Ariel 3525

Igår lastade jag Ariel och åkte till Nyland för att få rida på lite bättre underlag än hemma. Ariel var lite taggad när jag lastade ur henne, men hon lugnade sig när jag väl satt i sadeln. Vi skrittade iväg längs stigen mot Hammar, jag fipplade lite med spöet och lyckades tappa det. Suck! Bara att sitta av, plocka upp det och sedan försöka ta mig upp igen. Lyckades parkera Ariel bredvid ett utskjutande brostöd bredvid ett dike och kunde sitta upp därifrån. Det är fördelen med en häst som står stilla vid uppsittning. ;-)

 

Fortsatte sedan med lite trav och galopp tills stigen blev för slingrig. Ariel frustade nöjt och blev väldigt mjuk i kroppen av den kuperade stigen. Hon skrittade lugnt nedför den sista branta biten på helt fri tygel, det tar sig! För några år sedan hade vi knappt klarat av den med mig stöttande med kort tygel och halter längs vägen. 

 

När vi skulle trava på grusvägen tillbaka till ridbanan träffade vi på Sickan med medryttare, så då fick det bli skritt istället. Så en halvtimmes framridning blev det.

 

Inne på ridbanan red jag igenom LC:1, fick göra halt några gånger och kolla i mobilen hur programmet egentligen var. Som vanligt hitatde jag en massa saker vi behövde träna på... Men innan vi fortsatte med programridning kollade jag av hur mycket Ariel var med mig, genom att göra vår skänkelvikningsövning. Tio meters volt i hörnen och skänkelvikning på diagonalerna. Fick en riktigt bra känsla, där jag faktiskt kunde justera var hon hade bakdelen någonstans. :-)

 

Sedan fortsatte vi med programridningen,  där vi red varje delmoment för sig tills det kändes ok. Fastnade förstås på galoppen i bägge varven några gånger, jag blir aldrig nöjd och Ariel skulle säkert sucka åt mig om hon kunde prata. Försökte i alla fall vara noga med att berömma samt låta henne få korta skrittpauser när hon gjorde rätt. 

 

Jag vet ju att hon gör rätt, när jag gör rätt, så egentligen är det mest jag som måste fila på min hjälpgivning och inte bara åka häst. :-P Joggade av henne några minuter innan vi skrittade av ute på grusvägen.

 

Ariel hade väldigt bråttom in i transporten sedan, tror hon börjat lära sig rutinerna och att vi åker hem till Ricky efter att vi ridit klart. :-) 

Idag var jag inte sugen på att rida, men så tänkte jag på de tre veckor som jag inte fått rida och hur mycket jag längtat efter att få komma ut på grusvägarna efter vintern. Så jag tog mig ut ändå! ;-)

 

Ariel ville inte komma in från hagen, så jag tog in Ricky och ställde honom i boxen innan jag hämtade henne. Då hade hon hunnit jaga upp sig rätt rejält och det blev ännu värre när jag inte tog in henne i stallet utan gick direkt till skötselplatsen. Hon var uppjagad och stressad en stor del av ridpasset... Till och med så hon stannade mitt i skogen vid ett tillfälle och gnäggade, det brukar hon verkligen inte göra.

 

Gjorde klart henne för ridning och tog även på pulsmätaren. Jag använder den på tok för sällan och har egentligen ingen bra ursäkt. Den kan krångla, men det händer oftare på vintern när hästarna har för tjock päls. Idag beslöt jag mig för att den fick följa med på och om den inte fungerade så var det inte hela världen. Men den fungerade perfekt hela turen!

 

Skrittade iväg på övertaggad Ariel som upptäckte tre livsfarliga bilar hos en granne (brukar inte finnas bilar där), så hon gick i sidled förbi. Vilket inte precis är likt henne. När hon fick trava så började hon spänna av lite. Blandade sedan trav och galopp längs grusvägen uppför berget. Ariel taggade till lite och verkade tycka att det var kul. Jag älskar när hon blir så där fokuserad på arbetet så hon bjuder fram till bettet av sig själv. <3 

 

Efter uppvärmningen fick Ariel pusta lite i skritt medan jag fipplade med mobilen. Startade runkeeper och så började vi med galoppjobbet. Galopperade tre minuter på grusvägen mot vändplanen. Ariel bröt av till trav en gång och äntligen lät jag henne komma ned till bra trav innan jag bad om galopp igen. Dvs inte jaga på henne så hon ramlar in i galopp igen, utan hellre få en bra galoppfattning igen. Nöjd med mig själv! :-) Enligt runkeeper låg galopperna på runt 18 km/h eller 300 m/min om man hellre vill veta det. Pulsmätaren började larma efter två minuters galopp, larmet är satt till 150 spm, så det var intressant att ha i bakhuvudet. När vi kom fram till vändplanen var tredje minuten precis klar, så jag bröt av till skritt och kollade pulsen. Den låg då på 151 spm och efter två minuters skritt på 92 spm. Ariel ville väldigt gärna fortsätta uppför backen mot Nyland, men jag fick vara tråkiga matte och hindra henne. Den vägen är väldigt kuperad, så det är inget som fungerar med intervallträning. 

 

Galopperade hemåt igen och Ariel bjöd hyfsat. Blev inga avbrott i alla fall, men jag började redan bli less på träningen. Fy vad tråkigt att galoppera på en grusväg fram och tillbaka! Efter tre minuter var vi framme vid T-korsningen, då hade hon 150 spm och efter två minuters skritt låg den på 96 spm. Ariel trodde att jag hade blivit knäpp när jag vände henne bortåt igen, hon vinglade som ett fyllo i skritten för att försöka få mig att låta henne vända hemåt igen. 

 

Fick henne i galopp igen, med ett par avbrott i trav och med massor av pepp från min sida lyckades vi galoppera tre minuter bort till vändplanen igen. Jag var fullständigt kräkless på hela idén med intervallträning, men försökte ändå stötta Ariel att galoppera. Efter sista galoppen hade hon 154 spm (klockan larmade varje gång efter två minuters galopp) direkt och 100 spm efter två minuter. Enligt schemat vi följde skulle vi sedan skritta i tio minuter, vilket kändes konstigt. Jag skulle hellre jogga ned henne och bli av med eventuell mjölksyra än att skritta, men eftersom jag är en lydig ryttare (...) så skrittade vi. Efter tio minuters skritt var pulsen på 82 spm. 

 

Sedan fick hon faktiskt både galoppera och trava lite på hemväg, annars skulle det tagit extremt lång tid hem igen, det regnade och vi var bägge rätt less. Det piggade upp att få röra på oss lite snabbare, men jag grubblade över hur sjutton vi skall kunna motivera oss själv att göra det här var fjärde dag framöver. Aldrig mer, var lite känslan jag hade när vi skrittade sista biten hem. 

 

Kul det där med pulsmätare förresten, Ariel hade 78-80 spm när vi närmade oss grannen med bilarna igen, hon blir precis lika hysterisk som på bortaväg och plötsligt har hon 130 spm... Hon frös fast (vilket jag lärt henne att göra istället för att kasta sig iväg/rusa) och stod stilla. När hon kändes som att hon var beredd att ta min skänkel kikade jag på pulsmätaren och då var pulsen nere i 80 spm igen. :-)

 

Hann inte mer än sitta av så larmade klockan att pulsen var under 60 spm, mycket skönt att veta att hon lugnar sig. När grejerna var avplockade så fick Ariel sig en välbehövlig dusch. Hon var rätt svettig och det hade krupit fram ganska mycket smuts med hjälp av svetten. Tror hon tyckte det var skönt att duscha, det är så lyxigt nu när jag kan välja temperatur på vattnet. :-)

 

Hämtade Ricky och släppte ut dem i sommarhagen inna jag tog reda på grejerna. Gick in och skrev av mig exakt vad jag kände på ett diskussionsforum om fälttävlan och fick tack och lov kloka tips om hur jag skulle tänka istället. Nu blir det ett pass/vecka med konditionstänk, dvs pulsmätare på, där vi rider med lite mer galopp än annars och så ett pass/vecka med rejält med klättring, så hon får både styrka och kondition i de passen. Dessutom på olika ställen, så vi inte rider på samma ställe hela tiden. Känns mycket roligare och motivationshöjande, så pass att jag blev sugen på att gå ut och rida ett pass till. ;-)

Igår kom J för att hjälpa mig med inkörningen av Ariel. Det är så skönt att jag har vänner som kan komma och hjälpa mig, annars skulle vi aldrig komma någon vart med inkörningen...

 

Ariel var extremt stressad, då Ricky strax innan varit "försvunnen" tillsammans med mig. Hon kunde inte fokusera överhuvudtaget på vad jag ville, utan jazzade mest runt på skötselplatsen. Gjorde i ordning henne och fick på selen, men hon var fortfarande halvt okontaktbar. Förvarnade J om att vi kanske inte ens spänner för, eftersom hon är så uppstressad och ofokuserad. 

 

Med ivriga steg gick hon mot vagnen och stod sedan helt stilla medan jag checkade av vad jag behövde justera för att få henne att hamna mellan skaklarna. Återigen visar hon hur mycket hon älskar att bli körd, när hon kom något för nära höger skakel med bakhoven, flyttade den ett halvt steg och sedan bara fortsatte bakåt. <3 J blev imponerad av hur enkelt hon ryggade in mellan skaklarna, det är inte precis så jag behöver guida henne. ;-)

 

Eftersom hon stod så lugnt mellan skaklarna, så beslöt vi oss ändå för att spänna för. J stod framför ställ och jag fixade med alla remmar. Ariel var helt stilla och totalt fokuserad på uppgiften. <3 Sedan bad jag henne att ta ett steg framåt och då blev hon rädd för något och började rusa iväg. Högerskakeln tog emot och kanske kändes det lite läskigt också, jag vet inte. Men några meter gick hon väldigt snabbt framåt/i sidled med mig bredvid huvudet hennes i ett försök att få henne att stanna. Tror inte hon hade gjort det om hon inte litade på mig, men hon stannade (tack och lov, fy vad rädd jag blev att något skulle hända) och frågade mig om det var farligt eller lugnt nu. 

 

Pratade med henne och så fick hon svänga lite åt bägge hållen för att känna skaklarna. Det blev ingen som helst reaktion, så det måste ha varit någonting annat som skrämde henne. Kanske pisken, som för första gången satt i piskhållaren? 

 

Gick nedför min lilla backe och sedan stod J framför ställ medan jag klev upp och ned i vagnen ett par gånger. Ingen reaktion, så jag satte mig tillrätta och tog tömmarna. J gick åt sidan, men Ariel stod fortfarande stilla och väntade på min signal. Riktigt duktig tjej!

 

Körde ett halvt varv runt gården innan jag stannade och lät J komma upp i vagnen. Ariel brydde sig inte alls om att vi var två stycken, utan stod fortfarande stilla och gick sedan lugnt när jag bad henne. Insåg att det skulle bli lite trångt att komma förbi ett par bilar längre fram på vägen, så jag provade att köra in Ariel på den större gräsmattan och vända runt där. Hon tog dock de vändande hjälperna bättre än jag räknat med och gjorde en snäv sväng till vänster. Hon känns så lätt att vända runt, hon bryr sig inte i skaklarna utan går i sidled så mycket som behövs. Tydligen har hon tänkt tävla i precisionskörning när hon blir äldre. ;-)

 

Efter ytterligare ett lugnt och stabilt varv runt gården nöjde vi oss och spände från vagnen. Ariel var mycket nöjd med sig själv och det var jag också. Min fina körhäst, snart kan vi ge oss ut på vägarna tillsammans!

Igår var det äntligen dressyrträning igen. Så himla roligt! Ariel gick in i transporten efter bara en sekunds tvekan på rampen. Jag förklarade för henne att vi skulle iväg på skoj, det spelade säkert in. ;-)

 

Framme i Nyland var hon lite mer taggad än vanligt, vet inte om det var för att hästarna gick i "fel" hage så hon inte såg dem på nära håll eller om det bara var skoj att komma ut. Men jag fick i alla fall lugna henne lite medan jag tog på sadel och träns. 

 

Satt upp och skrittade sedan igenom LC:1 som framskrittning. Lyckades dock glömma första diagonalen, så när jag skulle göra uppridningen på slutet var vi på fel kortsida. :-P Bara att plugga på programmet mera! Hann även med att jogga några varv i trav och galoppera ett par varv i varje galopp innan P kom. Allt kändes fladdrigt, ofokuserat och ostadigt. Blä!

 

P bad oss gå in på volten i skritt och hitta ställning, böjning och takt. Jag vill fortfarande driva på henne för mycket i skritten, så hon blir överilad istället för vilar på steget. Att det skall vara så förbaskat svårt att skritta! Ingen ursäkt har jag heller, när jag sitter på ett sto som fått 9 poäng för sin skritt. :-P

 

Övergick till trav, men samma jobb där. Jag tänkte på sitsen som jag och S gick igenom när jag red för henne och det känns fortfarande väldigt konstigt i höger varv. Men jag hoppas att jag vänjer mig. Ariel jobbade på riktigt bra och vi fick minska volten i bägge varven några gånger. Det är lite fler kroppsdelar som kan smita omkring när volten blir mindre, men hon kämpar på så bra min duktiga häst. <3 Jag märkte till min förvåning att ridningen blev helt annorlunda bara för att P satte oss i arbete. Vi kan ju, bara vi skärper oss. ;-)

 

Sedan galoppjobb. Jag skulle se till att Ariel var böjd och sedan fatta galopp. Försöka titta utåt (i höger varv eftersom jag sitter snett där) och bara följa med i galoppen. Jag har dock lite svårt för det (...) utan envisades med att joxa med tyglarna också. P ville att jag skulle sakta av till trav ganska snart efter fattningen, vilket jag hade svårt för. Jag vill ju få galoppen "perfekt" innan jag saktar av. Rom byggdes inte på en dag och jag behöver helt klart lobotomera mig själv så jag slutar vara så perfektionistisk i galoppen. Ariel jobbade på jättebra och gjorde till och med några små volter (inte meningen, men hon ramlade inåt) där hon lyckades hålla galoppen. Ställningen i nacken är fortfarande obefintlig, men jag kunde faktiskt sitta på henne i galopp.

 

Om tio år kommer jag skratta åt de där bekymren, jag lovar... :-P Just nu är jag mest frustrerad över mig själv.

 

Vi avslutade med att försöka få till några steg med tagen bakdel. Det är en enormt svår övning (haha) som ger kortslutning både hos häst och ryttare. Inte hjälper det att jag VET vad det är vi skall göra, när jag ändå inte får till det med hjälperna. Suck! Något steg här och där blev det i alla fall (vi skrittade bara) och jag fick order om att träna på det längs grusvägarna hemma också. Så det tar vi med oss och krånglar vidare med. :-P

 

Avslutade med att jogga Ariel lång och låg, vilket gick bättre än vanligt, även om jag inte satte tillräckligt med tryck i bakkärran. Hon behöver fortfarande trava, inte gå och maska, när vi stretchar ut...

 

Skrittade av en nöjd tjej som sedan förvånade mig genom att gå raka vägen in i transporten utan någon tvekan. Så smidigt att vara ute med henne när hon är sådan. <3

Igår red vi längs storgatan och dressyrade. Vi passerade hagen på vägen dit, så Ariel blev orolig då Ricky inte var i hagen (eftersom han var i boxen som han brukar när vi rider). Den spänningen satt i hennes kropp hela passet, men det kändes ändå okej eftersom hon gjorde det jag bad henne om ändå.

 

Under uppvärmningen jobbade vi med övergångar halt-skritt, skritt-trav och trav-galopp. Hon var helt okej reaktiv, men jag vet att hon kan bättre när hon är helt fokuserad. Fattade fel galopp ett par gånger, men det är mest för att jag verkligen är värdelös på att ge hjälperna korrekt. Efter träningen för S har jag liksom blivit lite för fokuserad vid min ytterhand, så jag glömmer allt annat. Suck!

 

Efter uppvärmningen jobbade vi ett kort "arbetspass" där jag fick sitta ned i trav och galopp. Känns fortfarande ovant, jag måste vänja mig vid att hon inte är unghäst längre. ;-) Dessutom måste jag byta sits på sadeln, har fortfarande "mysa i skogen-sitsen (G3)" när jag egentligen behöver den mer stödjande "dressyrsitsen (G4)". Stigbyglarna (sviktande) väntar jag dock med att byta tills jag känner att knäet är helt bra. 

 

Arbetspasset bestod först av övergångar trav-galopp där jag skulle försöka få tillbaka traven i rätt takt så fort som möjligt. Samt kanske få till lite bättre fattningar. ;-) Ariel var dock väldigt taggad, eftersom nosen var vänd hemåt. När jag (till hennes förvåning) vände bortåt igen fungerade plötsligt övergångarna mycket bättre. :-P Det är väl nackdelen med att träna ute, hon blir lättare ofokuserad och får för mycket motor ibland. 

 

Sedan jobbade vi med programridning, dvs övergångar halt-trav. Där fanns det också en del att träna på. Hon var alldeles för långsam att stanna men precis lika långsam att komma upp i trav igen. Ju fler gånger vi gjorde det, desto bättre gick det, men ingen var bra och alla var över tygeln. Vi har en bit kvar till 60 % kan man säga. :-P

 

Joggade henne lite med viss förhoppning om att få henne avspänd, men icke. Fick skritta av sista biten hem och hon verkade i alla fall nöjd med passet. ;-)

Igår satt jag äntligen i sadeln igen, efter tre veckors ridförbud. Ariel kändes som vanligt, lite ivrig i skritten men hon lyssnade bra på mig.

 

Vi skrittade längs grusvägen och jobbade med lite enkla dressyrövningar. Öka och minska steglängden, flytta i sidled samt halter. När hon var fokuserad på mig var hon verkligen som en dröm att rida! <3 Lyhörd och känslig, så pass att hon gick upp i trav ett par gånger när jag bad om mer skritt. Fina, underbara tjejen! Som jag längtat efter att få rida henne igen. 

 

När jag bad henne vända efter en kvart, så försökte hon på alla sätt att inte "förstå". Hon ville inte gå hem igen och det är inte likt henne. Jobbade lika fint på hemväg, men ignorerade min skänkelhjälp för att vända in på stigen hem, så vi fick ta en liten omväg på asfalten. Hon protesterade ännu mer då, inte ville hon gå hem heller! ;-)

 

Så även Ariel verkar vara lycklig över att vi är igång igen. Knäet kändes bra, så jag skall testa att trava lite mer nästa pass. Dock hade jag mina sviktande stigbyglar, så eventuellt kan det bli sämre när jag rider i hoppsadeln med de mer stumma stigbyglarna. 

Igår fick Ariel gå in i transporten igen. Som vanligt stannar hon med frambenen på rampen och frågar om det verkligen är nödvändigt att åka? ;-) Uppmuntrade henne med morotsbit och då gick hon hela vägen in. 

 

Körde till Bergsåkers hästklinik och det tog knappt två timmar. Väl framme där fick Ariel till sin lycka en höpåse med blött hö att äta, medan jag letade reda på receptionen och betalade för oss. 

 

Sedan lastade jag ur Ariel och lät henne beta en stund. Det var fyra ponnyer före oss, så det blev en stunds ätande. Men tack och lov verkade det inte vara något gränsfall, för det tog inte mer än en kvart innan det var vår tur. :-)

 

Mätmännen konstaterade rätt snabbt att Ariel var 144,5 cm med skor, så jag brydde mig inte om att försöka få henne att slappna av mer och därmed kanske bli maxad C-ponny. Så viktigt är det ändå inte för mig att debutera på 70 cm eller 80 cm i hoppningen, vi får helt enkelt rida mer höjder på träning innan vi kommer ut på tävling. Vi har förhoppningsvis många år på oss. :-)

 

Så mätmännen skrev 143 cm i intyget medan veterinären kollade Ariels ålder gentemot tänderna samt läste av chipet. Han tyckte att hon var fantastiskt fin och det är förstås alltid trevligt att få beröm. :-)

 

Ariel verkade lite förvånad över att det var allt vi skulle göra, men klev ändå upp på rampen med frambenen. Sedan såg hon skeptiskt på mig. Måste vi verkligen åka? Sötnosen... Förklarade för henne att jag inte tänkte rida hem, utan det var bara att kliva på. Så då gjorde hon det och som belöning fick hon ha höet kvar medan vi åkte hem.

 

Väl hemma igen fick hon en morotsbit som belöning, men var för trött för att äta den... De här långresorna tar på henne och det är något jag behöver ha i bakhuvudet när jag tävlingsplanerar. Det är ingen mening att åka på tävlingar längre bort, så länge hon blir så här trött efter 2x2 timmar. 

 

Hon var i alla fall nöjd över att vara hemma och få gå ut i hagen igen. :-)

Ikväll kom tränare P ut till mig. Inte för att vi kunde träna (minst en veckas ridförbud kvar), utan för att hon skulle hjälpa mig med Ariels körning. Eller, snarare för att jag behövde en hästvan med som sällskap. ;-)

 

Selade på Ariel och gick sedan till vagnen. Hon var helt med på noterna, så när hon ryggade ett steg in i vänster skakel, flyttade hon sig bara lite till höger innan jag hann korrigera och vips var hon på plats mellan skaklarna. Vilket proffs! :-D

 

Spände för medan P stod framför ställ. Vi gick nedför den lilla backen och P konstaterade att bakselen bromsade helt rätt nu när jag justerat den lite. Skönt! Sedan fick P kliva upp och ned i vagnen ett par gång, utan att Ariel reagerade öht. Så P fick sätta sig på kuskbocken och så gick vi ett varv runt gården. Jag ledde, men P höll ändå i tömmarna lite lätt. 

 

Ariel skrittade på rätt så ivrigt, hon tyckte matte var larvig som ville att det skulle gå långsamt. ;-) Eftersom det gick så bra så bytte vi plats efter ett varv, P fick gå bredvid Ariel, men utan att hålla i någon töm. Mest som en extra säkerhetsgrej.

 

Bästa utsikten! 

 

Igår fick jag hjälp av pappa att spänna för Ariel för vagnen igen. Hon blev superivrig när hon såg att vi gick mot vagnen, det verkar som hon tycker det är så roligt med körning. :-)

 

Backade in lugnt och sansat mellan skaklarna, fast det (pga justeringen sist) var trängre än sist. Stod sedan som en staty medan vi spände för. Jag försökte även få till bakselen, men den är på tok för stor för henne. Får göra nya hål så den passar. 

 

Eftersom bakselen var för stor, så vågade jag inte lämna min tomt (är en rätt brant nedförsbacke för att komma till vägen runt gården), utan jag gick runt med Ariel på tomten istället. Det blev flera alldeles för svåra vändningar såhär i början, men Ariel kämpade på och försökte begripa hur i hela friden hon skulle hantera de där skaklarna som var överallt. ;-)

 

Inte ett enda ögonblick var hon orolig, stressad eller nervös. Det känns så himla, himla skönt. <3

 

Eftersom pappa var upptagen på annat håll, testade jag att spänna från själv. Inga som helst problem, Ariel stod återigen helt stilla medan jag grejade. Underbara, älskade häst! <3

 

Idag var Ariel mer än lovligt ofokuserad... Gjorde i ordning henne och selade medan hon hade allt fokus någon annanstans. Det tog hon med sig när vi gick till vagnen, där hon steppade runt rätt länge innan hon varvade ned. Planen var att få henne mellan skaklarna, så vi kunde justera dem efter henne, så jag inte behövde göra det när det väl var dags att sätta henne framför vagn. 

 

När hon jazzat omkring en stund och flyttat fem steg i sidled varje gång jag bad henne flytta några centimeter, så tröttnade pappa på den stirriga hästen och gick därifrån. Ariel lugnade så småningom ned sig, men det tog ett tag... Lyckades få henne så pass lugn att hon kunde fokusera på mig, då var det inga som helst problem att backa korrekt in mellan skaklarna. Ringde pappa, som lovade komma tillbaka. ;-) Passade på att gå runt mitt hus och sedan backa in Ariel igen. Inga som helst problem den här gången, fokuserad häst = lätt att manövrera dit jag vill. <3 Hon var väl bara lite för orastad efter fem dagars vila...

 

När pappa kom tillbaka försökte vi justera skaklarna, men han tyckte de passade Ariel perfekt. Jag förklarade att de inte kunde göra det, eftersom Hampus haft vagnen senast och han var mycket bredare än Ariel. Eftersom pappa framhärdade, så kom vi överens om att sätta fast skaklarna, så han fick se hur jag menade... När de väl var fastsatta var det lätt att se vad som behövde justeras. De var ungefär en dm för breda för Ariel. ;-)

 

När de var justerade och klara (Ariel stod helt stilla under tiden), tyckte pappa att jag lika gärna kunde gå framåt med Ariel, nu när hon ändå stod så lugnt i vagn. Jag var lite tveksam, men tänkte att vi kan ju alltid prova. Så framåt några steg, Ariel var helt med på att hon hade vagnen bakom sig. Hon blev lite bekymrad när hon kom åt ena skakeln, men jag pratade lugnande med henne och då fortsatte hon bara gå. <3 

 

Pappa tyckte vi kunde prova att rygga, så vi tog några steg bakåt också. Inte heller några problem för min stjärna. Sedan gick vi framåt några meter och vände tillbaka till ursprungsplatsen, så Ariel fick svänga till höger och känna av skakeln. Inga problem, tyckte hon och blev lite ivrig i skritten när hon kände hur enkelt det var att gå med vagn. Finaste tjejen! Spände ifrån och så fick hon massor med beröm. Glömde förstås att fota, men eftersom jag inte får rida på ytterligare 1 ½ vecka, så kommer det bli mer körning framöver,så jag skall försöka fota då. :-) 

Jag var hos läkare igår och fick konstaterat uttänjda ledband i höger knä. Ridförbud i två veckor... Så när veterinär F ringde och frågade om det skulle fungera med tandkoll idag, så passade det ju perfekt! Förvisso har jag tänkt att ta tag i inkörningen av Ariel medan mitt knä läker, men några dagar kan knäet gott få vila först. 

 

F är en fjordhästbekant, som hoppade in som vikarie några dagar hos dv. Önskar verkligen att hon kunde vara kvar där jämt...

 

Ariel är ju inte kollad i munnen sedan november 2011, dvs dvs 3 1/2 år sedan, så jag var lite orolig vad F skulle hitta. Dessutom har hon ju varit lite tjafsig i munnen senaste tiden. 

 

Det var dock inga stora grejer, bara P3:orna som var lite ojämnt slitna så F fick slipa lite. Sedan tyckte hon att Ariel fastnade lite när hon malde med käkarna, så hon raspade litegrann också. Ariel hade även bitit sig i kinden, men det var ingenting som var ridrelaterat och det kändes väldigt skönt! Vi kunde vänta två år med att kolla munnen igen, givetvis under förutsättning att det inte blev några bekymmer innan. 

 

Medan Ariel fortfarande var lite groggy så vaccinerades hon mot stelkramp och influensa, så har vi det gjort för i år också. :-) Sedan fick Ariel fleecetäcke på sig, hon blir alltid så frusen av att få lugnande. 

 

Jag hade tagit med mig betten jag rider Ariel på, plus Hampus gamla bett, så vi provade dem och kollade vilka hon kunde ha och inte. Alla bett fungerade förutom hennes novabett, det var lite för kort. Så kanske köper jag ett större sådant, eller så nöjer jag mig med de andra fyra betten som fungerade bra. ;-)

 

Vi hann även med att prata lite avel, F höll med mig om att ett sto som Ariel bör användas restriktivt i aveln, eftersom hon haft en komplicerad fölning tidigare. Speciellt som jag tycker så väldigt mycket om henne. Så om det blir ett föl till på Ariel, så kommer det dröja många år till dess och jag kommer stalla upp henne någonstans där hon kan få veterinärkoll ofta under tiden. Men först skall vi tävla och ha roligt!

 

Efter att Ariel stått i stallet ett par timmar fick hon gå ut. Hon frös dock lite, trots fleecetäcket, så hon fick ett övergångstäcke på sig som hon hade ända till kvällsfodringen. 

Igår var det galoppjobb igen, vi red längs skoterleden och försökte hålla galoppen hela tiden. Ariel var seg i början, förmodligen för att hon inte är van att galoppera så långa sträckor, men även för att hon inte var helt uppvämd. Ju längre stund vi galopperade desto piggare blev hon. :-)

 

Längs skoterleden finns det många bäckar som skär igenom. Vanligtvis brukar vi skritta över dem, men nu travade vi så Ariel fick hoppa och sedan fortsätta galoppera efteråt. Det verkade hon tycka var superskoj! Jag fick lite fälttävlanskänsla, så det var riktigt bra. :-)

 

Galopperade även där det gick på hemväg, men då det mestadels är nedför så blev det även en del skritt. Avslutade med att rida in på ridbanan för att hoppa några språng. Hade satt upp ett plank på 60 cm i mitten på ridbanan. Ariel tvekade emot, jag tänkte "hon kommer inte hoppa" varvid hon förstås började svänga åt vänster. Gav henne inget stöd alls (dumma mig!) utan endast ett ledande tygeltag så hon hoppade. Jag fortsatte dock åt vänster och for förstås av. Gaaah! Blir så arg på mig själv när jag inte rider ordentligt!

 

Sänkte hindret till 50 cm innan jag satt upp igen. Sedan kom jag på att Ariel ju aldrig sett mina hinder förut, hon hann ju flytta till Nyland innan hon fick börja hoppa... Så hon fick nosa på planket innan vi vände upp och hoppade det igen. Två gånger hoppade vi det utan några problem, så då satt jag av och höjde till 60 cm. Jag vet ju att vi klarar av det, vi gjorde det på träningen i onsdags. Allt sitter bara i mitt huvud, Ariel har ju dessutom löshoppat 110 cm, så hon har inga problem med höjden. 

 

Red emot ordentligt och Ariel hoppade perfekt över två gånger. Då nöjde jag mig, joggade av henne och skrittade sedan hem. Kunde konstatera när jag var hemma att mitt högerknä inte mådde så bra, så det ser mörkt ut för tävlingen på lördag. Så himla typiskt! Men förhoppningsvis har jag lärt mig av det här att INTE försvåra för hästen utan rida hela tiden. 

I förgår red jag Ariel efter tre dagars vila. Det var tydligen väldigt onödigt med vila, Ariel var superpigg och väldigt ofokuserad. ;-)

 

Vi skrittade till ridbanan, där Ariel fick börja varva ned genom att trava över bommar. Det är en väldigt bra övning för henne, då hon måste fokusera på var hon sätter fötterna och den "monotona" övningen gör att hon slappnar av mer och mer. När det kändes bra styrde vi på ett upphöjt cavaletti efter bommarna. Sedan varierade jag mellan att trava över bommar och att galoppera över två upphöjda cavaletti. Tanken var att det skulle vara sex språng emellan, men vi fick till sju språng först och när jag kortade galoppen lite blev det åtta språng. ;-) Men jag blev mest glad över att det gick att reglera galoppen, att hon börjar förstå vad jag vill när jag kortar upp henne. :-)

 

Sedan kom Y:s son och sade att Y ville prata med mig. Det är Y som äger lägdan som jag kallar ridbana, så givetvis blev jag orolig att han hade några andra planer för lägdan. Men han ville bara prata lite och höra ifall jag tänkte låta hästarna beta i hagen i sommar. :-) Pratade med honom om trädet som står lite tokigt placerat och jag fick okej att såga ned de grenar som är i vägen när jag rider. Toppen med en sådan granne! <3

 

Red sedan till vändplanen för att jobba lite volter. Hittade snabbt tillbaka till känslan från S-träningen, bara jag placerar mig rätt så svarar Ariel upp direkt. Underbara häst! Däremot var underlaget inte så bra, så galoppen blev därefter. Men vi är helt klart någonting på spåren. :-)

 

Skrittade hem en mycket nöjd häst, som verkar gilla det nya upplägget med varierande pass. Det gör jag med!