Ariel 3525

2008 blev verkligen ett underbart hästår. Äntligen blev jag med häst igen, med allt vad det innebär. I början förstod jag nog inte riktigt vad jag gett mig in i, men nu har verkligheten kommit ikapp. Jag har insett att jag faktiskt får göra vad jag vill med Ariel och att hon kommer att vara vid min sida de närmaste 20-30 åren (om allt går väl förstås).

Under året har vi lärt känna varandra, vi har vågat oss på allt längre promenader, lärt in löslongering och börjat nosa lite smått på linlöpning och tömkörning. Hanteringsmässigt har hon blivit lättlastad, vant sig vid att bli avsköljd både med svamp och slang, lärt sig att lyfta ordentligt på hovarna och ha täcke på sig. Att vi även provat både träns, sadel och sele utan protester är också positivt.

Grundvaccineringen av influensa är snart avklarad, vargtänderna är dragna och alla unghästvårtor borta.

Ur ryttarperspektiv har jag haft lite halvtaskig kondition i omgångar, för att däremellan verkligen hålla igång. Främst har det blivit löpning, men även lite cykling och skidåkning.

Inför 2009

Det stora målet under 2009 är att köra in Ariel. Planen är att intensifiera tömkörningen under våren, för att efter "sommarvilan" köra med släpa och förhoppningsvis även vagn. Dock kommer jag inte bli deppig om hon inte blir inkörd, trots allt är det ju ridhäst hon främst skall bli.

I övrigt blir det mer fokus på linlöpning än löslongering, för att så småningom våga oss på linhoppning. En del promenader lär det bli, men mest tömkörning förstås. Kanske kommer vi iväg till en löshoppning, men då gäller det ju att allt klaffar i form av chaufför, bil, transport och ridhus.

Fiaskot med sommarbetet tänker jag inte upprepa 2009. Det är bättre för alla parter om Ariel får vila under hösten/vintern istället, och så jobbar vi på som vanligt under sommaren. Planen blir därför att hon jobbar på, självklart med någon veckovila här och var, fram till 18 juni då jag åker norröver. Sedan får hon vara ledig till 13 juli och så börjar inkörningen. Sedan jobbar vi på fram till vecka 45, då hon får vinterledigt ända till efter jul, omkring den 28 december.

Jag funderar på om jag skall kosta på mig en pulsmätare redan i höst, eller om det är overkill när vi ändå mest jobbar med grunden. Övriga inköp inkluderar ju en komplett sele och förmodligen en rejäl vardagsvagn. Min pappa har lovat att tillverka en enklare släpa att börja med, men den räcker ju tyvärr inte i längden.

För egen del kommer jag satsa mer på träning, dels ridlektioner (hurra!), men även simning, löpning, cykling och promenader. Variation är nyckelordet och en väldigt peppande träningskalender mitt främsta hjälpmedel. Till löpningen och promenaderna tänker jag dessutom använda pulsmätare, så snart jag fått tummen ur och lämnat in för batteribyte.

Ibland känns det som att det enda jag gör i bloggen är att skryta om Ariel. Men tyvärr måste jag meddela att även detta inlägg innehåller ohämmat skryt.

Jag hade hunnit ta in Ariel från hagen, spolat av benen (stod som en staty!) och dragit av den värsta smutsen från kroppen när hästägare K kom in med Idunn i stallet. Så fort hon såg oss två utbrast hon "åh, skall du ut och promenera, får vi följa med?". Jag förvarnade om att jag tänkt tömköra Ariel för andra gången och att det fanns stor risk för kaos i form av intrasslad fjordhäst. K förklarade att hon glatt tog den risken och att vi absolut måste ta byrundan. Eh... Den kvinnan är definitivt självmordsbenägen. Nog för att Ariel fungerar bra på den rundan, men Idunn har inte gått den många gånger och nu skulle Ariel dessutom gå själv (= tryggheten matte går bakom).

Nåja, på med benskydd, sele och sidepull och så gav vi oss iväg. Jag bestämde snabbt att Idunn skulle få gå först och vara "tuff", medan Ariel gick bakom. På så sätt blev dessutom mina styrande hjälper mer understödjande än vägvisande. K valde att gå åt andra hållet motför hur jag brukar gå, så alla farligheter kommer först och slutet av rundan istället blir den mindre trafikerade grusvägen.

Ariel var strålande. Jag får än en gång känslan av att hon varit på denna jord förut. Både diverse svängningar (från Idunn!) och halter fungerade utmärkt. Vi mötte många bilar och hon reagerade inte det minsta. När det dök upp en cykel som lät konstigt, så stannade hon (!) och lät den passera medan hon tittade på den hela tiden. Idunn fortsatte gå, så jag fick ropa åt K att stanna och vänta på oss. När cykeln åkt förbi och Ariel var nöjd så började hon skritta mot Idunn i lugn takt. Inte ett spår av nervositet eller stress av att vara så långt efter.

Enda intrasslingen skedde på grund utav att Ariel ville nosa på en skylt och sedan missförstod mina tömtag. Men jag hade is i magen och efter att ha funderat några ögonblick insåg Ariel hur hon skulle gå för att trassla ut sig igen. På slutet travade vi några pass, Idunn var inte särskilt pigg på det, så Ariel och jag fick trava förbi henne. Hon travade alltså med matte bakom sig, genom att jag både smackade och gjorde S-ljudet, andra gången hon tömkördes!

Sista biten hem fick Idunn gå i förväg, medan jag tränade halter med Ariel. Hon tyckte inte det var någon bra idé, men när hon förstått att det skulle vara halt ända tills matte var nöjd, så fann hon sig i det också. Ge oss några sådana här rundor till, så är hon redo för inkörningen!

Tillbaka i stallet fick hon stå i boxen medan Idunn försvann ut i hagen och det var inte alltför roligt. Men efter några tillsägelser fann hon sig även i den situationen. När hon stod lugnt och åt hö fick även hon gå ut i hagen igen.

Jag passade på att lämna min julklapp till stallägarna, hemgjord chokladkola. Jag hoppas den var omtyckt, recept kommer i nästa inlägg.

Kort på Ariel i november, då det faktiskt fanns lite snö på backen...

När jag skulle hämta Ariel från hagen igår kom hon självmant fram till mig och stack nosen i grimman. Det har aldrig hänt förut och jag blev så himla glad. :-) Hon var inte så farligt lerig heller, men det blev ändå avspolning av benen när vi kommit in i stallet. Hon verkade överlag väldigt pigg, jag undrar om det beror på att det är roligt att göra saker med matte eller om det beror på havreökningen...

Avspolningen var inte populär, hon snurrade runt en del, men det känns enbart som en träning inför framtiden.

Jag fick henne hyfsat ren, tillräckligt för att hovis skulle bli nöjd i alla fall. Sedan tog jag på henne benskydden och kapsonen. Hon brydde sig inte om den alls, bortsett från att hon nosade lite på den.

Sedan gick vi iväg till rundkorallen, och när Ariel stannade ett par gånger längs vägen insåg hon vad kapsonen egentligen gjorde. Hon visade ett tydligt missnöje mot trycket över nosen, genom att slänga med huvudet flera gånger. Väl framme vid rundkorallen var hon dock fokuserad. Det är så kul att se, hon vet verkligen vad som gäller där. Kanske är det därför hon blir osäker på ridbanan, eftersom hon inte vet vad som krävs av henne där.

Hur som så tog vi några varv i trav, innan jag bad henne om skritt. Hon saktade lydigt av när jag tog förhållning med linan, men än en gång med slängande huvud. Sedan blev det lite varvat trav och galopp plus att vi fick till några klockrena halter på linan. Efter det traskade vi tillbaka in igen, medan jag berömde Ariel och förklarade att hon verkligen var världens bästa häst.

I fortsättningen tänker jag dock longera på stallplanen, då jag hellre löslongerar i rundkorallen så hon får mer frihet när vi ändå är där och jobbar.

Det har kliat i fingrarna ett tag nu, jag har verkligen fått lägga band på mig för att inte sätta igång Ariel för tidigt. Men idag var det äntligen dags, vintervilan är avslutad och nu är det full fart som gäller!

Hämtade in henne från hagen och lät henne stå och äta hö medan jag gjorde i ordning henne. Från och med nu är jag noggrannare med rutinerna, vilket innebar att alla fyra benen blev avsvampade. Fortfarande föredrar hon när svampen inte är så blöt att det rinner. Jag hade gärna tränat henne i spolspilta, men någon sådan finns inte här och jag tyckte det regnade för mycket för att binda upp henne ute och dra ut slangen.

Med fina fossingar och något torrare kropp (måste köpa svettäcke) åkte reflexer, sele och sidepull på. Inga reaktioner bortsett från när jag öppnade benskydden. Det är något med kardborr-ljudet som hon inte är särskilt förtjust i.

Sedan gick vi iväg på promenad. Ariel betedde sig precis som hon brukar göra, lite halvsegt bortåt och superpigg hemåt. Men hon lyssnade hela tiden på mig och var noga med att inte gå före mig. Vi travade ett par gånger och då blev hon busig och ruskade på huvudet. Hon är så himla go den hästen! Jag testade att tömköra lite på hemvägen, även om jag egentligen har lite för korta tyglar för att det skall fungera helt. Tidigare har hon varit lite tveksam till att gå först, men nu stegade hon ivrigt iväg som om hon blivit tömkörd flera hundra gånger. Hon slutar aldrig att förvåna mig. Ibland tror jag nästan hon levt ett tidigare liv, så som hon beter sig. Vi mötte en bil också och hon brydde sig inte alls. Frågan är om jag törs klassa henne som trafiksäker nu. Åtminstone på avsuttna promenader.

Väl hemma fick hon fleecetäcke på sig och jag tränade lite stretchning. Inte så att jag egentligen stretchar, men jag vänjer henne vid att få benen lyfta åt olika håll. Hon var skeptisk tills jag började berömma, det är så tydligt hur mycket hon tycker om att få beröm och vara duktig. Sedan gick vi ut i hagen igen, hon fick hö i ligghallen och så stängde jag in henne där. Det verkade inte bekomma henne ett dugg, inte ens när de andra hästarna gick iväg och fick kraftfoder. Hon har redan fattat att hon även får sitt kraftfoder serverat i ligghallen.

Innan jag åkte därifrån tog jag av henne täcket. Hon hade blivit lite torrare, men jag tror att det får bli ett svettäcke i julklapp. Ett klarrött...