Ariel 3525

I söndags hade jag bestämt mig för att vad Ariel än tyckte, så skulle vi rida. För nu var jag rejält ridsugen (Ricky reds på lördagen = vila för honom söndag) och då fick hon faktiskt ställa upp! Ariel svarade med att glatt traska runt i hagen med mig en bit bakom, vilken rolig lek matte hittat på! :-P

 

Det var nånstans där, med en glad Ariel som tyckte det var onödigt att bli infångad, som kugghjulen i min hjärna började snurra. Som unghäst var jag noga med att om Ariel inte kom fram till mig i hagen, då fick hon vila. 2015 ansågs hon vara vuxen (och jag fick höra att jag var tramsig), så då slutade jag bry mig när hon inte ville komma i hagen, pressade henne för mkt träningsmässigt och på hösten fick hon en rörelsestörning. Men jag kopplade det även samman med att hon slutade komma fram i hagen och blev supernoga med att om hon inte kom fram till mig, så blev det ingen ridning. Därefter började vår sporadiska ridning, vilket förvisso inte var nån fara för Ariel, men som gett mig många besvikelser när jag velat rida och hon inte kommit fram till mig. 

 

Men... Det var inte bara massor med träningar och tävlingar som pågick under 2015. Det var även det år då jag var tvungen att ta bort Hampus, så när Ariel och Ricky återförenades blev Ariel plötsligt flockledare. Hon som alltid varit lägst i rang... Rollen som flockledare passar henne ypperligt och hon är fantastisk både när det kommer nya hästar in i flocken och när de släpps på nya ställen (hon kollar alltid hagens utformning det första hon gör), men jag har inte tänkt på hur den rollen faktiskt påverkar hennes relation till mig. Hon har alltid varit en självständig häst (eller snarare, jag har utbildat henne från åring att vara självständig) men från 2015 fick hon ett ansvar hon inte haft tidigare, som flockledare är resten av flocken hennes prio ett, inte att matte kommer viftandes med en grimma och ropar på henne. 

 

Alltså; Mitt system med att jag låter henne avgöra om hon ska ridas eller inte, fungerar inte när hon är flockledare. Hon kommer i de allra flesta fall välja flocken före ridningen, även om hon egentligen kanske vill ridas. Så jag måste tänka om. Det är fortfarande viktigt för mig att lyssna på hur hon mår och vad hon vill, men det kan jag göra på så vis att jag känner igenom henne både före och efter ridning, samt är noga med att hon inte går två tuffa pass på raken. Däremot kommer jag sluta fråga henne om hon vill följa med mig, vill jag rida så får hon träna på att lämna flocken och vara med mig istället. 

 

Så i söndags sa jag helt enkelt åt Ariel på skarpen (med rösten), varvid hon förvånat stannade och snällt lät sig fångas. Sedan red vi ett av de bästa passen någonsin! Det blev mkt bommar och cavaletti, men vi jobbade även lite med volter och skänkelvikning. 

 

Nu ska jag klura vidare på hur jag de facto ska lägga upp träningen, när jag sas kan utgå ifrån att jag har en häst med mig varje gång jag vill rida. :-)