Ariel 3525

 

Gårdagens övningar började riktigt bra. Jag hämtade in Ariel från hagen, hon kom emot mig i ivrig trav med lite oroliga blickar åt Sunnas håll. Inne i stallet höll stallägaren på att göra i ordning en fjäderfärbur (Fasaner? Rapphöns? Äh, någon slags fågel) och det både hamrades och borrades. Ariel brydde sig inte, men vi tog oss en runda och kikade på vad som byggdes. Ariel verkade nöjd med ”sin” nya box och stod sedan snällt uppbunden resten av tiden.

 

Jag gjorde klart henne för motion, borstade igenom ordentligt (usch vad hon fäller!) och tog på senskydden fram. Provade även sadeln med nya sadelgjorden och svanskappan, men de var vansinnigt mycket för stora. Jag förstår ingenting, jag som mätte så noggrant innan! Nåja, jag skall kanske vara glad att Ariel trots allt inte drar 75 cm i sadelgjord, utan att det just nu räcker med 65 cm… Hoppas kunna byta ut grejerna i nästa vecka.

 

Sedan hämtade jag in Zari ifrån hagen och gjorde i ordning även henne. Tjejerna var väldigt glada över att se varandra och nosade länge. Ariel föltuggade… Sedan trasslade jag lite med uppsittningen och fick ryta till då ingen utav hästarna ville stå stilla. Då stod de minsann som små ljus. Hm…

 

Skrittade iväg med två ivriga hästar, och jag var ganska stolt över dem ett tag där. Ja, faktiskt hela vägen bortåt skötte de sig över förväntan. Ariel glömde bort sig ibland och släpade efter lite, men hon behövde bara en liten påminnelse så skyndade hon sig ikapp.

 

Men sedan vände vi hemöver och då blev det kaos. Zari fick hiskeligt bråttom hem samtidigt som Ariel förvandlades till en sur åsna och vägrade ta ett enda steg mer hemåt. Så med vänster hand och sits försökte jag dämpa Zari samtidigt som jag med höger hand försökte dra Ariel närmare oss. Det var en riktig pärs och jag var arg som ett bi efteråt. Till nästa gång skall jag höra med J om jag kan rida Zari med spö. Inte för att hon behöver det, utan för att Ariel behöver lite rejälare påminnelser om vem som bestämmer tempo.

 

Jag var ganska arg när jag återvände till stallet, även om de sista meterna hade fungerat något bättre. Därför skötte jag klart Zari helt och släppte ut henne i paddocken (en bra bit från stallet) innan jag ens tittade åt Ariel. Hon kände förstås av att hon gjort fel och var väldigt mjuk och gosig vid avskötseln. Lite svettig hade hon blivit, men inte så mycket som jag förväntat mig. Uppenbarligen har hon mycket bättre kondition än jag någonsin trott, men samtidigt är det ju inte kondition vi tränar utan hållbarhet. Men en rolig bieffekt är det trots allt.

 

Bestämde mig för att ta mig en liten skrittur barbacka. Undrar om jag någonsin kommer att få sitta på henne med sadel, det känns verkligen hopplöst i dagsläget. Så mycket krångel som det varit hittills skulle jag inte bli förvånad om sadeln inte passar längre när jag väl sitter där.

 

Satt upp och påminde om att vi står stilla vid uppsittning. Ariel uppförde sig bra tills det var dags att börja röra sig mot hagen. För inte ville hon gå heller. Varje gång jag smackade och kramade med skänklarna så vände hon bak huvudet och nafsade i något utav mina ben. Hon var riktigt sur och trulig hela vägen och det var bara med en stor dos tålamod och envishet som jag lyckades få henne till hagen. Väl där berömde jag henne rejält och så fick hon gå in till Sunna som väntade ivrigt på henne. Till min förvåning började de nosa och pipa åt varandra, varvid Ariel lyfte på svansen och skvätte lite. Hon var ju högbrunstig!

 

Där och då föll alla pusselbitarna på plats. Varför hon varit så knepig halva ridturen, när hon blivit av med överskottsenergin, varför hon mest ville gå och nosa Zari i baken och varför hon inte ville att jag använde skänklarna. Hon blir sådan när hon är brunstig förstås!

 

Lite gladare över min sötnos till häst (som ju faktiskt i slutändan ändå gjorde det hon skulle) gick jag och hämtade Zari i paddocken. Passade på att prova de nyinköpta bomhållarna och de passade riktigt bra till mina vita hinderstöd. Sämre till de bruna, men å andra sidan passar inte de gamla bomhållarna särskilt bra på de vita hinderstöden. Så när jag ändå åker till Hööks och byter utrustningen skall jag passa på och köpa två hållare till. Fler tror jag inte vi behöver för tillfället.

 

Idag efter jobbet svängde jag förbi Hööks i Upplands Väsby och shoppade loss. Först och främst skulle jag köpa en svängd dressyrsadelgjord till Ariel,


men eftersom hon förmodligen behöver svanskappa ändå så köpte jag en sådan också (plus svanskappehållare). Sedan köpte jag syntetstigläder, som jag önskat mig ända sedan min förra hästägareperiod i slutet av 90-talet…


På något konstigt vis smög det även ned ett sadelöverdrag i rött också. Jag har ju ett sadelöverdrag som följde med sadeln, men det är fult randigt och passar säkert mycket bättre på dressyrsadeln.


Sedan var det det här med bomhållare. Till mina hinderstöd har jag hemmagjorda hållare, som min snälla pappa gjort. De är helt enkelt träklossar som har en lätt urgröpning för bommen och sedan ett hål rakt igenom sig. I hålet trär man en stor järnpinne och det hela fästs ordentligt vid hinderstödet med en vanlig mutter. Vilket innebär att varje gång en bom skall höjas eller sänkas så måste man skruva en stund på vardera ställe. För att inte tala om de gånger det regnat och träet svällt fast runt muttern så man måste skruva på klossen och krångla. Så jag föll till föga idag och köpte två stycken bomhållare i metall. Hutlösa 40 kr styck, men de kan definitivt vara värda pengarna om de passar. Jag tror dock att mina hinderstöd är för små, så bomhållarna kommer att peka för mycket nedåt.

Nöjd och nästan pank åkte jag hemöver. Det blir inte provning av grejerna förrän på lördag, då det är kick off med jobbet imorgon. Väl hemma hade jag dessutom fått paket från www.distansritt.nu innehållande en easybootväska i rött


 
och en bok jag velat beställa de senaste åtta åren.



Min röda svanskappa i biothane kommer inte på ett bra tag, eftersom den måste beställas ifrån USA.

Åkte ut till Ariel igår, fast det inte var tänkt så från början. Ariel var ganska långt bort i hagen, hon visade att hon hörde mig när jag ropade, men kom inte närmare. Snarare drog hon sig längre bort, tills jag genomskådade turerna i det fina samspelet mellan Ariel och Sunna. Ariel hörde mig ropa och började röra sig mot mig. Blixtsnabbt ställde sig Sunna i vägen, för att markera att Ariel inte skulle gå till mig. Gång på gång försökte Ariel ta sig förbi, och Sunna parerade. Det blev till och med en repa i galopp, där Sunna lyckades styra Ariel ännu längre bort ifrån matte. Men sedan fick Ariel nog, överlistade Sunna och smet förbi henne i full galopp. Det var så hon mötte mig också, men givetvis stannade hon sådär elegant med vikten på bakdelen (som de aldrig verkar kunna göra uppsuttet). Glad över min fina häst traskade vi till stallet.

Ariel fick mumsa lite kraftfoder medan jag borstade av min leriga springare. För visst har hon börjat hitta strategiskt leriga platser att rulla sig på, även om jag får vara tacksam för att det fortfarande är fläckvis och dessutom hunnit torka innan avborstning. Tog på senskydd och inget annat eftersom vi skulle löshoppa på riktigt idag.

Ariel var lite halvt ofokuserad på väg till paddocken, tills det klickade till i hennes hjärna och hon insåg vart vi var på väg. Paddocken = äta gräs och springa snabbt, två av de saker som är roligast här i världen (enligt henne). Väldigt ivrig skyndade hon den sista biten, men väntade snällt medan jag stängde grinden och knäppte lös henne innan hon studsade iväg med huvudet ned och svansen upp.

Jag byggde bort de två första hindren och lät henne enbart hoppa det sista, sedan fick hon hoppa två hinder och slutligen alla tre (60 cm höga). Några gånger gjorde hon en ”Hampus” (givetvis döpt efter min förra uppfödning), vilket innebär att hon direkt efter avslutad hoppomgång tvärvänder och hoppar åt andra hållet. Till skillnad från Hampus så lyckas hon dessutom med hoppen från stillastående, hon har en otrolig koll på var hon har sina ben.

Överlag tyckte jag att hon kom lite för hastigt in i serien. Det ser ut som avstånden emellan hindren blir lite kort, men jag misstänker att det hör ihop med hennes ökade tempo. När hon väl hoppar så hoppar hon oftast ordentligt, med fokus på hindren. Vissa gånger kunde hon rusa lite för snabbt och flyga slarvigt över första och andra hindret, men vid tredje blev det alltid bra språng ändå. Tanken med övningen är ju att ge henne rejält med självförtroende och det har hon bevisligen fått nu. Hon tycker att hon är världens bästa hopphäst och kråmar sig efter serien. Ibland kommer hon in till mig och kräver att bli kliad (eftersom hon är bäst). Vi avslutade med att hon först fick hoppa serien med en oxer som sista hinder och sedan byggde jag bort hindren och hon fick komma en gång över enbart bommar. Kan meddela att hon kråmade sig precis lika mycket fast hon inte behövde hoppa…

Hon var ganska svettig på bogen samt mellan fram- och bakben, så åter i stallet blev hon avsvampad. Eftersom hon varit så duktig var jag noga med att inte ha för blöt svamp, vi behöver inte träna på rinnande vatten varje gång vi svampar av.

Sedan satt jag upp från pallen, men med målet att inte skritta till hagen, utan enbart stå stilla bredvid pallen. Ariel tog ett par steg, men gjorde sedan halt när jag sade till. Jag satt och kände efter lite hur det egentligen var att sitta där uppe och konstaterade snabbt att Ariel var bekväm, men lite sned. Hon var lite lägre på höger sida än vänster. Knepigt… Satt av och upptäckte att hon hade ställt sig och vilat, med höger bakhov upp, eftersom matte ändå inte verkade vilja ge sig ut på äventyr… Härliga, goa gumman! Hon är verkligen världens coolaste tvååring och jag är så glad att hon vant sig vid att vila närhelst möjlighet ges. På den punkten kommer hon bli en riktigt bra distanshäst.

Ledde iväg Ariel till hagen och såg på medan hon travade tillbaka till Sunna. Jag ropade hejdå men Ariel brydde sig inte. Hon vet att hon gjort det hon skall för dagen, och då är matte definitivt inte intressant längre.

Nästa löshoppningsomgång är det dags att höja upp sista hindret lite, det skall bli intressant att se hur hon reagerat på det. Fortfarande kör vi samma serie dock, det är tryggast för henne att allt inte ändras samtidigt.

Jag har börjat rida Zari en del, för att komma igång med min ridning inför mer aktiv ridning av Ariel. Eftersom Zari och Ariel älskar varandra och Zari är van att gå med handhäst bredvid sig, så föll det sig naturligt att testa att rida med Ariel som handhäst. Dock ville jag lära känna Zari lite först, så idag var det dags för handhästdebuten.

Tog in Ariel i stallet först, borstade av henne, kratsade hovarna och tempade. Sedan åkte sadeln på för måttagning, hon behöver en sadelgjord på 75-80 cm och nuvarande är 60 cm. Inte konstigt att det inte gick att dra åt sadelgjorden sist... Sedan måttade jag hur lång svanskappan behövde vara och därefter lyfte jag bort sadeln. Ariel såg lite fundersam ut, först skall den på och sedan åker den av lika snabbt? Jag passade även på och mätte Ariel över ryggen och hennes täckesmått är fortfarande 115 cm...

Sedan tog jag på senskydden och trixade lite med sidepullen. Jag har ju varit lite irriterad över att sidostyckena ibland åker fram så mycket att de stör Ariels ögon, och inte tänkte jag på vad som stod på distansritt.nu där jag köpte sidepullen. Jag är övertygad om att jag läst texten minst fem gånger och ändå har det inte klickat i huvudet förrän nu. "Sidostyckena till sidepullen går att flytta från den främre platsen på nosdelen till samma del som ringen löper igenom, bra om du har en häst som inte har arabens smala nosdel." Underförstått, om jag flyttar sidostyckena ett snäpp bakåt på nosdelen så kommer inte sidostyckena irritera Ariels ögon. Korkade matte... Tog sedan på sidepull och kände mig nöjd med resultatet.

Därefter hämtade jag Zari från hagen och gjorde i ordning henne. Själva uppsittningen blev nog det trassligaste momentet, men det gick ganska bra ändå. Främst för att Zari var så ordentlig och lyssnade på mig hela tiden. Ariel var mer tossig och förstod inte riktigt var hon skulle vara någonstans.

Vi skrittade ut från gården i ganska städad stil och naturligtvis hinner vi inte komma många meter förrän en bil kommer körandes bakom oss. Vad är oddsen egentligen, på en väg det sällan kör några bilar alls? Jag bestämde mig dock för att ha is i magen, fortsatte skritta lugnt tills vi kunde svänga in på en avtagsväg till vänster. Bilföraren var också vettig och rullade bakom oss i lugn takt utan att stressa hästarna.

När bilen väl passerat (ingen av hästarna brydde sig) fortsatte vi på vägen tills vi kom till banvallen. För det är banvallen jag tänker hålla till på när jag har Ariel med som handhäst. Ariel var hela turen igenom ganska ofokuserad på vad vi egentligen höll på med. Ömsom travade hon nästan förbi Zari och ömsom fick jag dra henne framåt bakom Zaris bakdel. Rent hållbarhetsmässigt kändes det inte som någon bra träning, men jag hoppas att Ariel snart förstår vad det hela går ut på och håller ett mer jämnt tempo.

Åter i stallet skötte jag om bägge hästarna (Zari först till Ariels förtret) och släppte ut i hagen. Ariel fick förstås den obligatoriska uppsuttna promenaden till hagen och det gick ännu bättre än tidigare. Antingen har hon helt förstått vad det går ut på eller så har jag blivit mer självsäker, för det känns mycket stabilare än tidigare.

Eftersom jag fortfarande hade massor av energi kvar (och tid!) så satte jag igång med operation storstädning. Tömde ur skåpet och mina stora plastlådor och sorterade alla grejer på ett smartare sätt. Hängde dessutom Ariels allroundsadel på en bättre hängare än tidigare och så fick dressyrsadeln åka upp ett snäpp. Även om det fortfarande finns en hel del kvar att göra (rengöring av läder...) så kändes det mycket fräschare i sadelkammaren när jag åkte därifrån.

Jag hade inte tänkt åka ut till Ariel igår, eftersom jag skall ut idag. Men längtan efter henne blev för stark, kombinerat med känslan att jag inte varit där på evigheter. Så jag trotsade spöregnet och åkte iväg. Väl framme hade regnet gett med sig dock, vilket jag var tacksam för.

Tog in Ariel i stallet, drog av allt vatten (inte så mycket) och lade på fleecetäcket. Jag tycker dock inte att det fungerar särskilt bra, det drar inte åt sig fukten tillräckligt snabbt. Funderar på att antingen köpa ett hansbo kombitäcke (ångrar nu att jag sålde mina gamla) eller ett ulltäcke.

Sedan provade vi ett nytt sätt att rengöra leriga ben. Jag behövde få hoven helt ren för att se hur illa rötan var, och vattenslangen var upptagen på annat håll. Så jag tog helt sonika och stoppade ned Ariels ben i en hink med vatten. Ariel tyckte det var en lite konstig idé, men stod ändå snällt med benet i hinken medan jag tvättade bort leran. Jag fick byta vatten efter varje ben, men i gengäld fick jag fyra väldigt rena ben och så rena hovar att jag lätt kunde skära bort rötan.

Därefter var det dags för mätning, Ariel har verkligen skjutit i höjden sedan förra mätningen. Hon var 1 cm högre i manken (139,5 cm) och 1,5 cm högre i korset (141,5 cm). Dessutom har hon gått upp ytterligare 25 kg i vikt, så nu måste jag komma igång ordentligt med hennes motion...

Vi gick sedan till ridbanan för att jag skulle bygga hinder. Ariel var väldigt nöjd med att äta gräset, men efter ett tag kom hon fram till mig och ville busa. Så vi busade lite, hon rejsade längs långsidan som inte hade några hinder och rätt vad det var så satsade hon på hindren och hoppade två av dem! Oerhört stolt över sig själv (givetvis berömde jag) så vände hon på kortsidan och satsade på hindren igen. Den här gången understödde jag henne lite, så hon hoppade alla tre hindren! Sedan fick hon rejsa några fler gånger på andra långsidan innan jag tyckte det fick vara nog och ropade in henne. Hon var (som alltid) väldigt mallig på hemvägen och försökte få mer beröm från mig genom att buffa på mig. Jag är glad att jag fortfarande har hindren låga, för just det här självförtroendet tror jag är viktigt för henne. Att det faktiskt är så enkelt att hon nästan kan hoppa från stillastående om hon kommer i en knepig situation.

Den egentliga löshoppningen sker först nästa vecka, men nu har vi smygtränat lite innan premiären...

Eftersom det är första veckan på nya jobbet har jag inte riktigt kommit in i rutinerna. Det ledde till att jag kom iväg lite väl sent till stallet, med en del stress i systemet. Skyndade mig att ta in Ariel ifrån hagen, tur att hon är så lättfångad! Jag hade tänkt mäta henne idag, men jag nöjde mig med att avmaska och ta lite kort. Kameran var lite muppig, men här är i alla fall Ariel 25 månader gammal:



Sedan tog jag på henne senskydd, sidepull och sadel. Planen var att först löslongera henne med sadeln, så hon skulle få hoppa av sig lite och sedan longera riktigt. Men väl framme i rundkorallen hann hon inte många steg förrän sadeln satt långt fram på manken. Jag har tidigare varit lite osäker på om mina sadlar passade Habina och Hampus, men nu är jag säker. Så som sadeln åkte fram på Ariel har jag aldrig sett på en häst förut. Hopplöst! Jag hade ett fasligt sjå med att försöka spänna sadelgjorden i stallet, eftersom Ariels mage var för stor. Nu när sadeln åkte fram blev ju sadelgjorden lös också och jag är förvånad över att sadeln inte snurrade runt. Ariel var väldigt missnöjd med situationen, men ville samtidigt inte lyssna när jag kallade på henne. Istället sprang hon runt, runt tills hon blev trött och gick med på att gå in till matte i mitten. Det känns som vi har massor att jobba med för att få tillbaka den där känslan i rundkorallen som vi hade innan sommaren.

Arg över den dumma sadeln och den istadiga hästen traskade vi hem, Ariel hela tiden uppmärksam på vad matte gjorde. Stannade några gånger längs vägen och hon är verkligen 100 % säker på detta nu. Blev lite gladare över lydigheten vid hand, men besvikelsen över sadeln ville ändå inte släppa.

I stallet tog jag av grejerna och funderade ett ögonblick på att bara släppa ut Ariel i hagen igen. Men ridsuget tog över, så jag tog på säkerhetsvästen och satte upp barbacka igen. Ariel är numera helt med på noterna och följer lättare med när jag ger ledande tygel. Några småprotester blev det förstås, men på det hela taget verkade hon nöjd över att ha matte med sig på promenad. Själv kunde jag för första gången verkligen slappna av, det var som om det sjönk in att Ariel vill ha kvar mig på ryggen, så jag kunde njuta av hennes härliga rörelser.

Efter att Ariel var på plats i hagen och alla saker var undanstuvade lite hjälpligt skyndade jag mig att fodra bantarhästarna. Givetvis saknade Ariel och Sunna vatten, så det var bara att leta reda på vattenslangen i mörkret och ge dem vatten. Typiskt när jag är så stressad!

Sadelproblemet hoppas jag ger med sig med en svanskappa och bättre sadelgjord. Det dumma är att jag har en svanskappa hemma hos mina föräldrar, som jag till och med tittade på i somras, men jag tänkte inte ens på att Ariel skulle behöva den. Dessutom är jag lite osäker på om det fanns en hållare för svanskappa på wintec-sadeln, måste kolla det på lördag, så får jag åka en sväng förbi Hööks på måndag eller tisdag nästa vecka.

Tidigare i sommar har jag av och till pysslat med mina två senaste projekt, mätkäppen och pallen. Mätkäppen är egentligen en vanlig pinne som jag fått av min snälla far, 120 cm hög är den. Jag skrev ut siffror från datorn, använde dem som mall och ritade dit siffrorna, målade sedan siffrorna med vitt och de angränsande fälten med blått och rött. Visst blev det snyggt!



Pallen är inköpt från IKEA (129 kr) och oerhört stabil. Innan jag satte ihop den oljade jag in alla delar så de blir lite mer motståndskraftiga mot smuts. Det här är alltså den pall som jag använder när jag sitter upp på Ariel!

Ja här går det undan minsann... Inledde dagen med att ta in lite hö innan det blev dags för Ariel att röra på sig. Eftersom alla hästägare var i stallet samtidigt (!) bestämde vi oss för att gå på promenad med våra småttingar. Det var alltså jag med Ariel, K med Idunn och J med sin dartmoorponny Cleo. Först skulle jag dock åka på Ariel en sväng.

Satt upp utan några problem, förutom att Ariel tramsade runt lite och inte ville stå stilla. Det behöver vi träna på! Sedan skrittade vi iväg tillsammans några meter, varvid Ariel fick syn på något spännande och kom lite på efterkälke. När hon insåg det och såg Cleo trava för att komma ikapp Idunn, så bestämde sig Ariel för att också trava. Eftersom jag fortfarande rider barbacka (och i hala byxor) insåg jag redan när hon började trava att jag skulle ramla av. Så det blev en av de mest odramatiska avsittningar jag varit med om, eftersom jag skrattade hela tiden... Ariel blev dock upprörd över att matte försvann (!) och lugnade sig inte förrän jag suttit upp igen. Nu var det ju inte så här jag tänkt mig Ariels och min travdebut, men nu är den avklarad i alla fall. Av det lilla jag hann känna hade hon en väldigt skön trav.

Lagom till att vi kom till vägkorsningen gjorde jag halt och satt av, sedan upptäckte vi J:s hage tillsammans. Den var en bit bort, men riktigt härligt kuperad och väl värd många besök. Vi klättrade på ett ställe och Ariel fick verkligen träna sig i att hålla avstånd och lyssna på matte. På slutet var hon dock ganska trött, det märktes på hennes ögon och så började hon gäspa. Vi var ute i totalt 50 minuter och Ariel var mycket nöjd när hon fick gå ut i hagen igen.

Själv satte jag mig och bytte koppjärn i nyköpta sadeln, så nästa pass blir det sadelvänjning så jag förhoppningsvis kan hålla mig kvar på hästryggen i fortsättningen.

Idag fick Ariel stå ut med en lite jobbig matte. Efter intag (då hon kom skyndandes så matte inte skulle välja den andra hästen istället) och avborstning åkte sadeln på!



Sedan blev matte så till sig att hoppträns + förbygel åkte på, men matte trasslade in sig så mycket i alla remmar att hon till sist gav upp. Istället skulle distansgrejerna testas och då tyckte Ariel det blev alldeles för tjatigt.



Men snäll häst som hon är så gav hon sig till sist (efter att matte hotat med att ta bilder tills det blev en fin bild).



Sedan åkte alla grejer av utom sidepullen (utan bett) och vi styrde stegen mot kyrkan och byns enda klätterbacke. Tre varv var inplanerade och naturligtvis träffade vi på en pratglad tant efter första varvet, så Ariel fick vackert stå och vänta medan tanten pratade kattungar och bilar och till och med inbrottstjuvar...

Under sista varvet passade Ariel på att dricka en slurk ur vattenkaret som så påpassligt stod utplacerat. Egentligen är det till för vattning av gravar, men det fungerade även utmärkt som törstsläckare. Matte jublade, eftersom dricka överallt är en mycket viktig distanshästegenskap. Sedan gick vi äntligen tillbaka till stallet.

Matte tog på säkerhetsvästen och ojade sig lite, satt sedan upp och så skrittade vi via Sunna förbi den farliga vagnen (nosa, nosa) ända till grinden. Vid grinden stannade Ariel demonstrativt och väntade. Tänk att hon redan lärt sig... Jag fick igång henne igen (bara att smacka) och vände henne sedan med baken mot grinden innan jag bad om ny halt (inga problem) och satt av. Ariel var mäkta nöjd med att kunna hjälpa matte att röra på sig på det här nya sättet...

Jag tror Ariels hela värld har rasat samman nu... Först var allting som vanligt, matte tog in i stallet, borstade av, kratsade hovarna, tog på senskydden och sidepull (med tredelat bett). Sedan traskade vi iväg till rundkorallen och Ariel fick busa som vanligt. Härligt, även om det var lite varmt tyckte Ariel. Men sedan knäppte matte plötsligt fast longerlinan i sidepullet och började KRÄVA saker! Ariel var mäkta upprörd och vi hade en intressant maktkamp om vem som egentligen bestämmer i rundkorallen... När matte väl vunnit traskade vi hem igen, plaskvåta bägge två...

Svampade av Ariel efteråt, hon protesterade lite lamt i vanlig ordning, men det syntes på henne att det egentligen var väldigt skönt. Tränade lite distansrutiner dvs blötte ned med vänster hand för att i nästa stund dra av vattnet med svettskrapan i höger hand. Jag har inte riktigt fått in snitsen på det, men effekten var ändå bra (kylande vatten hela tiden).

Såret på armbågsspetsen (har jag ju insett att det heter) har börjat läka, men det var väldigt skäpigt så jag sköljde igenom med vatten och desinfekterade sedan. Ariel tyckte det var en dum idé, men när jag förklarat att vi var tvungna att göra detta så stod hon snällt stilla.

Sedan tog jag på mig säkerhetsvästen och hjälmen och satt upp på min plaskvåta (nu av vatten) springare. Ariel tyckte genast att vi skulle gå till Sunna, men tråkiga matte envisades med att vi skulle till hagen istället. Så med en suck lunkade Ariel iväg till hagen och gjorde en liten "bakdelsvändning" vid staketet så matte sedan kunde sitta av. Fortfarande lika cool och nöjd med att bli sutten på!

Idag hade jag bestämt mig för att tömköra Ariel, så efter lite avborstning och hovkoll (ingen röta...) åkte selen på. Den var deprimerande för liten och jag kände ett sting av sorg (älskar min bröstsele!) tills jag kom på att alla spännen var spända på innersta hålet... Så det var ju bara att spänna ut lite här och var så satt bröstselen riktigt okej.

Efter att ha trasslat i ordning tömmarna tränsade jag och satte fast tömmarna i sidepullen. Sedan gav vi oss av, Ariel lite skeptisk och jag ivrigt påhejande. Hon kan absolut vändande hjälper nu, men satte sig ofta på tvären bara för att. Man behöver verkligen en ängels tålamod när hon sätter den sidan till, men idag hade jag det och turen avlöpte riktigt bra. Vid ett tillfälle blev hon rejält rädd och drog, men sansade sig när jag gjorde förhållningar och pratade lugnande. Hon hade förmodligen gått i andra tankar och helt missat att det gick får i hagen vi gick parallellt med, för det var dem hon blev rädd för. När hon sedan såg vad det var blev hon generad, inte var hon väl rädd för får heller! Försökte till och med göra ett par utfall emot dem...

Hemma igen trixade jag lite på stallplanen innan hon fick göra halt och det var nog för idag. Hon var överlag väldigt duktig att köra, och jag är övertygad om att hon kommer bli lättare att rida framöver också. Som det har varit hittills har jag ju inte haft något som helst stöd i sitsen, kombinationen dålig balans, hala byxor och glansig hästrygg gör ju att jag inte riktigt vågar ta i med tygeltagen. När sadeln väl är invand tror jag det kommer gå mycket lättare. Tills dess trånar jag efter att få sitta upp...

När jag kom hem kollade jag igenom träningsdagboken och upptäckte att senaste gången jag tömkörde var i mars... Inte undra på att hon var lite fundersam över vad selen var för något. Bäst jag tränar vidare med tömkörningen framöver!

Idag åkte jag ut sent till Ariel eftersom jag skulle träffa Zaris ägare J och prata lite. Tog in Ariel i stallet och pysslade lite med henne. Hon verkade nöjd över uppmärksamheten, och vill fortfarande vara nära matte. Så jag garderade mig lite, tog på terrängskydden (nejdå, inte nojjig) och sidepull innan jag hämtade pallen och satt upp utomhus!

Ariel brydde sig inte ett skvatt, men var inte så förtjust i att stå stilla, utan började gå mot Sunnas hage. Jag försökte få henne att vända åt andra hållet, men maken till tjurig fjordhäst... Gjorde halt och satt av istället och gick tillbaka med henne till pallen. Upp igen och nytt försök med samma resultat. Ariel hade absolut ingenting emot att ha mig på ryggen, bara hon fick bestämma vart vi skulle gå. Det behövs nog en del styrövningar där...

Satt i mina hala träningsbyxor barbacka på nytvättad hästrygg, det var verkligen ingen hit. Jag vinglade till för minsta lilla (balansen är inte lika bra längre heller) men änglahästen brydde sig inte alls om att matte vinglade. Bara matte var med henne på äventyret så (och lät henne bestämma riktning).

Sedan hämtade jag longerlinan och vi gick till rundkorallen. Ariel blev nästan hysteriskt lycklig över vägvalet och inne i rundkorallen blev det en rad bocksprång innan jobbet kunde påbörjas. Dock var Ariel så ivrig att det nästan enbart blev galopp, det behövs helt klart mer arbete för damen framöver!

När hon lugnat sig tillräckligt vände vi hemåt igen och mötte J i stallet. Jag tog av benskydden och svampade av Ariel på de svettiga partierna (det var väldigt varmt ute!) medan vi pratade om allt möjligt. Sedan frågade jag om hon kunde tänka sig att leda Ariel till hagen, medan jag satt på. Inga problem alls, så tillsammans tågade vi till hagen och jag kunde konstatera att jag nog har Sverige coolaste tvååring. Ariel betedde sig som om hon redan var inriden (ja förutom styrningen då...) och var helt avslappnad i skritten. Det känns verkligen underbart! Nu blir det ingen mer uppsittning förrän styrningen fungerar bättre, alltså mer fokus på tömkörning framöver.