Försök till dressyr

I förrgår tittade jag bara till Ariel i hagen som hastigast. Hon verkade nöjd med livet.

Igår fick jag gå en stund innan jag hittade Ariel i hagen. M var med, så hon tog Maggie samtidigt. Smidigt med flockmentaliteten ibland, jag behövde inte ens ta på grimma på Ariel. 

Inne i stallet kunde jag konstatera att hennes "läckra" pannluggsrufs berodde på att hon kliat sig mot ett träd med mycket kåda. Hon var alldeles kletig av kåda i halva pannluggen, vänster öra och en bit på halsen också. 

C tog in Hampus från hagen och givetvis fick de stå bredvid varandra. Ariel skulle prompt nosa och tycke uppstod direkt. De var så söta tillsammans, typiskt att kameran inte var med! Ariel blev förstås tokbrunstig och Hampus hummade djupt till henne. 

Gjorde i ordning Ariel för ridning, med bett eftersom det var dressyr vi skulle ägna oss åt.

Ariel var väldigt fokuserad på Hampus och jag kan väl erkänna att det var jag också. Så det blev det mest virriga dressyrpasset på länge. Vi travade en del och gjorde en del övergångar och visst gjorde hon det hon skulle, men hela tiden halvt frånvarande. Hon gick förvånansvärt fint mot bettet, det känns som om hon fått ännu mer styrka i traven och verkligen orkar trava igenom kroppen.

Eftersom jag kände att vi inte kunde vara fokuserade någon utav oss så gav jag upp och föreslog att vi skulle rida ut. Så det blev en liten tur ut också, med C och Hampus bredvid.

Ariel skötte sig verkligen prickfritt ute och även om hon var lite uppe i det blå så kändes det aldrig som att hon glömde bort att matte var med. Hon är ändå en kärlekskrank treåring och ibland behöver hon få vara det också. 

Tillbaka i stallet blev det snabb avskötsel då det redan hunnit bli sent och sedan ut i hagen. Det var ett motvilligt par som skildes åt, Hampus stod länge och gnäggade åt sin älskade Ariel. Men till sist blev det ändå tyst, när han insåg att loppet var kört och Ariel försvunnit bortom en krök.


Några dagar

Det är mycket nu...

Torsdag åkte jag till stallet tidigt, hjälpte A att flytta Ella till nya stället. Det visade sig vara en distansbekant som ägde stallet, världen är verkligen liten! Myste med en femdagars fölunge och pratade förstås distans. Hann bara känna igenom Ariels ben den här dagen.

Igår blev det ridning trots att det var stekhett. T har börjat sätta igång Indra, så vi följde med när de tömkörde. Blev en runda i skritt, perfekt uppvärmning innan dressyrpasset! Ariel var lite loj i värmen, men piggnade till i paddocken.

Fokus var på övergångar mellan skritt och halt, med ett fåtal inslag av trav för att hålla Ariels intresse uppe. Maggie galopperade och hoppade samtidigt, så det var en del att titta på. När övergångarna fungerade fick jag tips från T att träna vändning på fyrkant. Det blev en väldigt avslöjande övning för mig. Jag kan verkligen inte använda ytterskänkel samtidigt som innertygel. Antingen blir det skänkel, eller så blir det tygel. Ariel var superduktig när jag väl var fokuserad, så allt hänger som vanligt på mig.

Avslutade med att trava över en bom, och givetvis startade två traktorer bakom oss precis när vi var framför bommen, så Ariel skuttade till över bommen (räknas det som premiärhopp?) och galopperade ett par språng efteråt. Så då var vi ju tvungna att trava över bommen en gång till och då var det inga problem.

Sedan fick hon sig en kort duvning i visning vid hand. T ställde upp och sprang några gånger också, men vi behöver mycket mer träning på den fronten. Ariel vill gärna tränga i traven, framförallt när man närmar sig grinden. I dagsläget skulle jag ge henne en 7:a på skritten och en 6:a på traven, så det finns en hel del att slipa på.

Det blev avsvampning och insmörjning med kyllera efter passet, mycket uppskattat av Ariel. Leran är från 2008, så den är lite gammal, men det verkade gå bra ändå. Sedan ut i hagen för välförtjänt rullning.

Idag hade jag tänkt att löshoppa, men det var på tok för varmt för några sådana övningar. Dessutom släppte vi hästarna i en ny hage, tillsammans med valacken Qurre. Det blev inte så mycket spring, men man vet ju aldrig vad de gör när man gått därifrån. De skall gå i den hagen en vecka, så skogshagen får vila lite.

Bomdebut

Jag drog mig lite för att åka ut till Ariel, i och med att vädret var så tråkigt (kallt, blåsigt, regnigt) men så tröstade jag mig med att hon säkert var fullständigt nedlerad så vi ändå bara kunde mysa ihop.

Framme vid stallet kunde jag dock konstatera att hon inte var lerig överhuvudtaget. Så istället blev det en ganska snabb avborstning, koll av hovar och påsadling. Pratade med V som skulle rida på ridbanan, det var okej att jag var där samtidigt och även lade ut lite bommar.

Jag resonerade som så att eftersom jag inte riktigt vet vad jag skall göra på ridbanan kan jag lika gärna gå över bommar. För det är nyttigt både för mig och hästen, även om man inte riktigt kan kalla det för dressyrridning.

Ariel tyckte det var så spännande med en annan häst på banan. Hon spanade en hel del på Minette, men skötte sig över förväntan när jag red. Hon gick både över en ensam bom flera gånger och tre i rad. Däremot vill hon inte följa fyrkantsspåret, utan trycker ut bakdelen hela tiden. 

Provade att trava en långsida, men det var inte särskilt lyckat. Bättre att jag travar på uteritterna och får till en bra känsla där, innan vi börjar stänga in oss i paddocken. V följde sedan med oss ut och visade vägen upp till skogen (och terränghindren).

Ariel var fruktansvärt taggad, delvis för att det var en annan väg, delvis för att Minette var på tårna och delvis för att vädret var typiskt skrämselväder (förmodligen därför Minette var på tårna). Jag försökte hålla henne i samma tempo som Minette, men Ariel ville så mycket mer. Så ibland fick vi gå först och hon fick sträcka ut benen lite mer. Jag föredrar en ökad skritt framför en massa taktanden mellan kort skritt och kort trav. V tyckte att hon var jätteduktig för att vara så ung (hm…) och kanske har hon egentligen rätt. Kanske förväntar jag mig alldeles för mycket av henne.

Jag har en liten teori kring varför hon är så pigg nu. Tidigare fick hon för lite foder, så all näring hon fick i sig gick till att hålla sig varm. Nu får hon fri tillgång på hösilage, vilket gör att hon kan stoppa i sig mer än hon egentligen behöver. Det gör att hon får energi till att busa med Ella och till att bli mer pigg på äventyr. Även om det kan kännas lite jobbigt när hon blir ivrig, så är det av godo. Givetvis får hon inte störta iväg hur som helst ändå, men det ger mig åtminstone en förklaring till varför hon ändrat beteende så pass mycket.

Sista biten på uteritten delade vi på oss. V fortsatte ned till paddocken och vi red till stallplanen. Ariel tyckte att det var helt okej, även om hon tvärstannade några gånger när hon såg något farligt.

I stallet stod hon sedan och sov, mycket nöjd med sig själv. Jag kratsade hovarna och stretchade henne, men det var först när jag tog fram kraftfodret som hon vaknade till igen. Så skönt att hon kan koppla av även inne i stallet nu!

När jag släppte henne i hagen igen blev hon än en gång ett lågtflygande reaplan. Uppenbarligen har hon mer energi än hon får utlopp av med mig, så kanske vågar jag mig på att trava på uteritterna framöver. För hon har trots allt aktiverats varenda dag sedan i fredags, uppsuttet blir det ungefär 30 minuter, medan tömkörningen blev nästan en timme. Jag vet inte om jag orkar gå så mycket mer, men jag kanske måste. 

Problemet är också tiden. Jag hinner egentligen inte aktivera henne de vardagar jag jobbar till 17. Nu har jag gjort det ändå den här veckan (som ett test) och det slutar med att jag får på tok för lite sömn. Så jag får acceptera att det blir lite mindre aktivering 2-3 dagar i veckan och att Ariel istället får en pigg och utsövd matte. 
Summering av dagen blir ändå att jag har en fantastisk liten tjej. Hon vill gärna hitta på egna saker men i slutändan lyssnar hon ändå på matte. Att tvärstanna för att titta på farligheter har fastnat till 100 % hos henne och det känns himla skönt. Det är bara när hon laddar med energi i bakdelen som jag känner mig lite osäker på henne. Hon har så mycket mer styrka i kroppen nu än för ett halvår sedan, och det känns... Samtidigt har jag aldrig känt att jag tappat kontrollen över henne, hon är med mig både i hantering och ridning.

Äventyrlig promenad

Igår var det en ganska loj Ariel som väntade på matte i hagen. Hon kom inte när jag ropade, utan jag fick gå till henne. Stod och solade sig med pälsen på ända, som för att dra till sig så mycket ljus som möjligt. Jag kunde inte motstå att borra ned näsan i pälsen och andas in djupt. Det finns ingen doft som är så härlig som solvarm fjordhäst.

Sedan följde sömngångaren mig till stallet, där hon snällt parkerade sig framför höhögen. Jag borstade henne lite lätt, men hon var så ren så det var mest för rutinens skull. Kratsade de söta små hovarna (hovis har precis varit här) och tvättade sedan området kring svansroten. Hon var lite skitig där och man får inte visa sig utomhus om man inte är ren. Jag låtsas dock att svansen i sig inte omfattas av den regeln.

Tog på sidepull och sadel, Ariel fortsatte snällt att äta, men visade tydliga tecken på att hon ville ut på äventyr nu. Nu, matte, sadeln är ju på, kom igen då!

Så jag fick skynda mig att byta om och hämta min ivriga springare (som glömt bort att hon var en sömngångare). Ut och sitta upp, Ariel stod som en staty hela tiden, förutom när jag precis skulle sätta igång henne, då gick hon händelserna lite i förväg. Skrittade på rejält fram till hagen tog slut, sedan blev det lite allmänna motorstopp. Hon såg och hörde barnen som åkte skridskor borta vid kyrkan, och givetvis var hon både nyfiken och rädd. Så när vi väl lyckats ta oss dit bort var det dags för mig att sitta av. Vi spanade på barnen en stund, sedan fortsatte vi klätterbacken upp till kyrkan, fortsatte kika på barnen (nu de som åkte bob i backen) och lyckades till sist ta oss ända bort till hembygdsgården. Det var verkligen massor med konstiga saker att titta på. Ariel var en halvmeter högre än vanligt och försökte övertala matte att springa istället för att gå så långsamt från farligheterna. Så det blev ett väldigt nyttigt träningspass.

Framme vid hembygdsgården tränade vi lite kroppsförflyttning och longering, sedan var Ariel trött i huvudet av alla intrycken. Hon är så söt när hon börjar blinka med ögonen och gäspa, då vet man att hjärnan är avstängd för dagen. Tog oss hem med lite mindre dramatik, även om det fortfarande var konstiga barn överallt. Åter i stallet konstaterade jag att vi faktiskt varit ute i 90 minuter och även om vi stått stilla en hel del så blev det ändå en ganska effektiv promenad rent rörelsemässigt. Toppen!

Sedan stod Ariel och sov medan jag stretchade henne, rengjorde utrustningen, packade om lite hästgrejer inför flytten och givetvis vägde upp en del hö. Hon som alltid brukar bli rastlös när hon petat i sig 2 kg hö var nu hur lugn som helst.

Ute i hagen igen fick hästarna lunchhö innan jag packade in lite hästgrejer i bilen och susade hemöver.

Underbar ridtur!

Idag hade jag kompis J med mig ut. J och jag har lite samma syn på hästar, så det är härligt att ha någon att bolla idéer med.

Hästarna hade precis fått frukost när vi kom ut, så jag förberedde lite i stallet först. Gjorde i ordning Irish Mash som jag fått på Globen, tog i ordentligt och använde upp en hel påse (150 g). Det skulle svälla i 15 minuter i ljummet vatten, så under tiden gick vi ut i hagen.

Ariel var inte alltför intresserad (det fanns ju hö!) men hon blev avborstad och korrekt presenterad för J. När höet var slut promenerade vi in i stallet, där Ariel fick stå i boxen och få ännu mera hö. Gav henne mäsken också, men det var inget som föll damen i smaken. Hon tog några tuggor men lämnade det mesta till fördel för höet.

Kratsade hovarna och sadlade, tog sedan på kapsonen under protester och så gav vi oss ut på stallplanen för longering. Ariel visade upp sin bästa sida (enligt henne) och fick till både långa serier av bakåtsparkar men även ovanligt höga sparkar då och då. J tyckte dock att hon var duktig mellan varven och allt eftersom lugnade sig Ariel och det blev färre utbrott. Efter några bra varv i trav gav vi oss. Kapsonen byttes mot sidepull med nova-bettet (tyglarna i sidepullen) och J var snäll och bar pallen.

Satt upp nästan vid vägskälet, med två islandshästar rusandes längs staketet som support i bakgrunden. Dessutom kom Cleo skrittandes mot oss med ryttare, så jag förberedde mig på ett hysteriskt anfall från Ariels sida. Men hon stod blickstilla medan jag satt upp. Fortsatte stå blickstilla medan jag spände sadelgjorden (och Cleo passerade). Vände på huvudet och såg längtansfullt efter de andra hästarna, men började skritta bortåt när jag smackade.

Hon fick en del motorstopp och bitvis var underlaget lite halt, vilket också gjorde henne osäker. Men överlag skrittade hon på med ett bra driv och när vi kommit ut på banvallen var hon riktigt ivrig. Behövde aldrig använda mig av J:s support, men det var ändå skönt att veta att hon fanns i bakgrunden.

Bad om trav och det blev en glad övergång. Travade några meter innan vi saktade av, skrittade och bad sedan om trav igen. Ett riktigt tramp i traven har hon! Sedan bjöd hon själv upp i trav två gånger, men då var jag tvungen att dämpa henne. Det är ju ändå matte som skall bestämma när det är trav.

Efter tredje travpasset på mattes order saktade vi av till skritt, skrittade några meter och gjorde sedan halt. Därefter satt jag av och berömde henne tonvis. Hon var inte ett dugg trött utan skrittade med långa energiska steg hemåt. Jag och J pratade om vikten av att hålla henne just så nöjd men ändå inte trött efter ett ridpass. Det känns verkligen som att vi är på god väg!

Åter i stallet fick Ariel äta hö medan jag visade J hur oerhört finurlig distansutrustningen är och hur snabbt man kan ta av hästen både bett, tyglar, sidepull, martingal och förbygel. Tror hon blev lite halvfrälst...

Ariel fick gå ut i hagen igen och jag skjutsade hem J. Hade gärna haft med henne ut snart igen, men hon åker till Indien (!) för ett halvårs volontärarbete, så jag får snällt vänta till augusti då jag lovat henne stora framsteg i ridningen...

Nu åker jag norröver, men är tillbaka på söndag då jag förhoppningsvis skall hinna ut till Ariel och pussa lite på henne.

GOD JUL alla bloggläsare!

Protester och tillit

Det var egentligen inte tänkt att jag skulle åka till Ariel idag. Men när jag insåg att det faktiskt fanns tid över så kunde jag ju inte låta bli.

Ariel var inte särskilt intresserad av att komma, hon har blivit alltmer skeptisk till diket som går genom hagen och ville inte ta sig över det bara för att komma till matte. Så jag fick gå och hämta henne istället. Med grimma på sig är det tydligen inte farligt med diket längre.

Hon fick som vanligt stå i boxen och äta hö medan jag borstade av henne och kratsade hovarna. Det senare är egentligen onödigt, hon har ingenting i hovarna, men jag vet hur jobbig hon blir om jag inte lyfter hovarna på ett par veckor, så det är lika bra att hålla det alert. Hämtade sedan sadeln som Ariel knappt tittade åt. Lade på och spände sadelgjorden utan någon som helst reaktion. Satte fast min nya fina svanskappa, som givetvis är röd.

Tog sedan på kapsonen även fast Ariel försökte vända på huvudet ifrån mig. Anade redan då vad det här skulle bli för typ av pass.

Ute på gårdsplanen blev det livat nästan direkt. Ariel var vansinnig över den nya dumma svanskappan. Inte för att jag tror att hon hade varit mindre vansinnig över den gamla, men svanskappor är uppenbarligen fruktansvärt hemska.

Jag lät Ariel studsa bäst hon ville, så länge hon fortsatte framåt sedan och givetvis höll sig på voltspåret. Efter ett par varvbyten kom utbrotten med allt längre mellanrum och när hon travat hela två varv i lugn fin form avslutade vi. Jämfört med tidigare longeringar har hon dock MYCKET lättare att ta förhållningar. Det känns bra, även om jag vet att det delvis är för att jag longerade med kapson och inte sidepull. Hon ogillar kapsonen just därför att den ger henne så tydligt tryck på nosryggen, medan sidepullen ger mycket mer frihet. Men nu är hon ändå så pass gammal att det är dags att höja kraven en del, så hon får finna sig en elak matte ibland.

Inne i stallet igen borstade jag av henne och pysslade på lite med utrustningen. Hon fick kraftfoder också, innan jag tog på sidepull och gick ut med henne igen. Barbackaridning tillbaka till hagen...

Ariel var verkligen helt fenomenal. Stod stilla vid pallen så fort matte sagt till. Stod som en staty medan matte satte upp och grejade med tyglar och spö. Gick med långa vägvinnande och avslappnade steg mot hagen när matte bett om skritt. Hon har fått en helt ny stabilitet, vinglade inget alls utan gick dit hon skulle och med en ny självsäkerhet i steget. Jag vet inte om det är den allmänna mognaden, träningen med mig gående bakom hennes bog eller en kombination av båda, men någonting har hänt.

Jag kunde förstås inte låta bli att skritta förbi grinden och skritta ända ut till vägskälet. Ariel fortsatte kliva på lugnt, tills hon fick syn på en stor traktor (som givetvis startade!). Då stannade Ariel och tittade efter traktorn, med ett öra bakåtvinklat för att invänta mattes order. När traktorn passerat smackade jag mjukt och Ariel fortsatte framåt.

Efter några meter bad jag om halt och satt av. Berömde massor och Ariel blev förstås mallig. Men känslan hon gav mig, känslan av 100 % tillit även när matte är på ryggen, den var helt fantastisk. Jag bubblar fortfarande av glädje över min fina flicka.

Sista promenaden!

Eftersom jag har min mamma på besök har det inte blivit så mycket Ariel-tid. Men vi åkte ut en sväng för mätning, fotografering och kort promenad.

Ariel kom lite tveksamt in från hagen, stod dock snällt i stallgången medan jag spolade benen på henne och pratade med mamma. Hennes unghund Tintin morrade en hel del åt Ariel, men Ariel var cool hela tiden.

Mätte henne och den här gången var hon åter på 139,5 cm i manken. Dock har hon inte vuxit i korset, så nu är det bara ½ cm skillnad.
 
Däremot hade magen vuxit lite väl mycket. Bantningen kommer definitivt att fortsätta under vintern. En lite rolig notering är att skenbensomfånget som varit konstant 20 cm sedan hon var 12 månader nu har ökat till 20,5 cm.

Tog ut och fotograferade henne, men givetvis lade kameran av efter första bilden. Blir så irriterad, ibland laddar jag batteriet och den säger ändå att det är tomt.

Ariel 27 månader:



Sedan in i stallet igen och på med sadel och sidepull. Sunna och K kom in en sväng men hann gå ut innan jag var klar med påklädnaden, så Ariel var ganska frustrerad över hela situationen. Med hennes spända skritt från tisdagen i färskt minne bestämde jag mig för att longera på stallplanen först.

Min snälla, lugna unghäst förvandlades plötsligt till en galen känguru. Hon stod mer på bakbenen (eller frambenen) än på alla fyra och så fort jag bad om trav eller galopp så studsade hon omkring helt tokig.
 
Min stackars hästrädda mamma såg hela uppvisningen och tyckte INTE att jag skulle sitta upp på den där galna hästen.

Kan erkänna att jag var lite skakig i benen och hade en liten panikkänsla i magen, men bestämde mig för att sitta upp ändå. Jag resonerade som så att jag ju faktiskt hade sällskap och dessutom en gammal sjuksköterska.
 
Sedan är det ju faktiskt så att om jag inte vågar sitta upp nu, lär jag aldrig kunna övertala mig att sitta upp längre fram, när Ariel fått ännu mer styrka och kondition.

Promenerade med Ariel till grinden, med pallen i vänstra handen. Låtsades som om hon var världens tryggaste gamla ridskolehäst medan jag lugnt satt upp i sadeln. För första gången tog hon inte ett steg framåt, utan stod stilla hela tiden.
 
När jag spänt sadelgjorden och tagit på mig handskarna skrittade vi iväg.

Ariel skrittade lugnt och avspänt hela tiden, öronen växelvis framåt (äventyr!) och bakåt (vad sade du matte?). Vi red till banvallen och väl där travade jag några korta snuttar. Sista gången vi travade bjöd hon på en riktigt flott trav som avslutades med en mjuk och balanserad övergång till skritt.
 
Skrittade ett par meter till, gjorde halt och satte sedan av. Överröste henne med beröm och vände sedan hemåt när jag dragit upp stigbyglar och lättat på sadelgjorden. Mamma och Tintin hade kommit på efterkälke och när jag kom traskades bredvid Ariel utbrast mamma: Näe, har du ramlat av!
 
Jag blev så full i skratt och insåg att jag besegrat min rädsla, jag kunde lita på Ariel även fast hon var spänd och frustrerad.

Visade mamma hur man "går fot" med Ariel och hon var djupt imponerad över vilken pli jag hade på henne. Jag försökte förklara att hon visst kan få samma pli på Tintin, men uppenbarligen tror hon att det har med rasen att göra.

Åter i stallet tog jag av Ariel alla grejer och släppte sedan ut henne i hagen. K kom tillbaka från sin ridtur och vi packade lite hö tillsammans. Kom överens om att skriva upp varje gång vi öppnar en ny bal, så vi har lite bättre koll på höet framöver. Det är ju lite knepigt eftersom hästarna får lika mycket hö och vi köpte in lika mycket vardera, så när hon har slut på hö skall jag ha hälften av mitt kvar.

Nu har jag även bestämt mig för att inte jobba mer med Ariel framöver. Jag har noll motivation och ork nu, och Ariel har börjat visa att hon inte är överförtjust i att bli aktiverad just nu heller. Så från och med nu åker jag bara ut två dagar i veckan och sköter om henne, sedan sätter jag igång henne efter jul igen.

Ridtur i mörkret

Igår följde en gammal skolkamrat med mig till Ariel. Ariel var rakt igenom sinnebilden av den perfekta hästen. E och jag hade förstås massor att prata om, vi hade ju föl åren efter varandra (-97 och -98) och deras äventyr i världen var vi ju tvungna att gå igenom. Under tiden stod Ariel på stallgången och blev avspolad benen, borstad både med svettskrapan och rotborsten samt kratsad hovarna och tempad. Hon stod som en staty hela tiden, nästan så jag glömde bort att hon faktiskt bara är två år.

Sadlade (utan svanskappa) och tog på sidepull. E var fascinerad över hur enkel förbygeln var att ta på, det är ju inget krånglande med att dra över hästens huvud, utan man knäpper bara upp på ytterligare ett ställe och lägger runt hästens hals.

Färdiga för ridtur gick vi tillsammans till hagens grind och under den tiden hann jag konstatera att det blåste väldigt mycket och var mörkt.

Ariel stod snällt stilla medan jag satt upp, men behövde än en gång en liten påminnelse när jag väl hamnat i sadeln. Hon vill så gärna skritta iväg då, men jag pysslar lite extra med stigläder och handskar bara för att vänja henne. Man går när matte vill gå.

E fick ta täten och vi följde efter. Ariel var ganska studsigt, taktade och försökte småtrava lite. Jag fick säga ifrån en hel del i början, inte så hon kändes svår att hålla utan mer för att vi faktiskt skall skritta första biten oavsett hur ivrig hon är.
 
Skall dock longera innan från och med nu, hon har fått så pass mycket ork att det behövs lite avskuttning också.

Uppenbarligen är mänskliga vägvisare viktigare att följa än hästvarianten. Ariel var mycket noga med att se vart E tog vägen och följde i hennes spår. Det känns väldigt praktiskt, då behöver jag inte ha K med mig varje gång jag vill ut och rida, utan det räcker med att jag lurar med mig en kompis som promenerar bredvid.

Vi tog en lite annan väg, en upplyst infartsväg som vi förmodligen inte får rida på, men eftersom det var så mörkt och Ariel är en liten bäbis fortfarande så tog jag risken. Skrittade en del, jag hade svårt att slappna av (usch för mörker och blåst!) och då är det klart att Ariel inte är avslappnad. Men ju mer jag tänkte på det desto bättre gick Ariel. Travade ett par pass också, det är absolut inget problem, hon travar så snällt så länge matte vill trava.

En bit efter att vi vänt hemåt gjorde jag halt och satt av. Berömde Ariel massor och hon blev förstås lika mallig som alltid. Resten av vägen hem gick hon och puttade på mig för att få höra hur bra hon var.

Sedan fick Ariel stå på stallgången medan vi hämtade Sunna och Idunn för utsläpp i grushagen. Hon tyckte att det var en dum idé, men stod ändå snällt hela tiden, även när vi gick förbi med de andra hästarna direkt till hagen.

Jag blir så stolt över min tjej, som verkligen visade hur lugn och stabil hon har blivit. Det är inte inbillning från min sida, allt eftersom tiden går blir hon bara coolare och coolare. Nu kan hon lämnas helt ensam en längre stund och acceptera det utan att bli orolig. Det är guld värt och någonting jag faktiskt inte trodde var möjligt för ett år sedan.

Planen nu är att åka lite på henne på söndag när mamma är med, sedan skall hon få vila ända till januari. Hon kan gott behöva en rejäl vila för att smälta alla intryck och jag har lite väl mycket annat som skall hinnas med framöver så då slipper jag känna mig stressad också.

Impulstur

Eftersom jag skulle ut och festa på kvällen så hade jag bara 1,5 timme på mig ute i stallet. Tog in Ariel och lät henne stå i stallgången utan hö. Mest för att se så hon fortfarande kan uppföra sig även då. Inga som helst problem!

Borstade bort en del löshår och konstaterade att hon redan blivit ganska lurvig. Men det är bra, nätterna är ju ganska kalla nu och då behövs det lite päls.

Kastade en hastig blick på klockan och konstaterade att jag visst hann med att ta mig en liten tur. På med sadel, sidepull och förbygel. Ställde in förbygel+martingal lite bättre, så att jag faktiskt skall kunna använda den.

Ut och sitta upp, tog hjälp av stigbygeln den här gången, men hon reagerade inte.
 
Fick påminna henne när jag spänt sadelgjorden om att man faktiskt skall stå stilla tills matte smackade och sedan gav vi oss iväg. Snirklade runt lite på stallplanen vilket Ariel tyckte var jättedumt. Varför gå runt runt när vi faktiskt kan gå på äventyr?
 
Jag fortsatte snirkla runt några meter till innan vi vände mot vägen till hagen. Naturligtvis kommer E hem precis när vi är vid huset, så det är ju bara att göra halt och låta bilen passera. Ariel bryr sig inte, utan skrittar vidare utan problem. Jag ser till att vi går förbi grinden (men matte, vi skall ju av här!), vänder och travar en stump tillbaka. Traven är långsam att få igång och vi travar kanske 5-6 steg, men det är just övergången jag är intresserad av. Står sedan snällt stilla medan jag först sitter av och sedan tar av all utrustning. Släppper ut henne i hagen direkt till en väntande Sunna.

Stuvar bara in utrustningen i sadelkammaren, får ta hand om den senare. För att spara lite tid lastar jag in en IKEA-kasse med hö i bilen och kör till hagen för utfodring. De får nu hö två gånger om dagen, det börjar minska på gräset i hagen så det känns bra. I helgen skall vi diskutera hur vi skall göra med kraftfoder också.

För övrigt har elektrikern äntligen varit här och kopplat in utelamporna, så nu är stallplanen upplyst.
 
Den är så pass stor att man faktiskt kan rida dressyr där om det behövs, perfekt om man vill träna när det har blivit mörkt.

Liten ridtur

Igår åkte jag ut till Ariel innan jag ätit middag. I ett försök att spara tid tog jag in henne och lät henne äta hö medan jag åt själv. Det var ett smart drag, Ariel hann få i sig mycket mer hö.

Eftersom jag var ute så pass tidigt (på plats redan halv sex) kunde jag inte motstå att sadla Ariel och ta en liten tur. Hon stod verkligen blick stilla medan jag satt upp och grejade med handskar och sadelgjord. Först när jag var klar och precis skulle smacka så kände hon av min sitsförändring och började gå. Duktigt!
 
Efter några meter insåg jag att martingalen var alldeles konstigt fastsatt, så jag gjorde halt och knäppte loss den från hästryggen. Gissa om jag gillar distansutrustningen mer och mer! Så enkelt att sätta fast och ta loss saker. Snälla Ariel stod stilla hela tiden medan jag grejade och sedan skrittade vi lite långsamt och vingligt vidare längs vägen, ända tills gårdens ägare E blev synlig längre fram. Då blev Ariel väldigt ivrig och ville fram för att hälsa. Vi pratade några sekunder, men sedan ville jag fortsätta. Ariel hade kvar lite av framåtbjudningen och jag bad om trav. Näe tyckte Ariel, det kan vi väl inte göra? Men matte envisades och vips så travade hon vägen fram.

Bröt av efter kanske tio steg, vilket Ariel tyckte var alldeles lagom. Vi var nästan framme vid vägskälet och jag förberedde för att vända när E dök upp bakom oss i sin bil. Fina Ariel brydde sig inte ett dugg, utan jag vinkade förbi E och vände sedan hemöver. Ariel fick lite mer eld i baken, hon gillar av någon anledning inte vägkorsningen och brukar försöka dra hemåt när vi vänder där. Så även idag (fast matte satt på ryggen), men det behövdes bara ett bestämt tygeltag så fann hon sig i sitt öde och skrittade istället. När jag tyckte hon verkade vara helt lugn så bad jag om trav igen och så travade vi några meter igen.
 
Efter det tyckte jag att Ariel jobbat på så bra att jag gjorde halt och satt av. Hon verkade nöjd med ridturen, även om hon helst hade gått raka vägen ut i hagen igen.

Åter i stallet fick hon än en gång hö framför nosen medan jag gjorde rent all utrustning. Sadelgjorden är ju av läder, så den vill jag rengöra efter varje användning och vojlocken måste ju borstas av. Ryggen hade ruggats lite av travpassen, jag måste leta reda på en håltång snart så jag får svanskappan på plats.
 
Däremot var stövmärkena jämna och fina, så sadeln verkar i övrigt ligga bra.

Sidepull och förbygeln åkte förstås ned i vattnet för rengöring. Så bekvämt!



Sedan tog jag även reda på all utrustning jag använt förra veckan. På grund utav tidsbrist blev ju den bara undanslängd lite hafsigt, men nu är allt rengjort. Dock vet jag inte riktigt hur jag skall få senskydden snygga, leran går ju bort med vatten men stövet inuti vill varken lossna vid borstning eller blötning med vatten. Törs man tvätta senskydd?


När jag pysslat klart med allt hade Ariel hunnit stoppa i sig två kg hö, så jag känner mig definitivt lugnad inför vintern. Åker jag ut fyra dagar i veckan så får hon i sig sina fem kg hö per dag (i snitt alltså) och det tror jag blir toppenbra för henne.

Har för övrigt bokat tid för ET och tydligen skall Ariel vara varm om hovarna. Skall bli intressant att se hur sjutton jag skall lösa det, i december och allt…

RSS 2.0