Ariel 3525

Igår var en av de bästa träningsdagarna någonsin med Ariel. Det var så många saker som föll på plats och allt kändes verkligen toppen när jag åkte därifrån. Det hela började med att K ville ut och gå direkt jag kom dit, för att om möjligt slippa mörkret. Därför tog jag in Ariel i stallet och satte på henne sele, sidepull, bett och reflexer direkt. Normalt borstar och pysslar jag ju i någon timme, igår blev det bara lite snabborstning och avtorkning av lerstänk på benen.

Sedan begav vi oss ut på promenad. Idunn och K gick först, sedan Ariel och så jag allra sist med tömmar och spö att hålla ordning på. Första biten blev en pärs då Ariel var piggare än jag någonsin sett henne. Jag tar tillbaka allt jag sagt om att jag har en lugn häst. För jösses vad hon kan skritta genom kroppen! Då och då blev det taktinslag eller trav, men jag var noga med att göra halt varje gång så hon inte lär sig några dumheter. Ett par gånger fick jag ta i henne ganska rejält och då var jag väldigt glad över att tömmarna satt i sidepullen och inte i bettet.

Vi gick genom sommarhagen och längs en lägda först, sedan kom vi ut på en grusväg. Jag var helt slut i benen och flåsade som om jag sprungit maratonlopp, men Ariel var lika pigg fortfarande... Vi följde grusvägen och jag gnällde lite över Ariel till K. Men hon tyckte mest det var trevligt att Ariel var lika ivrig som Idunn. Hm... Själv längtar jag till jag sitter på och slipper försöka hålla samma tempo.

När vi vände efter en stund på grusvägen ändrade Ariel tempo markant. Hon började vingla än hit och än dit, så jag fick börja styra mer än tidigare. Hon försökte ta sig in på varje liten vägstump som fanns i närheten och det var så oerhört tydligt att hon INTE ville vända. Jag har nog skaffat mig ännu en upptäcktsresande...

Eftersom Ariel var lättare att promenera efter nu, så började K och jag jobba med lydnaden mer. Vi turades om att bli ompromenerade och ibland även omsprungna. Ariel ville gärna följa efter Idunn när hon gick förbi, men efter en lätt halvhalt stod hon snällt kvar. När jag sedan bad om trav och hon inte lyssnade, svarade jag med att slå lätt med spöet. Då fick jag en ilsken vänsterhov som svar och några galoppsprång innan hon gick ned till trav. Äntligen börjar damen visa humör! Nästa gång jag bad om trav räckte det med rösten, så började hon trava direkt. Det är bra, det visar att hon förvisso blir irriterad när hon får en tillsägelse, men att hon ändå tar den till sig.

Vissa stunder fick Ariel gå först ganska länge, medan K tränade halter med Idunn. Ariel fortsatte visa stora framsteg i tömkörningen och hade nu inga problem att vara först. Till och med trava först kunde hon göra en längre stund. Eller, längre och längre, så länge knubbisen bakom henne hann med...

Tillbaka på gården gick vi in i stallet en stund. Ariel fick äta hö och Idunn blev avborstad. Sedan lämnade Idunn stallet och Ariel fick stå kvar medan jag pysslade om henne och rengjorde utrustningen. Hon var lite skärrad en kort stund, men sedan lugnade hon ned sig helt. Jag sköjde av sidepullen och önskade att all min utrustning var i biothane. Jag börjar verkligen bli bortskämd när det kommer till lättskött utrustning. Frågan är om jag inte skall köpa en sadel i syntet också, så jag slipper kladda med lädertvål och olja.

Kelgrisarna mötte mig i hagen och jag passade på att dra av en massa hår på alla tre hästarna. Från början var det tänkt att jag bara skulle borsta Ariel, men så ställde sig Sunna emellan mig och Ariel med så tydligt kroppsspråk att jag inte behövde fundera. KLIA MIG! sade hon med hela sitt väsen. När jag väl kliat klart henne och Ariel kändes det elakt att inte klia Idunn, så hon fick sig en dust också.

Sunnas och Idunns hår lossar lättare än Ariels, i gengäld har hon mycket längre hår. Idunn har väldigt små hår, men extremt många. Det är fascinerande att se variationerna och fundera varifrån de kommer ursprungligen.

Hursom, så gick Ariel och jag sedan in i stallet. Där fick hon stå och mysa med hö framför nosen i nästan två timmar. Under tiden tog jag tempen på henne, gosade en massa och provade transportkläderna. Här är hon helt färdigklädd:


Vi tog oss en sväng i stallgången och hon har fortfarande inga problem med transportskydden. Däremot var hon fundersam över varför hon inte kunde stå stilla och äta istället. Hm... Hon kanske är en fjordhäst ändå? Sedan mätte jag henne, eftersom hon fyllt 20 månader. Hon har vuxit en halv cm, är nu 135,5 cm i mankhöjd. Jag förklarade för henne att jag är helt nöjd med den höjden, men eftersom hon är 137,5 cm i korset så antar jag att hon tänker växa i det åtminstone. Det tänker jag dock inte protestera emot.



Sedan tog jag på reflexer runt om, sidepull med bett och promenerade iväg längs banvallen. Vi träffade på en tant med två vilda hundar, som gjorde utfall mot Ariel. Hon stod dock snällt stilla vid min sida och väntade. Jag och tanten pratade en stund, och Ariel stod hela tiden lugnt och väntade. Det är så skönt att hon lärt sig att ha tålamod och vänta tills jag tycker vi skall gå vidare.

Eftersom det töat en hel del passade jag på att träna Ariel i att dricka ur vattenpölar. Hon plaskade lydigt med nosen i vattnet varje gång vi gick fram till dem och det är jag fullt nöjd med just nu. Så småningom när hon faktiskt är törstig kommer hon att börja dricka. Vi gick hem genom sommarhagen och hoppade några diken. Hon fick fnatt en gång och studsade rakt upp på stället några gånger, men i övrigt var hon ganska lugn. Det är dock lite Tiger i Nalle Puh över henne när hon blir exalterad.

Det slog mig att jag bara visat bilder från hagarna och inte stallet. Förvisso tillbringar ju Ariel i snitt 164 timmar i veckan i hagen, så det är kanske inte så konstigt. Men här kommer en bildbomb från stallet!

Sadelväggen, där jag ockuperar en hängare till alla mina selar (reflexbröstan lyser) och hängaren nedanför till min dressyrsadel.


Min hörna av sadelkammaren, med massor av grejer i de vita backarna, sjukvårdssaker i röda boxen, ryktsaker i blåa boxen, massor med trasor i skåpet samt mina hinkar med "Ariel" påklistrat. Den lilla lådan i framkant är till mina putsgrejer.


Tränsväggen med hjälmhylla ovan och nya stereon framför.


Täckeshängare, blårutiga är mitt täcke.


Nya soffan, väldigt trevligt nära elementet.


Mina tränshängare. Från vänster Habinas gamla träns, kapsonet med longerlina, hopptränset, distanstränset och dressyrtränset.


Boxen där fåren är i ibland. Masonitväggen till vänster var där Ariel hoppade över. Men då stod det inte någon lutad skiva framför och inte heller några däck.


Stallgången där Ariel och jag brukar träna visning vid hand under mörka, kalla vinterdagar. Eller så går vi slalom längs stolparna, det är också roligt.

Idag stod Ariel långt bort i hagen och när jag kommit fram till grinden bestämde jag mig för att prova att ropa på henne. Så jag ropade AAAAARIEL och hon fullkomligen exploderade rakt upp i luften, landade på alla fyra ett ögonblick och satte sedan av i full galopp mot mig. Jag trodde inte mina ögon först, var det verkligen mig hon sprang till? Men eftersom hon saktade in framför mig och sedan stoppade nosen i famnen på mig, så måste det ju vara mig hon gillar...

Hon fick stå och äta hö en timme medan jag drog bort en massa lös päls, kratsade hovarna och skar bort horn med hovkniven. Hittade ingen röta i alla fall, det kändes skönt. Tog sedan på henne sidepull och traskade iväg längs hennes favoritväg. Det är till höger vid vägkorsningen, längs med en stor träddunge och tillbaka genom ena sommarhagen. Det är varierande och det är en väg vi inte går särskilt ofta. Jag oroar mig (i onödan) för att Ariel skall få fnatt när vi går på de stora lägdorna, med all den frihet det innebär.

Ariel var ganska lagom studsig idag, men framförallt var hon matte-kelig. Så fort jag bad om halt skulle hon gosa. Eller buffas. Eller byta andedräkt. Sötnosen! Vi gick direkt ut i hagen efter promenaden och då rejsade hon runt en sväng med de andra hästarna. Det märks att våren är på väg, alla tre är vårnippriga...

Jaha, då har jag haft ännu en sådan där dag då verkligen allting klaffar. När jag blir varm i kroppen av lycka att ha just den här hästen... Ariel är verkligen drömhästen för mig, och hon plockar fram nya underbara egenskaperna hela tiden.

När jag kom gående längs hagstaketet (grusvägen går parallellt förbi) stod hästarna längst bort i hagen och spanade mot mig. Ropade på Ariel och jag tyckte det såg ut som om hon gnäggade! Sedan satte hon av i full galopp mot mig, de andra hästarna hakade förvånat på. Väl framme hann jag klia henne lite i pannan innan Sunna förklarade att jag var farlig och ledde de andra runt hela hagen. Ariel sparkade bakut ett flertal gånger och jag började undra hur den här eftermiddagen egentligen skulle gå...

Efter att hästarna rusat klart gick jag in och hämtade Ariel. Hon nästan klättrade på mig i sin iver att få följa med och studsade omkring bakom mig hela vägen till stallet. Elaka matte ställde därför upp henne i stallgången och lät henne stå där medan jag bytte om. Till min förvåning stod hon som ett ljus, utan minsta skrap eller oroligt trampande. Änglahästen! Borstade bort allt hår hon fäller, kratsade hovarna, tog på sidepull och senskydd. Sedan gick vi iväg till rundkorallen och Ariel var helt fokuserad på mig hela vägen dit.

Väl där busade hon av sig ett varv innan jag började kräva saker av henne. Det blev några varv i vardera galopp och det kändes som hon fått mer ordning på benen. Dock försökte hon bralla en gång i vänster varv och kanade omkull. Hon hann nog inte fatta riktigt vad som hände och jag låtsades som ingenting. När vi jobbat klart var hon mallig som vanligt, det är nästan hopplöst att ge den där fröken beröm, hon blir nästan odräglig på kuppen.

Mötte K på tillbakavägen som besviket utbrast "åh, har ni redan varit ute och gått!" Men när jag förklarat att vi bara busat några minuter i rundkorallen så beslöt vi oss för att promenera en sväng tillsammans. Så Ariel fick gå in i stallet igen för påselning, byte till reflexbenskydd och så tog jag även på nova-bettet. Jag är så oerhört nöjd med mitt distansträns, det är toppen att kunna använda sidepull och samtidigt vänja Ariel vid bettet.

Idunn traskade iväg med ivriga steg och Ariel hängde på så gott hon kunde. Men hon är inte alltför intresserad av att följa Idunn längre, utan går gärna sina egna vägar. Så idag blev det mer träning på styrning än tidigare. Vi gick bort till bygdegården och där på den stora parkeringen fick Idunn stå och träna halt medan Ariel tränade volter och åttor en bit ifrån. Ibland tyckte hon att jag var lite väl envis med att svänga, men hon följde snällt vart jag än ville. När hon väl kommit igång med att gå bort från Idunn fick hon gå först en stund på hemvägen också. Det gick superbra, även om hon har ett mycket lägre tempo än om jag leder henne. Just nu känns det dock viktigare att hon går först än hur snabbt hon går.

Som belöning för mycket gott uppförande fick Ariel gå ut i hagen direkt och det verkade hon nöjd med. Vi stod och gosade en stund innan jag traskade hem och när jag började gå så följde Ariel med mig längs staketet. Fick stanna flera gånger och gosa lite till, så jag hann nästan inte till bussen. Men det var omöjligt att gå ifrån henne...