Ariel 3525

Det är lika bra att jag skriver inlägget medan den härliga känslan finns kvar. Hämtade in Ariel från hagen (längst bort...) och gjorde i ordning henne för ridning. Tog på novabettet på sidepullen och kopplade även på ett par tyglar där. Lite överkurs att rida med två tyglar, men det får bli så ett tag framöver nu.

Ariel stod som ett ljus hela tiden, tror hon ätit sig väldigt mätt under dagen och mest ville sova. Men när matte väl var på plats i sadeln vaknade hon till liv, men på ett positivt sätt. Det var full fräs framåt, i en riktigt fin skritt. Vi red bortåt i skritt först, sedan när jag kände mig säker blev det en del trav. Vågade rama in henne lite mer, räta på mig och få lite bättre känsla i traven. Det fanns ögonblick som verkligen gav mersmak.

Provade att skritta med kontakt med bettet, Ariel var lite halvskeptisk i början men sög sedan tag i bettet och verkade tycka om det hela. Att hon gick i form var väl lite att ta i, men en helt okej unghästform skulle jag nog kunna kalla det.

Varvade med trav några gånger till, innan vi vände och skrittade hemåt. Den mesta ångan hade pyst ur henne tack vare travpassen, så vi lyckades få till halter på hemvägen enbart för sits och röst (lång tygel!). Ariel var absolut inte trött, utan snarare var hennes energi fokuserad på mig och vad jag ville. Flyttade henne några gånger i sidled och det gick så himla bra!

Provade även att trava några pass på hemväg utan problem, kom på mig själv med att flytta henne till vänster för skänkeln och hon gjorde en riktigt fin skänkelvikning. Sista biten hem skrittade vi på lång tygel, med en sådan härlig, lugn känsla att jag nästan grät av lycka. Trots att en annan häst kom ikapp oss sista biten var hon ändå med mig hela tiden.

Öste förstås beröm över henne, och väl tillbaka i stallet stod hon och såg så nöjd ut. Hon vill verkligen vara matte till lags och göra så matte blir glad. Ikväll var hon nöjd för uppenbarligen hade hon lyckats...

Fick gå ut i hagen ganska omgående, och var lika fin vid handen som uppsuttet. Nu är jag bortrest några dagar, så Ariel får smälta lite intryck. Sedan blir det E.T. på torsdag och lättare promenad vid handen på fredag. Ingen ridning förrän till helgen, känns som helt rätt upplägg!

Vaknade igår med fruktansvärd träningsvärk insida lår och undrade i mitt stilla sinne om Ariel hade lika mycket träningsvärk...

Fick gå ganska långt i hagen innan jag hittade henne, hon var fölvakt och tog sin uppgift på största allvar. Puttade lite på Lucky innan hon gick därifrån, som för att markera att hon lämnade henne ensam.

Borstade av henne som hastigast inne i stallet, det behövdes ingen större rengöring då jag tänkt linhoppa med enbart senskydd och kapson på.

Byggde upp tre hinder på rad, med ena änden nedlagd till att börja med. Tre meter emellan (ungefär) för studsmöjlighet.

Vi värmde upp i trav på lina, sedan hoppade vi en cavaletti några gånger på de tre olika höjderna. Märktes att det var lite tuffare för henne att hoppa på volt, så det blev bara fyra "språng" totalt.

Sedan styrde vi på hinderserien och då tände hon till ordentligt. Jag behövde inte ens smacka för att få bjudning, så fort hon fick hinderkänsla så tog hon över helt. Inte så att hon blev svår att få stopp på efter hindren, utan mer ett totalt fokus på uppgiften.

Efter tre omgångar så höjde jag upp även andra änden och lät henne hoppa två gånger. Hon gjorde två riktigt bra hoppningar och sedan slutade vi med lite avjoggning på linan. Hon var så enkel att hantera i linhoppningen att jag kommer fortsätta med det så länge vi är ensamma vid hoppning. Det får ju inte bli för långa serier, för då hinner jag inte med i hennes tempo men tre eller fyra hinder i en serie fungerar utmärkt.

Sedan spolade jag av de leriga benen (fortfarande blött i paddocken efter allt regn) i spolspiltan och smorde in henne med salva där myggen varit jobbiga. Då var matte populär. Efter att hon mumsat i sig hela ½ hg urkramad betfor (2 dl torr) fick hon återvända till hagen. Hon stod väluppfostrat stilla tills jag släppt taget om nosryggen, sedan var det full fart till flocken som gällde. Hon hade nog ingen träningsvärk. 

Själv fick jag återvända till stallet och rengöra all utrustning, både från dressyren och linhoppningen. Senskydden var läskigt leriga, men de blev fina så fort de fick vatten på sig. Samma med sadelgjorden från dressyrlektionen, fruktansvärt nedstänkt med lera och grus, men med lite tvål och vatten så var den som ny igen. 

Konstaterade att jag (någon dag...) måste städa i skåpet och ordna upp hur jag skall ha mina grejer nu när jag har fått större hyllutrymme. Men det är en av de saker jag skjuter på framtiden.

Igår fick jag sällskap ut i stallet av kompis J, som varit utomlands och utbildat unghästar. Det var jättekul att ses igen och jag snappade upp en del tips av henne. Hon var så nyfiken på att se Ariel, sist hon såg henne var ju i december.

Visade henne anläggningen först, innan vi hämtade in Ariel från hagen. Det ösregnade hela tiden, inte så uppmuntrande väder för ridning precis! Ariel verkade glad att se oss, hon kom lunkandes emot oss och undrade om vi kanske skulle göra något kul?

Inne i stallet drog jag av så mycket vatten jag kunde och premiäranvände hennes fleecetäcke, det har legat i en låda sedan flytten. Tror jag snart måste köpa ett nytt, det börjar bli lite väl kort vid bringan. Det är ju trots allt ett 115-täcke. Helst skulle jag vilja ha ett rött ulltäcke, men de verkar vara lite hopplösa att hitta.

Då hovarna var lite mjukare passade jag på att raspa framhovarna lite. De har flutit ut något och fick sig en lite snyggare rundning. Sedan var jag helt slut och J skrattade åt min trötta min. Att orka en dressyrlektion efter den persen...

Försökte snygga till Ariel lite extra, men det är svårt när regnet bara vräker ned. Tog på utrustningen och gick ut till ridbanan. Snälla J tog lite bilder och filmade när jag red träningen.

Precis uppsutten och fixar med stiglädret. Uppehåll för ögonblicket.



Vi skrittade runt lite och testade även en halv långsida i trav (som sin vana troget blev mest strul) som en liten "uppvärmning" inför träningen.



Sedan kom F förbi och förklarade att hon inte var riktigt klar än och kunde vi vänta några minuter till? Så då satt jag av för att inte belasta ryggen längre än nödvändigt.



Lagom till att F var klar så öppnade sig himlen och regnet började vräka ned igen. Frågade om hon var säker på att vi skulle ha träning och det skulle vi. Inga lyckade undanflykter där inte...

Vi jobbade med riktigt basic-kunskaper, vilket kändes väldigt skönt. Jag har ju sett F hålla lektion för andra i stallet, men det har ju varit på en helt annan nivå än vi befinner oss. Man vet ju aldrig innan om tränaren kan lägga sig på rätt nivå för just en själv.

Det blev främst fokus på att göra övergångar mellan skritt och halt. F tryckte på att jag MÅSTE spänna magen (eh, det vet jag ju, när har jag slutat med det?) och att Ariel måste bli mer alert i sitt svar. Efter några varv satt halterna riktigt bra (de gånger jag kom ihåg magen) medan igångsättningarna var det lite trögare med. Ariel har inte helt förstått skänkeln, så jag fick påminna med smackningar också. Sedan blev övergångarna kalasfina.

F ville därefter se oss i trav och jag visade upp hur illa det är. Men med lite tillsägelser från hennes sida, som att räta upp mig och vara bestämd gentemot Ariel, helt enkelt rama in henne med hand och skänkel, så lyckades vi trava ett helt varv både i vänster och höger varv.

Jag är så tacksam för att F ville ta sig tiden och hjälpa oss, gjorde enormt mycket att jag fick order om att KRÄVA något av Ariel, för inte blev hon förstörd av att jag satte upp lite gränser, snarare tvärt om.

Sedan var det suveränt att J filmade, för då kunde jag se att det faktiskt inte ser så illa ut som det känns. Det märks en tydlig skillnad när jag rätar upp mig i traven och givetvis finns det massor kvar att jobba med, men det är ett steg i rätt riktning.

Skrittade av en väldigt nöjd Ariel avsuttet, medan jag surrade om passet med J. Sedan blev det lite halvbråttom eftersom det skulle vara släpp i skogshagen med alla lösdriftshästarna. Hann få av Ariel utrustningen och ge henne betfor, men inte stretcha henne. J påpekade dock att hon inte skulle dö av en enda utebliven stretchning, men jag kände mig som en riktigt dålig matte.



Uppe i skogshagen blev det ett rusande utan dess like. F var ju med då hennes sto och föl går i lösdriften och hon hade väldigt roligt åt att Ariel var mer i luften än på marken. Hon kunde inte låta bli att påpeka att min ängslan över att ha kört slut på Ariel (i och med flera varv i trav) verkade vara fullständigt obefogad.

Till sist lugnade sig bushästarna (främst Ariel och Ella) och Ariel började äta mossa. Så typiskt när hon har en hel hage med gräs, men sådan är min bushäst. Jag och J bytte om till torrare kläder (ljuvligt med torra sockar!) och återvände till stan. Då J hade bråttom till ett annat möte så lämnade jag all utrustning till idag. Det blir roligt att rengöra...

Igår var det halvtomt i stallet när jag kom, förmodligen för att det var ganska sent på kvällen. Fick hämta Ariel långt ned i sommarhagen, hon hör att jag ropar, men tycker inte att det är värt att röra på sig. Det är först när det bara är ett tiotal meter mellan oss som hon kommer lunkandes.

Borstade av och tog på sadel + sidepull. Planen var att klättra igen, första gången vi rider på stället där jag ramlade av. Dessutom utan sällskap då ingen annan skulle rida ut.

Bortavägen var Ariel väldigt mycket kålmask. Fick säga till henne på skarpen några gånger, hon tycker allt är så mycket farligare när jag inte går med henne utan sitter i sadeln istället. Det konstiga är att hon har inga som helst problem att gå först om vi är två som rider, då är hon supermodig.

Vi kom i alla fall förbi alla farliga områden (inklusive där jag ramlade av) och då blev det plötsligt en turbomotor i henne igen. Klättrade uppför backen i skritt, det var väldigt jobbigt enligt Ariel. Hon fick stanna och pusta längst uppe någon minut innan vi fortsatte snirkla oss nedför höjden och sedan en sväng på en skogsstig. Hon känns som en ångvält hela tiden, visst stannar hon (eller minskar tempot) när jag ber henne, men det är en tidsfördröjning på cirka 2 sekunder. Kanske har det med sidepullen att göra, men jag blir ju irriterad oavsett. Vill ju ha en lydig och känslig häst, inte en häst man ständigt får påminna om ens existens.

Sista biten hem var hon superfin. Om det var för att det var trygg hemväg, att jag släppte ut på långa tyglar eller att hon var trött vet jag inte. Men jag blir ängslig när jag får sitta och ta förhållningar hela tiden, vill ju inte förstöra henne. Samtidigt så kan jag ju inte ha en häst som gör precis som hon vill heller. Funderar på om det kan ha med styrka och balans att göra, att hon inte har det som krävs för att gå i kuperad terräng och då blir det enklare för henne att försöka rusa ifrån istället för att samla sig.

När jag suttit av drabbades jag av lite dåligt samvete. Hon är ju ändå bara tre år och så himla bussig att jobba med egentligen. Vi vill ju bara helt olika saker, hon vill framåt fort, fort och jag vill ha lugn skritt.

Stretchade igenom henne och svampade av, hon hade blivit ganska svettig i sadelstaden. Tyckte att det var skönt även om hon ogillar att det rinner vatten om henne. Jag förklarade att hon allt fick vänja sig om hon skulle bli distanshäst.

Efter att hon fått betfor fick hon gå ut i hagen, där hon travade några meter innan hon damp i backen och lyckligt rullade sig från sida till sida.

Jag rengjorde all utrustning och bytte ut stigbyglarna till vanliga, för idag blir det dressyrlektion.

Nu går alla lösdriftshästar i samma hage. Fölet Good Luck är så nyfiken på Ariel, men Ariel törs inte vara alltför nära henne eftersom mamma Good Girl är väldigt beskyddande och har väldigt flinka bakhovar. Till helgen är det tänkt att vi skall släppa dem i den kuperade skogshagen, det ser jag fram emot!

Tog in Ariel i stallet och läste på tavlan att det skulle vara hopplektion vid åtta. Eftersom jag tänkt longera så blev det till att skynda sig med avborstning och på med longergjord och kapson. Min nya kapson har sidoringarna väldigt nära mittringen, men jag ville testa att använda inspänningstyglarna där ändå.

Joggade igång en väldigt pigg dam. Med hindren uppställda till träningen gick det inte att gå på så stor volt att hon kunde galoppera, så all överskottsenergi försvann inte. Sedan på med inspänningstyglarna och de blev lite väl korta eftersom de skulle nå så långt fram på kapsonen.

Ariel var INTE road av att vara inspänd. Hon försökte protestera genom att rygga, studsa upp och ned samt dra mot stallet. Men matte var bestämd och Ariel gav sig ganska snabbt. När hon joggat runt i fin form i bägge varven trots diverse störande moment utifrån så nöjde jag mig där. Lät henne jogga av sig lite utan inspänningstyglar innan vi avslutade.

Konstaterade att inspänningstyglarna dessutom fastnade i kapsonens sida, så det blir ett väldigt konstigt tryck. Nästa gång jag longerar skall jag testa att ha träns under kapsonen istället och ha inspänningstyglarna i bettringarna. Plus i kanten för Ariel som varken brydde sig om svanskappan eller minitraktorn som saltade stallplanen. 

Ariel fick gå direkt ut i hagen då stallets skötselplatsen (5 stycken!) alla var upptagna. Hon verkade väldigt nöjd med att återvända till hagen. På vägen tränade vi lite visning vid hand, främst upptravningen. Jag har inte så bra kondition. Efter att jag rengjort all utrustning (stolt över mig själv!) så gick jag ut med kraftfoder och gav i hagen.

Pratade med V om var min utrustning egentligen skall vara och hon visade var min hylla slutade. Plötsligt har jag dubbelt så mycket hylla som tidigare, även om den är högt upp så ryms det ju både täcken och vojlockar där. Hurra! Sedan pratade jag med stallägare C och hörde vad som gällde med önskemål om hyllor i garderoben. Det var bara att önska på, så nu grubblar jag på hur jag egentligen vill ha det i min garderob. Hur har ni andra löst det i era? Jag kan beställa fasta hyllor och så har jag tre olika trådbackar att stoppa in också. Tips?

Idag är det exakt två månader till premieringen och jag börja få grav ångest. Hur sjutton skall vi bli färdiga att visa upp oss så snart? Ariel saknar både flås och muskler, för att inte tala om allt överflödigt fett (eh, ballongmage snarare) som hon fått under tiden jag varit borta. Själv har jag också noll kondition, fick ju ta det lugnt efter mitt fall och nu när jag börjat hämta mig från det har jag blivit dunderförkyld.

Ariel låg och sov i sommarhagen när jag kom gående, jag fick mysa med henne en stund innan Ella kom och placerade en hov på ryggen på henne ("Upp med dig nu") så hon steg upp. Tog in henne i stallet för raspning av hovar, framförallt bakhovarna hade blivit ganska långa. Jag känner mig så osäker när jag raspar, att jag tar för lite, men när jag väl är klar kan jag konstatera att det blev precis lagom.

Borstade av henne, hon är verkligen ruskigt smutsig nu. Jag har bestämt mig för att provbada henne en gång innan premieringen och det blir så snart jag kan vara ute en hel dag, helst en varm och blåsig sådan. Sedan måste jag ju köpa schampo också.

Tog på sadel och sidepull och så gav vi oss iväg på ensamuteritt. Första gången sedan avramlingen... Det gick förvånansvärt bra, även om Ariel var en riktig kålmask bortåt och studsboll hemåt. Jag höjde kraven rejält denna uteritt, vilket inte var omtyckt. Men hon gjorde som jag ville, höll sig på höger sida och höll igång skritten. Men jag fick arbeta en hel del för att uppnå det och jag kände att hon inte var så glad över situationen. Samtidigt så känner jag att jag måste börja kräva mer av henne, hon kan inte bara lulla runt och göra som hon vill längre. Nu är den första grunden lagd och då måste jag våga bygga vidare och kräva mer.

Hemvägen bestod delvis av lite dressyrande. Hon fick i uppgift att göra halt, men det är väldigt segt med fokus på hemväg. Helst skulle hon vilja galoppera hem tror jag. Sedan gör ju sidepullen att de förhållande hjälperna blir lite otydligare, men jag hade önskat att hon var mer känslig för vikt och röst. Känner att vi hamnat lite i ett dödläge, förmodligen gör jag någonting fel som jag inte själv märker av. Skall bli skönt att rida lektion för F framöver, måste bara ta mod till mig och fråga.

Ridturen kändes lite halvdålig när vi väl kommit tillbaka till stallet. Men sedan påminde jag mig själv om att hon faktiskt inte haft ryttare på ryggen på tre veckor och inte ridits själv på en månad. Jag är också lite ringrostig och spänner mig säkert omedvetet efter mitt fall. Vi skall ju inte bli klara för tävling än på ett år.

I stallet stod hon och sov medan jag svampade av henne och stretchade. Kändes som att lite av harmonin återvände och jag kände mig mer nöjd när jag släppt ut henne i hagen igen.

Ariel lyfte inte ens på huvudet när jag ropade på henne. Hon stod längst bort i hagen och gnagde på något som säkert påminde om gräs. Däremot kom Ella lunkande mot mig med spetsade öron.

Lagom till att Ella stuckit nosen under armen på mig hörde jag hovslag och tittade upp. Där kom Ariel i full fart, med pannluggen delad och ögonen lysande. MATTE! Sedan försökte hon övertala mig att hon inte ens hört mig.

Hon fick beta en stund innan vi gick in i stallet för putsning av hovar. Jag var lite tveksam till om jag skulle klara av att jobba med hovarna, men igår var en bra dag, så jag hade inte på tok för ont. Hovarna var faktiskt inte så långa, men så var det ju bara elva dagar sedan sist.

Jag har lite svårt att få till helt runda hovar, men de ser i alla fall hyfsat presentabla ut. Ariel var en liten ängel att jobba med, hon tycker det är dödstråkigt men håller ändå upp hovarna och står stilla. Däremot var hovarna väldigt torra, så kanske skulle jag behöva blöta dem lite i sommar.

Som belöning borstade jag igenom henne ordentligt, men jag har inte så mycket kraft i armarna att det blir särskilt mycket massage av det hela. Däremot lossnar det ju ordentligt med päls åtminstone.

Nöjda gick vi ut i hagen igen, där Ariel fick stå och njuta medan jag först borstade bort en massa stöv/boss och sedan gick igenom varje millimeter av henne. Kliade lite extra vid juvret, det var väldigt uppskattat!

Jag funderar över om mycket av det stöv som de släpper ifrån sig under vintern liksom kapslas in i de djupare delarna av vinterpälsen, för hon är fruktansvärt stövig nu under våren när hon fäller. Det kliar verkligen i fingrarna på mig att ge henne ett bad, även om det inte är någon idé förrän hon fällt klart. Gissa om det skall bli roligt att piffa till henne inför premieringen!

Jag kommer åka förbi henne på torsdag innan jag åker på semester. Då blir det bara en snabb avmaskning och inget mer. Ja, kanske en puss på mulen också. Sedan släpps de på bete på söndag, men då är ju jag långt därifrån, så jag får nöja mig med telefonrapporter.

Igår var värsta dagen med revbenen. Hade så fruktansvärt ont så fort jag rörde mig, så egentligen ville jag nog inte röra mig. Men jag tvingade mig in i bilen, för till stallet måste jag ju! Så länge jag undvek att svänga vänster gjorde det inte så ont, men det är ju något svårt att undvika vänstersvängar. 

Mötte V precis när jag skulle försöka ta mig ur bilen och hon skrattade gott åt mitt något udda rörelsemönster. Sedan berättade hon att hon ramlat likadant för något år sedan och att det skulle ta lång tid innan det inte gjorde ont längre. Uppmuntrande. 

Hämtade in Ariel från hagen, hon lunkade emot mig i sakta mak och det kändes som ett lovande tecken. Vi gick i samma lugna tempo till stallet, där det var fullt med hästar. Ariel fick stå i spolspiltan och bli avborstad.

Dagen till ära var hon lerig på bägge sidor, i och för sig torkad lera men ändå. Var någonstans hittar hon lera i den snustorra hagen? Hon måste putta ut vatten ur vattenkaret och gegga runt med hovarna för att få till bra lera, men något spår av sådana aktiviteter finns inte. Ett mysterium...

Jag har ju inte upplevt att hon blivit särskilt mycket större, men när jag såg exteriörbilderna från senaste fototillfället började jag undra. Så mätgrejerna åkte fram och jag kunde ganska snabbt konstatera att Ariel nu sprängt D-ponnygränsen. 141 cm hög är hon. Hon har i och för sig en ganska markerad manke, men nu får det baske mig vara nog med växandet. En ponnymamma i stallet undrade hur gammal hon var och när hon hörde att hon var snart tre år så kontrade hon "Men då lär hon växa mycket mer". Eh, nej, det får hon bara inte! 

Sedan fick hon gå ut och beta i tio minuter, det var uppskattat. M höll mig sällskap och vi pratade om allt möjligt. Det är så himla härligt med hästfolk, det är tolv års skillnad mellan oss men ändå är vi på helt samma nivå. Vi satt länge i hagen och myste med hästarna, Ariel ville bli kliad inuti örat och lade nästan hela huvudet i knäet på mig. Kände att jag verkligen behövde en sådan stund efter allt annat som hänt i hästeriet. Svackan kanske inte är upphävd, men i alla fall inte lika djup längre.

Jag kommer att åka ut idag och imorgon, förhoppningsvis blir det avmaskning då. Däremot missar jag betessläppet, lite snopet faktiskt. Men Ariel kommer bli lika glad även om jag inte är där och tittar.

Igår blåste det halv storm ute vid stallet, och eftersom jag hade lite tidsbrist bestämde jag mig ganska snabbt för att inte rida. Klokt val insåg jag när jag hämtade Ariel i hagen. Hon var så på tårna, totalt ofokuserad på mig. Vi tog oss till stallet där hon stod och var ganska orolig medan vinden ven överallt.

Borstade bort massor med lös päls, känns som om hon tänker fälla till midsommar. Försökte kratsa hovarna men gav ganska snart upp då det gjorde för ont. Istället tog vi oss en promenad i en av sommarhagarna.

Ariel fortsatte att vara på tårna och studsa till för minsta lilla. Hon känns så himla stor och stark nu, även om hon själv är helt omedveten om att hon är fysiskt starkare än mig. Jag fick nästan hela tiden påminna henne om att inte gå före mig och att inte tränga in med vänsterbogen mot mig.

Ett par gånger kändes det som att hon var på vippen att slita sig fri från mig och rusa iväg hemåt igen, men tack och lov gick de stunderna över. Några meter här och där var hon riktigt fin, men överlag kändes det ändå som en väldigt misslyckad promenad.

Släppte henne i hagen när vi gick förbi den, då ville hon plötsligt inte alls rusa omkring som en tok utan bara mysa hos matte. Bestämde mig där och då för att inte rida eller jobba vid hand någonting mer innan jag åker iväg på semester. Det är tre ynka pass det handlar om (söndag, måndag, tisdag) och det är nog bättre för oss bägge två om det bara blir mys de dagarna. Även om hon lugnar ned sig framöver så har jag fortfarande alldeles för ont för att kunna jobba henne på ett vettigt sätt.

Längtar efter min lugna, snälla unghäst.

Igår hade jag tagit in Ariel i stallet och börjat borsta henne lite när J kom in med Friday. De skulle ut på en kort runda och givetvis hakade jag på. Med ett litet sting i hjärtat bytte jag tillbaka sadelgjorden från neoprengjorden till lädergjorden. Ariel har tydligt visat att hon föredrar den senare, om det beror på att den är böjd, i läder eller har resår vet jag inte, men det är klart hon skall ha den sadelgjord hon helst vill ha!

Vi red bort mot klätterbacken, Ariel var väldigt ivrig (som alltid) men höll sig ändå hyfsat i skinnet. När vi kommit halvvägs till klätterbacken slänger sig bägge hästarna plötsligt till höger. Jag uppfattade det som att Friday såg någonting han blev rädd för och Ariel mest handlade på instinkten att Friday blev rädd för något. Oavsett varför så slungades jag ur sadeln och landade rakt på en sten…

Jag tappade förstås luften, så istället för att studsa upp igen som jag alltid gör, hade jag vett att ligga kvar och försöka få igång andningen igen. Min vana trogen hade jag inte släppt tygeln, så Ariel betade bredvid mig. J blev nog faktiskt räddare än vad jag blev. När jag kunde andas normalt igen letade jag reda på en sten att sitta upp ifrån. Här måste jag ge en stor eloge till min fantastiska häst! För att hon skulle stå optimalt vid stenen var hon tvungen att stå med huvudet och halsen rakt in i en stor buske. Hon ville inte, men när jag förklarade att hon måste så ställde hon sig där. Jag satt upp och sedan backade vi ut därifrån.

Vi fortsatte ridturen som planerat, gick längs en stig i skogen som jag inte sett förut, en riktig toppenstig när man vill få hästen att tänka efter lite. Ariel fick gå bakom Friday, men det märks att det inte passar henne. Jag fick bromsa nästan hela tiden och det är inget jag vill göra. När vi traskat runt en stund vände vi tillbaka mot klätterstigen och då fick Ariel gå först. Genast blev det en mjukare och mer lätthanterlig häst, klart man inte vill gå och korta steglängden hela tiden!

Klättrade backen en gång, precis uppe på toppen signalerade Ariel att hon nog var lite trött ändå. Hon fick pusta några sekunder och sedan var hon pigg igen. Vi skrittade i ett lite lugnare tempo hem och sista biten satt jag av och ledde henne. Jag hade hela tiden en molande värk i vänstersidan och den blev värre när jag suttit av. Kanske skulle jag ha tillbringat natten på hästryggen. 

Skötte om Ariel som hastigast, skippade stretchningen då jag knappt kunde kratsa hovarna. J var snäll och lyfte upp sadeln på hängare, trots att den inte väger någonting så kändes det omöjligt att få den på plats högst upp i sadelkammaren. Ariel fick beta några minuter innan hon gick ut i hagen igen och sedan var det bara att försiktigt försöka få av sig säkerhetsvästen.

Det kändes väldigt ömt längs hela sidan, men jag är osäker på om det är några brutna revben. I och för sig är jag väldigt smärttålig, men jag har ändå fått för mig att det skall göra fruktansvärt ont. Det här gör bara väldigt ont. Min mamma som är sjuksköterska förklarade att man inte röntgar förrän efteråt numera, en eventuell fraktur får ändå bara läka av sig själv.

Jag är så himla glad att jag hade säkerhetsvästen på mig! Den tog ju den värsta stöten och förhoppningsvis förhindrade den dessutom att jag bröt något. Jag skall aldrig mer gnälla över hur obekväm den är eller hur dyr den är i inköp. Tur i oturen jobbar jag till sent fyra dagar i rad nu, så Ariel får vara ledig till på lördag och då hoppas jag att jag mår bättre.

Eftersom jag inte kunnat göra särskilt mycket i förrgår, så blev det desto mer som skulle hinnas med i stallet igår. Jag förberedde en hel del innan jag hämtade Ariel i hagen, det skulle ändå bli så att hon stod väldigt länge i skötselspiltan.

Borstade bort massor med päls igen, funderade lite över tumregeln att man inte skall betäcka ett sto som har vinterpäls kvar. Undrar just när jag skulle åka till hingst med Ariel i sådana fall. Förhoppningsvis har hon fällt klart snart.

Sedan kom J in med Friday och Ariel blev väldigt glad över sällskap. Vi gjorde klart för ridning och gav oss sedan iväg längs en helt ny väg (för mig och Ariel). Det var väldigt skiftande terräng och det fanns massor för Ariel att titta på. Så pass mycket att hon ibland glömde var hon satte fötterna. Det var några gånger jag satt väldigt lös i sadeln.

Ariel var som alltid väldigt pigg, men det var skönt att ha stabila Friday med sig. Så fort Ariel stannade för att titta på något farligt så passerade Friday och drog på så sätt med sig henne framåt igen. Det är ju perfekt för unghästar som skall titta på allt!

På slutet kom vi till en gård med en shettishingst. Han brukar tydligen hoppa över staketet och jaga hästarna som red förbi, så J förvarnade mig om att vara beredd på att hoppa av Ariel och leda henne förbi istället. Friday var dessutom rädd för shetlandsponnyer, så han var inte till någon hjälp i det läget.

Vi kom nästan förbi hela hagen innan hingsten fick syn på oss. Friday rusade iväg, men jag fick stopp på Ariel direkt. Hon ville ju följa efter Friday men förstod inte varför han rusade. Vi tog oss nästan förbi shettishagen när J ropade att jag skulle sitta av (hon hade redan gjort det) för att inte riskera någonting. Så jag flög verkligen ur sadeln, är nog bästa avsittningen jag gjort på länge. Ariel fortsatte snällt att gå bort från hingsten och han höll sig tack och lov kvar i hagen.

Jag och J skrattade lite åt upplevelsen sådär i efterhand, Ariel hann ju aldrig förstå vad som hände, utan fortsatte bara att gå som vanligt. Vi var ändå så pass nära stallet att det inte var något besvär att promenera sista biten avsuttet, bara skönt för hästarna att få en lugn avskrittning.

Åter i stallet tyckte Ariel att hon uppfört sig tillräckligt för dagen, men det blev ändå stretchning, manklippning och raspning av hovar. Jag fick in snitsen på slutet, även om jag lyckades raspa min ena fingertopp också. D var snäll och höll Ariel så jag kunde fota lite, men eftersom jag inte såg någonting när jag fotade så blev det inte så bra bilder. Men lite ser man hur hon ser ut i alla fall.



Jag är inte helt nöjd med manen, den måste bli lite längre inför premieringen men samtidigt vill jag inte ha någon tydlig kant där man ser var jag klippt tidigare. Det ä ju ändå bara två vanliga klippningar kvar till premieringen och jag vill gärna ha en bra grundklippning att utgå ifrån när vi skall finklippa till premieringen. Det är inte lätt att klippa fjordman!

När Ariel fått gå ut i hagen igen dröjde hon sig kvar hos mig och det var ganska tydligt vad det var hon ville. Så det blev lite bus tillsammans med Ella, där allt jag behövde göra var att smacka då och då. Reaplanet Ariel susade genom hagen, varv efter varv och fick ibland med sig Ella i rusningarna. Vid ett tillfälle försökte hon springa genom halmhögen, halkade och gled på sidan genom hela högen. Sedan studsade hon upp på benen igen och fortsatte i full fart som om ingenting hänt. Det är ganska tydligt att våra uteritter inte gör henne slut fysiskt i alla fall.

Vad hände egentligen med april?

Fina Ariel kom långsamt skrittandes emot matte, sin vana trogen ökar hon lite när hon ser Ella närma sig mig. Var lite pratig idag och i mitt tycke lite väl nafsig. Nu får det minsann vara nog med tandömsning.

Inne i stallet hann jag bara binda upp henne och kratsa första hoven, sedan fick jag lerstänk i ögat så linsen åkte ur. Helt omöjligt att raspa hovarna som jag tänkt mig, så det får vara till imorgon. Blev bara lite snabb avborstning istället och sedan på med nya kapsonen (eh, nyköpta alltså) och ut på ridbanan.

Longerade några varv i både trav och galopp som uppvärmning. Hon var väldigt sprallig och försökte sig även på att testa lite. Inget avancerat dock, så matte vann precis som vanligt. Sedan provade jag för första gången att jobba över cavaletti i lina. Först en ensam cavaletti och sedan flera på rad. Tog ett tag innan jag fick in snitsen och innan poletten trillade ned på Ariel.

På slutet hoppade hon studs över tre cavaletti, såg så himla fin och glad ut. Mallig blir hon ju även när vi jobbar på lina, men det är lite svårare att kråma sig när linan är sträckt... Avslutade med lite jogg på volten igen och då var hon verkligen fin. Måste ta med kameran någon dag och fota, hon har fått så långa eleganta ben trots att hon grovnat lite. Min lilla plutt!

Tillbaka i stallet blev hon avsvampad mellan framben och bakben innan vi stretchade igenom. Fortfarande lite för nafsig, så nu kommer jag sluta stretcha hals och rygg, det går helt enkelt inte att ge henne godis i handen längre.

Vi hann inte gå många meter på stallplanen förrän Ariel bara "råkade" ramla omkull och rulla sig. Jag var fullständigt oförberedd, hon gick ju bakom mig och med slakt grimskaft. Jag hörde en duns och när jag vände mig om för att se vad som hänt så låg hon där och sprattlade. Antar att det betyder att hon är trygg även på stallplanen.

Tränade lite halter på väg till hagen, plus att hon fick beta lite. Det börjar bli dags att vänja in på gräs nu, så snart de är avmaskade åker de ut i sommarhagen. Det kommer bli spännande, enligt uppgift är sommarhagen mycket mer kuperad än vinterhagen.

Träffade J också, som berättade att hon börjat rida Friday. Så imorgon har vi en riddate!