Ariel 3525

En sak som jag verkligen gillar med hästar är att man måste vara så flexibel. Jag är en nitisk planerare (har ju till exempel Ariels planering klar fram till 2017) och mår verkligen bra av att se planerna förändras hela tiden. Jag tycker det är viktigt att ha en plan att stödja sig emot, men lika viktigt är det att kunna ändra på planen utifrån verkligheten.

Igår hade jag planerat in en promenad, med både sele och träns på Ariel. Jag hade bestämt vart vi skulle gå och hur länge vi skulle vara ute. Precis som jag alltid brukar göra.

Men bara några sekunder efter att jag och Ariel lämnat flocken beslöt sig ledarhingsten (valacken Eldur) för att "blåsa drake". Det vill säga, signalera enorm fara för hela flocken. Blåsa drake är när hästen blåser ut en stor mängd luft genom näsborrarna samtidigt som hållningen är väldigt stram och alert.

Ariel reagerade som en riktig häst skall göra. Hon blev genast väldigt orolig och ville inget annat än att gå tillbaka till flocken. Jag försökte lugna henne så gott som jag kunde och lyckades lirka iväg henne till stallet. Där fortsatte hon att vara orolig och jag beslöt mig för att gå några varv på gårdsplanen och låta henne beta för att lugnas ned ännu mer. Men när vi kommer ut på gårdsplanen kommer en traktor med släp tuffandes och Ariel blev ännu oroligare. Så vi fick stå en bra stund och titta på traktorn, samt så småningom beta oss närmare och närmare detta rytande monster.

När Ariel äntligen var lugn och avslappnad kom gårdens ägare M gående med sina hundar. Vi stod och pratade en stund medan Ariel stod bredvid och väntade. Inget gräs i sikte, så hon pockade då och då på min uppmärksamhet och ville att vi skulle gå iväg. Jag markerade tydligt att hon fick vänta och då väntade hon. Änglahästen!

M påpekade (när vi stått och pratat i tjugo minuter) att Ariel verkligen var supersnäll som stod så där stilla hela tiden. Jag kunde inte annat än att hålla med. Det är omöjligt att tro att hon bara är ett år gammal, hon beter sig som om hon redan levt ett liv på jorden.

Precis när jag sagt hejdå till M (och traktorn åkt iväg för påfyllnad av råg) kom ägarna till Försenad och Nova. De skulle hämta transporten för att fylla på spån och eftersom deras hästar skall lämna betet om ett par veckor så tar de transporten med sig. Så de hoppades att jag tränat klart med transporten. Hehe... Fick tillfälle att skryta om hur duktig Ariel var på att kliva på och sedan såg vi på medan de åkte med transporten. Ariel reagerade inte på bilen överhuvudtaget.

Efter allt detta kände jag att det var helt fel att kräva något mer av Ariel. Hon hade visat mig den största tilliten genom att följa mig ifrån flocken (trots varningssignaler) och hon hade stått bredvid mig både när hon var rädd och när hon var uttråkad. Så vi gick tillbaka till hagen och så borstade jag av henne som hastigast.

Massor med guldstjärnor idag, jag är så glad att jag har fått en så fantastisk häst!

I mitten av september är det en kurs jag skulle vilja åka med tillsammans med Ariel. Eftersom jag varken har dragbil eller kan köra transport så måste jag lita till goda vänner för sådant. En vän har erbjudit sig att köra, men då måste Ariel och jag vara kvar från nio på morgonen till sju på kvällen på kursplatsen.

Usch vad svårt... Jag vill gärna gå på kursen, men att stanna så länge känns rätt så jobbigt. *kluven*

I onsdags åkte jag direkt från jobbet ut till Ariel. Det är väldigt lyxigt att kunna göra så, och en del av mig fasar inför den dagen när bilen skall lämnas tillbaka. Jag har dock fått löfte om att låna den redan i mars nästa år. :-D

Ariel hade inga synpunkter på att lämna de andra, däremot var hon väldigt irriterad på alla mygg som bet henne. Jag har inte märkt av det förut, men tydligen har det blivit myggsäsong nu. Inte så kul, men snart blir det förhoppningsvis riktig höst.

Vi tog oss en sväng in i transporten igen. Den här gången stängde jag luckan, gick sedan in och kliade under magen (mycket trevligt tyckte Ariel) för att sedan stänga den lilla dörren framtill och gå bak och öppna luckan igen. Ariel var lugn hela tiden. Hon bryr sig verkligen inte om vad jag pysslar med längre, utan vet att man står snällt i transporten oavsett.

Så gick vi för ovanlighetens skull in i stallet, för att slippa myggen. Borstade igenom henne och bråkade lite med hovlyftandet. Tänk att det skall vara en strid fortfarande...

På med distanstränset och så iväg till rundkorallen. Den här gången var hon helt med på vad den är till för. Beta... Efter att ha låtit henne äta någon minut försökte jag sätta fart på henne. Hon började snällt trava och när jag berömde tvärnitade hon. Hm... Drev på henne och bad även om galopp, och när hon snällt galopperade berömde jag henne. Varvid hon tvärnitade. Och började beta. Eh...

Nu blev det uppenbart att vi har ett problem i kommunikationen. Hon har fått för sig att beröm är samma sak som att stanna och äta. Nog för att en distanshäst skall kunna koppla av och beta när som helst, men det var ju inte så här jag tänkte mig det hela...

Vi traskade sedan tillbaka till hagen, tur för Ariel så ringde en kompis så Ariel fick stå och beta medan jag pratade i telefon. Mumsigt! Som alltid är gräset utanför hagen mycket godare än det innanför. Avslutade med att gå in i transporten igen, men utan att stänga något, bara in och vända och ut igen. Inga problem. :-)

Då det är väldigt körigt på jobbet blir det inget besök förrän på söndag.

När jag skulle hämta Ariel från hagen idag såg jag att hon börjat visa humör även mot de andra hästarna. Eldur försökte flirta in sig hos henne och hon svarade med att slå med höger framben. Heja Ariel!

En förklaring till fredagens humörsvängning fick jag också. Nu är hon inte liten flicka längre, utan tonåring. Ariel brunstar...



Det var inga som helst problem att ta henne ifrån flocken, snarare verkade hon nästan lättad. Kanske är Eldur lite för närgången för en stackars förvirrad tonåring. ;-)

Vi inledde direkt med att lastträna. Den här gången hade jag bestämt mig för att lita på mina instinkter om att Ariel var redo, så jag band fast henne, gick ut därifrån och fällde upp rampen, medan Ariel var alldeles själv där inne. Det gick hur bra som helst! *stolt* Jag gick runt och pratade med Ariel genom lilla dörren framtill och hon verkade mest undra om hon skulle stå kvar där inne hur länge som helst utan att transporten åkte iväg. Jag anser henne härmed vara färdigutbildad i lastningens ädla konst, men jag kommer ändå försöka fortsätta lastträna så länge transporten står kvar här. Men jag behöver inte känna mig lika stressad längre, Ariel vet vad som gäller i en transport nu.

Efter lite allmänt pyssel, borstande och borttagande av dessa hemska fästingar (dagens skörd: 6 stycken) passade jag på att tvätta svansen på fröken. Hon var ju sådär lagom kletig överallt, förmodligen är det sammankopplat med brunsten det också. Ariel protesterade inte när jag tvättade, men däremot när jag skulle skölja bort schampot med kallt vatten. Usch och fy, tyckte Ariel. Tyvärr vet jag inte om det går att koppla slangen till varmvattenkranen (måste ta reda på det), så jag förklarade för Ariel att hon tyvärr var tvungen att stå ut med kallvattnet och då stod hon stilla. Men djupt missnöjd (suckade tungt ett par gånger så jag skulle förstå).

Därefter tog vi på sele och träns för att ta oss en promenad medan svansen ändå torkade. Rooooligt tyckte Ariel, som fick ett enormt skrittsteg när vi valde den högra (mer spännande) vägen bort från gården. Vi träffade på en massa får och kor, en trevlig tant som gav Ariel ett äpple och en bil som Ariel inte reagerade på. Är hon redan bilsäker?

På hemvägen var Ariel väldigt busig, tog nappatag på mig flera gånger, det var så tydligt att hon försökte få igång mig så vi skulle busa eller trava en stund. Jag blev full i skratt över min livsglada unghäst, men förklarade för henne att jag inte tänkte trava med henne första gången hon är ute med sele på. Nä, det får bli på onsdag då hon får bralla bäst hon vill i rundkorallen.

Hade planerat att filma när jag släppte Ariel i hagen, eftersom de andra hästarna var långt borta skulle hon garanterat galoppera iväg. Men naturligtvis var det slut på batterier i kameran (även reservbatterierna!) så jag fick njuta själv istället. Det roliga är att hon numera galopperar i lugn kort galopp till flocken, hon är absolut inte hysterisk att återvända till dem, utan det känns som att mitt sällskap duger bra.

Jag följde efter henne och borstade igenom svansen som hade hunnit torka. Visst blev den fin!

Idag inträffade det jag gått och väntat på, det som oroat mig att jag inte märkt av tidigare. Ariel bestämde sig för att testa mig rejält.

Jag gick ut i hagen för att plocka in henne, vilket inte var några som helst problem. Men när vi väl lämnat hagen (och gick igenom vinterhagen upp till stallet) förvandlades Ariel från timid liten fröken till ett förbannat monster. Hon kastade sig baklänges, eller vräkte sig framåt, beroende på min hjälpgivning och vad hon kände för att göra. Det blev en hel del hårda ord och även ett piskrapp, innan monstret försvann och vi kunde promenera upp igen.

Min snälla lilla häst var dock som förbytt, såg spöken överallt och sidsteppade så fort hon fick chansen. Inte blev det förstås lättare när vinden fick konstiga saker att röra på sig och kossorna ropade till varandra. Istället för att börja borsta henne beslöt jag mig för att genast gå till rundkorallen. Inte utan viss bävan, tänk om hon hoppar över även det staketet!

Framme vid rundkorallen (efter en del hysteriska kast åt olika håll) släppte jag lös Ariel som först ställde sig att beta. När jag sedan stängt grinden och smackade, måttade Ariel en bakutspark mot mig (men långt ifrån) och satte av i trav. Budskapet var tydligt. Den där djävla kärringen tänker jag strunta i...

Ariel fick springa lite som hon själv ville, ibland stod hon stilla och åt också. Jag manade på henne ibland, och fick henne även att fatta galopp några gånger. Vänster galopp verkar vara bättre, i höger blir det korsgalopp. Jag har lagt märke till det i hagen också, hon väljer gärna vänster galopp.

Så småningom kunde jag få henne att byta varv, även om hon tyckte att min hjälpgivning var ytterst onödig. Men så började hon mer och mer söka sig mot mig igen, och så rätt vad det var kom hon in till mig och ville bli kliad. Skönt att hon fungerar så som jag är van att hästar fungerar...

Kliade och sedan kunde vi tillsammans gå till grinden och gå ut från rundkorallen. Vägen tillbaka var fortfarande läskig, men nu sökte hon sig mer och mer till mig, istället för från mig. Det var tydligt att hon insett att jag ändå är flockledaren, och att det inte var någon mening att testa.

Vi tog oss en sväng in i transporten och stod där ett tag (jaha, okej då sade Ariel) innan vi gick tillbaka till hagen. Där släppte jag lös henne utanför grinden, och hon började genast beta. När jag öppnat grinden (de andra hästarna var långt borta) stod hon fortfarande och åt, men så fort jag smackade såg hon upp och stormade genom öppning och upp till de andra hästarna. I vänstergalopp förstås.

Jag stängde grinden och traskade sedan efter med borstarna, eftersom jag bestämt att hon skulle slippa stå själv när hon nu ändå var så orolig. Så jag borstade igenom Ariel (med hjälp från Idunn) lite som hastigast, tog bort all lera och försökte få någon ordning på svansen också. Jag begriper inte hur den kan bli så smutsig så snabbt. Måste hinna tvätta den en gång till innan hösten kommer på riktigt.

I bilen på vägen hem kom jag på mig själv med att le. Ariel är inte den lobotomerade häst jag var rädd att jag utbildat. Hon är en oerhört bestämd och envis individ, som väljer sina strider och när hon skall vara snäll. Det är så skönt att få bekräftelse på detta!

Tog in Ariel från hagen en halvtimme innan hovslagaren skulle komma. Hann både borsta av det värsta och kratsa hovarna (samt konstatera att benen var blöta och behövde torkas med handduk) när K ringde och meddelade att hovslagaren var en och en halv timme sen... Typiskt!

Funderade på om jag skulle slänga ut Ariel i hagen igen, men istället beslöt jag mig för att göra ett tålamodstest. Orkar hon vänta?

Så först fick Ariel sig en rejäl rykt, sedan gick vi en liten sväng i ladugården (och tittade på en spännande halmbal) för att avsluta med lite träning. Lade på selen och spände denna gång även fast svanskappan. Det brukar ju vara ett kritiskt moment för unga hästar, men Ariel reagerade överhuvudtaget inte! *stolt*



Sedan satte jag på sidepullen och tränade tygelhjälper. Hon har helt klart förstått det, förutom när hon blandar ihop ledande tygeltag med förhållande vissa gånger (då hon själv ändå vill stanna). Däremot visar hon upp en lite tjurig sida, hon vill gärna gå sin egen väg och inte den väg matte föreslår...

Vi avslutade träningspasset med att ta på bettet ett tag. Hon tuggar mycket fortfarande, men glömmer bort bettet allt längre stunder. Dock verkar hon inte vara överförtjust i det, utan föredrar sidepullen.

Så kom äntligen hovslagaren och han knipsade raskt bort en massa horn på Ariels söta hovar. De har ju nötts en hel del av sig själv, men just tån blir lite lång ändå. Däremot var han mycket nöjd med hornkvalitén och berömde lite extra att hon hade så fin stråle ("lovely frogs" som han sade).

Det var en nöjd Ariel som gick ut i hagen igen. Vi tog en omväg in i transporten en gång, men sedan tyckte jag att hon fått så pass mycket nya saker att det fick räcka för idag. På grund utav lite roligheter på jobbet så kommer jag inte se Ariel förrän på fredag igen, så hon har gott om tid på sig att smälta allt från idag.

Idag var planen mest att pyssla om Ariel, inte göra något särskilt, varken lastträna eller betträna. Men jag kan ju aldrig riktigt hålla mig till planen...

Hittade hela fyra fästingar (plus två som inte bitit sig fast än) på Ariel, så det blev en hel del plockande och grejande med det. Ariel stod som en staty hela tiden. Överlag verkade hon vara väldigt harmonisk idag, som om hon visste att jag inte skulle kräva någonting nytt av henne. Kanske (förmodligen) kände hon vad jag utstrålade.

Borstade igenom henne, kratsade hovarna (utan protester!) och försökte få svansen fin. Den skulle behöva ett nytt bad igen... Gosade lite (klia bakom öronen matte!) och sedan så slog träningsdjävulen klorna i mig igen... Hämtade bröstselen, lät Ariel nosa på den och lade sedan på den (minus svanskappan). Ingen reaktion. Alls.

Lät Ariel stå med selen på medan jag rengjorde kroppsöppningarna och innan jag plockade av den drog jag åt bukgjorden lite mer. Fortfarande ingen reaktion. Den hästen alltså... Det verkar som om allt hänger på mig. Är jag lugn och harmonisk, är hon det, oavsett om det presenteras nya saker.

Klippte sedan manen på henne. Jag är inte riktigt nöjd med hur det blev, men hon skall ju inte visas upp bland hästfolk på ett tag. Den växer väldigt bra den där manen... Ariel stod och sov under tiden, hon har redan lärt sig att det inte är någon mening att protestera vid klippning. Det är ju trots allt bättre än ryckning av manen...

Sedan gick vi ut i hagen igen. Ariel blev nog lite förvånad över att vi inte gjorde något mer, för efter att jag tagit av grimman och släppt henne fortsatte hon gå bredvid mig, hela vägen till de andra hästarna. Sötnosen! Vi sprang ikapp sista biten och då sprang hon om mig förstås. Men hon ville fortsätta busa med mig, så vi lekte lite medan de andra såg på och undrade vad det var för konstig människa.

Stannade en stund med hästarna och bara myste. Det är så underbart med häst just nu. Lagom varmt, lagom blåsigt och ingen nederbörd. :-D

Eftersom vi kommit framåt i träningen mycket snabbare än jag räknat med, funderar jag på att ge henne ledigt även under oktober månad. Jag flyttar ju till en ny lägenhet då och det kan bli tight med tid för Ariel. Jag har inte riktigt bestämt mig än, men det lutar åt ledigt.

Ikväll blev jag upphämtad av kompis K (+ man M och barn I) som ville ut och hälsa lite på Ariel. Vi pratade lite i bilen om vad vi skulle göra och kom fram till att både lastträning och promenad skulle hinnas med.

Tog in Ariel från hagen under lågmälda protester. Hon vill ju gärna vara kvar med de andra, alternativt äta gräs längs vägen... Men hon följer ju med, det är egentligen inga problem.

Jag blev lite nervös inför lastträningen, eftersom det var första gången vi gjorde det med publik. Tror Ariel kände av det, för hon blev också mer tveksam än vanligt och försökte gå bredvid rampen istället för uppför den. Men när jag sagt till henne att hon måste, så gick hon in. Band fast henne och gick ut, pratade lite med M om vad han skulle göra nästa gång. Sedan gick jag in igen, tog loss Ariel och lät henne gå ut.

Jag demonstrerade ett par gånger vad jag ville att M skulle göra och sedan gick jag in med Ariel igen. Den här gången stannade hon och slog med frambenet på rampen en stund, men med lite lock och pock så gick hon in. Sedan stod vi där inne medan M lyfte upp rampen i maghöjd. Ariel kikade bakåt, men stod stilla. Jag såg på hennes ögon att hon blev lite orolig, så när vi stått så en stund fick M sänka ned rampen igen och så gick vi ut. M verkade också lite nervös, så jag bestämde mig för att låta träningspasset vara över. Tror faktiskt M blev mer lättad än Ariel...

Sedan gick vi på promenad allihopa och Ariel visade upp en ökad skritt jag inte hade en aning om att hon hade. Vi var ute i 25 minuter och jag och Ariel sprang även två gånger. Hon var väldigt ivrig och på hugget, men ändå kontrollerbar. Kanske tyckte hon att det var kul med lite sällskap?

Medan vi gick där och pratade, insåg jag hur mycket närmare Ariel och jag kommit varandra. Hon litar verkligen på mig, och även om hon ifrågasätter mig ibland, är det liksom mest för sakens skull. Det känns inte som att hon kommer att ifrågasätta mig mindre om tio år, utan snarare att det hör till hennes personlighet. Jag kan nu läsa av henne mycket bättre och ser oerhört små nyanser. Vi känns verkligen som ett team nu!

K och jag beslutade att vi skall promenera tillsammans en gång i månaden, för det var så kul att ge sig ut tillsammans. Då följer förstås Ariel med, och jag hoppas att hon är lika pigg då som hon var idag.

Eftersom jag skall ut till Ariel imorgon så blev det bara att släppa ut henne i hagen och åka hem igen efter promenaden. Men jag lämnade stallet med en oerhört varm känsla i magen.

Vi hör ihop...

För ett par veckor sedan torterade jag Ariel genom att rycka ungefär 30 hårstrån ifrån hennes man. Tortera är rätta ordet, damen skall vara glad att hon inte föddes som halvblod, utan har en man som normalt klipps, för jösses vad håröm hon var!

Hårstråna skickades till ett labb i Storbritannien, som analyserade dem till en väldigt moderat kostnad (370 kr!). Det hela var en färganalys, där jag skulle få veta vad Ariel hade för "dolda" färganlag. Som ljusbrunblack vet jag ju att hon är A- E- DnDn, men hade hon kanske anlag för svart (a) och rött (e) också?

Blir ni förvirrade kan jag hänvisa till mitt blogginlägg i ämnet fjordhästfärger:

http://habina.blogg.se/2007/october/fargnedarvning-hos-fjordhast.html

Ariel visade sig vara AA EE, vilket innebär att hon varken kan lämna musblack eller rödblack. En liten besvikelse, det måste jag erkänna, men nu vet jag det åtminstone...

Idag var jag och shoppade lite på Hööks (första dagen på jobbet). Köpte sådana där tråkiga "måste-saker" igen. Det blev en till tränsväska (till mitt dressyrträns), en rejäl svansborste och två stycken svampar.

Gick förbi fyndlådan och fick syn på ett vitt tävlingsschabrak med röda kantband. Likadant som jag köpte för halva priset på Hööks i Sundsvall, med den skillnaden att det här var storlek full och det jag köpte i Sundsvall var ponny. Försökte förklara för mig själv att jag INTE behövde två tävlingsschabrak. Den lilla shoppingrösten viskade "Men jag kan ju ha ponnyschabraket till hoppning och fullschabraket till dressyr". Så jag tog upp schabraket och tittade på prislappen.

30 kr! :-O Min snåla sida hade plötsligt ingenting att invända. Självklart måste jag ha schabraket! Underbart att få göra ett sådant fynd när jag egentligen verkligen ville ha schabraket också. Så nu är Ariels tävlingsgarderob ännu mer komplett. Tävlingssäsongen 2012, here I come!

Idag var det dags för fotografering och mätning igen. Tiden går verkligen fort! Ariel hade krymt (eh?) så hon är återigen B-ponny, 129 cm hög. Däremot har hon både blivit rundare och längre, så visst händer det saker hela tiden. Hon väger nu knappt 300 kg.



Sedan blev det promenad på banvallen. Provade att ha bettet på medan vi promenerade och det fungerade helt okej. Hon tuggar fortfarande väldigt mycket, men det känns som att jag bara bör låta saken bero. Funderar på att testa äppelbettet på henne, men jag har inte bestämt mig än.

Provade att träna lite tygelhjälper också, hon verkar förstå dem nu, men tycker ofta att det är onödigt att svänga. Halterna behöver vi dock träna mer på, där blir hon tjurig och slår upp med huvudet. Vi gick i några vattenpölar också, vilket Ariel tyckte var onödigt, men eftersom matte envisades så var det väl bästa att plaska på...

Promenerade längre bort än vi varit tidigare, och så snart vi nått den magiska gränsen (grinden till sommarhagen) blev Ariel mycket ivrigare och nyfiknare. Hm... Hon är tydligen som Habina och tycker att nya vägar är mycket roligare än gamla... Får ta och variera våra promenadvägar lite mer alltså.

Vi travade några gånger och det fungerar alldeles utmärkt nu. Hon har helt förstått S-ljudet och accepterar att hon måste gå i lite långsammare trav för att matte skall hänga med. Däremot verkar jag ha bättre flås än henne, för när hon tyckte att det började bli lite jobbigt att springa så ville hon lägga av, medan jag inte  hade några problem att springa vidare. Men jag längtar till hon är inkörd och vi kan ge oss iväg på riktiga turer.

Vi vände efter en bit bortanför grinden och promenerade tillbaka till den. Släppte henne i hagen sedan, hon tycker ju att det är så kul att få springa till sina kompisar. Men hon har blivit coolare, den här gången travade hon tio meter innan hon fattade galopp och det var kort galopp som gällde. Hon har lärt sig att hon alltid får återvända till flocken och är därmed inte lika stressad över att komma tillbaka till dem. Kanske vågar jag mig på att löshoppa någon gång i framtiden...

Bonusbild på lite småtrött Ariel:

Jag är ju barnsligt förtjust i att organisera och planera saker och ting. Något som många kanske inte märker, är att jag även är väldigt förtjust i att färgkoda...

Ariels färg är ju röd (ganska svårt att missa), men hon har ändå vattenhinkar i tre olika färger. Blå hink till rent dricksvatten, vit hink till saltvatten och röd hink till tvättvatten. Jag behöver en grön eller svart hink till foder också...

Vidare har jag fyra olika trasor som jag rengör henne med. Blå till ögonen, rosa till näsborrarna, gul till juvret och grön till baken.

När jag skriver i hennes anteckningsbok skriver jag träningssaker med blått, omsorgssaker (som fästingbett, sår, hovslagarbesök etc.) med rött, foderändringar med grönt och övriga saker med svart.

Allt det här känns väldigt logiskt för mig, men jag inser ju att det inte verkar logiskt för utomstående. Att gult (i samband med kroppsöppningar) för mig symboliserar vaxproppar på juvren är kanske lite långsökt, men visst måste åtminstone vitt ihop med saltvatten vara logiskt? Salt är ju ändå vitt... ;-)

Jag har svårt att sätta ord på dagens träningspass. Vi tränade lastning en gång, jag band fast Ariel och såg till att skaffa bildbevis:



Sedan promenerade vi bort till kyrkan, via klätterbacken. Ariel följde med hela tiden, lyssnade på varje litet kommando jag gav och var både ivrig och lydig samtidigt. Jag älskar hennes temperament, hennes vilja att vara till lags utan att bli underdånig. Hon kan busa ibland och få mig att skratta och hon kan tjura när hon vill göra andra saker.Men hon följer mig. Överallt...

När jag var tvungen att avliva Habina, och verkligen insåg att jag aldrig mer skulle få vara med henne, trodde jag aldrig att jag skulle hitta en ny häst som kom mig så nära som hon. En häst som läser av hur jag mår och sedan anpassar sig därefter. En häst som är självständig, med enormt mycket integritet och egen vilja, men som samtidigt vill vara med mig närhelst jag vill vara med den.

Så fann jag Ariel. Som är allt jag kunde önska mig och så mycket mer. Hon är både min bästis (som Habina var) och min drömhäst (som Hampus var). Jag hoppas jag visar henne hur mycket jag uppskattar henne, och hur mycket jag verkligen älskar henne.

Såg redan när jag svängde upp till Ariel att maskinerna stod kvar. Spännande... De krånglar ju till saker och ting en del, men samtidigt är det ju enormt bra miljöträning.



Ariel stod precis vid grinden och spanade för fullt mot de spännande monstren. Under gårdagskvällen återvände islandsvalacken Eldur till flocken, så förmodligen hade alla sprungit av sig och orkade inte vara rädda för maskinerna längre.

Gick med Ariel till transporten, och vi hade sådan tur att arbetarna bestämde sig för att ta lunchpaus. Så jag kunde lastträna henne utan att ha en massa skrammel och buller i bakgrunden. Hon gick snällt upp tre gånger, även om hon bankade en del med vänstra framhoven första gången. Det luktade ju Eldur i transporten!

Kruxet med lastträningen är att vi nu kommit så långt att det är dags att stänga luckan. Men det klarar jag inte av själv, jag vill helst vara inne hos Ariel när luckan stängs, så jag kan lugna henne. Min röst räcker inte till sådant, utan då det händer helt nya saker vill hon gärna ha "stöd" av mig, i form av att jag är där bredvid henne och kliar lite. Men eftersom jag är ensam om denna underbara lilla häst, så finns det ingen som kan hjälpa mig med luckan. *djup suck* Jag får grubbla lite på det några dagar.

Efter lastträningen gick vi och kollade på det andra monstret, grävmaskinen. Ariel var djupt fascinerad! Hur kunde så mycket lera hamna där?


Lägg märke till hur fin hon gjort sig för min skull... Tog en kvart extra att få ren den där lerhögen...

Efter undersökningen av grävmaskinen gick vi till skötselplatsen för att bli rena. Eller, Ariel blir ren och jag blir skitigare och skitigare. Hm... Fick ta på henne tränset en stund och hon fipplade med bettet ända tills maskinerna satte igång igen. Då blev de mycket mer intressanta. Nästa gång skall jag våga mig ut i distanstränset, för på den kan man fästa sidostycken med bett på, men samtidigt ha tyglarna i den undre ringen som i en grimma.

Den lilla ringen vid ögat är alltså till för att knäppa fast det högra sidostycket. Himla smart! :-D

Efter den grundliga rengöringen tog vi oss en promenad åt ett helt nytt håll. Först var vi tvungna att passera maskinerna, men eftersom dammen var emellan så verkade Ariel mest vara bekymrad över hur lerigt underlaget var. Sedan svängde vi till höger på grusvägen (till vänster går mot banvallen) och Ariel tyckte att det var superspännande! Hon gick snällt bakom mig hela tiden, stannade någon gång ibland och tittade på saker, men började oftast gå självmant igen. Det kändes som att hon hade mycket mer motor den här gången, fast det var varmare än senaste promenaden. Kanske har hon redan tröttnat på banvallen och vill ha lite variation? Tänk om hon är som Habina, som tröttnade på en ridväg efter två gånger. Hemska tanke... Nåja, då lär hon i alla fall passa som distanshäst.

Vi träffade på några kvigor i en hage och Ariel tyckte de såg intressanta ut, tills en kviga bestämde sig för att klättra på en annan. Det var lite småläskigt, så Ariel nöjde sig med att titta på dem på håll. Sedan mötte vi stallägare M med en av sina hundar. Vi stannade och pratade en stund och sedan valde jag att vända med dem. Ariel fick genast mycket mer framåtbjudning, dels var vi på hemväg och dels hade vi sällskap! Elaka matte bestämde sig dock för att det var nyttigt att träna att gå själv, så efter en stund stannade vi och lät M och vovven gå i förväg. Ariel blev lite upprörd, men inte på något vis så att jag var tvungen att säga ifrån. Utan hon skruvade på sig och ville gå iväg, men när det blev stopp i sidepullen så stod hon. Duktiga tjejen!

På hemvägen hade hon lite mer framåtbjudning, men fann sig att gå bakom mig ändå. Jag fick öka mina steg lite, men det gör jag så gärna, om hon fortsätter att visa den där skritten!

Ut i hagen och gosa lite med Nova, medan jag tvättade distanstränset. Så praktiskt med biothane, bara att doppa i en hink med vatten och röra runt lite.

Planen för dagen var att lastträna lite och sedan gå på promenad längs en väg vi aldrig gått tidigare. Men som alltid med unghästar gäller det att man är flexibel och kan ändra sina planer...

I närheten av lösdriften finns en ganska stor damm, med träd och vass runt omkring (så man knappt ser vattnet). Den har nu börjat grävas ut, tanken är att kunna odla kräftor där. Så fram och tillbaka längs stallplanen åkte idag en stooor lastbil med flak och vid dammen stod en grävskopa och arbetade.

Ariel gjorde stora ögon inför detta, men som tur var så hade de fikapaus just när vi kom promenerandes. Hon fick nosa på lastbilen, och tyckte den var läskig, men vågade ändå nosa på flera olika ställen. Jag hann både lastträna och göra i ordning henne för promenad innan de satte igång maskinerna igen.

Det var ju länge sedan vi lasttränade, då transporten varit ute på vift. Men Ariel klev obekymrat på och stod stilla medan jag kliade lite på strategiska ställen (under magen är en hit just nu). Sedan fick hon vända och gå ut, äta lite gräs och så kliva upp igen. Den här gången virade jag grimskaftet runt bommen ett varv och gick steg för steg ut ur transporten (med grimskaftet sträckt i handen). Ariel tyckte det var konstigt att jag skulle gå därifrån, men stod snällt kvar när jag sade till henne. Jag backade så långt repet räckte (stod på rampen till sist) och lät henne stå och fundera en kort stund. Sedan gick jag in till henne igen, berömde och så fick hon gå ut därifrån.

Ariel blev förstås väldigt uppjagad när maskinerna satte igång, men vi stod en bit ifrån och då vågade hon stå kvar. Däremot bajsade hon och blev lite "vildögd". Efter en stund gick vi iväg på promenad, men istället för att ta en ny väg bestämde jag mig för att det varit tillräckligt med läskiga saker idag, så vi gick till banvallen. Där tränade vi både på att inte gå före matte (inte ens om matte stannar efter bara två steg!) och lite tygeltag (svänga + stanna). Tygeltagen är lite osäkra fortfarande, hon vill gärna backa från stillastående då hon inte vet vad sjutton matte plötsligt gör bakom henne. Det blir ju lite dubbeltydigt för henne, först får hon inte gå före matte och sedan måste hon gå före matte...

Vi travade några gånger också, och nu fick jag till det med spöet så hon inte springer på det (och förbi mig). Hon kunde både öka och minska traven när jag bad henne om det och jag tror hon tyckte det var lite roligt med variation även i traven. Eftersom vi var så nära sommarhagen fick hon sedan gå in i den ifrån banvallen. Kunde inte låta bli att klocka henne och efter att jag släppt henne tar det två minuter i galopp innan hon är framme hos sina kompisar. Så då får hon ju lite galoppträning också. :-)

Överlag var hon lite mer på tårna och spralligare idag, jag vet inte om det enbart berodde på de farliga maskinerna eller om även det lite svalare vädret gjorde sitt till. Jag hoppas på det senare, för jag gillar när hon får en massa framåtbjudning!

Dagens träningspass med Ariel kan inte sammanfattas på annat vis än att allt är så lätt med henne. Jag känner mig bortskämd över att ha en häst som är med på allt jag gör. Visst skulle jag ibland önska lite mer engagemang från hennes sida, men hon beter sig som en vuxen och förståndig häst redan.

Hon stod och sov i hagen när jag kom, men följde gärna med till skötselplatsen. Längs vägen stod min bil, som Ariel var väldigt nyfiken på. Hon fick nosa och visiterade den noggrant. Observera de fina, spetsade (långa) öronen:


Tränset åkte på idag igen, och den här gången tuggade hon inte lika mycket och ibland hade hon bettet stilla i munnen. Jag borstade under tiden, så hon skulle ha annat att tänka på. Kan noteras att hon börjat fälla sommarpälsen...

Sedan tog vi oss en sväng (bytte träns till sidepull) till paddocken. Jag hade gjort i ordning en liten lydnadsbana där som jag var väldigt stolt över. Tanken var att man skulle gå över bommar, sedan stå stilla i 10 sekunder, gå slalom emellan några stubbar, göra halt, flytta framdelen och rygga i ett L med bommar, sedan flytta framdelen igen och trava emellan två bommar (smalt spår). Vi tog banan en gång, utan ett enda misstag. I och för sig behövde hon inte rygga hela L:et, men det kändes verkligen snopet när vi var klara. Fanns det inget vi behövde finslipa? Inget där jag kunde lära Ariel hur man beter sig? Nej, tydligen inte. Jag hade gjort en på tok för lätt bana och jag vet inte hur jag skall kunna göra den svårare.

Så vi promenerade hemåt igen och tränade lite halter. Den senaste tiden har vi ju travat en hel del hemåt, så jag trodde att Ariel skulle vara ivrig och försöka trava iväg. Nej, inte det heller. Snällt gick hon vid min sida och snällt ställde hon sig och väntade när jag bad henne stå stilla. Vi stod i en halv minut utan att hon blev otålig! Vilken oerhört duktig tjej hon blivit! *stolt*

Sedan tog vi oss en sväng in i stallet (svalare) där jag började introducera lite tygeltag. Ariel förstod inte helt vad jag menade, och dessutom tyckte hon det fanns andra roligare saker att koncentrera sig på i stallet (däck och hinkar). Men hon vände snällt åt det håll som tygeltaget bad henne göra. Hm...

Avslutade med att ta på henne longergjorden och sedan gå med den på sig till hagen. Ingen reaktion där heller. Jag skall absolut inte klaga på hur lätt hon är att jobba med, men det gör att jag går och väntar på bakslag eller oroar mig att jag går för fort fram. Jag var så nära att lägga på selen idag, men hindrade mig själv. Jag har bestämt att hon inte får se selen förrän hon helt har accepterat bettet.

Bildbevis på att hon börjar bli vuxen: