Träningsplan

För att peppa mig själv lite extra, så lägger jag ut träningsplanen jag tänkt följa för att kunna genomföra fem mils clear round. Nu hoppas jag att vi får vara friska och att jag kan peppa Ariel ordentligt om hon får en svacka på tävlingen. :-)
 

Vecka 2. 1 km lågpulsjobb.

Vecka 3. 2 km lågpulsjobb.

Vecka 4. 3 km lågpulsjobb.

Vecka 5. 4 km lågpulsjobb.

Vecka 6. 5 km lågpulsjobb.

Vecka 7. 6 km lågpulsjobb, varav ett pass 1 h skritt.

Vecka 8. 7 km lågpulsjobb.

Vecka 9. 3 km lågpulsjobb, varav ett pass 1 h skritt.

Vecka 10. 9 km lågpulsjobb.

Vecka 11.11 km lågpulsjobb, varav ett pass 1 h skritt.

Vecka 12. Vilovecka pga gbg horse show.

Vecka 13. 13 km lågpulsjobb, varav ett pass 2 h skritt. Vila dagen efter.

Vecka 14. 15 km lågpulsjobb.

Vecka 15. 17 km lågpulsjobb, varav ett pass 3 h skritt. Vila dagen efter.

Vecka 16. 9 km lågpulsjobb.

Vecka 17. 19 km lågpulsjobb, varav ett pass 4 h skritt. Vila två dagar efter.

Vecka 18. 21 km lågpulsjobb.

Vecka 19. 23 km lågpulsjobb, varav ett pass 5 h skritt. Vila två dagar efter.

Vecka 20. 25 km lågpulsjobb.

Vecka 21. 25 km lågpulsjobb.

Vecka 22. 25 km lågpulsjobb.

Vecka 23. Lugnt arbete.

Vecka 24. CR50. Vila fem dagar efter.                      


Generalrepetition inför Storsjöritten

Igår fick Ariel åka på äventyr igen. När jag skulle lasta blev hon så stressad att hon började skaka i hela kroppen. Pratade lugnande med henne, men hon slutade inte skaka. Gick försiktigt in i transporten med henne och hon protesterade ingenting, men skakade ändå. Min stackars älskling, om jag kunde förklara för henne hur roligt vi skulle ha det... :-(
 
Framme i Nyland så konstaterade jag att hon fortfarande skakade när vi stannat. Men så fort hon klivit av transporten och såg var vi var, så tog hon ett djupt andetag och slutade skaka. Förhoppningsvis lär hon sig att det bara är roligheter när transporten är inblandad. Det här stressbeteendet började hon med efter att vi åkt till Ultuna lite för många gånger och spolat urinblåsan. Så nu gäller det att vi har många roligheter för oss i fortsättningen när vi åker. 
 
Gjorde i ordning henne och gick sedan in i stallet för att vänta på M och M. M kom med Putte och gjorde i ordning honom medan vi pratade. Lagom till att hon var klar, så kom M med Dollar ridande. 
 
Vi gav oss iväg runt sjön, först skrittade vi fram tio minuter, sedan försökte vi trava så mycket det bara gick. I de brantare nedförsbackarna skrittade vi, samt där det var asfalt. Ingen av hästarna är särskilt vana att gå på asfalt, så då gäller det att ta det lugnt. Jag skulle egentligen vilja rida Ariel mer på asfalt, men med timmerbilar som kör 100 knyck på vår väg blir det lite för riskfyllt. :-(
 
Ariel var supertaggad, hon skulle prompt vara först hela tiden. Däremot märktes hennes rutin när vi skrittade, då gick hon i ett lugnt tempo med lågt huvud och vilade. Hon lurade mig flera gånger, jag trodde verkligen att hon var trött, men så fort jag bad om trav, så var det full fart och först som gällde. ;-) Hon har helt klart lärt sig att man vilar i skritt, så jag hoppas så att hon skall tycka distansritt är roligare nu, för hon är verkligen gjord för det!
 
Vi testade ett par galopper också, men kunde snabbt konstatera att när Ariel galopperar sin lugna galopp, så travar Dollar en lite snabbare trav... Kanske testar vi lite galopp på storsjöritten, men då kommer stackars Dollar inte få galoppera. För när han galopperar så lär väl Ariel gå över i fyrsprång... :-P
 
Hästarna skötte sig superbra och vi hade roligt trots att det småduggade. Jag påpekade dock att det är bästa distansvädret, även om det är lite tråkigt med regn. Speciellt vi som sitter på kallblod behöver all extra kylning vi kan få. 
 
Skrittade sista km hem och hade tre helt lugna hästar när vi var hemma igen. Så imponerad av dem!
 
 
Totalt red vi 11,8 km på 1 h 27 min. Inklusive fram- och avskrittning höll vi en ridhastighet på 8,1 km/h men räknar jag bort första och sista km hamnade vi på 9,4 km/h. Det känns därmed lugnt att klara av ritten, där vi långsammast får rida 6,7 km/h.
 
Jag var dock mest glad över att Ariel hade så roligt, det är den glädjen jag vill att hon skall hitta tillbaka till i distansritten. Frågan är om jag kan övertala de andra att starta 4 mil nästa år. ;-)
 
Ariel tvekade lite på rampen när vi skulle lasta igen, men jag erbjöd morotsbit och då gick hon hela vägen in. Hemma igen fick hon en avsvampning, då hon var helt genomsvettig (förutom bakdelen) och lerig på ben och mage. Hon verkade rätt nöjd med omvårdnaden, men var så rullsugen att hon rullade redan i boxen. Normalt brukar hon vänta tills hon kommit ut till ligghallen. :-P
 
Nu blir det lite lugnare ridning fram till tävlingen och så kommer hon få vila rätt så mycket veckan efter, då jag åker bort. 

Bilder från Lovisedal

Förbesiktning



Uppsuttna!



Sista uppvärmningen innan start.



Starten!


Mat på tävlingsdagen

Idag har jag påbörjat matförberedelserna. Det är superviktigt att man får i sig mat på tävlingsdagen, både för ryttare och hinknissar. Därför måste maten vara god även kall, för det är kall mat som gäller...

Jag har idag stekt bananpannkakor, se recept nedan. De är faktiskt godare kalla än varma och mättar rejält. Jag har även tänkt att göra pizzabullar och fyllda pitabröd, så det verkligen finns flera matalternativ att välja mellan. Skulle något bli över efter tävlingen (verkar bara bli en hinknisse som kan följa med mig) kan både pannkakor och pizzabullar frysas in och de fyllda pitabröden tjänar som middag några dagar framöver. :-)

Till detta har jag även äppelmuffins och små chokladbitar, för att locka i mig lite extra energi. Dessutom dricker jag saft med låg sockerhalt, då jag vet att rent vatten inte fungerar för mig på tävlingsdagen. Saften har jag med mig i två vattenflaskhållare fastsatta i sadeln, som jag försöker att varva drickandet ur så det inte blir ojämnt för Ariel. Till nästa tävling hoppas jag ha hunnit köpa en camelback istället.

Bananpannkakor

2 ägg
4 dl mjölk
2 dl vetemjöl
1 tsk salt
1 msk socker
2 mosade bananer

Vispa samman ägg och hälften av mjölken. Tillsätt vetemjölet och sedan resten av mjölken. Tillsätt salt, socker och bananer. Stek i plätt- eller pannkakslagg.

Pizzabullar

Deg
50 g smör
5 dl mjölk
50 g jäst
1 tsk salt
1 msk socker
1 ägg
cirka 13 dl vetemjöl

Rör ut jästen i fingervarm mjölk. Tillsätt de andra ingredienserna. Låt jäsa övertäckt i 30 min. Dela sedan degen i två delar. Kavla ut varje del och fördela fyllningen på.

Fyllning
2 dl ketchup
1 pkt rökt skicka, hackad
4 dl riven pizzaost
2 msk pizzakrydda

Rulla ihop degen med fyllningen i som en rulltårta och skär i 40 bitar. Lägg varje bit i bullform och låt jäsa 15-20 minuter. Pensla med 1 uppvispat ägg och strö över oregano. Grädda i 225 grader i 8-10 min.

Fyllda pitabröd

1 gul paprika
3 stekta och kryddade kycklingfiléer
15 cm purjolök
1 burk majs
1-2 burkar creme fraiche
Sweet chilisås
1 påse tacokryddor
Pitabröd

Hacka paprikan och kycklingen. Skiva purjolöken. Blanda alla grönsaker och kycklingen tillsammans med creme fraiche. Häll i sweet chili efter tycke och smak, brukar bli runt en dl. Tillsätt tacokryddorna. Förvara i en burk och lägg i pitabröden vid servering. Det går även bra med tortillabröd om man har det hemma.

Nu är vi anmälda!

Ikväll kl. 18:00 kunde man börja anmäla till Lovisedalsritten och jag anmälde mig och Ariel kl. 19:30. Nervöst men jag tror det kommer att bli förbaskat skoj också!

Vilken ridklubb...?

Nu har jag gått igenom alla ridklubbar i Uppland, det var tretton stycken som kändes aktuella för mig, där medlemsavgiften skiftade mellan 175-400 kr. Eftersom jag inte är ute efter något mer än att ha en klubb så jag kan lösa licens, dvs inga övriga aktiviteter är intressanta, så blir det medlemsavgiften som får avgöra.

Så det lutar åt Uppsala Ponnyklubb...

Proppen ute!!!

Nu har propositionen för Lovisedalsritten kommit. Det kommer vara max fem timmar vi har på oss att kravla runt Clear Round, vilket i dagsläget känns snabbt... Men det borde gå bra ändå, Hampus och jag tog oss ju runt på 6,7 km/h och då skrittade vi ju mycket mer än jag tänkt mig.

Om några dagar kommer jag behöva bestämma mig för vilken klubb jag skall rida för, därefter lösa licens och anmäla oss. Skoj!!!

Tävlingstermin 2012

Så har nästa års tävlingstermin kommit och givetvis blir det lite grubblerier.

Säsongsdebuten kommer att ske på Fjällnoraritten 12 maj. Men sedan blir jag osäker. Rida Romfarsritten fyra veckor senare eller Uppsalaritten sju veckor senare? Rida Rimboritten tre veckor efter Uppsalaritten? Vara med på Rönningeritten i augusti eller våga satsa på unghästfinalen i Sveg i oktober?

För evigt häst på tävlingar...

Eftersom svenska ridsportförbundet bestämt sig för att göra det krångligare och dyrare att tävla, så har jag fått ta det snabba beslutet att lösa hästlicens för Ariel. Det finns ingen chans att vi kommer iväg på någon inmätning i höst, utan hon får helt enkelt tävla bland stora hästar istället.

Licensen kostar 950 kr och gäller för resten av Ariels liv. Att jämföra med nästa års licens som kostar 200 kr och bara gäller i ett år. Låt oss ponera att jag tävlar Ariel i distansritt från det hon är 5 år gammal tills hon blir 19 år. Vi har två års uppehåll för söt fölunge förstås, men det blir ändå tolv års tävlande, det vill säga en licenskostnad på 2400 kr. Under förutsättning att de inte höjer licensavgifter allt eftersom...

Nä, det får bli en häst av Ariel och så blir det inte lika mycket tävlingar i hoppning och fälttävlan. Faktiskt känns det som att det räcker med roliga träningar, kurser och läger. Man måste inte tävla...

Träningsplan för nästa år!

Jag har haft en hel del grubblerier kring träningen nästa år. Då är det ju dags att börja träna på tävling, det vill säga ge oss ut på Prova På och Clear Round. Men hur jag skall träna då, när sträckorna kan bli uppåt 5 mil, det har jag inte riktigt fått ordning på.

Vissa säger massor med skritt, andra säger massor med trav, ytterligare andra säger galopp. Jag blir mest snurrig i huvudet och får det inte att gå ihop.

Men på väg hem från tåget idag såg jag plötsligt allt i ett nytt ljus. Först och främst, veckoplanering måste gälla:

Tis/ons. Ridbaneträning (dvs hopp- eller dressyrträning) alternativt galopp i backe.
Fre. Lågpulsträning.
Sön. Skritt.

Lågpulsträningen och skritten skall vara lika lång sträcka, men blir därmed automatiskt under olika lång tid. Vidare bestäms maxsträckan av hur lång den kommande ritten är, halva tävlingsdistansen måste klaras av på träning. Det vill säga, en PP20 ger 10 km träningssträcka och en CR50 ger 25 km träningssträcka.

Slutsatsen blir att jag måste vänja mig vid att rida med pannlampa, för ridning i mörker kommer det bli en hel del av...

Stegring av träningen gör vi med hjälp av Stillings träningsformel (någon gång skall jag väl ha nytta av boken). Det vill säga, 3-5:1 i vardagsträningen och 2:1 inför tävling.

Därmed får vi en träningsfrekvens på tre pass per vecka, där ett pass har högre träningsmängd och ett pass har högre träningsintensitet.

Nu skall jag bara pussla in det hela i min kalender också... Kan det inte vara 22 oktober snart så vi får tävlingsterminen för 2012?

Hästrally i Järlåsa - eller fasen vilken fin häst jag har!

Vilken dag det blev igår... Vill inleda med att tacka M, L och L, utan er hade jag aldrig vågat mig iväg. <3

Hämtade in en ganska seg Ariel från hagen, hon kände direkt att det var något konstigt med matte och slog därmed till den säkra tvärbromsningen. Men jag lyckades övertyga henne om att det inte var något farligt på gång, bara en allmänt nervös matte. ;-)

Hon fick sig en genomborstning så all lera försvann, jag kratsade hovarna och tempade. Hela tiden tänkte jag "nu är hon nog öm här, så det blir inget" eller "hm, hon har säkert feber så vi får stå över" men hela hästen var frisk och pigg, så matte hade inga fler ursäkter...

Sedan fick hon stå och vila medan jag kopplade på transporten (med lugn hjälp av M som också lånat ut transporten) och lastade in allt som skulle in. Då jag blev lite osäker om tiden så lastade vi på Ariel sedan, hon tog sig en liten funderare på rampen och klev sedan rakt på. Duktig tjej! I väntan på vårt sällskap (L och Pamilljah som också skulle vara med) stod Ariel och åt hösilage medan jag blev mer och mer nervös. Tur att jag har en lugn och säker häst, eh... unghäst menar jag...

När L kom kikade vi lite på kartan innan vi rullade iväg i karavan mot Järlåsa. Ariel stod som ett ljus hela vägen, trots att hon inte får något grovfoder när man kör. Framme i Järlåsa blev det startanmälan och urlastning, Ariel klev ut ett par steg innan jag hann hejda henne, det är lite svårt att vara själv vid urlastning, speciellt när vi aldrig tränat på några sådan rutiner. Men ingen skada skedd, Ariel stannade när jag sade till och väntade tills jag sade att hon fick backa ur. <3 På med alla grejer och så insåg jag att jag glömt hjälm och handskar. Ojdå! Hade inte lagt de i bilen kvällen innan (som jag gjort med säkerhetsväst och shortchaps) då jag tänkt att jag behövde de till lastningen.. Oups! Men en snäll funktionär skyndade sig till stallet och lånade ut en hjälm till mig! Tusen tack! :-D

Upp i sadeln och iväg längs en stig. Ariel var taggad till tusen men lyssnade ändå bra. Vi red sedan omkring i Järlåsatrakten, men då kartan nu ligger i bilen, kan jag inte riktigt få ihop det med kartan på lantmäteriet. Hur som, mest skritt var det, men Ariel travade ikapp Pamilljah några gånger när hon inte orkade länga skritten, även om hon vid flera tillfällen (speciellt på "hemväg") presterade en riktigt snabb skritt. Vi galopperade på ett ställe, med Ariel placerad bakom Pamilljah och när jag tyckte det räckte med galopp och bröt av till trav, svarade Ariel med att trava tre steg och sedan fatta ny galopp (fast vänster istället för höger), för inte ville hon mista Pamilljah heller! ;-)

Hela tiden längs vägen var det kontrollstationer, där man skulle svara på frågor av de mest skilda slag. Ariel var superduktig och stod som ett ljus vid de första kontrollerna, men sedan började hon tycka att det var tjatigt att stå stilla, så då valsade hon runt lite. Inte många steg, men när man skall läsa från ett papper som hänger i ett snöre så är varje litet steg ett steg för mycket.

På tillbakavägen red vi ett stycke längs en stig vi även ridit bortåt på och L ville gärna hoppa de stockar som vi skrittat över på bortaväg. Så Ariel och jag hoppade glatt den lilla stocken (20 cm?) i trav, men när vi kom mot den stora (40 cm?) tyckte Ariel att matte var lite väl mesig och så bytte hon till galopp en bit innan stocken. Givetvis hade hon noll koll på avsprångspunkten i och med detta, så vi hoppade ett stoooort språng över, runt två meter för tidigt. I landningen blev Ariel dessutom så mallig över att hon klarat hindret, så hon bockade. Där satt jag löst en stund. ;-) Men kul var det!

Tillbaka efter ungefär 3 timmars ritt var det en bruksridningsbana som skulle klaras av. Först skulle hästen trampa med hoven innanför en ring, inga problem sade Ariel och ställde sig snällt som jag ville. Sedan var det rygga i L och jag vet inte vem som tjuvtränat med Ariel, men det klarade hon galant. Sedan skulle hon gå över en presenning och det var busenkelt tyckte Ariel. Full fart fram! Därefter var det flytta jacka från en stolpe till en annan, och efter dagens alla manöver längs buskar och träd så var det förstås busenkelt. Avslutningsvis var det av- och uppsittning på vita sockerbitar, vilket var lite svårare. Jag lyckades inte riktigt pricka avsittningen på den första sockerbiten och sedan var det så långt avstånd till de andra (man skulle kliva vidare på ytterligare fyra) att jag med mina korta ben inte nådde mer än ett par av dem. Ariel följde snällt med vid min sida och ställde upp sig så fint vid den sista. <3

Sedan avslutade vi med att rida längs en stig i skogen där det var memory. Där någonstans började jag inse hur mentalt trött jag var... Ariel frågade om vi verkligen skulle lämna Pamilljah bakom oss, men traskade sedan snällt på när jag sade att det kunde vi visst. Längs stigen fanns det en massa saker som inte hörde hemma där (scarf, durkslag, hink etc) och jag kunde för mitt liv inte komma på vad alla grejer hette! Jag vet inte hur länge jag stirrade på en sax innan jag kom på att det hette just sax. Definitivt fullt på hjärnkontoret...

Så fick Ariel återvända till transporten, slippa utrustningen och istället beta gräs medan jag klädde på henne transportskydd och täcke. Upp på rampen och Ariel undrade om det här verkligen var nödvändigt? Till min lycka kom det en bil bakom oss och Ariel tog det som pådrivning (utan att på något vis bli rädd eller stressad) och klev snällt in i transporten. Sedan fick hon stå där och äta hösilage i en timme medan vi hade prisutdelning och lite eftersnack. Alla fick något med sig hem och det var skönt att få varva ned lite innan hemresan.

Jag körde ganska avspänt på hemväg, men följde efter L lite för bra, så jag höll på att missa infarten till stallet. Med lite backning (tjoho!) löste det sig och jag kunde rulla in på stallplanen med min skatt. Hon stod lugnt kvar medan jag och L (alltså en annan L) grejade med rampen och sedan ryggade hon rakt bakåt och såg sig nöjt omkring.

Jag bestämde mig för att inte krångla något med henne, utan tog av alla grejer och ledde henne direkt till hagen. Där drack hon lite vatten och traskade sedan iväg och rullade sig hela åtta gånger. Sedan var hon nöjd med dagen. :-)

Jag plockade ihop grejerna och städade transporten, som L sedan backade tillrätta. Tack snälla! Givetvis fick vi inte till det med stödhjulet, så M fick komma förbi och visa hur man gör. ;-) Men sedan kunde jag rulla hemöver med bilen och vara nöjd med dagen.

Jag hade ruskigt skoj och jag är stolt både över att jag körde transport alldeles själv och att jag kunde läsa kartan utan några som helst problem. Nu var det ju en bra kartan, men ändå. :-) Jag är stolt över Ariel som skötte sig så himla bra hela tiden, även om jag funderar på om jag skulle ha ridit henne på bett ändå... Pigga lilla tjejen kan nog bli intressant att hålla i sidepull på en riktig distanstävling.

Avslutningsvis, ett stort tack till Rönningens Kör- och ridklubb för ett bra arrangemang och mycket trevligt bemötande. Vi kommer tillbaka nästa år!


Lågpulsträning på ny runda

Igår fick jag leta ett tag innan jag hittade Ariel. Hon var inte särskilt intresserad av att komma in, men följde som vanligt snällt med ändå. I stallet blev det påklädnad av boots, sadel, pulsmätare och träns. Pulsmätaren fungerade i stallet, efter lite justeringar. Heja!

När vi skrittade iväg från stallet hade jag fasligt sjå att få Ariel att skritta tillräckligt snabbt för att pulsmätaren inte skulle pipa. Den har alarm på 60 spm som lägst och 131 spm som högst och nu tangerade hon 59 spm hela tiden. Vi som aldrig lyckats med det uppe i Helgum, funderar på om hon rent generellt hade en högre stressnivå där uppe, om det helt enkelt var mer kuperat redan från första skrittsteget eller om hon faktiskt blivit lite mer tränad nu. Jag hoppas på det sista. ;-)

När vi skrittat igång blev det trav nästan hela passet. Visst fanns det snuttar där vi var tvungna att skritta, framförallt ställen där Ariel blev tveksam och ville kika lite extra. Ett ställe galopperade vi också, men efter en stund var hon uppe i 135 spm i galoppen och då fick vi nöja oss med trav igen. Men det är bra, även om hon bara kan galoppera några språng här och där så är det ändå variation till traven.

Vi travade en del på asfalt också, men jag blev lite hönsig och lät henne skritta ibland också. Det skall bli intressant att känna på benen idag och se om de reagerat på belastningen. På ett ställe träffade vi på en massa får som trodde att Ariel var deras bästa kompis, så de kom bräkandes i full fart, säkert fyrtio får... Ariel tyckte de såg intressanta ut, men blev varken rädd eller stressad. Så himla skönt att hon är fårsäker. :-)

Många bilar passerade förstås också, men inte heller de var hon intresserad av. Det är villaträdgårdarna som är hennes grej, de och alla stora stenar man kan snegla på. Men med lite träning kommer vi kunna bemästra även de rädslorna.

Ariel blev bara piggare och piggare ju längre vi red, så sista travsträckan låg hon på ordentligt och tyckte att jag var jobbig som gjorde halvhalter. Men hon får inte trava så fort än, även om pulsen höll sig runt 125 spm så måste hon trava lugnt tills kroppen anpassat sig till underlaget. Ariel tyckte att jag var en tråkmatte, men så länge hon ändå lyssnar så är jag nöjd.

Turen som sådan kändes riktigt perfekt. Jag hade tänkt ut en tur med hjälp av kartan, med både blandat underlag och olika miljöer. Vi kom även en sväng förbi klätterbacken, vilket jag ser som en bonus. Längdmässigt är turen 9,6 km och vi behöver inte vända tillbaka någonstans. Så skönt!

Åter i stallet tog det inte många sekunder för pulsen att komma ned i 60 spm. Då hade vi i och för sig skrittat den sista kilometern, en läxa till nästa år blir att kolla hur långt innan stallet jag måste skritta för att snabbt få ned pulsen till 60 spm.

Ariel fick sig en ordentlig avsvampning över hela kroppen förutom huvud och kors. Hon njöt verkligen, även om det varit perfekt distansväder (mulet med regn i luften) så var hon svettig under sadeln och vem tackar nej till ljummet vatten? :-)

Pricken över i blev förstås när hon fick rulla sig i leran i hagen och lyckades rulla över, så bägge sidorna fick mycket lera på sig. Vänta bara till det blir varmt och fint väder igen, då blir det schamponering av lortig häst...

Långtur med lite krav

I förrgår fick Ariel vila, då vi var till stan och tog bort vår älskade hund. Han har varit i familjen i 14 år, så det var ganska tungt. Gosade extra länge med Ariel den kvällen, man vet aldrig hur kort tid man har sina djur till låns.

 

Igår blev det en riktig långtur. Jag hade förberett innan genom att mäta på kartan, vi skulle rida mot en vändplan som låg en mil bort och sedan vända hemåt och rida en mil tillbaka. Om det tog längre än 90 minuter att rida dit, så skulle vi vända innan. Så antingen två mil eller tre timmar var planen.


Första 20 minuterna är det ju skritt som gäller, sedan blev det en hel del trav. Ariel bjöd på bra i traven bortåt, inte så att jag behövde göra förhållningar, men så det ändå gick i lite raskare tempo. Runt 11-12 km/h skulle jag tippa på. Sedan blev det förstås en del skritt också, där det var för ojämnt för att trava eller där det gick uppför eller nedför.


Vi hade 500 meter kvar när mobilen larmade att det gått 90 minuter, så efter lite velande bestämde jag mig ändå för att vända. Ariel var till en början superpigg hemåt, bland annat travade vi genom en stor (och lång!) vattenpöl med bibehållet tempo. Men allt eftersom lugnade hon sig i traven, så sista travsträckan hemåt kunde jag ha henne på lång tygel. Kanske krävs det tre timmars ridning för att dämpa hennes iver. ;-)


Avslutade innan sista skrittsträckan med galopp, inga problem att fatta och hon bjöd fint i galoppen. Sedan skrittade vi sista 25 min hem, varav sista biten avsuttet. Hon var svettig, men inte så farligt mycket ändå. Hon var inte särskilt trött heller, mest nöjd.


Hemma blev det avsvampning och gräsätning innan hon fick gå ut i hagen. Funderade på att smeta på kyllera, men bestämde mig för att jag ville se eventuella reaktioner på benen utan extra pyssel.


Totalt red vi 185 minuter och 19 kilometer. Räknar jag bort fram- och avskrittningen höll vi ett tempo på 7,3 km/h och det kändes absolut inte överilat på något vis.


Jag har förresten även börjat ge henne saltvatten, där jag börjat med nio gram salt i tio liter vatten och successivt ökat på saltet. Nu dricker hon maxdosen, 90 gram salt i tio liter vatten. Hon verkar gilla smaken, så jag hoppas att hon dricker det även i fortsättningen efter träning. I övrigt sörplar hon glatt i sig vatten i vattenpölar och diken längs vägen, så jag tror inte jag behöver vara bekymrad över hennes vätskebalans.


Busridning eller tempoträning?

Igår var jag lite halvless på tanken att kravla mig upp i sadeln. Jag var dessutom tvungen att rida på kvällen igen, då föräldrarna var borta under dagen. Så jag gjorde en överenskommelse med mig själv att det faktiskt var okej att busrida lite. Inget seriöst utan bara motion av hästen.

Givetvis blev det seriöst ändå, eftersom jag kom på att jag kunde kolla vilket tempo Ariel går i, då jag vet exakt hur lång Storgatan är (700 meter).

Red bort till Storgatan och skrittade fram på den upp och tillbaka ned igen. Vände sedan en något motvillig Ariel och travade långsamt uppför hela vägen. Vände tillbaka och skrittade så hon fick pusta. Vände sedan en väldigt (!) motvillig Ariel och travade raskt uppför hela vägen. Försökte peppa Ariel genom att låtsas att det var en upploppsstrid, men jag vet inte om hon köpte mitt resonemang. ;-)

Avslutade med att skritta tillbaka en bit, vända igen och träna lite galoppfattningar. De blev rätt okej, även om det inte precis känns som på Hampus. Fast han har ju å andra sidan lättast för galopp och väljer den så fort man ökar tempot lite. Skrittade sedan hem på en väldigt nöjd Ariel.

Efter lite räknande så blev resultatet att Ariel går i långsam skritt i 3 km/h, snabb skritt i 6 km/h (den på hemväg alltså), långsam trav 9,9 km/h och snabb trav 13,3 km/h. Just nu är den snabba traven alldeles för slitsam för henne, men det känns så skönt att den långsamma traven räcker till när vi skall iväg på Prova På och Clear Round nästa år. Det räcker gott med tiotempo första åren och efter det kommer Ariel vara tillräckligt grundriden för att klara lite högre tempon. Härligt!


Allt närmare målet

Om den uppmärksamme bloggläsaren undrar, så blev dressyrträningen för J framflyttad till nästa söndag. Då kanske vi hunnit få lite mer ordning på både ryttare och häst. ;-)

Idag blev det lågpulsträning längs min favoritridväg. Det är ganska branta nedförsbackar, som sedermera blir till branta uppförsbackar på hemväg. Ariel traskade på snällt bortåt och fick jobba rejält hemåt. Trots att hon flåsade och låg på 125 spm i skritt i uppförsbackarna så ville hon mer hela tiden. Det blev en riktigt härlig träning och fast att vi skrittade en hel del så höll vi en hastighet på 8,6 km/h. Det börjar verkligen hända grejer! Pulsmätaren var snäll och fungerade också, vilket gjorde matte gladare än på länge.

Det är roligt med pulsträning, även om jag är noga med att skritta fram och av ordentligt. Minst 20 minuter skritt innan det blir någon som helst trav. Än så länge rider vi inga längre sträckor i trav och galopp, idag var vi ute på en runda på totalt 7 km, men samtidigt känns det som att vi absolut kan vara klara för en prova på 20 km om elva månader. Fast då vill jag gärna att hon går i 10-tempo, så vi slipper såsa runt banan.

Ja, just nu känns allt kul, men imorgon blir det ledigt då jag är ensam hemma. Vill inte riskera att något händer så man blir liggandes i buskarna... I övermorgon hoppas jag kunna rida lite dressyr på kvällen åtminstone, om föräldrarna behagar komma hem i vettig tid. Annars blir det mer vila och en ohyggligt pigg Ariel på söndag...


Kanonpass

Dagens ridpass kan inte beskrivas som något annat än ett kanonpass. Ariel hade pulsmätaren på sig och vi försökte hålla oss under 131 spm hela tiden. Det blev blandat travpass och skrittklättring, Ariel var taggad och ville mera hela tiden. Men för en gångs skull höll hon sig lugn och balanserad i nedförsbackarna. Äntligen har det börjat lossna där, hon har fått den styrka och balans som behövs (och jag har lärt mig balansera henne bättre).

Bästa kvittot var när pulsen började sjunka på hemväg. Efter tjugo minuter var hon nere på 72 spm och när jag suttit av och lossat nosgrimman larmade klockan att pulsen var under 60 spm. Jag som varit lite nere senaste dagarna och känt det som om vi aldrig skulle klara pulsgränserna på tävling. Ariel visade nu att det enda som behövs är lite träning och en genomtänkt plan för hur vi varvar ned vid veterinärkontrollerna.

Vi missade regnet också, det kom efteråt när Ariel redan var i hagen. Innan dess hade hon blivit avsvampad och stretchad.

Fast det känns ändå som jag skulle kunna göra mer... Jag skulle kunna ta av utrustningen, kolla hovarna, kolla pulsen med stetoskop, bjuda henne vatten (saltvatten i vit hink, vanligt vatten i blå hink), kolla pulsen igen, trava upp för låtsasdomare och först därefter svampa av (ljummet vatten i röd hink) och stretcha. Tänk att man alltid har det där gnagande samvetet hängandes över en...

Maxpuls

Idag var målet bestämt sedan länge. Eftersom jag hittat det perfekta stället att prova Ariels maxpuls på, så kunde jag ju inte låta bli att testa. Tempade Ariel innan jag tog på utrustningen, vill inte riskera att göra ett tufft jobb om hon har feber. Men hon hade normaltemp, så pulsmätare, sadel och träns åkte på.

Red iväg längs grusvägen och till min förvåning hade skogsbolaget varit där, lagt på nytt grus och slätat till vägen. Så det var perfekt underlag hela vägen bortåt. Ariel kändes faktiskt ganska loj i skritten, och traven hade inte riktigt samma driv. Hm... Dessutom var pulsvärdena högre än förra gången hon hade pulsmätare på och vi red på precis samma väg då som nu. Nojjiga matte bestämde sig genast för att ge Ariel ledigt dagen därpå, ifall hon är lite trött i kroppen.

När vi vände för hemväg taggade hon upp lite, så jag beslöt mig för att testa maxpulsen ändå. Hon började snällt galoppera, men blev mäkta förvånad när matte drev på henne och bad om mer, mer och ännu mer! Jag kan inte säkert säga att hon gick på maxfart i galoppen, men genom att vi galopperade i uppförsbacke så blev det ändå tufft rent pulsmässigt. När hon inte orkade galoppera längre sneglade jag på pulsklockan, noterade 218 spm och lät henne sedan pusta ut i skritt. Fascinerande nog gick pulsen ned snabbt, trots att vi skrittade i uppförsbacke. Men under 89 spm kom inte pulsen oavsett vad vi gjorde.

Travade ett par pass på hemväg och insåg någonstans mitt i att jag helt tänkt fel när jag planerat lågpulsträningen. Jag har ju tänkt i intervalltänk, det vill säga att när Ariel kommit upp i 131 spm så skall hon skrittas tills pulsen är under 90 spm. Men i den informativa artikeln om lågpulsträning (http://www.aerc.org/HeartRateTraining.asp) rider författaren hästen under 131 spm under längre tid och minskar bara tempot så pass att hästen håller sig under 131 spm. Så istället för att sakta av till skritt skulle det räcka att bryta av från galopp till trav eller minska tempot i traven, beroende på vad som fått pulsen att öka.

Åter i stallet var Ariels puls fortfarande 89 spm, jag hoppas verkligen att hon kan få lägre puls än så, speciellt efter tjugo minuters skritt. Men det är ju skritt i kuperad terräng och med "farliga" saker, så pulsen kan bero på andra saker än att hon är för hårt tränad. Svårt det där med puls...

Ariel blev avsvampad och efter att hon rullat sig i hagen fick hon kyllera på benen. När hon gick in för kvällen fick hon även fleecelindor att ha på sig under natten. Nojjig matte var det ja... Men när jag borstade av leran innan jag lindade kunde jag konstatera att hon hade torra, bra ben så förhoppningsvis har jag inte förstört henne fullständigt. ;-)

Pulsträning!

Idag fick jag äntligen med mig pulsmätaren ut. Den har ju inte velat fungera tidigare, så jag har dragit in i det längsta på att ta med den ut. Men nu måste vi komma igång med riktig träning och då behöver jag veta Ariels arbetspuls.

Jag började med att blöta ned Ariel bakom manken och i sadelgjordsstaden. Ingen reaktion på pulsmätaren. Så då kletade jag dit massor med kontaktgelé och se där! Då började den slå och visade på 51 spm när hon stod på box. Kvickt på med sadeln och visst visades pulsen även då. Stor glädje!

Tog på hopptränset och skyndade mig upp i sadeln. Sedan skrittade vi iväg medan jag ideligen sneglade på klockan. Insåg för sent att klockan inte visar tiden när den visar pulsen, så nästa gång måste jag ha på mig två klockor. Blir ju lite svårt att veta intervalltiderna annars. ;-)

Alarmet var inställt på 60 som nedre gräns och 131 som övre, eftersom jag tänkt att fokusera på lågpulsträning, en skonsam träningsmetod som jag tror kan passa Ariel och mig. Efter igångskrittning kan jag konstatera att Ariel ligger på 80-90 spm i skritt och när hon travar avspänt ligger hon runt 120 spm. Det ändras dock drastigt när hon klättrar, redan i skritt kan pulsen komma upp i 120 spm. Eftersom jag undviker att trava i backar så blev det ingen sådan träning, men däremot fick vi till 5-6 galoppsprång uppför innan pulsen låg på 160 spm och klockan larmade upprört. Ariels flåsande var också intressant, jag har nog aldrig ridit henne så flåsig tidigare, men samtidigt visade ju pulsen att hon faktiskt inte var överansträngd.

Dock måste jag höja ett varningens finger, med överansträngd i det här läget menar jag förstås konditionsmässigt, inte ligaments- eller skelettmässigt. Det är mycket långsam grundträning för att få en stark häst och jag tror lågpulsträningen är en bra del i det, även om det inte räcker att titta på pulsen för att få en vältränad och stark häst för distansritt.

Träningsmässigt red vi en runda på enbart grusvägar, som på bortaväg mest bestod av nedförsbackar och därmed gav oss rejäla uppförsbackar på hemväg. Det var ett upplägg som passade Ariel bra, då var hon fokuserad på matte i nedförsbackarna och blev lite bromsad naturligt i uppförsbackarna när hemlängtan gör att turbon slås på. De enda gångerna hon självmant lade i bromsen på hemväg var när det fanns vatten att dricka i dikena. Lerigt dikesvatten är supergott enligt Ariel. Själv är jag mest glad att hon dricker när som helst, pulsmätaren visade 95 spm eller lägre.

Det var ändå en superpigg Ariel sista biten hem. Fast hon var sjöblöt i svett och hade flåsat ganska rejält innan, så var hon ändå redo att springa hela vägen hem. Den tjejen blir inte nådig när hon är tränad... Väl hemma igen var det avsvampning av Ariel innan vi tog oss en sväng ned till sjön. Där har hon inte varit tidigare och först var hon lite skeptisk. Men när matte plaskade i och hon insåg att det faktiskt var vatten, då var hon snabbt i och gick ut en ganska lång bit. Tur att jag hade longerlina att hålla i... Hon plaskade en massa och drack även en slurk. Sedan gick hon och betade sjögräs tills matte tröttnade och tyckte att vi skulle vända hemåt igen. Efter lite övertalning så klev hon upp igen. Sötnosen!

Motivationshöjande

Upptäckte av en slump att bloggen är inlagd på www.distansritt.nu tillsammans med en hel drös med distansrittsbloggar. Jag är kanske löjlig, men det höjde min motivation ett snäpp. Någon (eh, ansvarig för sidan förmodligen) anser att Ariel och jag platsar i distansrittsgänget!

Ja, det är två år kvar till första start. Men fokus har alltid varit på distansritt och kommer vara det ett bra tag framöver. Nu vill jag bara ut och skritta, skritta, skritta. Hoppas snälla Ariel känner för samma sak...

Distansritt med sikte på eliten

Nej, jag och Ariel siktar inte på eliten i distansritt. Även om jag skulle tycka det var häftigt att testa 120 km eller 160 km (Ariel skulle säkert klara det, inte jag), så är det inget jag egentligen brinner för att göra. Men man kan alltid få lite nya idéer och självfallet plocka russinen ur kakan. Så med den inställningen gick jag på föreläsning med Ingrid Boström. En oerhört rolig men ändå tankeväckande föreläsning. Jag skall försöka sammanfatta lite av de saker jag tog med mig hem, om något verkar konstigt är det garanterat jag som missuppfattat Ingrid.

 

Ingrid pratade mycket om att fokusera på målet, att ha ett mål och hela tiden sträva efter att uppnå det. Så allra först måste man formulera ett mål. Med i det här målet behöver man tänka igenom vad som behövs i form av medhjälpare, tränare och träning för att uppnå målet.

 

Två saker kring detta med mål fastnade extra mycket i min hjärna. Först och främst frågan om var just jag vill vara bäst. Ingrid påpekade att man faktiskt inte kan vara bäst överallt. Det är omöjligt. Så vill jag vara bäst på jobbet, så får jag räkna med att ”bara” vara okej inom distansritt (eller matlagning, eller städning eller…). Vill jag vara bäst inom distansritt måste jag vara inställd på att jag inte kan vara bäst inom andra områden. Vill jag vara med på toppen av svensk distansritt kanske jag inte kan vara den som alltid bjuder på sju sorters hembakta kakor när svägerskan kommer på besök (förmodligen är jag inte ens hemma utan ute och rider).

 

Det handlar alltså om att sänka ribban på vissa områden för att kunna höja den så mycket som möjligt inom distansritten. Intimt förknippat med detta är även distansryttarens rädsla över att göra fel. Ingrid menade lite tillspetsat att vi måste träna på att misslyckas, för det är genom misslyckandena som man lär sig. Kanske åker man ut på hög puls i grinden någon gång, men då har man i alla fall lärt sig att man inte kan rida just så som man red på just den hästen under just de förhållanden (väder, underlag, hastighet) som rådde där och då.

 

Den andra saken som fastnade, var antalet kilometer en häst klarar av under en livstid. Ingrid nämnde 3500-5000 km som ett tak om hästen rids i lugnt tempo på de flesta tävlingar. Är det däremot en häst som tävlas för att vinna, med snabba ritter ibland, så ligger ofta taket kring 2000-3000 km. Många gånger vill man både vinna tävlingar, samla massor av tävlingskilometer och ha hästen i tävlingsskick långt upp i åren. Ingrid påpekade att denna ekvation inte går ihop, det går inte att få allt utan man måste göra ett val. Vad vill jag uppnå med just denna häst? Vill jag ta mig till VM blir mina ritter helt annorlunda än om jag vill få så många tävlingskilometer som möjligt.

 

Ingrid tryckte på, som alla föreläsare jag lyssnat på, vikten av att dokumentera allt! Frågan uppkom hur hon löste det och systemet som fungerade för henne var en vanlig familjekalender med en spalt per häst. Själv har jag svårt att se hur jag skall kunna sammanfatta allting i en sådan kalender, men så tror jag att jag egentligen skriver lite för mycket varje gång jag tränat. Jag använder ju mig delvis av bloggen som dokumentation, men det händer ju ytterst sällan att jag faktiskt går tillbaka och läser vad vi gjorde. Naturligtvis blir det mer intressant längre fram när jag väl tränar mot tävling, men det känns som om jag redan nu måste hitta en bra dokumentationsform. Något som både ger en tydlig överblick men samtidigt rymmer alla de små detaljerna som jag vill få ned.

 

Att vara effektiv var också något som Ingrid tryckte på. Hon hade testat hur man kunde vara så effektiv som möjligt på morgonen innan jobbet. De rutiner som hon vanligtvis hann på en timme, lyckades hon effektivisera ned till tio minuter (borsta tänderna samtidigt som man duschar...). Det är kanske inget att genomföra varje dag, men ändå tankeväckande. Hur mycket tid slösar vi egentligen på att inte vara effektiva? Inom distansritt handlar det framförallt om att vi väntar alldeles för länge med att pulsa in. När hästen (på ex. mästerskap) pulsar in med 56 i puls är det inte bra, även om vissa veterinärer tror/tycker det. Det är när hästen pulsar in på 64 eller 63 som det är bra, för då har man gått in i grind vid precis rätt tillfälle. Samma sak gäller vid möten ute på banan, vi saktar in, hälsar på hinknissen, pratar en stund medan hästen doppar mulen i hinken, kanske tar en klunk och sedan vill vidare. Medan ryttaren fortsätter att prata artigt med hinknissen…

 

Avslutningsvis några mer allmänna tips från Ingrid. Vid träning skall man försöka hålla ett jämnt tempo hela tiden, oavsett om det är skritt, trav eller galopp man rider i. Hästen skall klara av att i jämn, rytmisk (men kanske snabb!) galopp ridas nedför en backe, utan att tappa balansen fast den rids i fri form. Det handlar om lydnad som byggs upp under träningspassen, där hjälperna blir minimala och hästen ofta sköter sig själv.

 

Dressyr är av ondo, det som behövs från dressyren är lydigheten och smidigheten, men inte det muskelbyggande arbete som blir när man jobbar med samling. En distanshäst behöver långa smidiga muskler, inte bulliga dressyrmuskler.

 

När hästen får en svacka under träning eller tävling handlar det om ryttarens mentala tankar. Hästen får egentligen en svacka för att ryttaren (kanske omedvetet?) får en svacka. Det går inte att lura hästen, den känner av om ryttaren tycker att det är tråkigt. All träning skall vara rolig!

 

På skötselsbiten hann Ingrid bara nämna att hon enbart har traktbroddar i fram, men fyra broddar i bak på vintern, sedan bröt en diskussion kring hovslagare ut. Själv insåg jag att jag nog skall göra allt jag kan för att få behålla min argentinska hovslagare…

 

Det kändes som om vi kunde ha hållit på och diskuterat olika aspekter på distansritt hela natten, men tyvärr var föredraget slut efter drygt två timmar. Det var många tankar som snurrade i huvudet på vägen hem och jag har blivit mycket mer peppad inför vårens träning. Nu skall jag bara hitta den där perfekta träningsdagboken…


Tidigare inlägg
RSS 2.0