Ariel 3525

Igår fick jag åka till stallet lite tidigare än planerat, då M ringde och behövde hjälp med att plocka in Maggie. Hovslagaren var där men saknade en häst att sko.

När Maggie var intagen åt jag lunch i sadelkammaren eftersom det var på tok för tidigt att ta in Ariel. Jag var ganska mätt och belåten när jag väl hämtade henne i hagen. Hon hade fortfarande munkorgen på sig, men nu var skavet på nosen så stort att jag beslöt mig för att låta henne vila från munkorgen ett tag. Jag har ludd liggandes någonstans som jag skulle kunna klistra fast. Jag skall bara hitta någonstans först...

Ariel var skitig om bakdelen igen, så jag började tvätta den i väntan på veterinär A. Funderade på om det var någon mening att tvätta svansen när det var så kallt ute, men när A ringde och sade att hon blev lite sen så fick det bli tvätt ändå. Ariel misstyckte inte, utan stod mest och sov.

Så var A på plats och bar in alla grejer som behövs när man skall kika på hästens tänder. Vi pratade lite om vad som hänt sedan sist och hur det var med Hampus. Ariel blev vaccinerad utan alltför stora protester och A kände sedan på Ariels navelbråck. Det visade sig inte alls vara ett navelbråck utan början på Ariels juver. Tydligen kan juver vara väldigt olika formade från häst till häst och i Ariels fall kändes det lite som ett bråck i början. A kunde inte ens hitta Ariels navel, så liten var den, men hon visade ungefär var någonstans ett navelbråck skall sitta och det var långt ifrån Ariels "bråck". Skönt att ha det ur världen.

Sedan blev det sedering. Eller snarare försök till sedering. Ariels blodkärl ville inte riktigt samarbeta, så A fick kämpa en hel del innan det blev någon ordning. Ariel var en ganska elak häst under tiden, men matte var också elak och bremsade.

Med munstegen på plats och Ariels huvud i arbetsläge blev det noga genomgång av alla tänder. Tre av fyra mjölktänder hade redan lossnat, den fjärde fick A ta bort manuellt. Ariel hade fint bett och fina slemhinnor, men ett par sår på tungan. A misstänkte att det var tandbytet som orsakat såren.

A kände även på Ariels överben som hon tyckte blivit mindre sedan sist. Vi pratade en stund medan Ariel så smått började vakna till. När jag vinkat av A fick Ariel sitt gosiga fleecetäcke på sig. Hon fryser alltid efter att hon fått lugnande, så jag ville förhindra alltför mycket skakningar.

I väntan på att Ariel skulle kvickna till ordentligt putsade jag transportgrimman och flyttade om i sadelkammaren. Pratade med F och tills vidare har jag en hel garderob mot att jag inte har någon hylla. Vi skall ta upp på kommande stallmöte hur vi fördelar platsen i sadelkammaren, jag hoppas att jag får behålla hela garderoben.

När totalt fyra timmars stalltid gått var Ariel tillräckligt pigg för att få betfor och kalk. Första gången någonsin som hon åt upp utan havre till. Sedan fick hon återvända till hagen utan munkorg. Själv åkte jag hem och tinade upp.

Igår blåste det storm när jag hämtade in Ariel från hagen. Hon stod med de andra vid hösilagebalen, med munkorgen på. Innan jag bytte till grimma fick hon visa hur hon gör när hon äter. Hon fnular runt med mulen i hösilaget och när hon fått tillräckligt mycket hösilage i munkorgen så lyfter hon huvudet och då följer en lång sträng med som hon sedan tuggar i sig. Jag hoppas att munkorgen ändå minskar mängden en aning, så hon inte har den helt i onödan.

Trodde att hon skulle vara studsig i och med blåsten, men hon följde mig lugnt in i stallet. Ställde upp henne på en skötselplats och fick först då klart för mig att hovslagaren börjat senare än beräknat och det var två hästar före Ariel, plus den häst som hovslagaren höll på med för ögonblicket.

Så jag ringde M och frågade om jag kunde ta hand om Maggie. Inte rida, för det är inget jag vill göra i sådant här väder om jag inte måste. M blev bara glad över att inte behöva åka till stallet, så jag mockade och fixade foder till Maggie. Jag är ju petig med mockningen, så det tog totalt en timme att ordna allt. Tur för mig att jag inte har Ariel uppstallad...

Sedan putsade jag Hampus träns, tyckte sist att det var lite skitigt, men nu hittade jag nästan ingenting. Nåja, rent och fint blev det i alla fall. Pratade även med dressyrtränare F och hopptränare V. De tyckte bägge två att jag absolut kunde hoppa Ariel framöver. V undrade när Ariels vintervila skulle vara över och jag tyckte hon lät lite längtansfull ändå. Jag längtar också till det är dags att komma igång igen.

Nu hade Ariel tröttnat på att stå och vänta som en snäll häst, så hon började vandra runt på skötselplatsen. Jag visiterade henne och masserade halsen lite, då lugnade hon sig och somnade. Sedan stod och sov en stund till innan det (efter tre timmar...) var hennes tur att få fina fötter.

Hovslagaren hade inget att anmärka på och tyckte att det inte var så mycket att ta på hovarna heller. Vi har ju gått in i den perioden nu, när hovarna inte längre växer så mycket. Fortsätter ändå med sex veckors intervall, ingen mening att snåla in på de få slantar som är hovslagarkostnader.

Sedan fick Ariel sitt kraftfoder innan hon fick återvända till hagen. Hon har fått lite skav av munkorgen på nosryggen, men än så länge ser det inte så illa ut att hon får vara utan munkorg.

Jag undrar om jag någonsin kommer lära mig att det bästa sättet att bota deppighet är att vara i stallet. Efter några timmar där känns allting så mycket bättre.

Mötte upp M i stallet, vi har inte setts på ett bra tag så det var mycket att prata om. Hämtade Ariel och Maggie, Ariel hade fortfarande munkorgen på sig. Hon verkar inte särskilt besvärad heller, även om hon fått lite ruggat hår på nosryggen.

Hon fick stå och sova i stallet medan jag tvättade rent där bak (inte lika skitigt som sist), kratsade hovarna och pussade på henne. Ingen mening att borsta henne när hon är dyblöt av snön, bättre att bara låta pälsen vara då.

Pratade med M och M om mina problem och de kom med lite olika lösningar. Kom fram till att jag skall försöka hoppa Ariel själv framöver, M påpekade att det krävs väldigt mycket för att förstöra en häst. Speciellt om man dessutom har tränare med sig. Stallsituationen får tills vidare fortsätta som den är, förhoppningsvis hjälper munkorgen och mer motion.

Ariel fick sitt kraftfoder innan hon återvände till hagen med munkorgen på.

Det var ett tag sedan jag såg Ariel och nog hade hon förändrats allt. Redan när jag hämtade henne i hagen igår såg jag hur fruktansvärt rund hon blivit. Fri tillgång på bra grovfoder är inte alltid så bra för hullet...

Inne i stallet inspekterade jag henne lite noggrannare och kunde konstatera att hon var väldigt skitig om svans och bakdel. Så det blev tvättning trots att det var minusgrader ute. Försökte torka henne så torr som möjligt efteråt.

Kollade hovarna som inte behövde kratsas, borstade lite som hastigast och klippte till manen. Hon har fått rejäla tandanlag, ser ut som en uppblåst hamster framifrån. Som alltid när hon byter tänder blir hon tjafsigare, jag fick säga till ett par gånger innan hon kom ihåg sin goda uppfostran. Men fetman skrämde mig, så munkorgen åkte på igen och så får vi hoppas att hon inte får skav.

Drömmer om att ha henne uppstallad, men jag vill ju att hon skall få röra sig obehindrat hela tiden. Det är ju för min bekvämlighet, att slippa gå och hämta hästen i hagen långt borta. Skulle jag stalla upp henne måste jag dessutom åka ut varje dag och då faller hela konceptet med att inte vara låst. För att inte tala om hur mycket dyrare det blir. 

Hemsk hur jag skäms över mina hästar, det är ju inte deras fel att de blivit feta. Men jag vill ha slimmade, snygga hästar året om. Helst utan att behöva anstränga mig också. När jag stod i stallet och myste med Ariels gosiga öron tänkte jag för ett ögonblick den förbjudna tanken. Sälja henne och nöja mig med Hampus ett par gånger i veckan. 

Jag avskyr det här mörkret, jag avskyr leran och kylan. Jag har noll ork att åka ut i stallet och samtidigt vet jag ju att Ariel tycker så mycket om att bli ompysslad. Det blir så konstigt när det känns som att jag har allt och ändå inte är nöjd.

Det blev lite omvänd ordning i lördags, då Hampus skulle gå lektion på förmiddagen isället för eftermiddagen. Så Ariel fick sig ett besök först.

Jag hade bestämt mig för att rengöra sadeln medan betforen svällde och det blev en grundlig rengöring inklusive borttag av stigläder och puts av stigbylar. Så skönt att ha det gjort redan i början av vilan, annars brukar jag skjuta upp rengöringen till det är dags att sätta igång igen.

Sedan fortsatte jag av bara farten, rev ut allt ur garderoben, sorterade bort saker som inte behövs just nu och slängde en del grejer som borde slängts för länge sedan. När garderoben var i fin ordning blev hyllan nästa projekt och vips var alla de grejerna på golvet.

Det hela slutade med en väldigt fin och organiserad sadelkammare, men en massa grejer i bilen som skall läggas undan för vintern. Frågan är bara hur många veckor de får ligga i bilen innan jag kommer mig för att plocka in dem.

Först därefter var jag nöjd med städandet, så då blev det kraftfoder till Ariel. Hon verkade så nöjd med att vara ledig, inte så att hon är ointresserad av mig, men hon försöker inte följa med när jag går från hagen. Hon behöver nog den här vilan både fysiskt och psykiskt.

Jag har läst på lite om de nya reglerna för ponnymätning, vilket resulterat i en väldig förvirring.

När Hampus mättes in 2000 krävdes det en veterinär (200 kr) och en mätman (300 kr) som kom hem till mig och ordnade intyget.

Idag måste man mäta på klinik. Klinikavgiften är 450 kr och att mätmannen är där och mäter kostar ytterligare 450 kr. Sedan tillkommer kostnad för mätmannens resa och givetvis ens egna resekostnader. Själv måste jag åka med Ariel till Täby för att få mätintyg. Dessutom mäts ponnyerna endast på vardagar, så jag måste dessutom slösa en semesterdag på mätningen.

Om Ariel visar sig vara 140 cm får hon hoppa lägre hinder i två år, men måste sedan mätas om som sexåring. Är hon 141 cm blir hindren lite högre, men å andra sidan behöver hon inte mätas om förrän som åttaåring.

Hoppas alla hänger med så långt åtminstone.

Jag skaffade Ariel för att ha roligt med min häst. Visst är tävling en del av det, men inte så jättestor. Jag skulle inte dö om jag aldrig fick tävla henne, så länge hon är frisk och glad och vi kan ha roligt på andra sätt ihop.

Den tävlingsgren jag är mest intresserad av är distansritt. För att tävla 50 km krävs grönt kort, ryttarlicens och gula boken. Vid 51 km och högre krävs ponny- eller hästlicens, men ingen bryr sig ett skvatt om mätintyg. Ja, för att få ponnylicens krävs förstås mätintyg, men det har ju inget med själva distansrittstävlingarna att göra.

Den gren som jag har som nummer två på min lista är fälttävlan. Där får Ariel starta som ungponny vid fem och sex års ålder, då går hon utom tävlan. Sedan får hon tävla debutant och lätt som ponny bland stora hästar, mot att hon har hästlicens.

Så ser man rent krasst på det hela, så skall jag slänga ut massor med pengar på mätintyg och licens, för att ändå licensera om Ariel som sjuåring. Att jag hinner utvecklas så mycket att jag kan rida henne i något annat än distansritt innan sju års ålder är jag tveksam till.

Som ponny (fast utan mätintyg och licens) får hon även starta i hoppning mot stora hästar, startar hon 0,90-klasser räknas de även som kval till Fjord-SM, så inte heller där behövs mätintyg. På Fjord-SM hoppar dessutom alla på samma höjd, så där bryr sig ingen om mätintyg.

Det som uteblir om jag struntar i mätintyg är ju tävlingar mot andra ponnyer samt vissa av Fjordhästföreningens prestationsmedaljer, men det är det kanske värt? Vi talar om i runda slängar 1500-3000 kr som jag istället kan använda till träning eller utrustning.

Så, tankar kring detta?

Igår var det dags för sista hoppträningen för året, regnet vräkte ned och jag tänkte att det var bättre än att banan frös till is. Men väl i stallet var V tveksam till att köra en träning, och efter lite resonerande så bestämde vi att inte hoppa. Sist var det ju samma väder och det blir tuffare för hästarna att hoppa. Dessutom är Ariel bara tre år, så en träning mer eller mindre spelar ingen roll.

Så det var bara att ringa T och säga att träningen var inställd och att Ariel nu var vinterledig. Lite snopet kändes det faktiskt. Jag hade ju sett fram emot både hoppträning och dressyrträning den här veckan och nu blir det inget av med det. Jag får längta till nästa år...

Först tänkte jag ändå gå och hämta Ariel i hagen, men sedan kände jag att det fick vara. Ingen idé att dra in henne i stallet bara för sakens skull, då är det bättre om jag bara går till hagen och ger kraftfoder.

Så istället fick jag ett ryck och rengjorde dressyrtränset och distansgrejerna. Jag är ganska petig när jag rengör och igår blev det även lite läderbalsam på, så det tog över en timme att få rent alla remmar. 

Sedan gick jag ut till hagen och gav Ariel kraftfoder. Det var mörkt, det duggregnade och hagen var en enda lervälling. Kändes inte kul att klafsa runt utan att se någonting, jag längtar till kyla och snö.

Nu blir det lite färre rapporter från Ariel, kommer åka ut ett par gånger i veckan bara. Men Hampus skall ju fortfarande hållas igång, så lite ridning blir det ju.

Jag börjar förstå varför jag avskyr den här årstiden. Igår hämtade jag in en väldigt lerig Ariel från hagen, med både torr och blöt lera ihopgeggat. Dessutom har hon fått en ganska lång päls nu, så det kletar förstås ihop sig ännu bättre.

Först tänkte jag faktiskt låta henne stå, men det var så länge sedan jag red henne (en vecka...) så jag kunde inte låta bli. Ställde henne i spolspiltan, lade på fleecetäcket för att torka upp den regnblöta pälsen och spolade sedan av ben och mage. Jag fick spola en stund innan man kunde se hennes riktiga färg. Eftersom jag ändå tänkt låta Ariel stå och torka en stund, så passade jag på att tvätta svansen. Den kapades i förra veckan, men i skitigt tillstånd då det var så kallt ute. Den behövdes tvättas kan jag säga. Vidrigare tvättvatten har jag inte sett på länge. Ariel hade dessutom lite diarré så det blev tvätt av halva bakdelen också.

Sedan fick hon stå och torka medan jag förberedde för ridning och pratade lite med F och V. Därefter åkte fleecetäcket av, det var konstigt nog fuktigt på ovansidan men inte undersidan. Aldrig varit med om det tidigare.

 

Istället åkte sadel och reflextäcket på. Det kändes lite löjligt att rida ut med reflextäcke när det var ljust ute, men Ariel har ju inget annat ridtäcke och eftersom det regnade ville hönsmamman inte att hon skulle bli kall. Det får nog bli ett täckesinköp på Globen...

Ariel blev väldigt irriterad när bettet kom in i munnen och det var ett beteende som fortsatte genom hela ridturen. Tror hon är på väg att byta tänder igen, när jag ledde ut henne till hagen hörde jag att hon gnisslade en del och det brukar indikera tandbyte.

Vi red till klätterbacken för att klättra, men det blev bara ett varv. På grund utav regnet var det såphalt och ganska hopplöst att ta sig fram. Fast jag borde vetat bättre tog jag stigen genom skogen hem, vilken förstås också var hal. Ariel halkade omkring och var väldigt ofokuserad. Hon ville bara fram, fram men utan att ha någon egentlig balans.

På lite fastare gräsunderlag travade vi en stund, men det var en hetsig trav som jag inte alls tyckte om. Inte bara ivrig, utan på gränsen till överilad. F har ju sagt åt mig att jag måste plocka fram traven på Ariel, den där rejäla arbetande traven, men den får under inga omständigheter bli överilad. Så jag gjorde några övergångar till skritt som bara gjorde Ariel mer irriterad. Dumma matte, framåt skall det ju gå!

Vi kom sedan till asfalt och där blev det mest skritt. Men även lite trav då det är dags att börja introducera det också. Till min förvåning höll Ariel en riktigt fin och balanserad trav där, kanske för att hon lugnat ned sig lite eller för att hon hade ett mycket bättre grepp. Jag kunde sitta några ögonblick och njuta, tills det förstås kom en bil så vi var tvungna att sakta in.

När vi sedan styrt in på grusvägen till stallet bestämde jag mig för att fortsätta förbi stallet och vidare längs grusvägen. Ariel behövde mer trav och vi hade inte ridit så länge som vi fick. Så det blev hela fem minuter oavbruten trav, där hon på slutet taggade ned så pass att vi kunde trava på lång tygel. Sedan var hon trött i ungefär en minut och sedan ville hon vidare igen. Men då var matte lite mer ansvarsfull och bestämde att det var dags att skritta hemåt i lugn takt. Eller i lite lugnare takt i alla fall.

Åter i stallet blev det avduschning igen, då ben och mage var väldigt leriga och resten av hästen väldigt svettig. Ja, utom bakdelen förstås. Ariel verkade nöjd med behandlingen och stod även lugnt när jag stretchade. Sedan fick hon kraftfoder innan hon släpptes i hagen. Väl i hagen ville hon förstås torka, så hon attackerade halmbalen med stor energi. Först klev hon rakt på den och gnuggade bogen. Sedan vände hon som om och gnuggade bakdelen. Slutligen försökte hon lägga sig på balen för att gnugga sidan, men där någonstans tappade hon balansen och drattade på ändan. Sedan övergav hon balen för matvagnen.

Jag pratade med T efteråt och fick lite mer detaljer kring lördagens uteritt. De hade bara ridit i en halvtimme, men ändå hunnit med tre galopper. Min gissning blir därför att Ariel bara taggades upp av uteritten, hon fick inte så mycket lugn, monoton träning som hon egentligen behöver för huvudet. Så hennes beteende på min uteritt blev lite lättare att förstå. Sedan har jag lärt mig att när det är så här regnigt ute är det ingen idé att rida i skogen. Då är det bättre att jogga på grusvägarna eller asfalten och spara skogen till när det är hårt i backen så man ändå bara skrittar.