Ariel 3525

Igår åkte jag ut till Ariel i mörkret. Som tur var så hade jag precis bytt batteri i pannlampan, så det var inga problem att leta sig fram till rätt häst. Ariel stod och mumsade vid balen och tyckte det var en dum idé att behöva lämna maten för att följa med matte. Men med några suckar så följde hon med ändå och när vi väl tagit oss igenom havet av lera så gick det riktigt snabbt in i stallet.

Hon fick stå i spolspiltan och få fina fötter först, sedan en snabb avborstning och på med fårskinnsvojlocken. Sedan fick hon dressyrtränset på sig, jag har inte ridit på det ganska länge.

Ute i paddocken fick vi sällskap av Krutow och Poppe, så Ariel var lite halvt ofokuserad i början. Snygga grabbar ju... ;-) Men med en fokuserad matte började hon verkligen dansa. Finaste tjejen!

Vi red bara en kvart, skritt och trav. Jag insåg snabbt att det bara blir konstigt med fårskinnsvojlocken. Jag har samma balanskänsla som när jag rider barbacka, men vojlocken gör att jag inte känner hennes ryggrörelser ordentligt. Så det blir barbacka i fortsättningen.

När jag sedan släppt ut Ariel i hagen och hon inte ville gå iväg från mig, enbart för att det var så mycket lera, så gick liksom luften ur mig. Ariel får lite halvvila nu framöver, jag kommer att rida på helgerna i den mån jag hinner (måste jobba en del), men framförallt åker jag bara ut när jag kan rida dagtid.

Eller, vi får se... Just nu känns det som jag behöver vara ledig ganska mycket från hästeriet, samtidigt som jag borde nyttja det bra underlaget som fortfarande finns. Suck!

Igår fick jag hämta Ariel vid balen igen. Det tar definitivt längre tid för dem att äta med nätet, men det behöver ju inte garantera att de äter mindre. ;-)

Inne i stallet blev det snabb avborstning då det fortfarande är lite hårdare i marken och en väldigt mycket mindre lerig häst. Sedan åkte grejerna på och vi skrittade iväg på nya äventyr.

Ariel var inte alltför förtjust i att lämna stallet och jag fick driva en del för att få henne att jobba bortåt. Vi skrittade längs en ny väg då jag ville se hur underlaget såg ut där. Tanken var att rida där varje vecka framöver, men då de första fem kilometerna nästan enbart bestod av asfalt så tappade jag verkligen lusten. Frustrerande med all den här asfalten som är runt stallet! :-(

Ariel smittades av min frustration och blev bara jobbigare och jobbigare. Hon var tittig för minsta grej och tjurade ihop om hon var tvungen att följa mina vägval (vilket hon förstås var). När vi vände hemåt skulle hon först takta en massa, sedan hittade hon i alla fall en vettig skritt i snabbt tempo.

Lagom till att vi skrittat oss genom hela rakbanan kom urladdningen. Ariel fick syn på något livsfarligt långt borta i fjärran och blev totalt okontaktbar. Vi hade en rejäl fight om vem som egentligen bestämde, även om det inte blev värre än att hon snurrade runt på stället och jag sade arga saker om henne så kändes det ändå så himla onödigt. Hon var superfin sista biten hem och väl hemma träffade jag F och kunde prata av mig.

Hon hade analysen klar för sig, frustrerad matte = frustrerad häst. Sedan blir det en ond cirkel som avslutas med en urladdning. Stämde ganska bra på gårdagens ridtur. ;-) Sedan tror jag Ariel testar medryttaren en del och i och med det blir lite unghästtrotsig och testar även mig. Så det är bara att bita ihop, tuffa till sig och fortsätta se till att vinna alla diskussioner.

Ariel var svettig, inte för att vi ridit en mil, utan för att hon hetsat upp sig för alla möjliga konstiga saker. Så onödigt... Hon fick vila i stallet under fleecetäcke ett tag.

Fysioterapeuten kom strax efter att vi ridit klart. Ariel verkade glad över uppmärksamheten och höll noga koll på vad S gjorde. Först blev det en allmän genomgång av hela hästen, där S inte hittade några mer spänningar än lite träningsvärk i bakdelsmusklerna. Jag fick träna på att massera där, så det kommer jag att göra efter att jag ridit Ariel framöver. Rent allmänt var Ariel väldigt mjuk och fin i musklerna, S sade att det märktes att jag skrittat igenom henne ordentligt innan.

De ömma punkter hon haft efter sadeln hade helt försvunnit, så idén med att padda upp lite baktill hade verkligen hjälpt. Sadelmässigt hade S med sig sin specialpad som vi skulle testa lite senare. Men först masserade S igenom bakdelen ordentligt och sedan fick jag känna på vänster bak, som S var lite bekymrad över.

Fyra dagar med ridning i rad, varav de två sista på en mil vardera och dessutom nästan enbart på asfalt, hade satt sina spår. Ariel var varm och svullen insida has och utsida kota. S ville att jag skulle hålla koll där, så det inte utvecklade sig till ett riktigt problem. Förmodligen var det bara en mild överansträngning.

Sedan sadlade vi på Ariel igen, med S specialpad i lera underst. Jag fick sedan rida i paddocken tjugo minuter i alla gångarter. Ariel var lite förvånad över att bli riden igen, men fann sig snabbt och tyckte det var helt okej att dansa runt lite med matte. Skritt och trav på volt blev det och så en galoppfattning i vardera varvet. Efter 20 minuter avslutade vi, dels för att det räcker för att padden skall visa hur sadeln ligger, dels för att S tyckte att Ariel hade en svag rörelsestörning i bak när jag red på böjt spår. Ångest!

Pratade lite om det hela och bestämde att Ariel skulle få vila helt i en vecka, medan jag höll koll på hur bakbenet ändrade sig. Om det sedan blev torrt igen under vilan, så skulle jag sätta igång försiktigt under en veckas tid och därefter så smått börja rida som vanligt igen. Jag känner mig som världens sämsta matte, med facit i hand mår Ariel inte bra av att gå fyra dagar i sträck, speciellt inte när det blivit allmänt hårdare i backen och sedan mycket asfalt på träningen.

Nu blir det naturligt mindre asfalt då Ariel skos med broddar på tisdag och jag därefter undviker asfalt så mycket det går tills snön kommit. Men det känns ändå så jobbigt att stöta på en motgång, även om jag lär mig massor om både mig själv och hästen vid ett sådant här tillfälle.

Sadeln är ett eget deprimerande kapitel, den passar delvis men inte helt. Vet inte hur jag skall lösa det hela, men just nu lutar det åt att jag köper en Sensation bomlös som jag kan använda både till Ariel och Hampus.

Ariel fick mysa under täcket en stund till innan hon fick gå ut i hagen och rulla sig. Jag tog hand om utrustningen och tyckte synd om mig själv (och Ariel!) en bra stund efteråt. Men jag hoppas allt löser sig till det bästa...

Igår sjönk äntligen temperaturen. Jag längtar efter snö att pulsa i... Fördelen med att temperaturen sjönk var att leriga pållen i hagen inte var så lerig längre.

Hämtade in henne efter lite småprotester. De har fått nät över hösilagebalen och hon hade definitivt inte tid med mig. Förhoppningsvis gör nätet att hon inte behöver munkorg. Hon är fortfarande för tjock, men jag hoppas att den ökade motionen skall hjälpa henne att slimma till sig lite mer. I och för sig måste hon vara lite rundare, då det snart är kall vinter. Men matte vill gärna ha en lite smalare dam. ;-)

Inne i stallet slapp hon avspolning av benen, det räckte med att dra av leran med svettskrapa. Så skönt! Sedan krats av hovar och på med sadel och boots. Fipplade lite med nya bettet, jag har köpt ett tredelat med parerstänger, men då de inte hade 10,5 eller 11,5 i butiken tyckte personalen att jag skulle testa med ett 12,5. Enligt dem så är hästarna oftast mycket bredare längre upp på noset, så även om 10,5 passar normalt, så behöver de bredare bett om inte parerstängerna skall skava.

Tränsade Ariel och kunde konstatera att ovanstående inte stämde på henne. Hon har massor med utrymme mellan parerstängerna och nosen, så det får bli byte av bettet. Om jag nu någonsin kommer iväg till butiken, den är ganska svår att nå med buss. :-(

Sedan gav vi oss iväg på tur. Jag slog igång min iPhone (som går under namnet Fåntratten för övrigt) och tryckte igång programmet som skall tala om hur långt vi rider. Den gnällde över att det var dålig gps-mottagning, men sedan fungerade den superbt hela ridturen.

Vi red den "vanliga" lågpulsrundan, där vi mitt i passet får massor med asfalt att trava på och sedan tar oss en tur i klätterbacken innan det avslutas med slingrande stigar och grusvägar. Det är verkligen en perfekt tur har jag insett, framförallt för att asfalten kommer innan Ariel blivit trött och tycker att det är lite småjobbigt att gå i balans.

Vi skrittade först tjugo minuter innan vi kom igång med joggtraven. Bland annat travade vi förbi en skock får som glatt följde med Ariel i full fart. Ariel sneglade lite på dem men höll sig snällt på vägen i rätt tempo ändå.

Rent allmänt var hon lite tittig, men jag har vant mig vid att hon studsar till lite här och där. Jag vet inte varför hon har blivit så, det har kommit lite smygande senaste året. Jag hoppas hon snart växer ifrån det... I början var det lite svårt att hålla sig till lugn trav, men efter att hon fått trava av sig ordentligt på asfalten (skritt när vi mötte bilar) så var hon ganska färdig för dagen. Att på det sedan klättra två gånger i klätterbacken gjorde att Ariel blev rejält trött.

Vi joggade sedan lite på skogsstigarna, men efter ett tag tyckte Ariel det blev för svårt med balansen och saktade klokt nog av. Lite mera klättring och sedan ut på kanten av ett par ängar där vi kunde trava en ganska lång sträcka. Eftersom nosen pekade hemåt blev det lite mer fart på Ariel, men när vi sedan vände bortåt längs asfalt igen så blev hon lite tvär. Hon hittade givetvis någonting att bli livsfarligt rädd för, så vi stod och jazzade en stund innan jag fick henne att gå förbi utan att svänga ut bakdelen. Fjanthäst!

Jag tror det är en kombination av att hon är lite trött och att vi rider så mycket ensamma. Men det är bara att traggla vidare, man vet aldrig vad som händer på distansbanorna.

Sista travsvängen gick utan problem och sedan skrittade vi tjugo minuter hem. Då fick hon ganska snart ett riktigt driv i skritten och ville bara fram, fram, fram. Busfröet!

Hemma igen kunde jag konstatera att vi ridit 10,1 km vilket är en perfekt runda att jobba med framöver. Så den kommer att vara ett stående inslag varje vecka. Tyvärr kommer den ta längre tid att rida än den gjorde nu, då jag vägrar att trava på asfalt med broddar. Har jag nämnt att jag längtar tills snön kommer? Eller ännu bättre, tills broddarna åker av!

Ariel var svettig och fick stå under fleecetäcket och mysa. Jag stretchade henne och fixade sedan med utrustningen en stund. Bland annat fick sadeln en rumpvärmare på sig, så får vi se om jag fryser mindre framöver.

När jag var klar så fick Ariel gå ut i hagen igen och jag fick lyxigt nog skjuts hem av stallkompis E. Mycket trevligt!