Ariel 3525

Inledde gårdagens stallvistelse med att ordna till staketet inför betessläppet. Jag fick skruva i nya isolatorer medan K bankade ned stolpar och M spände tråden. Sedan öppnade vi upp grinden och lockade till oss hästarna. De tog (efter lite påhejning från oss) sig en rejäl repa innan de avslutade med att rejsa tillbaka till vinterhagen. Knäppisar! Vi fick jaga på dem en gång till så de återvände till sommarhagen. Sedan var det som om de fattade att det faktiskt var betessläpp och efter ännu en repa ställde de sig och betade.

Flughuvan satt kvar på Ariel, men tydligen lossnar öronen ibland. Jag misstänker att det är för att den är lite stor i svalgen. Löste det temporärt med en gummisnodd. Pannluggen var väldigt rufsig och skavd också, så den provade jag att fläta. I valet mellan snygg pannlugg och flugfria ögon väljer jag faktiskt det sistnämnda. Ariel verkade också instämma, hon protesterade inte det minsta när jag tog på flughuvan igen.

När hästarna varit i hagen ett tag tog jag ut Ariel på promenad. Vi gick omvända vägen idag, först ut på banvallen, till stora asfaltsvägen, via grusvägen tillbaka till banvallen, för att avsluta med att släppa i sommarhagen direkt från banvallen. Ariel var väldigt motvillig till att lämna de andra (eller snarare gå åt "fel" håll på banvallen) och vi fick ha en liten diskussion kring vem som egentligen bestämmer. När matte väl vunnit gick Ariel snällt ända till vi kommit en bit på stora asfaltsvägen. Där bestämde sig Ariel för att bli monster-unghäst och låtsas att all uppfostran av flytta sig för tryck var bortblåst. Så det blev ett riktigt praktgräl oss emellan (värsta vi haft) och medan Ariel bråkade och matte var arg susade bilarna förbi i full fart. Först efteråt insåg jag att Ariel inte brytt sig ett skvatt om bilarna, så nu törs jag verkligen titulera henne trafiksäker.

Efter några minuter gick luften ur Ariel och hon erkände att matte faktiskt hade rätt. Nöjd föreslog jag då att vi skulle promenera vidare och resten av turen var Ariel precis så där gosig och ivrig som hon brukar vara. Vi träffade på en bonde med dotter och hälsade lite. Vi mötte en hel karavan av motorcyklar (hua vad de lät, tyckte Ariel) och vågade oss förbi en konstig gubbe som stod och muttrade vid en traktor. På grusvägen fick Ariel ännu mer egen motor och när vi kom fram till korsningen med banvallen ville hon inget hellre än att fortsätta banvallen bortåt. Tråkmatte var dock trött i fötterna, så det fick bli hemgång till sommarhagen istället. Ariel stod lydigt stilla medan matte tog av senskydden och så fick hon sig en liten puss på mulen innan hon (äntligen!) fick springa iväg till kompisarna.

Så inte nog med att vi gick omvända vägen idag, Ariel betedde sig omvänt motför hur hon brukar. Tidigare har det ju alltid blivit diskussion i slutet av träningspasset... Jag föredrar nog diskussion i början ändå. Varken Ariel eller jag är den långsura typen, så det är mycket bättre att avsluta på ett bra sätt än att inleda. Bäst är ju förstås om allt är perfekt, men det händer ju ganska sällan.

Innan jag lämnade Ariel gav jag kraftfoder och switchade. Första gången för i år... Väl på bussen (med väldigt trötta ben efter 2,5 promenad) konstaterade jag nöjt att det här var sista gången, kanske någonsin, som jag åker buss ut till Ariel. På torsdag kommer min bil!

Jaha, då har jag varit vuxen igen. Strövat omkring på Hööks och drömt, men i slutändan enbart köpt det jag behövde. Den här gången blev det en flughuva till betessläppet, en täckesgjord att fästa svansskyddet i och ett hönät till utfodringar i boxen. Ariel har nämligen visat att hon föredrar hö i noshöjd framför på golvet. Och om min prinsessa vill ha hö i nosform så skall hon minsann få det!

Klämde lite på de klarröda fleecelindorna, men jag kan inte motivera mig att köpa dem när jag har en förpackning grå som är helt oanvända.

Kikade lite på bomlösa sadeln, men bestämde mig för att jag nog skall skaffa en från Börjes istället. Håll med om att den matchar vårt svartröda tema perfekt!

Idag har Ariel och jag varit med om en hel del otroliga saker... Borstade av henne i hagen innan jag hämtade sidepull, spö och hjälm. Ariel ville inte följa med idag, det blåste för mycket och hon var nöjd med att bara hänga med polarna. Matte envisades dock och när sidepullen väl var på så följde hon snällt med.

Jag hade bestämt mig för att gå på upptäcktsfärd. Enligt kartan på eniro skulle vår banvall ha en avtagsväg till höger efter en bits promenad. Eftersom jag hittills aldrig hade gått så långt som till avtagsvägen, så bestämde jag mig för att det var vårt mål. När vi väl hittat den skulle vi vända tillbaka. Sagt och gjort, vi traskade iväg och Ariel var oerhört ivrig. Hon tog ut steget ordentligt och skrittade verkligen igenom hela kroppen. Förutom de stunder då ivern alldeles tog överhanden och hon taktade lite.

Rätt vad det var hade vi passerat den osynliga gräns för hur långt vi tidigare gått på banvallen. Ariel blev nu mycket mer högrest och spanade ännu ivrigare framöver. Hon får mycket mer luft under hovarna när hon är nyfiken på omgivningen. Lagom till vår inplanerade paus (efter 30 min) kom vi fram till en korsande väg. Enligt min karta skulle det ju vara en avtagsväg till höger, men det här var en grusväg som korsade banvallen och fortsatte parallellt till vänster om den. Knepigt...

Efter att Ariel fått beta en stund så bestämde jag mig för att vara lite våghalsig och faktiskt följa vägen till höger. Om det var den väg som var utmärkt på kartan så skulle vi ju komma ut på den stora, trafikerade vägen och kunna följa den hela vägen hem. Om vi blev helt vilse kunde vi ju alltid vända och gå tillbaka längs banvallen. Ariel var helt emot den här idén, hon ville fortsätta längs banvallen istället. Men matte vann även denna gång.

Vi följde den slingrande grusvägen, även fast jag noterade att det fanns flera trevliga stigar i den intilliggande skogen. Grusvägen mynnade mycket riktigt ut på stora vägen och jag beslöt mig för att följa den hela vägen hem. Nu började Ariel sätta sig allt mer på tvären, hon ville inte gå ännu längre hemifrån (som hon verkade tro), utan vända istället och gå hemåt. Jag envisades dock och även om det blev en hel del motorstopp så tog vi oss sakta framåt.

Det blev en läskig tur hemöver. Eftersom det blåste så kraftigt så lät det en massa konstiga ljud överallt. Presenningar fladdrade och brevlådor rasslade. Det som var minst farligt var faktiskt bilarna som susade förbi med ojämna mellanrum. Ariel var som en stålvajer ibland och enda sättet att få henne att flytta hovarna framåt var att trä in handen i nosgrimman så hon kände mattes kontakt. Då gick det bra!

Hur rädd hon än var så var hon hela tiden noga med att inte gå på mig. Det känns skönt. Hon stängde inte av hjärnkontoret helt och hållet, även om det var en mycket rädd liten bebis jag hade bredvid mig. När vi till sist kommit förbi alla farligheter och Ariel insett att vi faktiskt var på hemvägen blev hon malligare än jag sett henne på länge. Det var som om hela hon pustade ut över att faktiskt ha överlevt, att ha vågat möta draken och klarat sig helskinnad.

Inne i hagen igen travade hon direkt till Idunn för att berätta om alla konstiga saker som fanns längs vägen från banvallen. Själv pustade jag ut och lovade mig själv att gå där någon gång igen, dock inte när det blåser...

Jag vet att det inte var så himla länge sedan jag skrev ett sådant här inlägg. Men då var det utrustning från Hööks som jag suktade efter. Nu är det träningsnarkomanen i mig som suktar och längtar. För om jag hade pengar, då skulle jag köpa det här direkt.



Jag kommer ju få igen pengar på skatten, men samtidigt borde man ju vara vuxen och förståndig och spara pengarna... Försöker väga förståndigheten gentemot alla de olika träningsuppläggen man kan göra med dessa cavaletter. Vara vuxen och förståndig (som alltid) eller för en gångs skull unna sig något som kommer att hålla i många, många år framöver?

K och Sunna var ute på ännu en långritt, så jag fick vänta med kraftfodret en stund. Mätte upp kommande dagars kraftfoder efter lite funderingar. Det är ju dags att dra ned på fodret inför betessläppet och eftersom jag mäter upp fodret en vecka i förväg behöver jag ju tänka en vecka längre fram än vad K gör med Sunna och Idunn. Dessutom äter Ariel mycket större mängder havre jämfört med de andra.

När Sunna var tillbaka fick de kraftfoder och jag och K pratade lite om framtiden. Vi kom fram till att vi behöver bygga lite hinder i sommar, att jag skall försöka få ned min hinderpark ifrån norr och att det vore toppen om jag antingen skaffade en foderhäst eller började rida träningar ihop med K. Vi får se hur vi löser det hela framöver.

Borstade av Ariel massor med päls medan hon rumsterade om i min rykthink. Hon är extra förtjust i svansborsten, som har ett lädersnöre fastsatt i sig. Det snöret kan man nämligen bita tag i och så kan man svinga borsten runt runt, släppa taget och låta den flyga iväg genom hagen. Kanske funderar Ariel på att byta gren från gyttjebrottning till kulstötning?

Busade lite med henne, men hon var inte så jätteintresserad, vilket resulterade i att vi tränade start och stopp istället. En stund sprang Ariel i en stor volt runt mig medan Sunna och Idunn stod inuti volten och betade... Sedan blev det lite mer kliande och mysande innan jag gick in för att hämta träningsgrejerna.

Hämtade dressyrtränset, hjälmen och pisken och skyndade ut i hagen igen. Den här gången kom Ariel i full galopp emot mig när jag ropade. Kan det vara för att hon såg mig med hjälmen på? I sådana fall är hon ännu mer träningsnarkoman än jag trott... Tog på henne tränset under lite protester, hon föredrar nova-bettet framför det tredelade. Men eftersom nova-bettet sitter fast på distanstränset så får hon stå ut med tredelade ett tag. Fast jag borde nog köpa ett till nova-bett...



Tränade på grusvägen utanför hagen. Ariel skrittade glatt på framåt, något taktinslag blev det men inte mer. Hon travade på flott framåt även om hon drog lite mot hagen och de andra hästarna. Sedan stod vi stilla och jag låtsades att domaren granskade Ariel noga. Då vi står stilla är hon inte helt med på att ändra benställningen, men gör det när jag säger till. Mycket nöjd släppte jag ut henne i hagen igen. Uppför hon sig så här på utställningen så kommer jag vara mer än nöjd.

Frågan är dock hur "perfekt" visningen skall vara på träning, för att man skall känna sig trygg inför den riktiga visningen? Jag vill ju verkligen ha tränat tillräckligt till augusti, men samtidigt vill jag ju inte tråka ut henne så hon tycker uppvisning är det tråkigaste som finns...

Nu har jag bokat stallplats för utställningen den 8:e augusti. Det blir att vi kommer dit redan på fredag kväll. Planen är att stanna till lördag kväll, men de som har hand om uppstallningen tyckte absolut att vi kunde stanna en natt till. Vet inte hur jag skall göra. Oroar mig lite för vad Ariel skall tycka om att stå uppstallad hela tiden, den här bilden talar ju sitt tydliga språk.



Samtidigt är det ju en nyttig erfarenhet för henne, på både kurser och tävlingar måste hon lära sig att stå på box. Tyvärr. Jag vet dock inte vad jag skall vara mest nervös för. Att få allt att klaffa (boende, hyra av bil, hyra av transport, medhjälpare), att få Ariel hyfsat ren och presentabel, att köra hela vägen själv (!), att klara av Ariel på plats eller att faktiskt vakna den 9:e och inse att allt är över...

Sedan måste jag köpa en lädergrimma för transporten, en täckesgjord att fästa svansskyddet i och ett transportgrimskaft. Undrar om hon klarar sig med fleece- och regntäckena, eller om hon behöver ett tunnare svettäcke också...

Jag vet att rubriken låter spännande, men jag tänker ändå vara fräck och ta allt ifrån början.

Jag var ovanligt sen till stallet idag, då jag suttit uppe halva natten och skrivit uppsats. Så därför började jag med att ge hästarna kraftfoder. Medan jag satt och vaktade dem kom K förbi och informerade mig om att betessläppet blir übertidigt i år, redan 26 april. Inte mig emot, jag blir bara glad över att slippa fodra...

Vi promenerade runt sommarhagen för att kolla staketet samtidigt som vi pratade om allt möjligt. Jag påpekade att Ariel nog hade gått upp i vikt lite sedan vi bytte hage för några veckor sedan. K höll med mig och vi beslöt oss för att våga minska höet ännu mer. Hästarna äter hellre av det lilla gröna som kommit upp samt av fjolårsgräset, så det är bara dumt att låta dem trampa ned dyrt hö i leran.

Efter promenaden borstade jag bort massor av päls ifrån Ariel och försökte få henne hyfsat snygg till fotograferingen. För imorgon fyller hon 21 månader!



Band upp henne för att mäta samt fotografera. Typiskt nog började Ariel gäspa så snart hon såg måttbandet... Jag vet ju att det är lite tråkigt, men en gång i månaden måste hon ju stå ut. Tydligen äter hon turbogräs, för hon hade vuxit 2 cm både fram och bak. Så nu är hon 137,5 cm i manken! Snart D-ponny i korset också... Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Jag är nöjd nu. Hon kan sluta växa...

Sedan blev jag så hungrig så Ariel förpassades i boxen medan jag åt lunch. Där stod hon hur snällt som helst och åt hö tills matte var mätt. Vi var bägge två väldigt nöjda då vi traskade iväg till rundkorallen. Ariel vet mycket väl att hon aldrig kan göra matte besviken i rundkorallen, för det enda matte vill är att hon skall busa där...

Viss reaktion blev det när jag släppte henne och hon såg stubben stå mitt i rundkorallen. Men sedan glömde hon den och brallade av sig istället. Hon har kommit in i en period med slängande framben, istället för hennes normala "knäcka-rycken-bockningar". Efter att hon busat klart lade jag ut en bom som hon fick galoppera över. Hon förstod direkt vad jag ville, även om hon blev lite förvånad över att det bjöds äpple efteråt. Hm... Äntligen börjar matte lära sig!

Så höjde jag upp bommen till cirka 20 cm, Ariel hoppade glatt och höll på att kråma ihjäl sig efter hindret. Jag berömde och gav äpple. Tredje gången ställde jag upp stubbarna (de låg ned innan) och gjorde ett krysshinder på cirka 20-25 cm i mitten. Ariel envisades dock med att hoppa där det var högst istället och för att briljera lite hoppade hon även från stillastående en gång. Efter varje hopp (tre gånger över krysset) gjorde hon glada skutt med kråmande hals. Jag försökte komma på vem sjutton det var hon var lik (inte Hampus!), men det var först när jag kom hem som jag insåg att det var Baloubet du Rouet... Ja, jag har ju alltid sagt att jag gillar hans sätt att vara så glad över hoppningen, nu har jag fått mig en egen mallgroda...

Nöjda traskade vi sedan hemåt, Ariel flåsade lite och var lerig långt upp över magen. Vi gjorde några halter på tillbakavägen och hon står lugnt stilla precis så länge jag vill. När hon tycker vi stått för länge så buffar hon på mig, men står ändå kvar. Åter vid stallet band jag upp henne och spolade av benen. Ariel blev väldigt olycklig och tyckte att jag var en elak matte. Men jag lugnade henne och fortsatte spola ända tills hon var ren. Hon gillar verkligen inte rinnande vatten, fick hon bestämma skulle jag svampa av henne istället och gärna med en svamp som var ganska torr. Ut i hagen till kompisarna och förstås direkt ned på marken och rulla...

Jag var lite för upptagen över att vara stolt över ATT Ariel hoppade, så jag kan inte säga riktigt HUR hon hoppade. Rejält för högt och för brett, men så brukar de ju göra i början. Jag är lite velig kring hur jag skall bygga vidare på hoppningen. Å ena sidan skulle det vara nyttigt med två hinder i följd, å andra sidan känns det inte bra alls att hoppa på volt.

Än en gång var det så fantastiskt härligt väder, att jag mest satt och njöt ute i hagen. Jag är lite konstig, hela vintern går jag och väntar efter våren, för då skall jag minsann ut och göra en massa! Sedan när våren kommer vill jag bara sitta och njuta, på sin höjd mysa lite med Ariel.

Sådan blev också lördagens aktivitet. Jag var ute i hagen, drog bort en massa hår från Ariels päls och myste. Nu har Ariel äntligen kommit igång med fällandet, och lämnar efter sig kopiösa mängder hår. För varje gång jag dragit av henne så mycket hår som det bara gick, lade hon sig ned och rullade. Det ledde förstås till att jag var tvungen att dra bort all lera (efter att det torkat) och därtill lossnade det ännu mer hår för henne. Efter tredje rullomgången gav jag dock upp och lät henne vara lyckligt lerig.

Sedan tog jag mig faktiskt samman och busade lite med hästarna i hagen. Ariel behövde tydligen springa av sig, för hon drog egna långa repor utan någon uppmuntran. Jag kunde stå 50 meter bort och smacka en gång, så flög hon rakt upp i luften och rusade hela vägen mot och förbi mig... Inte så många bakåtsparkar à la balettdansös, snarare lågtflygande reaplan...

Efteråt var hon både flåsig och lite svettig, men mycket nöjd med sig själv. Jag övervägde att göra något mer seriöst med henne, men insåg att ingen utav oss egentligen hade motivationen. Tidigare skulle jag ha stressat upp mig över det, men nu kan jag ta det mer med en axelryckning. Vi når våra mål förr eller senare, tidsaspekten är inte det avgörande.

Ariel mötte mig i sävlig skritt. Hon hade valt en ny spännande färg för dagen. Det var ljusgrå med mörkgråa fläckar. Det vill säga torkad lera blandad med blöt lera... Tog in henne i stallet och lät henne vara i boxen. Lade in hö så hon hade att äta medan jag betraktade förödelsen. Beslöt mig för att göra ett försök att få henne ren ändå, men efter att ha gjort rent svettskrapan fem gånger och ändå inte kommit längre än till magen så gav jag upp. Sådana här dagar skall man egentligen spola av dem med slang hel och hållen. Men det är ju bara dumt när hon ändå inte skall göra något.

Istället fick hon stå och äta i lugn och ro, medan jag pysslade med annat. Provade att väga upp kraftfoder för kommande dagar medan hon stod och såg på, vilket visade sig gå utmärkt. Hon ville självklart ha, men när jag ignorerade hennes hummanden så återgick hon till att äta hö istället. Sedan gjorde jag iordning dagens giva, gav Ariel hennes kraftfoder och gick ut till hagen med Sunnas och Idunns. Det var inga problem alls att lämna Ariel ensam, hon stod lugnt och åt när jag kom tillbaka. Så jag passade på att äta min lunch i fikarummet, men med öronen på skaft ifall Ariel blev orolig.

Lagom till att jag ätit klart hörde jag ett rejält plask och skyndade mig ut i stallet. Ariel hade tydligen bestämt sig för att vattenhinken stod på fel ställe och helt sonika flyttat den. Att hon i samma veva välte den och allt vatten rann ut i stallgången bekymrade henne inte. Bushäst!

Hon blev väldigt glad över att se mig igen och skulle både nosa, slicka och klia lite. Nu får hon ju inte klia så jag sade ifrån, vänligt men bestämt och hon fann sig i det. Även om jag kände hur hon himlade med ögonen bakom ryggen på mig. "Morsan, hon skall då alltid komma med dumma regler och konstiga förmaningar."

Tog ut henne i hagen igen och hon lunkade iväg till de andra hästarna. Nöjd och belåten med dagens övningar. Själv styrde jag stegen tillbaka till stallet för att försöka snygga upp oredan som Ariel skapat. Så länge hästen är nöjd är ju hästägaren nöjd...

Det var en strålande dag igår och redan på håll anade jag att hästarna gjorde det mesta utav den.



Det är Sunna och Ariel som ligger, Idunn var fullt upptagen med att äta sjögräs (?). Jag gick allt närmare hagen och förväntade mig att de skulle stiga upp, men de var alldeles för trygga (eller lata).



Myste med Ariel en stund innan jag satte mig på stenhällen utanför hagen, åt matsäck och solade. Det var så underbart med klarblå himmel och varmt solsken. Jag satt kvar länge, så länge att M kom och frågade vad jag pysslade med. "Njuter av livet" blev det passande svaret.

Eftersom jag ville fortsätta att njuta så gav jag hästarna kraftfoder och hö. Lika bra att de äter medan jag ändå inte gör något vettigt. Drog av dem en massa päls medan de stod och åt, det var som alltid omtyckt. Ariel var lite lerig efter vilopaus, speciellt som den avslutades med den klassiska rullningen.



Medan hästarna åt klart höet gjorde jag iordning nytt kraftfoder till Ariel och plockade med mig sidepullen ut från stallet. Jag kände verkligen inte för att ta in Ariel i stallet när det var så fint väder. Så det blev hovkratsning och påtränsning i hagen istället. Sedan gick vi genom hagen till grinden längst ned, som är öppningen till andra sommarhagen. Sunna och Idunn följde ivrigt med, för de vet precis vad som finns inne i den hagen. GRÄS!

Till deras stora besvikelse fick de dock inte följa med. Ariel var lite uppspelt en stund, hoppade på stället och så, men eftersom jag valde lite ojämn och allmänt risig mark så fick hon ganska snart fullt upp att hålla reda på benen. Jag letade upp en hel rad med diken som vi hoppade. Hon är så himla rolig, om jag hoppar över, så måste hon också göra det. Men om jag bara tar ett litet kliv över, då går hon också. Oavsett hur stort diket är...

Vi gick lite slingervägar runt buskar och över några små stockar som låg i hagen innan jag för första gången vågade mig på att låta Ariel bestämma vägen. Först förstod hon inte att hon faktiskt fick bestämma, men sedan gick hon med målmedvetna steg genom hela hagen (lugnt plask i vattnet och ett skutt över ett dike) och ut på banvallen. Sötnosen, hon gillar verkligen den där vägen... För att ni skall förstå hur stor sommarhagen är, kan jag meddela att vi då hade varit ute och promenerat i 45 minuter...

På hemvägen travade vi några snuttar tills min mobil ringde. Jag borde verkligen inte svara i mobil när jag är ute med Ariel, men jag har svårt att vänja mig av med det... Så fort jag tog upp mobilen stannade Ariel och stod lugnt och väntade. Hm. Hon har lärt sig att det inte är någon idé att tjafsa om att få gå vidare när matte stannat för att prata... Efter att samtalet var avklarat var vi nästan hemma, men så fick Ariel syn på dagisbarnen som gungade och bestämde sig för att de var farliga. Vilket givetvis gjorde att vi var tvungna att titta en stund på dem också. När hon väl tröttnat på det tog vi en sväng förbi paddocken och travade över samma hinder som sist, cirka 15 cm högt. Inget hopp, utan bara höga benlyft från Ariels sida. Det skulle verkligen vara kul att åka och löshoppa henne...

På hemvägen tjafsade Ariel lite, hon tyckte jag var tråkig som skulle stanna bara för lydnadens skull. Men skam den som ger sig, efter ett par tillsägelser var hon precis så lydig som jag vill ha henne. Det vill säga, hon gör som jag säger åt henne men med fula miner i smyg bakom min rygg... Vi travade upp precis som vanligt och det skötte hon med glans. Kanske hade tillsägelserna gjort susen? Sedan fick hon gå ut i hagen till kompisarna, de hade tydligen saknat henne. Hon däremot gav dem inte ens ett ögonkast innan hon gick fram till vattenkaret och drack. Duktig distanshäst!

Efter att jag ätit gick jag och hämtade Ariel i hagen igen. Hon mötte mig med spetsade öron och så gnäggade hon! Hon hade hunnit rulla sig lite, men eftersom det bara var några små fläckar beslöt jag mig för att promenera med henne så som hon var. På med sidepull och iväg på äventyr! Ariel var oerhört ivrig, jag hade svårt att hänga med hennes jättesteg. Den som säger att fjordhästar inte kan vara pigga vet inte vad han pratar om...

Först stötte vi på stallägare E som stod och eldade ris. Ariel tyckte det var lite otäckt med eld, så vi gick närmare för att titta på det konstiga. För att komma dit var vi tvungna att hoppa över ett brett dike och oj vad Ariel hoppade! Jag börjar bli riktigt sugen på att åka och löshoppa henne... Vi stod en stund och betraktade elden, tills Ariel tyckte det blev tråkigt. Då hoppade vi tillbaka, med ett lika snyggt språng. Det som är fascinerande är att hon stannar direkt i landningen, eftersom hon ju annars går förbi matte...

Vi gick grusvägen åt höger, Ariels favorithåll, vilket förstås inte dämpade hennes iver. Jag provade att låta henne trava en längre bit och efter det flåsade vi både betänkligt, men Ariel var fortfarande ivrig... Varför kan det inte vara 2010 så jag får rida på henne istället? Tror att även hon skulle uppskatta det.

Vi kom en ganska lång bit längs grusvägen innan vi stötte på första svårigheten. I hagen längs vägen, som normalt alltid är tom, stod plötsligt en vit islandshäst och en fuxfärgad shetlandsponny. De såg precis lika förvånade ut som Ariel. Ariel gjorde sig enormt stor och mäktig, pampade upp sig ordentligt och ville stanna hos dem. Men när jag bad henne fortsätta med mig så gjorde hon det, om än något på tvären. Islandshästen följde efter oss och det gjorde ju inte saken lättare. Men så snart hagen var utom synhåll slappnade Ariel av och fick riktigt mycket beröm av matte! Vilket förstås gjorde henne väldigt mallig.

Men vi hann inte många meter förrän ett plötsligt smattrande ljud hördes. Ariel tvärstannade och stirrade in på en gårdsplan. Där stod en man och bytte däck på en bil, och det smattrande ljudet kom från hans "däckbytarmaskin". Jag lät Ariel stå och titta tills hon förstått att det smattrande ljudet förvisso lät hemskt, men var ofarligt. Sedan gick vi vidare in på en grusväg (med en ettrig skällande hund i bakgrunden). Ariel plaskade glatt igenom de pölar som fanns, medan jag försökte ta mig torrskodd igenom. Inte hade jag gummistövlar på mig heller! Sedan fick hon stå och sörpla i en av de större pölarna innan vi vände hemöver.

Hästarna i hagen var inte riktigt lika farliga på hemvägen, även om Ariel än en gång blev stooor som ett hus. Efter att vi passerat hagen tog vi genvägen längs lägdorna och hem genom ena sommarhagen. Det blev en riktig utmaning, då Ariel fortfarande var överpigg och ville trava och studsa och hoppa. Tack och lov behövde jag ändå inte säga ifrån alltför mycket, utan hon höll sig vid min sida och studsade på stället istället. Genom den backiga sommarhagen blev det lite trav uppför, men nedför var jag petnoga med att hon inte fick trava. Däremot stannade vi några gånger i nedförsbacken för att träna samling.

Sedan fick Ariel gå ut i hagen med de andra hästarna igen och det firade hon med att rulla sig ännu en gång... Jag borstade bort all lera samtidigt som hästarna åt kraftfoder. Sedan pussade jag Ariel hejdå och fick skjuts hela vägen hem av snälla K. 25 dagar kvar till jag får bil...

Hovslagaren skulle komma vid tio och jag hade räknat med att vara framme halv tolv, vilket stämde ganska precis. K skulle ta sina hästar först, det brukar ta två timmar. När jag kom dit stod Idunn mycket riktigt i gången, så jag skyndade mig för att hämta Ariel. Ställde henne i boxen och gav henne ett fång hö. Hon mumsade glatt i sig medan jag borstade henne ren. Hann precis kratsa hovarna innan Idunn gick ut från stallet.

Ariel var lite fundersam när Idunn försvann, men när jag pratade lugnande med henne så slappnade hon av och åt hö igen. Frågade om jag skulle komma ut med Ariel, men fick till svar att Sunna skulle skos först. Det visade sig att hovis hade varit över en timme sen, så jag hade gott om tid på mig att pyssla med Ariel.

Klippte bort hennes skägg och öronhåret som stack ut, det får gärna vara väldigt luddigt och hårigt under vintern, men när våren är här skall Ariel minsann snyggas till! Ariel själv började tröttna på att äta hö och längtade ut till de vida vidderna...



Vilken tur för henne att hon inte är uppstallad någonstans, hon visar tydligt att boxen inte är det roligaste stället att vara på. Men jag lät henne ändå stå kvar där medan jag grejade med lite andra saker. Bland annat fick hon prova boots för första gången, men som vanligt kom det ingen reaktion. Däremot var bootsen lite väl stora, så jag får köpa ny (hurra!) någon dag framöver.

Sedan var Sunna äntligen klar och fick gå ut. Ariel blev mer orolig den här gången (Sunna är ju flockledaren) men lugnade sig när jag tog på henne grimman och tog ut henne i gången. Där fick hon stå och mumsa hö en stund medan hovis grejade med något ute i bilen. Det är fascinerande hur lugn hon ändå är, förra gången hon lämnades ensam efter att Sunna gick ut hoppade hon ju över boxväggen...

Så satte hovis igång med hennes hovar. De var rejält långa enligt honom, men så var det ju mer än nio veckor sedan han var här senast. Jag lämnade honom och Ariel ensamma och gick in i fikarummet för att äta istället. Jag vill ju att hon skall vara lugn även ensam med honom och det verkar gå vägen. För rätt vad det var ropade han på mig och förklarade att Ariel var färdigverkad! Så Ariel fick gå ut i hagen som belöning, medan jag åt färdigt.

Bonusbild!

Jag har alltid varit förtjust i fälttävlan, även om jag tycker distansritt är det allra roligaste. Det som gjort mig lite ledsen är att vuxna enbart får tävla ungponnyer i fälttävlan, när ponny är 7 år gammal är det helt stopp. Inte heller får man licensera om till stor häst, för i TR finns en bestämmelse att hästen måste vara över 148 cm för att få starta.

Väldigt tråkigt tycker jag, så jag kontaktade fälttävlanskommittén och förklarade problematiken. Jag poängterade att det ju inte var några svåra klasser det handlade om, utan de lättaste varianterna. Igår kväll fick jag svar:

"Vi har beslutat att ponny för tävla fälttävlan för häst fr.o.m det år ryttaren fyller 19 år. Hoppkvalen måste göras på häst tävlingar och häst licens måste lösas. Man får tävla t.o.m 100 klass."

Det känns helt otroligt fantastiskt att jag kunde påverka dem att ändra regelverket. Det gör att Ariel och jag faktiskt kan fortsätta tävla tillsammans i fälttävlan. :-D

Så nu behöver jag införskaffa benskydd




och boots



Frågan är om jag skulle behöva ett eget fälttävlansträns också? I och för sig har jag ju det superfina svarta med guldnitar, med matchande förbygel.



Så kanske skulle jag skaffa mig ett eget hoppträns istället? Det här är ju inte så dumt...



Men då har jag ju inte ens börjat fundera på min egen klädsel... Införskaffa stövlar eller nöja mig med shortchaps? Vilken säkerhetsväst skall jag köpa? Är det smart att köpa galopphjälm nu kanske? Ack vilka underbara shoppingäventyr...

Igår hade jag det så lyxigt att K hämtade upp mig vid busshållplatsen och så tjattrade vi om olika saker ända fram till stallet. Hästarna har tillfälligt fått byta hage, då det avverkas i deras vanliga hage. Detta hade resulterat i massor av bus (förstås) och Ariel hade ramlat omkull flera gånger. Så typiskt henne! Hon har nu bott i Alunda i ett år och fortfarande ramlar hon omkull för minsta lilla. Jag hoppas att hon så småningom faktiskt lär sig hålla reda på benen.

Hursom så varnade K mig för en ruskigt lerig häst och visst hade hon rätt. Fläckvis var Ariel musblack och det var tjock blöt lera blandat med ljusare torkade partier. Hela magen verkade bestå av lera och efter att gjort rent svettskrapan (med piggar) flera gånger började jag tröttna. Gissa om jag funderade på att installera en högtryckstvätt i stallet. Eller kanske en biltvätt!

K hade redan varit ute en sväng med Idunn, men hängde glatt på när jag och Ariel gav oss iväg. Eftersom Ariel inte gick att få tillräckligt ren så fick det bli promenad vid handen och inte tömkörning. Vi promenerade bort till dansbanan som finns i byn, lät hästarna gå ett varv där uppe och sedan ta sig ned igen. Idunn klev ordentligt upp ett trappsteg i taget, medan Ariel tog alla tre i ett enda steg.

K försökte få Idunn att trava vid hand, men det fanns inte riktigt någon motor idag. Men Ariel var mycket ivrig, det räckte med s-ljudet så travade hon igång. Så hon fick gå före Idunn och dra igång henne lite. Det hjälpte något, men idag var helt enkelt inte Idunns dag. Ariel däremot travade en riktigt fin uppvisningstrav, så matte blev alldeles flåsig av att försöka hänga med...

Sedan delade vi på oss. Jag och Ariel gick mot paddocken medan K och Idunn gick hem igen. Ariel blev lite orolig, men inte alls så hysterisk som förr i tiden. När jag fortsatte som om ingenting förändrats lugnade hon ned sig och fokuserade på mig istället. Jag tänkte dra undan några bommar, så de går att använda framöver (även om det blir frost), men det gick bara att få loss två stycken. Släpade dem genom hela paddocken och lade i ett hörn, med Ariel snällt skrittande bredvid mig. Sedan gick vi över en bom som var upphöjd, cirka 15 cm skulle jag tro att den var. Ariel lyfte mycket ordentligt på fötterna. Vem vet, snart kanske vi vågar ta "hindren" i trav också!

Sedan var Ariel så yster och stolt över sig själv att jag nästan var tvungen att släppa henne i rundkorallen. Där busade hon ett halvt varv, insåg att hon inte hade något fäste och tvärstannade. Jag manade på henne så hon gjorde några brallar, men sedan gick hon fram till mig och förklarade att rundkorallen inte var busningsbar. Så vi tog oss ett varv i skritt istället och jag förstod mer exakt vad hon menade. Halva rundkorallen var isig och andra halvan låg under 1 dm vatten... Ariel plaskade glatt igenom vattnet, om matte går före följer hon efter...

Lagom blöta vände vi hemåt och eftersom Ariel blev lite väl ivrig så blev det en del lydnadsträning. Ariel tycker att det är aptråkigt och varvade huvudruskningar med djupa suckar. Hon har dessutom lagt till med att stampa med höger framben för att demonstrera att mattes övningar är dumma. Men så länge hon lyssnar (vilket hon ju gör) så är jag nöjd. In i stallet kom vi till sist och där fick hon stå medan jag gick på toa. När jag kom ut från fikarummet gnäggade hon åt mig! Så sällskapssjuk har hon aldrig varit tidigare och eftersom hon samtidigt stod så snällt, så fick hon den bästa belöningen. Ut i hagen med de andra hästarna!