Utrustning
Som alltid när jag kommer till mitt barndomshem, går jag till alla de gamla platserna och minns allt möjligt som hänt där. Sedan kollar jag att utrustningen är där den skall vara också, och att inget behöver rengöras eller lagas. Vilket det ju inte behövs egentligen, då utrustningen inte används...
Men nu har jag ännu en gång börjat grubbla över vad som skall tas ned till Uppsala. Skall jag bara ta ned sådant som jag behöver den närmaste tiden, säg fram till jul, eller skall jag passa på (när jag ändå har bilen med mig) och ta ned så mycket som möjligt?
Jag får ju lite dåligt samvete när jag ser tävlingstränset ligga under sängen, longerlinan prydligt ihopvirad i Hampus gamla box och transportskydden i Habina gamla stallåda i häbret. Jag vill röra vid sakerna och viska att jag inte glömt bort dem, att jag en dag kommer att använda dem igen, även fast de inte tror det.
Som sagt, hur skall jag kunna lägga tillbaka ländtäcket, som jag faktiskt inte behöver än, utan att känna ett sting av dåligt samvete? Vad skall jag ta med och vad skall jag lämna kvar? Listan på saker kan göras lång, men de viktigaste sakerna är:
longerlina, longerpisk, hoppspö, inspänningstyglar, stigläder, diverse stigbyglar, bett, tävlingstränset, lokselen, bröstselen, transportskydd, ländtäcke, fårskinnsvojlock, sadelgjordstunnlar, gelpad, massor med lindor, benskydd, boots, hasskydd, svansskydd. Dessutom både ett fleecetäcke och ett regntäcke.
Av någon anledning hittar jag varken sadelgjordar eller vojlockar. Jag måste ha sålt dem för länge sedan, fast jag inte kommer ihåg det nu. Så det blir något jag måste köpa i Tingsryd nästa månad.
Men nu har jag ännu en gång börjat grubbla över vad som skall tas ned till Uppsala. Skall jag bara ta ned sådant som jag behöver den närmaste tiden, säg fram till jul, eller skall jag passa på (när jag ändå har bilen med mig) och ta ned så mycket som möjligt?
Jag får ju lite dåligt samvete när jag ser tävlingstränset ligga under sängen, longerlinan prydligt ihopvirad i Hampus gamla box och transportskydden i Habina gamla stallåda i häbret. Jag vill röra vid sakerna och viska att jag inte glömt bort dem, att jag en dag kommer att använda dem igen, även fast de inte tror det.
Som sagt, hur skall jag kunna lägga tillbaka ländtäcket, som jag faktiskt inte behöver än, utan att känna ett sting av dåligt samvete? Vad skall jag ta med och vad skall jag lämna kvar? Listan på saker kan göras lång, men de viktigaste sakerna är:
longerlina, longerpisk, hoppspö, inspänningstyglar, stigläder, diverse stigbyglar, bett, tävlingstränset, lokselen, bröstselen, transportskydd, ländtäcke, fårskinnsvojlock, sadelgjordstunnlar, gelpad, massor med lindor, benskydd, boots, hasskydd, svansskydd. Dessutom både ett fleecetäcke och ett regntäcke.
Av någon anledning hittar jag varken sadelgjordar eller vojlockar. Jag måste ha sålt dem för länge sedan, fast jag inte kommer ihåg det nu. Så det blir något jag måste köpa i Tingsryd nästa månad.
Sista gången på länge; lastning, löshoppning och dramatik!
Så gav jag mig ut till Ariel i söndags, med vetskapen om att vi inte skulle ses på en månad sedan. Ariel var låååångt borta i hagen, men stod snällt stilla när jag väl kommit fram till henne. Noterade snabbt att matte hade både hjälm, handskar och pisk med sig. Hm...
Protesterade ett par gånger mot att lämna flocken, men efter lite spöviftande konstaterade hon att matte menade allvar och satte ordentlig fart framåt. Nästan framme vid gränsen mellan sommar- och vinterhage valde de andra hästarna att storma förbi. Ariel stampade lite på stället och tyckte att matte var dödstaskig som inte lät henne springa iväg. Men när hon stått stilla en stund och gett upp, så knäppte jag lös grimskaftet och lät henne rusa iväg till de andra. Det var uppskattat. :-D
Det var inga problem att knäppa fast grimskaftet sedan och så gick vi ut ur hagen och till transporten. Ariel nosade nyfiken längs med hela utsidan och även hela lämmen, sedan klev hon rakt in utan några som helst konstigheter. Duktig tjej! Jag stod och borstade henne en stund innan jag vände henne och lät henne gå nedför rampen. Värt att notera var att jag stannade ganska nära rampen, vilket gjorde att när Ariel var halvvägs ned stannade hon och väntade på att matte skulle flytta sig några steg till (= signal för henne att hon får gå igen). Gissa om jag blev stolt!
Band upp henne utomhus och kratsade hovarna. Inga problem där heller. Vågade till och med lämna henne för att hämta kameran, vilket i och för sig resulterade i en väldigt röd nos, men hon stod stilla! *mycket stolt* Bildbevis:
Hon börjar verkligen se mer vuxen ut i kroppen!
Sedan bytte jag ut grimman till sidepullen och så promenerade vi ned till ridbanan för att testa att löshoppa lite på skoj. Vilket inte gick särskilt bra, så snart Ariel var lös tog hon förvisso några språng över det lilla hindret (ca 25-30 cm), men ganska snart konstaterade hon att det INTE var någon ström i tråden längs ridbanan. Så hon tog helt sonika sats (från stillastående!) och hoppade över staketet. Matte stod i chock några ögonblick innan jag suckande traskade efter damen. Hon galopperade självklart iväg till de andra hästarna.
Det var bara att gå och hämta henne, släpa tillbaka henne till ridbanan, förklara att man inte avslutar förrän matte är nöjd och sedan "linhoppade" vi ett par, tre gånger, med efterföljande lydnadsträning. Dödstråkigt, tyckte Ariel, men hon gör snällt som hon skall.
Väl tillbaka vid stallet presenterade jag Ariel för den blå vattenhinken, men hon var inte intresserad av något vatten. Pussade på henne en stund (plus lite lydnadsträning och ett par varv longering) och släppte sedan ut henne i hagen. Där hon genast gick till Nova och ville gosa.
Nu åker jag upp till mina föräldrar för lite semester. Jag tänker även gå igenom en massa hästgrejer och bestämma vad som skall med ned igen och vad som faktiskt får vara kvar. Jag kommer att bila ned till Uppsala igen och då ryms det ju en del grejer...
Protesterade ett par gånger mot att lämna flocken, men efter lite spöviftande konstaterade hon att matte menade allvar och satte ordentlig fart framåt. Nästan framme vid gränsen mellan sommar- och vinterhage valde de andra hästarna att storma förbi. Ariel stampade lite på stället och tyckte att matte var dödstaskig som inte lät henne springa iväg. Men när hon stått stilla en stund och gett upp, så knäppte jag lös grimskaftet och lät henne rusa iväg till de andra. Det var uppskattat. :-D
Det var inga problem att knäppa fast grimskaftet sedan och så gick vi ut ur hagen och till transporten. Ariel nosade nyfiken längs med hela utsidan och även hela lämmen, sedan klev hon rakt in utan några som helst konstigheter. Duktig tjej! Jag stod och borstade henne en stund innan jag vände henne och lät henne gå nedför rampen. Värt att notera var att jag stannade ganska nära rampen, vilket gjorde att när Ariel var halvvägs ned stannade hon och väntade på att matte skulle flytta sig några steg till (= signal för henne att hon får gå igen). Gissa om jag blev stolt!
Band upp henne utomhus och kratsade hovarna. Inga problem där heller. Vågade till och med lämna henne för att hämta kameran, vilket i och för sig resulterade i en väldigt röd nos, men hon stod stilla! *mycket stolt* Bildbevis:
Hon börjar verkligen se mer vuxen ut i kroppen!
Sedan bytte jag ut grimman till sidepullen och så promenerade vi ned till ridbanan för att testa att löshoppa lite på skoj. Vilket inte gick särskilt bra, så snart Ariel var lös tog hon förvisso några språng över det lilla hindret (ca 25-30 cm), men ganska snart konstaterade hon att det INTE var någon ström i tråden längs ridbanan. Så hon tog helt sonika sats (från stillastående!) och hoppade över staketet. Matte stod i chock några ögonblick innan jag suckande traskade efter damen. Hon galopperade självklart iväg till de andra hästarna.
Det var bara att gå och hämta henne, släpa tillbaka henne till ridbanan, förklara att man inte avslutar förrän matte är nöjd och sedan "linhoppade" vi ett par, tre gånger, med efterföljande lydnadsträning. Dödstråkigt, tyckte Ariel, men hon gör snällt som hon skall.
Väl tillbaka vid stallet presenterade jag Ariel för den blå vattenhinken, men hon var inte intresserad av något vatten. Pussade på henne en stund (plus lite lydnadsträning och ett par varv longering) och släppte sedan ut henne i hagen. Där hon genast gick till Nova och ville gosa.
Nu åker jag upp till mina föräldrar för lite semester. Jag tänker även gå igenom en massa hästgrejer och bestämma vad som skall med ned igen och vad som faktiskt får vara kvar. Jag kommer att bila ned till Uppsala igen och då ryms det ju en del grejer...
Tant veterinär + storleksökning
Igår var det dags för nytt veterinärbesök för Ariel. Kom ut i god tid innan, men fick lite tidsbrist när jag skulle hämta Ariel från hagen och hon bestämt sig för att INTE följa med. Fick bråka en stund och det kändes inte särskilt kul. Vet inte om jag törs låta henne vara helt ledig på betet, om hon tappar all uppfostran under tiden. *djup suck*
Väl inne i stallet hann jag mäta henne överallt. Hon är nu 127 cm i manken och 131,5 cm i korset. Ökat med 2 och 3,5 cm så nog händer det grejer fast jag inte alltid ser det med blotta ögat. Enligt beräkning blir hon nu alltså minst 141 cm. Skönt, då behöver jag verkligen inte bekymra mig över att hon blir för liten för mig. Vill ju helst inte ha en C-ponny.
Sedan började jag och stallägare K undra var A (veterinären) var. Jag kratsade hovarna och borstade igenom Ariel, och finklippte även manen. Sedan fick K nog och ringde till A. Det visade sig att hon skrivit upp en annan tid än den vi bokat. Sådant som händer, men som tur var kunde hon komma direkt när hon fick höra att vi väntade.
Vaccinerade alltså Ariel mot influensa igen, så nu är hon grundvaccinerad. Medan vi var i stallet började det regna, vilket verkligen har behövts ett tag nu. Ariel blev mycket glad när hon kom ut i hagen, så glad att hon beslöt sig för att njuta extra mycket av de blöta markerna.
Det är roligt nästan jämt med unghästar... Jag och en bekant har konstaterat att Ariels pappa måste ha varit åsna (envishet/långa öron) och Ariels mamma måste ha varit gris... ;-)
Imorgon kommer jag att åka ut igen och sedan skall jag grunna på huruvida jag skall ta ut veterinär för att ta vargtänderna eller om jag skall åka på klinik och göra det. Fasar redan för lastningen. Måste lastträna mer, men just nu känns det som Ariel är inne i en riktig trotsperiod och då vill jag inte göra sådana saker. *djup suck igen*
Väl inne i stallet hann jag mäta henne överallt. Hon är nu 127 cm i manken och 131,5 cm i korset. Ökat med 2 och 3,5 cm så nog händer det grejer fast jag inte alltid ser det med blotta ögat. Enligt beräkning blir hon nu alltså minst 141 cm. Skönt, då behöver jag verkligen inte bekymra mig över att hon blir för liten för mig. Vill ju helst inte ha en C-ponny.
Sedan började jag och stallägare K undra var A (veterinären) var. Jag kratsade hovarna och borstade igenom Ariel, och finklippte även manen. Sedan fick K nog och ringde till A. Det visade sig att hon skrivit upp en annan tid än den vi bokat. Sådant som händer, men som tur var kunde hon komma direkt när hon fick höra att vi väntade.
Vaccinerade alltså Ariel mot influensa igen, så nu är hon grundvaccinerad. Medan vi var i stallet började det regna, vilket verkligen har behövts ett tag nu. Ariel blev mycket glad när hon kom ut i hagen, så glad att hon beslöt sig för att njuta extra mycket av de blöta markerna.
Det är roligt nästan jämt med unghästar... Jag och en bekant har konstaterat att Ariels pappa måste ha varit åsna (envishet/långa öron) och Ariels mamma måste ha varit gris... ;-)
Imorgon kommer jag att åka ut igen och sedan skall jag grunna på huruvida jag skall ta ut veterinär för att ta vargtänderna eller om jag skall åka på klinik och göra det. Fasar redan för lastningen. Måste lastträna mer, men just nu känns det som Ariel är inne i en riktig trotsperiod och då vill jag inte göra sådana saker. *djup suck igen*
Distansdebut 2012, delmål 2 klart!
Igår var jag hos Ariel och pysslade en del. De hade fått byta sommarhage, till en ännu (!) större. Tyvärr ville Ariel inte ställa upp som fotomodell, så bilden nedan är lite missvisande. Det är MYCKET gräs i hagen, på bilden är det slussen från rasthagen till sommarhagen som syns.
Eftersom det var så varmt passade jag på att återigen svampa av Ariel. Den här gången lät jag inte svampen bli så blöt att det rann av den, och det tyckte Ariel var mycket bättre. Jag fick faktiskt blöta ned hela henne, överallt! :-D När jag var klar och nöjt beskådade min (nästan) rena häst skrapade Ariel lite försynt i marken. Eh... Inte rulla nu heller! Jag lät henne leka med hinken en stund för att få bort tankarna på att rulla sig och sedan tog jag dessutom in henne i stallet för att klippa manen.
Någon måste ha bytt ut min flockberoende unghäst mot en liknande men mer självständig. För Ariel stod snällt ensam i stallet, gnäggade inte ens. Visst tyckte hon det blev lite tjatigt med klippningen efter en stund, men det var ju snarare att jag klippte (och inte kliade) än att hon var ensam med mig. Riktigt duktig var hon!
Efteråt fick hon gå ut i hagen igen, utan att hon rullade sig. Däremot ställde hon sig och gnuggade både bakdel och nos mot ligghallen, så nu är hon vackert (?) röd istället för beige på sina ställen.
Jag är förvånad över hur mycket Ariel har mognat av att enbart vara ledig. Visst pysslar jag lite med henne och så, men jag trodde ju att hon skulle bli halvvild...
Eftersom det var så varmt passade jag på att återigen svampa av Ariel. Den här gången lät jag inte svampen bli så blöt att det rann av den, och det tyckte Ariel var mycket bättre. Jag fick faktiskt blöta ned hela henne, överallt! :-D När jag var klar och nöjt beskådade min (nästan) rena häst skrapade Ariel lite försynt i marken. Eh... Inte rulla nu heller! Jag lät henne leka med hinken en stund för att få bort tankarna på att rulla sig och sedan tog jag dessutom in henne i stallet för att klippa manen.
Någon måste ha bytt ut min flockberoende unghäst mot en liknande men mer självständig. För Ariel stod snällt ensam i stallet, gnäggade inte ens. Visst tyckte hon det blev lite tjatigt med klippningen efter en stund, men det var ju snarare att jag klippte (och inte kliade) än att hon var ensam med mig. Riktigt duktig var hon!
Efteråt fick hon gå ut i hagen igen, utan att hon rullade sig. Däremot ställde hon sig och gnuggade både bakdel och nos mot ligghallen, så nu är hon vackert (?) röd istället för beige på sina ställen.
Jag är förvånad över hur mycket Ariel har mognat av att enbart vara ledig. Visst pysslar jag lite med henne och så, men jag trodde ju att hon skulle bli halvvild...
Nya roliga händelser
Idag har vi hunnit med massor med spännande saker, men jag skall försöka skriva i tidsordning. Gick direkt ut i hagen och testade Ariels distansträns. Tyvärr hittade jag inte någon gjord, så förbygel + martingal fick jag strunta i. Sedan tyckte Ariel att tyglarna var lite läskiga, så när jag fotograferade blev det enbart sidepullen. Eftersom Ariel inte är van vid bett knäppte jag dessutom bort de sidostyckena. Vi behöver ju inte ta allt nytt på samma gång...
Visst ser hon tävlingssugen ut! :-D
Sedan fick hästarna ett ryck och galopperade iväg en sväng. Jag passade på att förbereda i stallet för att ta in Ariel, så när de sprungit av sig lite blev det uppfostran ( = gå ifrån flocken). Ariel tyckte det var helt okej, speciellt som Eldur faktiskt följde med henne...
Borstade igenom henne och hällde på switch. Sedan kratsade vi hovarna och Ariel var lite irriterad över det. Faktiskt så irriterad att hon försökte nafsa mig i baken. Jag sade ifrån och kratsade klart. Sedan hämtade jag mitt äppelbett och förklarade för Ariel att om hon envisades med att nafsa kunde hon lika gärna äta på bettet istället. Nyfikna Ariel tog förstås bettet i munnen och tuggade en stund. Sedan släppte hon, tog det igen, tuggade, släppte, tog det igen och så vidare ungefär fem gånger. Sedan tyckte jag att hon lekt färdigt och lade undan bettet. Men jag hoppas hon fortsätter vara lika positiv till bettet även i höst...
På väg tillbaka till hagen tränade vi lydnad. Jag gick ett par steg, stannade, gick igen, stannade och Ariel följde snällt med hela tiden och stannade när hon skulle. Även om hon suckade och tyckte jag var lite väl fånig några gånger. Duktig tjej!
Visst ser hon tävlingssugen ut! :-D
Sedan fick hästarna ett ryck och galopperade iväg en sväng. Jag passade på att förbereda i stallet för att ta in Ariel, så när de sprungit av sig lite blev det uppfostran ( = gå ifrån flocken). Ariel tyckte det var helt okej, speciellt som Eldur faktiskt följde med henne...
Borstade igenom henne och hällde på switch. Sedan kratsade vi hovarna och Ariel var lite irriterad över det. Faktiskt så irriterad att hon försökte nafsa mig i baken. Jag sade ifrån och kratsade klart. Sedan hämtade jag mitt äppelbett och förklarade för Ariel att om hon envisades med att nafsa kunde hon lika gärna äta på bettet istället. Nyfikna Ariel tog förstås bettet i munnen och tuggade en stund. Sedan släppte hon, tog det igen, tuggade, släppte, tog det igen och så vidare ungefär fem gånger. Sedan tyckte jag att hon lekt färdigt och lade undan bettet. Men jag hoppas hon fortsätter vara lika positiv till bettet även i höst...
På väg tillbaka till hagen tränade vi lydnad. Jag gick ett par steg, stannade, gick igen, stannade och Ariel följde snällt med hela tiden och stannade när hon skulle. Även om hon suckade och tyckte jag var lite väl fånig några gånger. Duktig tjej!
