Antiklimax - Lovisedalsritten

Igår var jag i stallet vid sextiden för att ge Ariel sin frukost. Hon mumsade glatt i sig både hösilage och betfor medan jag borstade igenom henne och tempade. Under tiden kom hinknisse L och kopplade på transporten. När Ariel var ren åkte fleecetäcke och transportskydd på, sedan gick hon snällt upp på rampen och in i transporten.

Resan till tävlingen var händelselös. Väl framme gick jag till sekretariatet, visade vaccinationsintyget och fick tävlingskuvertet med nummerlapparna. Sedan gick vi med alla grejer till viloområdet innan vi lastade ut en glad Ariel. Hon ville se sig omkring överallt och efter att ha tagit bort transportskydden fick hon skritta runt en del och titta sig omkring.

Sedan veterinärbesiktade vi, hon hade 40 spm i puls och ingen anmärkning. L promenerade runt med henne medan jag lyssnade på bangenomgången och sedan var det bara att slänga på grejerna och värma upp. Skrittade mest, men tog några meter i joggtrav här och där.

Därefter var det vår grupps tur att skritta iväg. Det var skritt första tio, femton meterna och sedan var det fri fart. Vi blev snabbt ensamma i vår långsamma trav och Ariel tyckte det var riktigt dumt att vi inte försökte komma ikapp de andra.

Så höll vi på ungefär hela första rundan. Så fort Ariel började lugna ned sig och inte försöka komma ikapp hästarna, blev vi omridna av hästar som startade senare än oss. Så frustrerande!

Sista biten innan mål blev vi ensamma och då var hon lite lugnare och det gick att få kontakt med henne. Tillbaka på tävlingsområdet mötte L upp och vi hjälptes åt med att ta av sadel och kolla hovar. Sedan lyssnade jag på puls och tyckte den låg runt 60 spm. Så vi väntade några minuter till och så svampade jag av henne mellan bakbenen. Dessutom var hon en duktig tjej och kissade.

Sedan tyckte jag pulsen var lite längre, så då gick vi till besiktningen. Hon hade 48 spm i puls och återigen ingen som helst anmärkning. Heja! Vi hann med att vila en stund, äta hösilage (Ariel) och pizzabulle (matte). Sedan var det plötsligt dags att sadla igen och rida iväg.

Ariel fick ganska direkt syn på en framförvarande häst och ville ikapp, men när vi väl var ikapp och förbi skulle den hästen plötsligt trava förbi... Sedan var vi helt ensamma och Ariel gav upp. Något annat kan jag inte kalla det hela. Först trodde jag att hon var trött, men ju mer jag fick driva och driva desto mer insåg jag att hon inte tyckte att det var skoj längre.

Jag kämpade på, eftersom vi ju måste ta oss tillbaka till startområdet när vi nu ändå hade gett oss iväg. Ariel brydde sig inte ens om när vi blev omridna av en annan häst eller när vi vände nosen "hemåt" igen. Jag har aldrig känt mig så maktlös tidigare, avskyr verkligen att tvinga Ariel till något hon inte vill göra och nu var jag tvungen att hela tiden försöka peppa henne och hålla igång. Så fort jag slutade driva gick hon ned i skritt och en långsam sådan. Traven var inget annat än tuggummitrav, vi kom inte många meter...

När vi närmade oss startområdet ringde jag L och förklarade läget. Hon kom och mötte oss och konstaterade att Ariel var extremt långsam... Jag lät Ariel skritta tillbaka till startområdet och det tog verkligen evigheter. :-S Väl tillbaka var vi tvungna att veterinärbesikta för att se så det inte var något fysiskt fel på henne. Men hon hade 40 spm i puls och travade oerhört ivrigt både bort från och mot veterinären. Återigen var hon helt utan anmärkning och veterinären tyckte att det var en riktigt fin och fräsch häst.

Så sedan var det bara att svampa av grusiga ben, packa in alla grejer och sedan lasta Ariel. Hon gick snällt in i transporten igen och så åkte vi hemöver. En stor del av hemvägen pratade vi om det som hänt och vad vi kunde dra för slutsatser.

Jag som känt Ariel i fyra år och tre månader, uppfostrat, ridit in och utbildat henne, hela tiden med målet att hon skall bli en distanshäst, kan inte komma fram till något annat än att hon inte vill. Två mil i all ära, men längre än så är tråkigt och trist. Kanske att jag skulle kunna motivera henne genom att rida i sällskap, men jag vill inte rida i det tempo som de andra håller, jag rider inte för att vinna utan för att ha skoj.

Så nu blir det lite ändrade planer. Vi får roa oss med hoppning, dressyr, terränghoppning och mysiga uteritter. Det viktiga för mig är att Ariel är lycklig, inte att vi tävlar distansritt.

Åter i stallet klev Ariel lugnt ur transporten och in i boxen. Middagen serverades strax efter och hon var väldigt nöjd att vara hemma. Jag tog av henne transportskydd och täcke och sedan rullade hon sig ordentligt.

Efter att ha tömt transporten på grejer och rengjort den så fick Ariel stå på skötselplatsen medan jag mockade. Inte populärt, men jag försökte att skynda mig. ;-) Sedan fick hon återvända till middagen och jag fixade foder till morgondagen innan jag åkte hem.

Ariel var i alla fall en klippa att ha med sig och jag kan se fram emot många nya, roliga äventyr, men inte på distansbanorna...


RSS 2.0