Allting flyter på...
Igår blev det dressyr, med framskrittning längs Storgatan. Dressyren reds förstås på vändplanen vid vägen och vi gjorde ungefär samma saker som sist. Jag nötte lite mer med halterna från skritt, som verkligen flyter på nu. Vi gjorde några skänkelvikning i skritt också, det tyckte Ariel var skoj.
Volter i skritt och trav kändes helt okej och övergångar mellan skritt och trav flyter på riktigt bra nu. Ja, rent allmänt flyter allting på bra, vilket får det att ringa en liten varningsklocka i mig. Förmodligen sitter jag och rider i undertempo, så vi behöver en tränare som tittar strängt på oss.
Jag skall försöka boka in träningar i massor framöver, så vi kan komma igång ordentligt. Den här semestern har visat mig att jag verkligen kan börja kräva saker av Ariel, hon kämpar och tar i för att lyckas.
Vi var väldigt nöjda bägge två när vi skrittade hemåt och faktiskt tycker jag att dressyr är lite roligare när det är Ariel jag rider. Hon kan ju!
Klättring
Usch, nu ligger jag lite efter i rapporteringen. Men det blir så när internet är segt och tiden är allmänt knapp.
I förrgår red vi längs klätterstigen och till nya grusvägen för att se om bommen var nedfälld. Det var den. :-( Så typiskt när jag hittat en lång och rolig ny väg, men samtidigt förstår jag att ägaren inte vill ha massor med trafik på vägen. Vi tog gamla grusvägen två gånger istället, varav andra gången i trav. Heja! Ariel var lite skeptisk till den idén, men kämpade sig ändå hela vägen upp.
Hemvägen gick bättre än vanligt, hon hade en stund av riktigt fina halter. Kanske blir det ordning på henne lagom till att vi reser hem. ;-)
Igår var det ösregn mest hela dagen, så Ariel fick vara i hagen och vila. Det behövdes nog, även om det mest är matte som har träningsvärk. Det kommer successivt mer hela tiden, mest utsatt är höfterna och sittbenen.
Riktig långtur
Idag red vi på nytt äventyr ut i skogen, vi provade att komma till de långa grusvägarna via Storgatan. Det var lite väl blött på vissa ställen i skogen och regnet strilade frisk ned första halvtimmen. Men så småningom kom vi till grusvägarna och kunde trava en del. Då slutade det regna också. :-)
Red på sidepull, så det blev en mycket tyngre känsla i handen än på bett. Det kändes lite ovant. Lyckades ändå hålla Ariel i en vettig trav bortåt, bitvis blev hon lite tröttare i traven, men det känns inte som om jag kör slut på hennes ork.
På hemväg var hon så pigg att jag inte vågade trava, med risk för att inte få stopp på henne, utan vi skrittade hela vägen. Däremot tog vi en annan väg hem, via skoterleden och den vanliga grusvägen. Ariel ville först inte gå den vägen, för det var ju inte hemåt. Men efter ett tag insåg hon att det också var hemåt, så då kom hennes motor igång igen. ;-)
Tränade lite halter sista biten hem och det gick bättre och bättre. Men hon är lite seg i reaktionerna när hon skall stanna på hemväg, det blir gärna någon meter extra innan hon står stilla...
Jag måste erkänna att jag är grymt imponerad av hennes ork, hon bara fortsätter att tugga på, uppför och nedför. Mattes hjärta!
Rolig upptäcktsfärd!
Igår blev det en riktig genomkörare. Jag märkte redan när hovis var här att Ariel behövde röra på sig ordentligt. Så jag förklarade för mamma vart någonstans jag skulle rida och att jag skulle vara borta minst två timmar. Kanske längre...
Vi red min favoritväg, den med uppförsbackarna på hemväg. När vi var framskrittade blev det lite galoppfattningar, de går bättre och bättre faktiskt. Bara jag får ner ändan i sadeln, ger rätt skänkelhjälp OCH har kvar stödet i handen. Svårt det där. ;-) Men jag har i alla fall blivit bättre på att titta framåt och inte ned på hästen. Heja, heja!
Efter att vi tagit oss nedför alla backar stannade Ariel och drack i bäcken som vanligt. Sedan skulle hon vända och sätta full fart, men då sade matte stopp och föreslog att vi skulle utforska vägen som fortsätter efter bäcken. Ariel var förvånad, men fann sig snart. Upptäcktsfärd!
Hittade en traktorstig som hade stora pölar både här och där längs vägen. Ariel plaskade glatt igenom alla pölar och tyckte att livet var härligt! När vägen stigit lite mer och det blev torrt fick hon trava en hel del. Det behövdes, hon låg på bettet trots att vi var på bortaväg.
Efter drygt en timme kom vi fram till en vägtrumma där vägen sköljts bort. Ariel var tvungen att kliva på trumman för att komma förbi och jag blev lite tveksam. Vet inte om den håller för henne eller om jag förstör något, så jag måste kolla med pappa först att det är okej att vi rider vidare. Så den här gången vände vi och travade nästan hela vägen tillbaka. Ännu mer plask i vattnet och sedan var vi tillbaka vid alla roliga uppförsbackar.
Ariel fick galoppera uppför några stycken, men hon orkar ungefär tio språng, sedan måste hon vila i skritt. ;-) Perfekt träning enligt mig, fusk enligt Ariel...
När vi kom till en mer långsluttande uppförsbacke drev jag på henne i galoppen, men det är ändå inte många språng hon orkar innan hon blir trött. Lilltjejen... Fast jag minns hur hon var i traven förut, då orkade hon inte heller hålla den någon längre stund. Allt blir bättre ju mer man tränar.
Sista biten innan avskrittning fick hon faktiskt trava på långa tyglar. Hon var så pass avrastad och fin i traven att jag vågade prova. Det gick jättebra, men så fort jag bromsade med kroppen saktade hon av till skritt. Så hon var lite halvtrött redan när vi började trava. ;-)
Hemma blev det avsvampning och äta gräs innan hon rullade sig nöjt i hagen.
Fina fossingar igen
Men igår när hovslagaren kom, så var det över en centimeter som knipsades bort plus att hovis filade en hel del innan skorna åkte på igen. Det blev samma skor som sist, vilket min plånbok är tacksam för. ;-)
Det var en mycket bra hovslagare, så vill ni ha tips om en hovslagare i Sollefteå-området är det bara att hojta till. Det är lite synd att jag inte kan använda hovis fler gånger, men jag har ju min jättebra hovis i Uppsala redan.
Ariel stod mestadels stilla, även om det märktes att hon hade lite myror i kroppen. Så går det när hon får vila dagen innan...
Trots och tuffa diskussioner
Det blev en rejäl strid om diket, Ariel ville inte ned och vi blev bägge frustrerade när den andre inte ville lyssna. Till sist gick hon ändå ned i diket och när vi var förbi vägbommen hoppade hon upp ur diket. En riktig bankkänsla...
Efter ett tag hade jag skakat av mig irritationen och vi kunde avsluta rätt okej. Men det känns verkligen jobbigt att behöva ha några som helst diskussioner med Ariel, även om jag förstår att hon är inne i en testperiod och har märkt att hon faktiskt kan säga ifrån. Även om jag hittills alltid vunnit striderna, skulle jag helst vilja slippa dem.
Ariel var nöjd när hon kom hem, men väldigt trött. Vi hade ju klättrat en hel del och även tagit oss igenom riktigt tuff terräng. Som vanligt, när jag tänkt igenom passet, känns det bättre efteråt. Vi klarade av något jag aldrig trodde att vi skulle göra och Ariel lyssnade ju på mig (till sist...).
Sent på kvällen gick jag ut i stallet och hade en mysstund med henne. Hon får ju ingen social samvaro med andra hästar och det saknar hon. Just den där fysiska kontakten har hon visat att hon är i stort behov av, så jag kommer i möjligaste mån se till så hon får gå med andra hästar hela livet. Det blev lite massage och så mjuka strykningar över hela kroppen. Ariel tyckte att det var superskönt, hon försökte klia tillbaka och lyckades nypa mig en gång med tänderna. Markerade att det inte var okej, men jag förstår henne samtidigt, hon vill ju vara mysig tillbaka. När jag kom till höger lår lyfte Ariel helt sonika upp benet och tyckte att jag kunde klia hennes juver. Sötisen! Så klart kliade jag en stund!
Idag blåste det halv storm och Ariel var på tårna hela tiden. Jag avstod från att rida utan nöjde mig med att beta henne. Lite massage blev det också, nu har jag hittat vad hon tycker om och vet lite bättre hur jag skall göra.
Imorgon kommer hovslagaren och sedan hoppas jag kunna rida iväg på en trevlig ridtur, men det beror lite på om det finns någon hemma också.
Busridning eller tempoträning?
Igår var jag lite halvless på tanken att kravla mig upp i sadeln. Jag var dessutom tvungen att rida på kvällen igen, då föräldrarna var borta under dagen. Så jag gjorde en överenskommelse med mig själv att det faktiskt var okej att busrida lite. Inget seriöst utan bara motion av hästen.
Givetvis blev det seriöst ändå, eftersom jag kom på att jag kunde kolla vilket tempo Ariel går i, då jag vet exakt hur lång Storgatan är (700 meter).
Red bort till Storgatan och skrittade fram på den upp och tillbaka ned igen. Vände sedan en något motvillig Ariel och travade långsamt uppför hela vägen. Vände tillbaka och skrittade så hon fick pusta. Vände sedan en väldigt (!) motvillig Ariel och travade raskt uppför hela vägen. Försökte peppa Ariel genom att låtsas att det var en upploppsstrid, men jag vet inte om hon köpte mitt resonemang. ;-)
Avslutade med att skritta tillbaka en bit, vända igen och träna lite galoppfattningar. De blev rätt okej, även om det inte precis känns som på Hampus. Fast han har ju å andra sidan lättast för galopp och väljer den så fort man ökar tempot lite. Skrittade sedan hem på en väldigt nöjd Ariel.
Efter lite räknande så blev resultatet att Ariel går i långsam skritt i 3 km/h, snabb skritt i 6 km/h (den på hemväg alltså), långsam trav 9,9 km/h och snabb trav 13,3 km/h. Just nu är den snabba traven alldeles för slitsam för henne, men det känns så skönt att den långsamma traven räcker till när vi skall iväg på Prova På och Clear Round nästa år. Det räcker gott med tiotempo första åren och efter det kommer Ariel vara tillräckligt grundriden för att klara lite högre tempon. Härligt!
Ögonblick
I förrgår fick Ariel vila helt, vi myste lite i hagen ihop bara. Ja, sedan fick hon förstås beta också, hästarna hemma i Uppsala går ju i sommarhagen nu, så det gäller att Ariels mage är van vid gräs när hon kommer tillbaka.
Igår blev det ridning, fast på kvällen istället för efter lunch. Jag hade bestämt mig för att rida dressyr en stund på vändplanen, det minst ojämna stället häromkring. Vi värmde upp på pappas grusväg (Storgatan) i skritt och sedan travade vi på asfalten bort till vändplanen. Ariel var lite taggad i traven först, tills hon insåg att vi inte alls skulle hem.
Väl på vändplanen bestämde jag mig för att, oavsett hur det kändes, hålla fast vid min plan. Att lugnt och metodiskt göra det jag tänkt och när det fungerade bra avsluta och skritta hem. Jag hade dessutom förberett innan genom att länga stiglädren ett hål. Jag vet inte om det var den tydliga planen, min känsla av att sitta mer korrekt med långa, avslappnade ben eller att Ariel var på extra bra humör.
Men vi dansade tillsammans. Absolut inte hela tiden, men små korta ögonblick här och där, då jag fick en känsla av att vi var ett, att vi förstod varandra fullständigt.
Det var inga avancerade saker vi sysslade med, så duktiga är vi inte, i alla fall inte jag. Men de saker vi gjorde, gjorde vi i harmoni. Ja, inte hela tiden, men då och då. Det var mest övergångar, mellan skritt och halt och skritt och trav. Jag satt ned i traven och även om det inte blev så harmonisk, så var övergångarna flytande ändå. Vi gjorde även lite volter i skritt och trav, och jag flyttade Ariel för skänkeln ibland.
Jag är absolut ingen dressyrstjärna, även om jag tycker det blir roligare och roligare, men det fanns ögonblick när Ariel hade kontakt med bettet, ryggen uppe och allt kändes så lätt, så lätt. De ögonblicken lever jag länge på.
När vi gjort allt jag tänkt mig skrittade vi hem, nöjda bägge två. Ariel fick beta lite innan hon gick in för kvällen.
Lite fler bilder
Utsikt från Ariels hage...
Ariels förra rullgrop, innan allt regn kom och gjorde om den till pool
Ariels nuvarande rullgrop
Diket som måste hoppas över varje gång vi går till eller från hagen
Stenen jag använder som uppsittningsramp (och har gjort sedan 1993)
En del av hagen, med Ariel längst bort
Finaste tjejen!
Allt närmare målet
Om den uppmärksamme bloggläsaren undrar, så blev dressyrträningen för J framflyttad till nästa söndag. Då kanske vi hunnit få lite mer ordning på både ryttare och häst. ;-)
Idag blev det lågpulsträning längs min favoritridväg. Det är ganska branta nedförsbackar, som sedermera blir till branta uppförsbackar på hemväg. Ariel traskade på snällt bortåt och fick jobba rejält hemåt. Trots att hon flåsade och låg på 125 spm i skritt i uppförsbackarna så ville hon mer hela tiden. Det blev en riktigt härlig träning och fast att vi skrittade en hel del så höll vi en hastighet på 8,6 km/h. Det börjar verkligen hända grejer! Pulsmätaren var snäll och fungerade också, vilket gjorde matte gladare än på länge.
Det är roligt med pulsträning, även om jag är noga med att skritta fram och av ordentligt. Minst 20 minuter skritt innan det blir någon som helst trav. Än så länge rider vi inga längre sträckor i trav och galopp, idag var vi ute på en runda på totalt 7 km, men samtidigt känns det som att vi absolut kan vara klara för en prova på 20 km om elva månader. Fast då vill jag gärna att hon går i 10-tempo, så vi slipper såsa runt banan.
Ja, just nu känns allt kul, men imorgon blir det ledigt då jag är ensam hemma. Vill inte riskera att något händer så man blir liggandes i buskarna... I övermorgon hoppas jag kunna rida lite dressyr på kvällen åtminstone, om föräldrarna behagar komma hem i vettig tid. Annars blir det mer vila och en ohyggligt pigg Ariel på söndag...
Ömsom vin, ömsom vatten
Igår fick Ariel vila helt. Hon hade en skön dag i hagen, där hon mest stod och solade.
Idag blev det däremot uteritt. Ariel var rätt så taggad redan när jag tog in henne från hagen, så jag anade vad som väntade... Jag hade bestämt mig för att rida ett pass utan några som helst måsten, ingen pulsmätare och ingen klocka. Det enda jag gjorde var att ställa mobillarmet så vi skulle skritta fram i 20 minuter innan det blev någon annan gångart.
Innan vi lämnat gamlandsvägen träffade vi på grannen som lastade timmer. Stannade och pratade en stund medan Ariel storögt tittade på. Inte rädd, utan nyfiken på vad det var för konstig maskin. Sedan fortsatte vi till klätterstigen, där det blev både trav och ett par galopper. Ariel var glad och det blev ett par riktigt trevliga galopper. Dessutom en bra fattning på andra galoppen, sådant tycker jag om! Givetvis behöver jag bli bättre på att sitta ned i sadeln och göra en helt korrekt fattning, men jag slarvar i alla fall lite mindre nu. ;-)
Sedan klättrade vi längs nya grusvägen. Träffade på en väldigt sällskaplig skabbräv, som följde oss en bit upp i berget. Kändes lite olustigt, men Ariel brydde sig inte. Uppför blev det förstås mest skritt, men när det var platt blev det trav och i ett par långsluttande backar blev det galopp. Sista fattningen blev oerhört bra, så stolt över mig själv och Ariel!
Hemvägen blev däremot lika jobbig som tidigare. Hon vill verkligen rusa hela vägen hem, så jag får sitta och göra halvhalter hela tiden för att hålla kvar henne i skritt. Ibland gjorde jag serpentiner, volter eller skänkelvikning för att dämpa farten lite också. Det var inte så uppskattat, men Ariel gjorde ändå det hon skulle.
Sista biten hem fick hon skritta i en riktigt lång vattenpöl, kanske 15 meter? Hon tyckte det var riktigt roligt och frågade om hon inte kunde få trava också? Men det sparar vi till nästa gång, jag vill inte gå för fort fram med "terrängträningen".
Hemma igen blev hon avsvampad innan hon fick gå ut i hagen igen. Väl där försökte hon få igång mig för att leka, fast vi varit ute på en riktig långtur. Den hästen har uppenbarligen alldeles för mycket energi för sitt eget bästa...
Skitpass
Idag passar ett citat från en av mina favoritbloggar (http://distansritt.blogspot.com) väldigt bra in:
Kräv inte bättre resultat av hästen än du skapar förutsättningar för.
Dagens pass blev helt värdelöst. Någon liten ljusglimt fanns det, men inte mycket. Alltihop började med att jag krånglade med pulsmätaren och lyckades inte få den att visa någon puls. Försökte ändra om elektroderna medan jag satt till häst, men det enda som hände var att pulsen som visades ändrades, för att sedan bli konstant igen (från 86 spm till 126 spm, trots att hästen fortfarande skrittade). Jag blev inte lite irriterad, jag som tänkt lågpulsträna en riktigt lång stund.
Nä, egentligen började allting med att jag inte ville ut och rida. Det har känts så flera dagar i rad nu, trist väder ute, trista ridvägar (nä, de är de inte, men nu har jag ju ridit på alla vägar minst en gång...), trist ryttare, trist häst. Blä-stämning helt enkelt! Ändå släpar jag mig ut för att rida, för jag har betalat dyra pengar för det här, fraktat hästen långt och helt enkelt drömt om det här så länge. En sådan här träningsmöjlighet får jag aldrig igen, så det gäller att utnyttja den till 100 %.
När jag väl fipplat klart med pulsmätaren och argt gett upp, hade sadeln dessutom kasat långt bak (!) och jag kände det som om jag satt i en nedförsbacke. Hur jag än gjorde hamnade jag fram på framvalvet och Ariel kändes också besvärad. Eller så var hon mest besvärad över att jag var så irriterad. Hm...
Vi provade att rida lite dressyr på ängen, för det kändes larvigt att rida tillbaka när jag precis passerat grannens skällande hundar. Det blev lite halter och volter samt lite trav, men allt kändes bara så fel, så tråkigt, så dumt. Ariel var dum också, eller så var det jag som var hopplös i sadeln. Förmodligen det senare.
Gav upp och red hemåt, arg som ett bi. Allt kändes bara så onödigt och dumt, varför håller jag på med hästar egentligen? Simning verkar mycket mer avkopplande, eller varför inte börja slappa framför tv:n istället.
Hemma igen tog jag av pulsmätare och sadel, irriterad ryttare och irriterad häst. Röt till på skarpen när Ariel ville beta, kändes som om hon var på bristningsgränsen även hon. När jag fått av grejerna tog jag av mig jacka och chaps av bara farten. Regnet som hängt i luften hade förvandlats till solsken och jag var ruskigt varm. När jag blivit lite svalare var det som om all irritation bara rann av mig och jag insåg att Ariel stod bredvid mig, helt stilla i väntan på nästa order.
Så jag sadlade på igen och så begav vi oss iväg rakt upp i skogen. Det är ingen bra väg egentligen, den är kort och ganska blöt året om. Men jag ville bara göra någonting helt annat än vi gjort tidigare. Så vi plaskade i vattenpölar, snirklade runt träd i skogen och gick på upptäcktsfärd. Ariel travade genom ett par vattenpölar efter tillsägelse från matte. Det krävs en ordentlig ram, med tydliga skänklar och tyglar, men då går hon precis där jag vill att hon skall gå. Som alltid hänger det på ryttaren. ;-)
Det sista jag gjorde var att lura henne riktigt långt in i skogen och ge henne långa tyglar. Tror ni inte min fantastiska häst hittade hem ändå! Hon har verkligen en inbyggd kompass som leder henne rätt.
Hemma igen blev det avskötsel, lite betande och så hagvistelse igen. Ariel verkade nöjd, äntligen hade hon fått matte att bli glad igen...
Tre veckor kvar här uppe, jag tror att jag lyckades bli av med prestationsångesten idag. Det känns roligare på något vis, mindre allvarligt. Imorgon blir det dressyr vid hand, kanske en liten promenad avsuttet också. I övermorgon kommer J och kikar på oss, så då blir det uppsutten dressyr. Så spännande! Sedan tänker jag rida ut en tur och bara ha skoj, trava där jag känner för det och galoppera när Ariel känns pigg. Oavsett vad pulsen visar. ;-)
Kanonpass
Bästa kvittot var när pulsen började sjunka på hemväg. Efter tjugo minuter var hon nere på 72 spm och när jag suttit av och lossat nosgrimman larmade klockan att pulsen var under 60 spm. Jag som varit lite nere senaste dagarna och känt det som om vi aldrig skulle klara pulsgränserna på tävling. Ariel visade nu att det enda som behövs är lite träning och en genomtänkt plan för hur vi varvar ned vid veterinärkontrollerna.
Vi missade regnet också, det kom efteråt när Ariel redan var i hagen. Innan dess hade hon blivit avsvampad och stretchad.
Fast det känns ändå som jag skulle kunna göra mer... Jag skulle kunna ta av utrustningen, kolla hovarna, kolla pulsen med stetoskop, bjuda henne vatten (saltvatten i vit hink, vanligt vatten i blå hink), kolla pulsen igen, trava upp för låtsasdomare och först därefter svampa av (ljummet vatten i röd hink) och stretcha. Tänk att man alltid har det där gnagande samvetet hängandes över en...
Regnet öser ned
Igår fick Ariel ha en vilodag, dels för att hon kändes lite matt senaste turen, dels för att det var en ganska tuff tur och dels för att det regnade hela dagen. Ariel var nöjd med att gå i hagen även om hon också verkade nöjd att gå in igen på kvällen.
Idag fortsatte det att regna, så vid lunchtid tog jag in Ariel så hon skulle hinna torka innan ridningen. Såg att hon skakade av kyla och fick lite dåligt samvete. Så från och med nu får hon ha regntäcke vid regn, det är för kallt här uppe nu, regn och kyla är ingen bra kombination för en häst med sommarpäls. Eventuellt får hon ha fleecetäcket under, men jag tror att det räcker med regntäcket.
Inne i stallet drog jag av så mycket vatten jag kunde från pälsen, sedan åkte hansbotäcket och fleecetäcket på. Funderar på att köpa ett ulltäcke framöver, de värmer ju fast de är våta. Men de kostar ju en hel del och så ofta brukar hon inte behöva täcke.
Någon timme senare gav vi oss iväg ut på tur. Hade ländtäcke på Ariel och chaps på mig, så det gick rätt så bra ändå. Vi red klätterstigen och grusvägen upp över berget. Det är mer än en vecka sedan vi red där sist och nu kändes backarna inte alls särskilt jobbiga. I jämförelse med de backar vi klättrat på grusvägarna så är grusvägen upp över berget rena semestern. ;-) Ariel jobbade på bra och var för en gångs skull riktigt trevlig på hemväg. Hon kunde göra halt för sitsen, något hon inte kunnat på väldigt länge (ja, på hemväg alltså). Vi travade några korta snuttar, men mest blev det skritt.
Hemma blev det avklädnad av ridgrejerna och påklädnad av regntäcke. Det är Hampus gamla regntäcke (från 1998...) som alltid sett ut som ett tält på honom. Men Ariel passar perfekt i det, så jag kanske vågar mig på att köpa ett nytt rött från Hööks. Det är nämligen samma märke som det här, fast blått då:
Jag har bestämt mig för att ändra på träningskonceptet en aning. Tanken var ju att varva skrittklättring med lågpulsträning, men det finns nästan inga platta vägar här, utan alla rundor har rejäla backar, så istället blir varje pass en blandning av skrittklättring och lågpulsträning. Jag skall försöka ha pulsmätare vid varje pass och hela tiden hålla pulsen under 131 spm. I och med det kommer det automatiskt bli mycket skrittklättring, eftersom hon uppnår nästan 131 spm i skritt i uppförsbackarna.
För övrigt har Ariel sovit i boxen två nätter i rad nu, så skam den som ger sig! Känns oerhört skönt att hon är så pass trygg i boxen också, vill ju att hon skall kunna koppla av även där. Speciellt nu när det är så blött i marken så hon kanske inte vill lägga sig ute.
Maxpuls
Red iväg längs grusvägen och till min förvåning hade skogsbolaget varit där, lagt på nytt grus och slätat till vägen. Så det var perfekt underlag hela vägen bortåt. Ariel kändes faktiskt ganska loj i skritten, och traven hade inte riktigt samma driv. Hm... Dessutom var pulsvärdena högre än förra gången hon hade pulsmätare på och vi red på precis samma väg då som nu. Nojjiga matte bestämde sig genast för att ge Ariel ledigt dagen därpå, ifall hon är lite trött i kroppen.
När vi vände för hemväg taggade hon upp lite, så jag beslöt mig för att testa maxpulsen ändå. Hon började snällt galoppera, men blev mäkta förvånad när matte drev på henne och bad om mer, mer och ännu mer! Jag kan inte säkert säga att hon gick på maxfart i galoppen, men genom att vi galopperade i uppförsbacke så blev det ändå tufft rent pulsmässigt. När hon inte orkade galoppera längre sneglade jag på pulsklockan, noterade 218 spm och lät henne sedan pusta ut i skritt. Fascinerande nog gick pulsen ned snabbt, trots att vi skrittade i uppförsbacke. Men under 89 spm kom inte pulsen oavsett vad vi gjorde.
Travade ett par pass på hemväg och insåg någonstans mitt i att jag helt tänkt fel när jag planerat lågpulsträningen. Jag har ju tänkt i intervalltänk, det vill säga att när Ariel kommit upp i 131 spm så skall hon skrittas tills pulsen är under 90 spm. Men i den informativa artikeln om lågpulsträning (http://www.aerc.org/HeartRateTraining.asp) rider författaren hästen under 131 spm under längre tid och minskar bara tempot så pass att hästen håller sig under 131 spm. Så istället för att sakta av till skritt skulle det räcka att bryta av från galopp till trav eller minska tempot i traven, beroende på vad som fått pulsen att öka.
Åter i stallet var Ariels puls fortfarande 89 spm, jag hoppas verkligen att hon kan få lägre puls än så, speciellt efter tjugo minuters skritt. Men det är ju skritt i kuperad terräng och med "farliga" saker, så pulsen kan bero på andra saker än att hon är för hårt tränad. Svårt det där med puls...
Ariel blev avsvampad och efter att hon rullat sig i hagen fick hon kyllera på benen. När hon gick in för kvällen fick hon även fleecelindor att ha på sig under natten. Nojjig matte var det ja... Men när jag borstade av leran innan jag lindade kunde jag konstatera att hon hade torra, bra ben så förhoppningsvis har jag inte förstört henne fullständigt. ;-)
Sovande Ariel
Häst eller drake?
Mysig huvudkudde...
I helfigur
Eller så kan man stödja sig på mulen istället.
Allmän busdag
Efter att vi roat oss på pappas väg red vi nedför Haldos backe (den heter så efter förra grannen) och provade upp- och nedhoppet. Inga problem varken i skritt eller trav, men egentligen är det en ganska liten nivåskillnad. Men jag intalar mig själv att det ändå är bra grundträning för Ariel. Hon verkade nöjd hursomhelst.
Sedan gick vi en bit på ängen nedanför vårt hus, den är numera upplogad så man får hålla sig på en ganska rak linje. Inte så skoj, men som belöning plaskade vi i bäcken en stund innan vi red hemåt. För första gången någonsin fick Ariel trava i uppförsbacke, något hon gjorde riktigt bra. Jag vill ju inte slita på hennes höfter, men samtidigt kan det komma situationer på en distansbana där hon måste trava uppför.
Hemma igen blev det avsvampning innan hon njutningsfullt rullade sig i hagen. Sötnosen!
Längre tur än jag tänkt mig
Ariel har äntligen börjat sova liggandes, men hon sover inte i boxen (lägger sig inte ens) utan det är i hagen som hon är trygg. Det känns bra att veta inför kommande äventyr, bättre att hon får en egen hage än att hon får en box om vi åker iväg någonstans.
Vägen vi red på igår började med samma klätterstig som vi ridit på tidigare, men den här gången fick Ariel stanna och leka i vattenpölarna en stund. Hon tycker att det är så roligt, så jag hoppas att hon tar med sig den glädjen till terrängbanans vattenhinder också. När klätterstigen tog slut provade vi den nybyggda grusvägen som för femton år sedan mest var en lervälling till väg. Nu var den riktigt bra preparerad, och även den med små avstickare som gjorde mig väldigt nyfiken. Det får bli många små upptäcktsfärder framöver!
Givetvis var den väldigt backig, både uppför och nedför gick det medan vi skrittade mot vägens slut. Som aldrig ville komma... Förvisso skrittar Ariel ganska långsamt, så vägen var kanske bara 3-4 km lång, men det gjorde ju att vi ändå var ute i nästan två timmar och skrittade. Vi träffade på en grävskopa och en skogsmaskin, men bägge var övergivna, så det var inga problem att gå förbi. Givetvis hittade vi även en liten plaskdamm som Ariel roade sig i. Den hästen och vatten... Synd bara att jag inte är 100 % säker på botten, så hon inte kan stå där och plaska hur länge som helst. Mardrömmen vore ju att hon fastnar och måste dras loss...
Hemvägen blev en lite jobbigare historia. Turbon var i för fullt och med många branta nedförsbackar var det mycket jobb med att bromsa henne och försöka stötta. Hon har ingen förståelse för mina försök, utan tycker att jag är skitjobbig. Fick hon bestämma skulle vi rusa nedför alla backar och givetvis gå omkull sådär tio gånger innan vi är nere på plan mark igen. Förståndiga matte försökte ignorera protesterna och såg till att det blev ett ganska vettigt skrittempo ändå.
Halter tränade vi på hemväg också, vilket gjorde henne ännu mer irriterad och frustrerad. Här har vi en hel del att arbeta på... Men jag är envisare än henne, så till sist står hon stilla så länge som jag vill. ;-) Eftersom det var så varmt (och hon var irriterad) var hon förstås plaskvåt av svett vid hemkomsten. Jag svampade av henne och sedan fick hon rulla sig i hagen.
I snitt borstar jag igenom henne tre gånger om dagen. Först får hon sig en borstning på morgonen, precis när hon kommit ut i hagen. Sedan borstar jag henne innan jag skall rida, då hon oftast har torr lera på kroppen. Sedan blir det en avborstning medan hon betar på kvällen, så hon är snygg i boxen. Jag har helt gett upp att borsta med mjuk borste, utan det är en riktigt hård som gäller.
Pulsträning!
Jag började med att blöta ned Ariel bakom manken och i sadelgjordsstaden. Ingen reaktion på pulsmätaren. Så då kletade jag dit massor med kontaktgelé och se där! Då började den slå och visade på 51 spm när hon stod på box. Kvickt på med sadeln och visst visades pulsen även då. Stor glädje!
Tog på hopptränset och skyndade mig upp i sadeln. Sedan skrittade vi iväg medan jag ideligen sneglade på klockan. Insåg för sent att klockan inte visar tiden när den visar pulsen, så nästa gång måste jag ha på mig två klockor. Blir ju lite svårt att veta intervalltiderna annars. ;-)
Alarmet var inställt på 60 som nedre gräns och 131 som övre, eftersom jag tänkt att fokusera på lågpulsträning, en skonsam träningsmetod som jag tror kan passa Ariel och mig. Efter igångskrittning kan jag konstatera att Ariel ligger på 80-90 spm i skritt och när hon travar avspänt ligger hon runt 120 spm. Det ändras dock drastigt när hon klättrar, redan i skritt kan pulsen komma upp i 120 spm. Eftersom jag undviker att trava i backar så blev det ingen sådan träning, men däremot fick vi till 5-6 galoppsprång uppför innan pulsen låg på 160 spm och klockan larmade upprört. Ariels flåsande var också intressant, jag har nog aldrig ridit henne så flåsig tidigare, men samtidigt visade ju pulsen att hon faktiskt inte var överansträngd.
Dock måste jag höja ett varningens finger, med överansträngd i det här läget menar jag förstås konditionsmässigt, inte ligaments- eller skelettmässigt. Det är mycket långsam grundträning för att få en stark häst och jag tror lågpulsträningen är en bra del i det, även om det inte räcker att titta på pulsen för att få en vältränad och stark häst för distansritt.
Träningsmässigt red vi en runda på enbart grusvägar, som på bortaväg mest bestod av nedförsbackar och därmed gav oss rejäla uppförsbackar på hemväg. Det var ett upplägg som passade Ariel bra, då var hon fokuserad på matte i nedförsbackarna och blev lite bromsad naturligt i uppförsbackarna när hemlängtan gör att turbon slås på. De enda gångerna hon självmant lade i bromsen på hemväg var när det fanns vatten att dricka i dikena. Lerigt dikesvatten är supergott enligt Ariel. Själv är jag mest glad att hon dricker när som helst, pulsmätaren visade 95 spm eller lägre.
Det var ändå en superpigg Ariel sista biten hem. Fast hon var sjöblöt i svett och hade flåsat ganska rejält innan, så var hon ändå redo att springa hela vägen hem. Den tjejen blir inte nådig när hon är tränad... Väl hemma igen var det avsvampning av Ariel innan vi tog oss en sväng ned till sjön. Där har hon inte varit tidigare och först var hon lite skeptisk. Men när matte plaskade i och hon insåg att det faktiskt var vatten, då var hon snabbt i och gick ut en ganska lång bit. Tur att jag hade longerlina att hålla i... Hon plaskade en massa och drack även en slurk. Sedan gick hon och betade sjögräs tills matte tröttnade och tyckte att vi skulle vända hemåt igen. Efter lite övertalning så klev hon upp igen. Sötnosen!
Skrittdressyr
Igår var det skritt som stod på schemat (jag kör varannan dag skrittklättring, varannan dag långtur) så vi testade en ny grusväg som inte fanns när jag hade hästarna här uppe senast. Själva klättringen var en baggis enligt Ariel, även om jag var imponerad över hur hon hanterade alla klippiga och steniga partier. Däremot så hade vi ganska rejäla diskussioner på hemväg, då Ariel ville skynda sig och jag ville ha en vettig skritt.
Fokuserade mycket på halter och skänkelvikning. Ariel flyter så fint i skänkelvikning till höger, men åt vänster blir det liksom hackigt, ett par steg åt sidan och så rakt fram några steg. Försökte analysera vad det egentligen berodde på, och efter en hel drös med skänkelvikningar insåg jag att allt berodde (förstås) på mig. När jag gör skänkelvikning till höger så lägger jag till vänster skänkel och har ett tryck hela tiden. När jag gör den till vänster så duttar jag upprepade gånger med höger skänkel. Inte konstigt att Ariel då presterar en lite halvvinglig skänkelvikning.
När jag fokuserade på höger skänkel ordentligt blev det förstås superfina förflyttningar även till vänster. Tänk om matte kunde lära sig rida. ;-)
Halterna var en annan femma, Ariel ville inte lyssna på kramning av tygeln, eller, hon lyssnade men sänkte endast tempot. Hm... Däremot var hon superkänslig för skänkeln, så pass att vi fick till en riktigt läcker övergång från halt till trav. Även om det ju inte var det jag ville...
Vi har 29 dagar kvar här uppe och jag längtar redan efter dressyrträningar och hopplektioner... Hm... Igår kväll fick jag i alla fall stilla mitt hoppsug lite, då jag lät Ariel prova upp- och nedhopp vid hand. Det fungerade alldeles utmärkt i skritt, så kanske fungerar det även med mig på ryggen. Vi får se när jag vågar...
Lång spännande tur
Jag passade på att borsta igenom henne ordentligt, till och med ge henne en lättare massage, innan hon fick spankulera i hagen hela förmiddagen, då jag hade lite annat inplanerat. Men lagom till att solen tittat fram så fick hon gå in i stallet igen. Givetvis hade hon rullat sig i leran, så det blev ännu en rejäl borstning innan sadel och hoppträns åkte på. Vi skrittade iväg lite tveksamt samma väg som igår, men med den skillnaden att vi istället för stigen rakt fram gick till vänster på grusvägen. Skrittade i tjugo minuter innan hon fick trava och galoppera. Vi kom fram till vändplatsen alldeles för snabbt, så vi fortsatte vidare längs en gammal traktorväg där det endast gick att skritta. Ariel var lite halvt tveksam till att fortsätta, men lyssnade ändå på matte. Sedan kom vi till eldprovet...
Stigen slutade vid en korsande grusväg (som i sin tur sträcker sig milsvida bort), men smältvattnet hade gjort en gyttjig sjö av sista biten. Dessutom sluttade det rejält. Jag tvekade själv om vi skulle våga oss igenom, men det skulle vara så himla roligt att få trava eller galoppera en längre stund på en bra grusväg. Därför gav jag Ariel fria tyglar och manade på henne. Hon provade lite olika ställen, men alla slutade med att hon fick dåligt fotfäste och blev tveksam. Jag uppmuntrade henne och så kastade hon all osäkerhet överbord och bara plöjde genom vattnet. Lerig och blöt stod hon sedan nöjt på grusvägen och ville vidare.
Vi travade och galopperade varvat med lite skrittpauser bortåt. Det blev inte så långa galoppass, tror inte Ariel orkade mer än 10-15 språng per gång, innan det blev vingligt och hon bröt av till trav. Men det var helt okej fattningar och framförallt inga bakutsparkar. Själv kunde jag stå i fältsits utan några problem, vilket förstås underlättar för Ariel.
Som en parantes måste jag erkänna att jag älskar mina distansstigbyglar. Jag kan trava hur länge som helst i dem utan att få ont i knäna. De är värda varenda liten krona!
När vi ridit en timme vände vi hemåt. Ariel var väldigt taggad på hemväg, så det blev lite längre travstunder och ett par galopper också. Sedan var vi tillbaka vid lersjön, den här gången stannade Ariel upp ett ögonblick i vattnet för att dricka (!) vilket gjorde att hon sjönk ned i gyttjan ända till hasen. Otäckt, men hon fastnade inte utan det var väldigt lös lera. Men den vägen vågar jag tyvärr inte rida någon fler gång, vill inte riskera att vi fastnar eller att hon skadar sig.
Sista biten hem ville Ariel absolut inte skritta, så jag fick vara lite bestämd. Hon är mycket tuffare än jag trott, så det är jag som får vara den kloka av oss och inte kräva för mycket. Fick hon bestämma skulle vi galoppera non stop i en halvtimme. ;-)
Tillbaka hemma blev det avklädning i boxen, sedan direkt ut i hagen för stretchning och avborstning (av all lera...). Ariel var inte svettig (fortfarande svalt i luften) men varm och passade på att rulla några gånger innan matte fick stretcha igenom.
Efter ytterligare några timmar i hage blev det lite gräsätande i snöre innan hon fick gå in i stallet igen. Jag hoppas så att hon sover liggandes i natt, hon behöver lite riktig sömn nu. Fintjejen!
Ariel i sin hage
Kikar på matte
Trötter
Spanar
Första dagen
Sedan fick hon gå in i boxen för att sova. Hon var lite tveksam att gå in i stallet, men när jag lovade henne att det inte var någon gungande hästtransport så klev hon in. Sedan fick hon syn på höet i boxen, gick raka vägen dit och började mumsa. Någon godnattpuss fick jag inte, hon var fullt upptagen med att äta.
I morse låg dimman tät, så när jag släppte ut en glad Ariel i hagen såg hon inte staketet, trots att vi traskat ett varv runt hagen. Utan hon började gå framåt, nuddade tråden, fick sig en rejäl stöt och sprang förstås rakt igenom. Typiskt... Hon stannade längst nere i Haldos backe, för där fanns det väldigt gott gräs. Det var bara att hämta henne och stoppa in henne i boxen igen. Efter att jag fixat staketet så fick hon följa mig runt medan jag knöt fast plastband på tråden, så nu ser hon i alla fall var tråden är.
Efter att jag ätit frukost (tre timmar efter att jag klev upp...) fick hon återvända till boxen för påklädnad. Det blev dressyrtränset den här gången även om jag givetvis glömde spöet. Vi skrittade iväg bort mot klätterstigen, hon fick lite motorstopp här och där men det gick ändå bättre än jag väntat mig. När vi var klara med klätterstigen kändes hon tillräckligt uppvärmd för att vi skulle våga oss på grusvägen upp till berget. Den vägen går verkligen uppåt hela tiden, med små platåer ibland där man kan stanna och vila. Vilket vi gjorde, kan jag säga. Det var en trött Ariel som till sist nådde grusgropen där vägen slutar. Vi pustade någon minut innan jag vände henne hemåt.
Då blev hon pigg igen... Hon vet tydligen redan var hemmet är, för det var en riktigt pigg tjej som skrittade nedför alla branta backar. Vi gjorde skänkelvikning eller serpentiner hela vägen ned, då E.T. tipsat om att inte gå rakt ned när det blir brant (i och med hennes lätt ömmande kors). Ariel var oerhört känslig för sidförande skänkel, för tydligen lägger jag skänkeln på rätt ställe när det lutar nedåt. Får be om en ojämn dressyrbana framöver. ;-)
På hemväg ville Ariel plötsligt gå ned i den stora vattenpölen (tio meter lång och en meter bred) som hon aktat sig noga för på bortaväg. När hon började plaska med vänster fram fick jag henne dock att skritta på istället för att leka. Jag hoppas hon tycker det är lika roligt med vattenhinder längre fram.
Hemma fick hon bli av med utrustningen innan hon blev genomstretchad och fick gå ut i hagen. Hon verkade nöjd med det och har gått lugnt i hagen sedan dess. Jag kollar till henne en gång i timmen och än så länge håller hon sig innanför staketet. Men det blir ett lite tidigare intag ikväll än planerat, då regnet vräker ned och jag gärna vill att hon torkar lite innan kvällsfodringen.
Allt klart!
Nere i Uppsala har ett papper med namnet Ariel satts över Maggies boxskylt, snälla M kommer att ta in Ariel efter utsläppet och så får Ariel stå i Maggies box i väntan på transportören. Jag hoppas att resan går snabbt och bekvämt för henne!
Imorgon är hon här!
Matte på plats norröver
Idag har jag letat reda på stängselstolpar, eltråd och agregat, får hoppas att allting fungerar. Sedan har jag hittat ett par mini-terränghinder som jag definitivt tänker provhoppa Ariel på. Vi får ta det försiktigt bara.
