glatt vidare efter hindret. Styrningen var också ur funktion tydligen... :-P

 

Skritt lyckades jag få ned henne i, så vi hämtade andan bägge två medan jag klurade. Hoppa på böjt spår brukar alltid dämpa henne och jag har en övning förberedd med trestuds på ena delen av volten och ett cavaletti på andra delen (så man kan välja om man vill hoppa det eller inte, men ändå ha nån slags markering för volten). Där skulle hon få någonting att bita i!

 

Fattade galopp precis när vi passerat studsserien, så hon fick galoppera en halv volt, hoppa cavalettin, galoppera en halv volt och därefter hoppa studsen. Tjo vad det gick undan! Vi flög runt den där volten som ingenting... Studsen var roliga tyckte Ariel, men kanske lite väl låga (30 cm). Vad fasiken, tänkte jag och bytte varv. Höger är säkert svårare än vänster... 

 

Nix, höger var tom enklare än vänster, så hon gick mer böjd i sidan och hoppade med ännu bättre flyt genom serien. Så det var bara att inse sig besegrad, hon har blivit så mycket starkare av allt galopperande, så tom galopp på böjt spår är enkelt. Vilket egentligen är en underbar känsla, men lite snopen blev jag allt.

 

Eftersom det var varmt och ganska stumt i backen trots allt, så nöjde vi oss där (Ariel var inte nöjd, hon ville mer), joggade av och skrittade sedan ut en kort sväng. Idag ska jag försöka galoppera av henne lite, det kan bli eh... spännande.

 

Bilden är dock från i fjol...