Ariel 3525

Idag hade jag kompis J med mig ut. J och jag har lite samma syn på hästar, så det är härligt att ha någon att bolla idéer med.

Hästarna hade precis fått frukost när vi kom ut, så jag förberedde lite i stallet först. Gjorde i ordning Irish Mash som jag fått på Globen, tog i ordentligt och använde upp en hel påse (150 g). Det skulle svälla i 15 minuter i ljummet vatten, så under tiden gick vi ut i hagen.

Ariel var inte alltför intresserad (det fanns ju hö!) men hon blev avborstad och korrekt presenterad för J. När höet var slut promenerade vi in i stallet, där Ariel fick stå i boxen och få ännu mera hö. Gav henne mäsken också, men det var inget som föll damen i smaken. Hon tog några tuggor men lämnade det mesta till fördel för höet.

Kratsade hovarna och sadlade, tog sedan på kapsonen under protester och så gav vi oss ut på stallplanen för longering. Ariel visade upp sin bästa sida (enligt henne) och fick till både långa serier av bakåtsparkar men även ovanligt höga sparkar då och då. J tyckte dock att hon var duktig mellan varven och allt eftersom lugnade sig Ariel och det blev färre utbrott. Efter några bra varv i trav gav vi oss. Kapsonen byttes mot sidepull med nova-bettet (tyglarna i sidepullen) och J var snäll och bar pallen.

Satt upp nästan vid vägskälet, med två islandshästar rusandes längs staketet som support i bakgrunden. Dessutom kom Cleo skrittandes mot oss med ryttare, så jag förberedde mig på ett hysteriskt anfall från Ariels sida. Men hon stod blickstilla medan jag satt upp. Fortsatte stå blickstilla medan jag spände sadelgjorden (och Cleo passerade). Vände på huvudet och såg längtansfullt efter de andra hästarna, men började skritta bortåt när jag smackade.

Hon fick en del motorstopp och bitvis var underlaget lite halt, vilket också gjorde henne osäker. Men överlag skrittade hon på med ett bra driv och när vi kommit ut på banvallen var hon riktigt ivrig. Behövde aldrig använda mig av J:s support, men det var ändå skönt att veta att hon fanns i bakgrunden.

Bad om trav och det blev en glad övergång. Travade några meter innan vi saktade av, skrittade och bad sedan om trav igen. Ett riktigt tramp i traven har hon! Sedan bjöd hon själv upp i trav två gånger, men då var jag tvungen att dämpa henne. Det är ju ändå matte som skall bestämma när det är trav.

Efter tredje travpasset på mattes order saktade vi av till skritt, skrittade några meter och gjorde sedan halt. Därefter satt jag av och berömde henne tonvis. Hon var inte ett dugg trött utan skrittade med långa energiska steg hemåt. Jag och J pratade om vikten av att hålla henne just så nöjd men ändå inte trött efter ett ridpass. Det känns verkligen som att vi är på god väg!

Åter i stallet fick Ariel äta hö medan jag visade J hur oerhört finurlig distansutrustningen är och hur snabbt man kan ta av hästen både bett, tyglar, sidepull, martingal och förbygel. Tror hon blev lite halvfrälst...

Ariel fick gå ut i hagen igen och jag skjutsade hem J. Hade gärna haft med henne ut snart igen, men hon åker till Indien (!) för ett halvårs volontärarbete, så jag får snällt vänta till augusti då jag lovat henne stora framsteg i ridningen...

Nu åker jag norröver, men är tillbaka på söndag då jag förhoppningsvis skall hinna ut till Ariel och pussa lite på henne.

GOD JUL alla bloggläsare!

Det var egentligen inte tänkt att jag skulle åka till Ariel idag. Men när jag insåg att det faktiskt fanns tid över så kunde jag ju inte låta bli.

Ariel var inte särskilt intresserad av att komma, hon har blivit alltmer skeptisk till diket som går genom hagen och ville inte ta sig över det bara för att komma till matte. Så jag fick gå och hämta henne istället. Med grimma på sig är det tydligen inte farligt med diket längre.

Hon fick som vanligt stå i boxen och äta hö medan jag borstade av henne och kratsade hovarna. Det senare är egentligen onödigt, hon har ingenting i hovarna, men jag vet hur jobbig hon blir om jag inte lyfter hovarna på ett par veckor, så det är lika bra att hålla det alert. Hämtade sedan sadeln som Ariel knappt tittade åt. Lade på och spände sadelgjorden utan någon som helst reaktion. Satte fast min nya fina svanskappa, som givetvis är röd.

Tog sedan på kapsonen även fast Ariel försökte vända på huvudet ifrån mig. Anade redan då vad det här skulle bli för typ av pass.

Ute på gårdsplanen blev det livat nästan direkt. Ariel var vansinnig över den nya dumma svanskappan. Inte för att jag tror att hon hade varit mindre vansinnig över den gamla, men svanskappor är uppenbarligen fruktansvärt hemska.

Jag lät Ariel studsa bäst hon ville, så länge hon fortsatte framåt sedan och givetvis höll sig på voltspåret. Efter ett par varvbyten kom utbrotten med allt längre mellanrum och när hon travat hela två varv i lugn fin form avslutade vi. Jämfört med tidigare longeringar har hon dock MYCKET lättare att ta förhållningar. Det känns bra, även om jag vet att det delvis är för att jag longerade med kapson och inte sidepull. Hon ogillar kapsonen just därför att den ger henne så tydligt tryck på nosryggen, medan sidepullen ger mycket mer frihet. Men nu är hon ändå så pass gammal att det är dags att höja kraven en del, så hon får finna sig en elak matte ibland.

Inne i stallet igen borstade jag av henne och pysslade på lite med utrustningen. Hon fick kraftfoder också, innan jag tog på sidepull och gick ut med henne igen. Barbackaridning tillbaka till hagen...

Ariel var verkligen helt fenomenal. Stod stilla vid pallen så fort matte sagt till. Stod som en staty medan matte satte upp och grejade med tyglar och spö. Gick med långa vägvinnande och avslappnade steg mot hagen när matte bett om skritt. Hon har fått en helt ny stabilitet, vinglade inget alls utan gick dit hon skulle och med en ny självsäkerhet i steget. Jag vet inte om det är den allmänna mognaden, träningen med mig gående bakom hennes bog eller en kombination av båda, men någonting har hänt.

Jag kunde förstås inte låta bli att skritta förbi grinden och skritta ända ut till vägskälet. Ariel fortsatte kliva på lugnt, tills hon fick syn på en stor traktor (som givetvis startade!). Då stannade Ariel och tittade efter traktorn, med ett öra bakåtvinklat för att invänta mattes order. När traktorn passerat smackade jag mjukt och Ariel fortsatte framåt.

Efter några meter bad jag om halt och satt av. Berömde massor och Ariel blev förstås mallig. Men känslan hon gav mig, känslan av 100 % tillit även när matte är på ryggen, den var helt fantastisk. Jag bubblar fortfarande av glädje över min fina flicka.

Efter att ha vinkat hejdå till A gjorde jag klar Ariel för promenad. Det blev reflexbenskydd fram och reflexband bak då jag tänkt att vi skulle gå en del på trafikerad väg. Ariel var uppenbarligen less på att äta hö, för hon ville gärna ge sig ut på äventyr. Vi gick en helt annan väg än vi brukar, en väg som så småningom leder till banvallen fast åt andra hållet, så man går asfaltsväg bort och banvallen hem. Mötte ett par bilar utan att Ariel brydde sig och sedan kom vi upp på en höjd där det kom tre bilar bakom oss och två som mötte! Jag lade armen om Ariels rygg och kände hur spänd hon var inför situationen. Men hon stod kvar! Hon var spänd som en stålfjäder hela tiden, men eftersom matte stod så lugnt bredvid så kunde det ju inte vara farligt.

Efter att alla bilar passerat var Ariel sååå stolt över sig själv. Hon blir oerhört mallig när hon klarar av (eh överlever?) något farligt och jag unnar henne den känslan! Jag tror att hon är en häst som växer enormt av att klara uppgifter som hon får, så jag måste vara noga med att alltid ge henne uppgifter som hon kan klara av.

Sedan svängde vi av från asfaltsvägen till en grusväg. Där fick Ariel gå lite mer fritt, vilket betyder att hon får gå egentligen var hon vill så länge det inte gör att ledtygeln fastnar i något träd eller att hon går före mig. Ett par gånger blev hon så ivrig att hon travade några steg, men aldrig förbi matte! När vi skulle svänga in på banvallen stannade jag en stund och tränade Ariels känslighet för tryck. Först blev hon jätteförvirrad över jobbet, men så trillade polletten ned och jag behövde knappt visa henne spöet förrän hon flyttade. Tränade att flytta bakdelen, framdelen, hela hästen sidvärts och givetvis ryggning. Under vägen hem på banvallen stannade jag några gånger och testade igen, då var hon alert och med hela tiden.

Banvallen var täckt med ett tjockt snölager, så det blev en perfekt styrketräning för oss bägge. Ariel pulsade glatt på och jag var himla sugen på att sitta upp. Men jag behärskade mig, hon hade nog tillräckligt med snöpulsningen utan en klumpig matte på ryggen. Vi travade en kort bit men det blev alldeles för ansträngande för mig. Istället gick vi i lite mer aktiv skritt sista biten (jag fick för övrigt skav på hälen, så lite ansträngde jag mig nog!). Totalt var vi ute i 80 minuter, men då var det ju lite stillastående när det kom bilar och så förstås stunden med NH-träning.

Ariel hälsades med höga gnäggningar från Cleo och lite hummanden från Sunna. Förstår inte logiken, Ariel avskydde ju Cleo enligt K? Nåja, vi gick förbi dem och tillbaka till stallet för mer höätning.

Satt upp en stund medan hon stod och åt och hon var lika obrydd som tidigare. Kände efter hur ryggmusklerna egentligen kändes och jag får lite taknocks-vibbar även om det är en marginell känsla. Det syns absolut ingenting på henne när man står bredvid, men jag vill ju ha ryggmusklerna på en högre nivå än själva ryggraden. Som det är nu känns det ju som att jag främst sitter på ryggraden och det känns inte bra. Satt av och pussade på min snälla unghäst.

Sedan fick Ariel äta vidare medan jag packade hö. Hon ville dock se vad jag gjorde, så jag fick flytta höhögen till andra sidan av boxen för att hon skulle äta samtidigt som hon höll koll på matte. Packade åtminstone fjorton kassar (sju balar) och kände mig duktig. Men jag skulle inte tacka nej till fri tillgång på grovfoder… Speciellt inte nu när det blivit så mycket kallare ute.

När jag packat klart var Ariel helt klart less på att vara inne i stallet och äta hö. Hon slutade äta och spanade drömskt ut genom fönstret. Så istället för att skriva i träningsboken så tog jag ut henne i hagen igen, tillsammans med en höpåse. Hon föreslog att hon skulle smaka ur påsen, men när jag placerade påsen på min vänstra sida och henne på min högra protesterade hon inte. Skönt!

Ute i hagen fick jag svar på varför Cleo gnäggat så förtvivlat. Delade upp höet i flera högar och vilka står och äter ur samma hög? Ariel och Cleo… Så Ariels irritation och tillrättavisningar handlade uppenbarligen om att fastställa rangen. Nu när Cleo vet sin plats (lägst i rang) är Ariel nöjd och tycker att Cleo är riktigt trevlig. Måste erkänna att det känns konstigt att min lilla fölunge plötsligt inte är lägst i rang längre. Hon börjar verkligen bli stor!

Det är egentligen otroligt hur mycket snön piggar upp. I och för sig kom Ariel inte travandes emot mig den här gången, men hon kom i en rask skritt och med lysande ögon. Hon hade väldigt bråttom till stallet, hagen är ju lite småknagglig att gå i trots snön och därför vågar hon nog inte ta ut steget på samma sätt.

Fick stå i boxen och äta hö i väntan på tant veterinär. Jag grubblade lite över om hon fick äta, eftersom hon skulle få lugnande, men bestämde mig för att ändå låta henne stå kvar. Hann borsta henne hyfsat ren innan A kom. Frågade vad som gällde med hästar, men fick till svar att eftersom de inte kunde kräkas så behöver de inte vara fastande. Speciellt inte när man bara ger lugnande, det var ju sövning med hund som jag tänkte på…

Jag hann knappt med när hon vaccinerade, hon bad mig hålla Ariel och vips så var hon klar! Ariel verkade mest upprörd över att inte få fortsätta äta hö… Sedan kollade A i munnen med en ficklampa och tyckte det såg fint ut. Men för säkerhets skull så fick Ariel en munskölj för att få bort höresterna ordentligt. Tur i oturen att jag gjort i ordning ljummet vatten för Ariel att dricka, det hade inte varit roligt att fylla på iskallt vatten från stallkranen och spola henne i munnen med.

När alla hörester var borta kollade A en gång till och var oerhört nöjd med hur Ariel såg ut i munnen. Nu behöver det ju inte betyda att hon alltid kommer att vara det, men visst var det skönt att höra! Hon har inte börjat fälla mjölktänderna än, men så är hon ju inte 2 ½ år förrän om en månad. Vi bestämde att jag skulle boka in ett nytt besök för koll i juni, för då har det förmodligen börjat hända lite mer saker.

A och jag pratade lite hantering och hull också, det är skönt med en veterinär som instämmer i ens funderingar. A tyckte inte att Ariel var tjock, visst hade hon lite extra hull men A påpekade (vilket jag ju inte tänkt på) att Ariel faktiskt är en utegångshäst som behöver lite extra hull för att hålla värmen. A var snarare glad över att se en så jämn och fin unghäst.

Hua vad snabbt det blir mörkt nu. I torsdags var jag på det årliga julbordet med stiftelsen jag är aktiv inom, och hade väl någon slags förhoppning om att promenera med Ariel i dagsljus. Men trots att jag lämnade julbordet i riktigt hyfsad tid, hade det redan börjat skymma när jag parkerade bilen hos Ariel.

K var inne i stallet med Idunn, de hade ridit en kort sväng, så även Idunn gör framsteg som ridhäst. Härligt! Jag bytte till stövlar och hämtade in Ariel från hagen. Leran kändes inte lika blöt, men fortfarande hal som is. Inte roligt! Jag ser fram emot nästa veckas köldknäpp, då kanske hästarna rör sig lite mer i hagen. Nu är de rejält understimulerade, vilket märks på Ariel. Hon studsade inget, men däremot klev hon på med stor iver i skritten. Vi travade en liten snutt också, bara för att se att lydnaden finns kvar i traven också.

Ariel fick gå in i boxen och äta hö medan jag borstade av henne. Hon var inte lika lerig, eller snarare så hade nästan all lera torkat. Det var bara benen som hade blöt lera och jag orkade inte värma vatten och rengöra. Får göra det nästa gång jag kommer ut.

K var i stallet med Sunna en sväng och visst märks det skillnad på vilken häst som lämnar stallet om man ser till Ariels beteende. Uppenbarligen har hon inte lika starka band till Cleo, för då bryr hon sig inte alls. Nu när Sunna gick så blev hon lite orolig, tryckte sig mot dörren och undrade om hon inte fick följa. Jag tröstade så gott jag kunde och det blev allt längre mellan de längtansfulla blickarna på stalldörren och höätandet. Jag jämför dock med när Ariel var åring och vi bråkade om vem som egentligen bestämde, när vi var 7-8 meter från övriga hästar… Tänk så mycket som förbättrats ändå!

Satt och pratade i telefon en stund medan Ariel åt, men ganska snart blev vi rastlösa bägge två och återvände till hagen. Jag hade middagshöet med mig, och från början fick Ariel äta ur kassen medan vi gick. Men så slog det mig att jag kanske lärde henne ett beteende som kunde bli besvärligt längre fram i livet. Sade ifrån och då gick hon så snällt vid min högra sida istället.

Pussade hejdå medan hästarna åt hö, kommer inte se Ariel på en vecka då jag skall på utställning på lördagen och jobbar övertid på söndagen. Men onsdag blir det både rengöring av benen och promenad! Sedan var det ju det där med persedelvården…

De senaste dagarna har värmen återvänt och hagen har så smått börjat bli mer och mer vattensjuk igen. Jag hoppas verkligen att kylan återvänder nu!

Ariel såg mig på håll i hagen och började trava mig till mötes. Det var länge sedan hon gjorde det. Hon hälsade glatt och frågade sedan om matte inte kunde var liiite farlig. Hon är så söt när hon ber om att få busa och givetvis kunde jag inte säga nej. Så hon och jag busade en stund i hagen, då och då med de andra hästarna som följeslagare. Ariel gjorde både sina klassiska Tiger-studsningar rakt upp och en sjukt snabb galoppökning som förstås avslutades i en bakåtspark. Oh vad jag inte vill sitta på henne när hon gör så…

När Ariel var nöjd med busandet lämnade vi hagen och promenerade till stallet istället. Hon var lite småtramsig på vägen dit också, blev förstås triggad av de andra hästarnas rusningar, men det var inte värre än att hon gick på slakt grimskaft hela tiden ändå.

I stallet fick hon äta hö medan jag konstaterade att rusningarna i hagen inte precis gjort henne mindre lerig. Finns det något mer utmanande än blöt lera blandat med torr lera? Jag kan väl erkänna att jag gav upp ganska snart, hon fick vara lerig om benen och magen. Ariel var dock lika glad för det, så länge hon har mat bryr hon sig uppenbarligen inte om hur hon ser ut.

Jag hade planerat att gå runt byn för att se på alla spännande (och farliga) saker som finns där. Tvekade lite i och med Ariels taggade humör, men bestämde mig för att det var lika bra att försöka ändå. I värsta fall fick vi väl vända om hon var helt hysterisk.

På med sidepull och nova-bettet. Ariel gruffade några ögonblick över det senare, men när vi kommit ut genom stalldörren glömde hon bort det. Vi hann gå några meter när jag insåg att jag hade fel skor på mig. Jag kan inte gå på asfalt i en timme i gummistövlarna. Förutom att jag får skavsår av dem så kliver jag så snett så jag får ont i både fötter och ben senare under kvällen. Funderade ett ögonblick på om det var värt det onda, men bestämde mig istället för att jag faktiskt hade en väluppfostrad häst. Så vi vände tillbaka till stallet och Ariel fick snällt stå halvvägs in i fikarummet medan jag bytte skor. 

Sedan kunde vi äntligen ge oss ut på nya äventyr. Ariel var ivrig, men absolut inte hetsig. Hon höll sin plats bredvid mig och spanade nyfiket omkring. Efter att vi passerat de andra hästarna i hagen blev hon dessutom ännu lugnare. Ända tills vi svängde till vänster vid ett vägskäl där vi vanligtvis svänger höger… Ariels ögon började lysa i samma ögonblick som hon insåg att vi skulle gå en helt annan väg än vanligtvis. Det är bara att inse att jag än en gång skaffat mig en häst som är äventyrslysten och vill se nya vägar hela tiden. Min idé om att gå på banvallen varannan gång och bort till farliga hunden varannan gång verkar inte vara så bra längre. Ariel vill ha variation, så då är det väl bäst hon får det då.

Vi träffade ganska snart på en spännande liten traktor och när den passerat hann vi inte många meter förrän Ariel frös och spanade. Den väg vi precis gått på var nu plötsligt befolkad av andra hästar! Jag såg på håll att det var en liten ponny och två stora hästar. Inga jag kände igen, men så har jag inte koll på särskilt många hästar häromkring. Ariel ville hemskt gärna stå kvar och spana, men efter ett par smackningar fortsatte hon rakt fram. De andra hästarna genade dock över åkern, så de var snart ikapp. Först kom ponnyn, som på nära håll visade sig vara en shetlandsponny. Ariel blev först rädd (shetlandsponnyer är farliga monster), men eftersom den här shetlandsponnyn var samma färg som Idunn så blev hon strax kär istället. Jag blev också kär. Den var verkligen supersöt, men en liten snopp på mulen och världens minsta öron. Tror absolut inte att Ariel skulle ha något emot att få en sådan i julklapp… 

När hästarna passerat ville Ariel hemskt gärna fortsätta framåt. Jag bad henne dock stå stilla och räknade till tio. Min fina tjej suktade efter de andra hästarna med lång hals, men stod väluppfostrat vid min sida så länge jag stod stilla. Visst var skritten lite överilad sedan, men inte värre än att jag lät det hela vara. Stannade dock en gång till längre fram och räknade till tio, Ariel var lika stilla då.

Med en längtansfull blick såg hon efter hästarna där de svängt upp, medan vi fortsatte framåt. Men sedan fick hon syn på en spännande skylt och glömde förstås bort hästarna helt. Efter att ha noga nosat igenom skylten kunde vi vända i riktning hemåt och avsluta promenaden med den svåraste etappen. Farligast var nog när vi passerade bron och hon insåg att det faktiskt rann vatten långt nedanför. Hon har gått över den där bron säkert tjugo gånger, men nog aldrig tittat på vad som finns bredvid bron… Hon vinglade lite närmare mig men i övrigt höll hon sig lugn.

Avslutade promenaden med att hoppa över ett dike till fotbollsplan och där kliva över en träkonstruktion som nästan såg ut som en stor stege. Ariel klev snällt igenom även om hon inte riktigt förstod vitsen med det hela. 

Hemma igen kom jag ihåg att stretcha henne, hon kom dessutom ihåg vad det hela gick ut på och sträckte sig äntligen lite mer efter godiset vid ljumsken. Det tar sig!

Efter att jag skött om Ariel ordentligt packade jag en massa hö. Jag packade ju igår också, men då fanns det inte så många IKEA-kassar. Nu hade det dykt upp massor, så det var bara att packa vidare… K kom förbi och vi pratade lite kort. Hovis hade inte sagt något särskilt om Ariels hovar, så det kändes skönt. Jag hade alltså lyckas hålla rötan tillräckligt i schack för att han inte skulle vara bekymrad. 

När jag var klar med höet och ordnat med utrustningen (Ariel hade för övrigt inte brytt sig om bettet resten av promenaden) fick Ariel sitt kraftfoder. När jag ställt ned hinken fick hon backa en bit, eftersom hon var lite väl ivrig idag. M kom in precis när jag höll på, så givetvis fick Ariel vänta några sekunder extra medan jag pratade med M. Jag informerade M om att jag kunde fodra middag på torsdag då jag ändå har styrelsemöte och jullunch i Uppsala.

Sedan fick Ariel gå ut i hagen igen, i sällskap med en höpåse. Hon verkade inte alls vara mätt trots att hon precis ätit 2 kg hö. Undrar just hur hon skulle se ut på fri tillgång…

Noterbart är att hon den här gången sörplade i sig hela hinken med vatten. Funderar på att ha en till hink med vatten förberedd, så hon aldrig blir utan vatten. Ger henne vatten som är lite halvljummet och fått stå ett tag, så de äckliga gaserna hinner försvinna.

Det känns som om det var evigheter sedan jag åkte ut till stallet utan någon tidspress på mig. Många gånger har jag saker inplanerade senare på kvällen alternativt så vill jag hinna hem innan det blir mörkt.

Men idag åkte jag ut i god tid, med lugn i sinnet och vetskapen om att det inte fanns några måsten efter att jag varit hos Ariel. Jag tror det smittade av sig på Ariel, för även om hon var lite småstudsig på väg till stallet så verkade hon ändå mer avslappnad än på länge.

Hon fick stå i boxen och äta hö medan jag borstade igenom henne ordentligt, pillade bort kastanjer och gjorde även ett tappert försök att få svansen genomborstad. Jag lämnade den dock åt sitt öde efter en stund, inser att jag måste köpa schampo, tvätta igenom svansen ordentligt (tills den är ren och inte "bara" halvsmutsig) och därefter hålla den trasselfri med hjälp av borstning och pälsglans.

Kände igenom knän, haser och senor ordentligt. Tycker mig uppleva att hon fått större ledgångar, men jag är så ruskigt dålig på att avgöra sådant. Skall ta kort någon dag framöver och se om jag ser någon skillnad.

Jag satt en lång stund och bara njöt av att betrakta min häst också. Snart är det två år sedan jag tog språnget ut i det okända och köpte henne... Äntligen börjar det sjunka in att hon verkligen är min häst.

Kunde (förstås...) inte låta bli att sitta upp en stund. Ariel var helt oberörd, trots att det var 1 ½ månad sedan jag satt på henne senast. Dock kände jag ryggraden lite väl bra, så det behövs definitivt mer ryggmuskler innan jag kan börja sitta på henne igen.

Packade lite hö innan jag ställde upp Ariel i gången för frisering. Hon tyckte att det var en väldigt dum idé, det fanns ju hö kvar i boxen! Eftersom jag vill att hon skall få i sig så mycket hö som möjligt blev det därför en snabbklippning av manen, bara för att hålla den kort och så pass jämn att Ariel inte behöver skämmas.

Sedan fick Ariel till sin stora glädje återvända till boxen medan jag pratade i telefon med min mamma. När Ariel nästan ätit upp allt hö fick hon kraftfoder också. Hon har accepterat att inte äta förrän jag sagt varsågod, nu är det ingen diskussion längre. Däremot fortsätter hon äta hö medan hon väntar på att jag skall ge henne tillåtelse att äta kraftfoder.

Hon drack upp en hel hink vatten också, innan vi gick ut i hagen igen. Ariel ville förstås inte ut i hagen, utan spanade bortöver efter äventyret...

Äntligen har kylan kommit till Uppland! Ariel var knappt lerig när jag hämtade in henne från hagen och givetvis väldigt exalterad av kylan.

Hon fick stå och äta hö medan jag förberedde för promenad. Borstade av henne med nya borsten som verkar något bättre än den tidigare. Men fortfarande lite för mjuk. Tror jag köper en tegelsten nästa gång hon behöver ny borste.

Gjorde i ordning för att ha bett på sidepullen också, novabettet som är Ariels favorit. När jag provade ut det testade jag lite olika varianter, Ariel visade tydligt att hon föredrog att ha sidostyckena utanpå nosgrimman (vilket jag tycker ser knepigt ut) och på yttersta hålet så bettet satt ganska långt ned. Nåja, bara hon är nöjd så.

Traskade iväg i ganska lugn takt i början. Hovis har ju äntligen verkat hovarna, så Ariel var lite öm, speciellt med tanke på att marken nu är stenhård att gå på. Vi gick till höger, mot lite spännande äventyr i skogen. Vi tog oss uppför och nedför, genom grusvägar och stigar, spanade på spännande saker långt in i skogen och skyndade oss fram i snabbt tempo när det fanns möjlighet. Jag märker hur Ariel mer och mer lyssnar på mitt omedvetna kroppsspråk, många gånger hinner jag knappt tänka tanken att dämpa farten eller stanna förrän hon gör det.

Ju längre bort från det kända vi kommer, desto mer äventyrslysten blir Ariel. Jag längtar så sjukt mycket efter att få uppleva äventyren på hennes rygg, men jag har lovat mig själv att inte jobba henne uppsuttet på länge än.

På hemväg tappade vi båda gnistan ett par gånger, vägen var tråkig, lerig och hård om vartannat. Åter på asfaltsvägen fick vi bägge lite mer fart under fötterna. Ariel spanade lite på fina-vita-ponnyn men verkade tack och lov inte märka lilla-farliga-shettisen som stod bredvid. När vi nästan passerat dem dök det förstås upp en bil. Vägen vi går på är smal, det ryms bara en bil i taget. Till höger om oss hade vi hagstaketet och till vänster ett brett dike (en meter ungefär) där en lägda sedan tog vid. Tvekade ett ögonblick medan bilen saktade in och bestämde mig sedan för att Ariel visst litade på mig. Så jag hoppade över diket och lät sedan Ariel leta bra landningsplats, ta sats och hoppa över. Hon stod sedan stilla medan bilen åkte förbi och sedan hoppade vi tillbaka som den enklaste saken i världen.

Sista biten fick jag peppa henne extra för att hon skulle orka hålla uppe tempot. Väl tillbaka på stallplanen fick jag också förklaring till varför hon var så trött. Min klocka hade stannat, så vi hade varit ute hela 85 minuter i rask promenadtakt.

Pysslade om Ariel och stretchade förstås. Den här gången förstod hon bättre vad det handlade om, även om hon tycker det är onödigt att sträcka sig särskilt långt för att nå godiset. Medan hon stod och åt (och drack! ) rengjorde jag sidepull och insåg att Ariel inte en enda gång haft krångel med bettet! Hon accepterar det till fullo i sin mun, som om hon alltid haft bett. Fina tjejen!

Cleo var inne en stund medan jag skötte av Ariel och när hon gick ut visade Ariel ännu ett stort framsteg. Hon reagerade inte ens på att Cleo gick. Tittade upp förvisso, men vände sig sedan till höet och fortsatte äta. Gissa om jag blev stolt!

Mörkret faller snabbare än jag räknat med, eller så berodde det på vår något för långa promenad men Ariel fick återvända till hagen i mörker. Hon ville dricka ur vattenkaret som stod vid grinden, men givetvis hade det blivit is på den. Innan jag hunnit dit med ishackan för att öppna upp hade Ariel tagit saken i egna hovar (!), lyft högerhoven och med ett välriktat slag krossat isen. Hon skulle nog klara sig ganska bra i frihet ändå.

Fick ett sms från K när jag kommit hem där hon meddelade att hästarna från och med nu får hö tre gånger om dagen och därmed totalt 4 kg hö per häst. Inget kunde göra mig gladare, jag vill få tillbaka Ariels fina överlinje innan jag sitter upp igen och då måste hon få i sig mer protein.