Lugn galopp

Då jag jobbade hemifrån idag hann jag med en kort ridtur på lunchen. Lyxigt värre! 
 
Det var ganska kvavt ute, men jag beslöt mig ändå för att prova fler galoppintervaller. Sist vi galopperade kändes det ju som att vi kunde hålla på hur länge som helst. Den här gången var det mer dämpat från Ariels håll... Efter en ganska lugn framskrittning (nåja, hon skrittar ändå 5-6 km/h numera) galopperade vi 6x1 min med 1 min skrittpaus emellan varje intervall.
 
Ariel höll galoppen bra, men ville helst galoppera vänster galopp. Hon hade inte alls samma tryck i bakkärran som när vi galopperade sist, men ffa så märktes det att värmen tog på henne mer än jag trodde. Hon flåsade rejält redan efter fjärde intervallen och det enda som egentligen höll igång henne var min uppmuntran och att vi var på hemväg istället för bortaväg. På bortaväg galopperade hon ungefär 13 km/h och på hemväg upp till 23 km/h.
 
De galoppjobb vi gör nu handlar egentligen itnte om att få upp flåset (då skulle jag rida med pulsmätare och förmodligen pusha henne mer, inkl ha spö med mig) utan om att fortsätta stärka galoppen och bjudningen. Därigenom är det viktigare ATT hon galopperar, än hur fort hon galopperar. 
 
Ariel var mycket nöjd med att få skritta av efter totalt 6 min galopp och ännu nöjdare blev hon när hon fick en dusch (som sedan förstås följdes av en rejäl rullning), jag är däremot lite fundersam över själva upplägget. Är det bättre att värma upp mer (enligt "schemat" vi följer ska vi bara skritta fram 10 min och sedan börja galoppera, eftersom galoppen egentligen är lika mycket uppvärmning) och därmed ha ett längre pass totalt, men då också snabbare galopp än vi rider nu? Eller är det lagom med att vi hinner hela sträckan bort och hem en enda gång, så Ariel tycker att det är roligt fortfarande?
 
Lite att klura på framöver. :-)
 
När man rullar efter dusch ser man ofta ut såhär:
 
 

Mjäkig matte

I lördags var jag inte riktigt klok, det blev motion av alla tre hästarna... Eftersom jag dessutom klämde in fyra (!) fotbollsmatcher från VM att kolla på, så blev det ganska sent som jag red Ariel.
 
Jag hade bestämt mig för att testa att rida längs skogskanten på lägdorna som går hela vägen bort till 272:an. Det var ganska nyligen jag fick veta att det gick att rida där, dvs att de djupa krondiken som fanns hade övergångar man kunde rida över. Härligt!
 
Just nu är det så torrt i markerna, så grusvägarna är hårdare än asfalten. Jag törs knappt trava där, fast jag har en ordentligt grundutbildad häst. Det gör att galoppjobben fått stå tillbaka en tid. Men inte längre, för oh så roligt det var att galoppera på lägdorna!
 
Vi gick ut ganska lugnt med 4 x 1 min galopp, med 1 min skritt emellan varje. Jag har fått för mig att Ariel inte har så bra kondition, men det visade sig att intervallerna var alldeles för enkla för henne. ;-) Ariel var supertaggad redan innan vi började galoppera och hon var både snabb och stark i själva galopperna. Faktiskt så pass stark att jag inte behövde driva på en enda gång, hon har ett så härligt tryck i galoppen nu. <3 Inte kände jag nån skillnad på vänster eller höger heller, hon känns ovanligt liksidig. Hon fick som sagt rulla på i det tempo hon själv valde, det enda jag gjorde var att sakta av efter varje minut och skritta, samt sedan fatta ny galopp när minuten var över. :-) Första och tredje intervallen blev snabbast, där låg hon på 21,5 km/h respektive 23,3 km/h. Ändå kändes det inte som att det gick fort, bara att hon var stark i bakdelen. 
 
Jag önskar så att jag kunde återvända till när jag kämpade med Ariels galopp 2011, när vi galopperade fram och tillbaka på grusvägar och jag peppade henne allt jag kunde för att komma upp i 15 km/h. Hur jag grät över att hon inte hade nåt driv öht i galoppen (inte ens med sällskap) och det kändes hopplöst att någonsin få en bra galopp. Om jag bara kunnat återvända dit och berätta att det löser sig. Hon behöver bara tid att bli starkare i sin galopp, hon är bara bebis nu, se till att ha roligt istället! 
 
Nåja, man lär sig av sina misstag och Ricky ska iaf bara få ha roligt hela tiden. :-D
 
Ariel tyckte att vi avslutade passet på tok för tidigt, hon ville galoppera mera! Men jag lovade henne en längre uteritt dagen därpå och med massor av galopp där istället. 

Upplägg konditionsträning

Jag har provat lite olika upplägg för konditionsträning;
 
Galoppera långt och länge.
Jobbade mycket med detta när Ariel var unghäst. Tanken var att hon skulle få bättre galopp, men det ledde mest till att vi blev less på alltihopa eftersom det inte fanns några långa galoppvägar, utan det blev galopp fram och tillbaka på samma grusväg.
 
Galoppera i uppförsbacke.
Fungerade ok uppe i norr, där det var väldigt backigt. Enda problemet där (förutom att backarna var väldigt branta), var att vi sedan var tvungna att ta oss nedför samma backar för att sedan galoppera uppåt igen. Dvs tråkigt så det förslår och slitigt för frambenen.
 
Intervaller.
I teorin gillar jag intervaller, det blir en tydlig plan att följa och mäts det tex återhämtningspuls efter tio minuter så är det lätt att se framsteg. Men det är så dödligt tråkigt att veta att "nu ska jag galoppera 2 min och sedan skritta 2 min", för att inte tala om att jag hittills aldrig hittat någon ridväg där det är praktiskt genomförbart. Utan mitt i den där galoppen så kommer det en bil körandes, eller så blir det brant nedförsbacke så man för hästens bästa måste sakta in.
 
Lågpulsjobb.
Det här gjorde vi när Ariel tränades för distansritt, framförallt som fyraåring. Dödligt tråkigt. Man bara mal och mal hela tiden...
 
Så det jag kommer testa i år, är en egen variant. Den heter "ha roligt och utvärdera efteråt". ;-) I korthet går den ut på att jag rider ut (gärna med sällskap som kan trigga Ariel) på en grusväg som är minst 5 km lång (finns iaf två alternativ vad jag vet) med så lite trafik som möjligt. Efter uppvärmning galopperar vi snabbt och så länge som det känns bra. Sedan får Ariel skritta tills pulsen gått ned under 100 spm (så pulsmätare krävs alltså), då galopperar vi igen. Förr eller senare vänder vi hemåt och vid samma punkt som vi slutade uppvärmningen på, påbörjar jag nedvarvningen. Sen sätter jag mig med runkeeper (som jag alltså har igång, glömde nämna det) och analyserar vad det var vi gjorde. Det som egentligen är intressant är ju hur många minuter vi totalt galopperat, hur långa skrittpauserna blev och vilken puls Ariel hade tio minuter efter arbetet. 
 
Uppvärmningen ja! Den är superviktig vid konditionsjobb, så hästens kropp verkligen kommit igång innan man kräver snabbare galopp. Jag märker stor skillnad på Ariel om jag verkligen låter henne värma upp först, sedan kan hon växla upp till snabb galopp mycket lättare. Jag skrittar alltid fram tio minuter. Helst på fri tygel, men lite beroende på Ariels dagsform kan jag ibland behöva korta tygeln för att stötta henne när hon blir tittig. Sedan travar vi i lugn takt 5 min och galopperar i lugn takt 5 min (byter galopp efter halva tiden). Därefter skrittpaus tills pulsen är under 100 spm och sedan är vi uppvärmda och redo för att rejsa. :-)
 
Nedvarvningen är också viktig, den görs ungefär likadant som uppvärmningen. Försöker dock ha Ariel lite mer lång och låg i traven än vad hon brukar vara i uppvärmningen. Skritten blir oftast på fri tygel, då hon är nöjd efter jobbet. Men om det varit för tufft, så visar hon tröttheten genom att bli tittig, så då blir det kortare tygel även där. 
 
Rolig bild från runkeeper! Här galopperade vi på isen uppe i norr, det var även då vi slog hastighetsrekord för oss, 29,4 km/h kom vi upp i. :-D
 
 
 

Grundlurad...

I lördags fick pulsmätaren följa med oss ut. Har länge tänkt kolla pulsen i mördarbacken, men det har hela tiden kommit saker emellan. Nu så blev det äntligen av. Hade bomlösa sadeln, men jag börjar redan bli ovan vid att rida i den. ;-) Känns som jag hamnar i stolsits, fast jag vet att det inte är så. 
 
Skrittade längs skoterleden och upptäckte en gran som ramlat över leden. Hurra! Är nog bara knäppa personer som jag som blir glad över sådant. :-P Eftersom jag satt i bomlösa fick det bli lugn skritt emot och över, men jag hoppas att jag hinner hoppa den några gånger innan den tas bort...
 
Joggade fram i trav, Ariel var som vanligt seg och ointresserad när hon måste gå på skoterleden. Fick även en kort galopp på plan mark. Det var skoj att snegla på pulsmätaren, hon ligger runt 80 spm i skritt (om hon inte blir rädd för något, då skuttar den upp till 110 spm) på plant underlag och runt 100 spm i trav. I galoppen är det ungefär 120 spm. Nu var det ju inga längre sträckor vi travade och galopperade, totalt blev det fem minuter eftersom skoterleden sedan tog slut. 
 
Vände vänster uppför mördarbacken. Ariel blev som vanligt en kålmask och tyckte att det var sååå jobbigt och måste vi verkligen uppför? Kan vi inte vända? Jag framhärdade och försökte hålla henne så rak som möjligt samtidigt som jag försökte hålla igång skritten i vettigt tempo. Sneglade på pulsmätaren några gånger och trodde inte det var sant...
 
När Ariel pustar som värst och tycker hon är på gränsen till att dö av trötthet, då visade pulsmätaren 125 spm. Det var det högsta värdet vi öht kom upp i under klättringen... Dessutom tog det inte många meter på plan mark innan hon var nere i 90 spm igen och när vi började skritta med nosen hemåt (efter att ha travat en kort bit) rasslade pulsen ända ned till 78 spm. 
 
Snacka om att jag blivit grundlurad av min häst... Så nästa gång vi tar backen (vilket jag bestämt vi ska försöka göra varje vecka) ska det baske mig vara galopp uppför och pulsmätaren på, så jag ser att något händer med pulsen. Sedan kanske vi inte galopperar alla backarna uppför, men det ska vara målet. Inte konstigt att hon inte får bättre kondition, när hon inte ens anstränger sig... Får trösta mig med att hon iaf byggt muskler. 
 
Skrittade nedför berget och när vi kom ut på Hammarvägen blev det galopp i lugn takt hela vägen till avtagsvägen till storgatan. Sedan skrittade vi hem och hon var synnerligen pigg sista biten. Busfia!

Tempoväxlingar i galoppen!

I fredags hade jag noll ridlust, så jag beslöt mig för att lite galopp skulle pigga upp. Värmde upp i alla gångarter längs hammarvägen och upp längs gamla grusvägen vid berget. Ariel blev rätt glad av att få galoppera där, det är ju småkuperat och rätt så mycket igenväxt, så det känns nästan som att rida på en stig. Hon gillar stigar. ;-)
 
När vi kommit till vändplanen fick hon springa lite snabbare hemåt, det var skoj tyckte hon, även om det blev många skrittpauser då jag tyckte det var lite väl modigt att galoppera i nedförsbacke. Sedan tog vi en avstickare uppför nya grusvägen vid berget, red halva den och verkligen manade på henne i snabb galopp. Roligt!
 
Skrittade hela vägen ned till T-korsningen igen, sedan var Ariel taggad igen. Fortsatte bortåt mot hammarvägens vändplan. Blåste på rätt fort i galoppen, men provade även att sänka tempot utan att bryta av till trav. Det har vi aldrig gjort förut, men det gick hur bra som helst. :-D Så stolt över Ariel som börjar få mer styrka i galoppen. Joggade av en suerfin tjej som verkligen gick lång och låg, innan vi vek in på traktorvägen och skrittade hela vägen hem via storgatan. 
 
Mycket nöjda när vi var hemma, Ariel fick sig en välförtjänt dusch och rullade sig sedan i leran...
 
 

Urkrafter

I onsdags red jag ut i hoppsadeln. Började med att skritta innan vi joggade igång oss längs Hammarvägen. Både lugn trav och lugn galopp. Vände vid T-korsningen och joggade tillbaka.
 
Uppvärmda tog vi sedan in på skoterleden, jag ställde mig upp i lätt sits och lät Ariel galoppera på. Jösses vad det gick undan! Snacka om urkraft! Vi har ju galopperat där förut, hon vet att hon får blåsa på, men hon har inte varit uppvärmd tidigare, vilket förstås dämpat henne något.
 
Nu var det knappt att förhållande hjälper gick igenom. Eller jo, det gjorde de, men hon får helt klart en längre bromssträcka. Det är någonting jag behöver förlika mig med, för hon lyssnar suveränt på min sits och kan tex dämpa tempot en aning när jag gör halvhalt med sitsen, men från full galopp till att stå stilla tar det ändå lite tid. Jag tycker att jag tappar kontrollen då (vilket jag ju inte gör, men det tar längre tid än när vi galopperar långsamt) och då blir jag lite ängslig. Så mer galopp helt enkelt!
 
Alldeles för snart var skoterleden slut och vi fortsatte uppför branta backen i galopp, innan vi saktade av och skrittade tillbaka till skoterleden. Sedan var Ariel rejält uppjagad och ville galoppera mera! Så vi joggade av oss längs skoterleden med tanken att det skulle vara "lång och låg" men snarare blev "bibehålla trav utan att gå över i galopp". ;-)
 
Samtidigt tycker jag det är förbaskat roligt att hon har fler växlar än jag trott, att hon inte är den där superlugna hästen hela tiden. :-)
 
Skrittade sista 15-20 minuterna men Ariel fortsatte att vara på taktningshumör. :-P Åter vid sadelkammaren tog det en halv minut och sedan hade hon somnat. ;-) Lite svettig, men inte så farligt ändå. 

Galoppjobb med pulsmätare är roligt!

Igår kom vi äntligen iväg till elljusspåret som finns några km bort. Jag har pratat med idrottsföreningen som håller till där och vi får rida på spåret så länge jag är medlem. :-) Så jag löste medlemsskap i maj och det tog tre månader innan vi kom dit. ;-)
 
Ariel var rätt så mycket på tårna. Hon hade ett rejält driv i skritten och ännu mer blev det i traven. Men jag lät henne jogga igång sig ordentligt, så länge hon höll balansen. Red med pulsmätare och det är alltid lite extra skoj. I första branta uppförsbacken flåsade Ariel rätt så mycket, så jag tänkte att nu måste hon ha hög puls. Haha, 137 spm visade pulsmätaren. ;-)
 
Efter första varvet med blandat skritt och trav kändes hon tillräckligt uppvärmd för lite galopp. Blev snabb galopp uppför första branta backen och en puls på 206 spm. Heja!
 
Sedan tog det lång tid (upplevde jag) innan hon var nere under 100 spm. Skrittade tills hon var nere i puls, men då jag inte hade någon klocka så var det svårt att bedöma hur lång tid det tog. Får ta med det nästa gång. :-) Travade och galopperade på plan mark och uppför en liten brant innan andra (och sista) rejäla backen kom. Där kom hon upp i 209 spm, så det blev helt klart ett tufft jobb. 
 
Joggade av och fick sedan skritta väldigt länge innan hon var nere runt 85 spm. Längre ned kom hon inte, för hon blev nyfiken på vad som hände på området och vips var pulsen uppe på 100 igen... Suck...
 
Men när vi var tillbaka vid transporten behövde hon inte stå stilla länge innan pulsen var nere på 60 spm, så jag tror inte det är så illa som det verkar.
 
Galoppen som sådan kändes rolig, hon var supertaggad inför första galoppen och sedan rätt så lugn resten av varvet. Tror det kommer ge sig ju oftare vi är där och galopperar. Totalt blev det i alla fall 45 min ridning och drygt 5 km. 
 
Hemma igen blev det avduschning innan hon masserade sig själv i hagen genom att rulla. Nästa år skall jag bli bättre på alla de små detaljerna, som att kyla benen, stretcha eller använda linimentschampo. Men det får bli nästa år, nu har vi bara roligt. :-D

När två blir till en

Igår var jag enormt seg och hade ingen lust att rida. Samtidigt hade jag längtat så länge efter att få prova att bara galoppera fort, utan pulsmätare, intervaller eller kontroll. Bara testa och se vad som skulle hända. Så jag masade mig ut med Ariel ändå. Hon var på liknande humör, inte särskilt motiverad att röra på sig.
 
Vi skrittade fram, joggade samt galopperade lugnt i totalt tjugo minuter, så jag var helt säker att hon var uppvärmd. Red på grusvägen fram till t-korsningen och tillbaka. Ariel var knappt ens pigg på hemväg och det säger en del om hennes framåtbjudning.
 
Kollade klockan och vände in på skoterleden. Satte en något motvillig Ariel i galopp och sedan var fokuset från mig enbart framåt. Stod i lätt sits och försökte pusha Ariel till att gå lite snabbare.
 
Efter bara några språng var hon som förbytt. Hon bjöd i galoppen! Men inte bara det, hon galopperade fortare än vi någonsin galopperat tidigare! Jag blev också som förbytt, pushade henne ännu mer och ville ha ännu snabbare galopp!
 
Ariel svarade upp och vi susade fram genom skogen. Det kom ett par diken, men vi flög bara över. Förenade i tanken att flyga vidare, fortare, mera! Det gick lite nedför, men istället för att bryta av till trav justerade jag bara sitsen lite. Ariel svarade upp igen, genom att korta galoppen men bibehålla den nedför. Vi som knappt kunnat skritta nedför utan att jag stöttat henne. Men hon har verkligen fått en helt annan balans nu. Så härligt!
 
Alldeles för snart tog vägen slut, så vi fick sakta in, vända och pusta i en brant nedförsbacke. Sedan blev det galopp igen, samma underbara känsla, men nu gick det ännu fortare, för nu var det hemväg! När vägen till sist blev så brant sluttande nedför att bara skritt fungerade, fick Ariel skritta hela vägen hem. Jag var helt euforisk och Ariel smittades av mitt humör. Hon var sprallig fast vi bara skrittade, frågade flera gånger om vi inte skulle galoppera igen ändå? ;-)
 
Hemma igen blev det avsvampning av svettiga områden, men hon var helt lugn i andningen igen. Underbara härliga häst, vad jag får uppleva roliga stunder med dig!

Tråkigt trots pulsmätare

Idag var jag inte sugen på att rida, men så tänkte jag på de tre veckor som jag inte fått rida och hur mycket jag längtat efter att få komma ut på grusvägarna efter vintern. Så jag tog mig ut ändå! ;-)
 
Ariel ville inte komma in från hagen, så jag tog in Ricky och ställde honom i boxen innan jag hämtade henne. Då hade hon hunnit jaga upp sig rätt rejält och det blev ännu värre när jag inte tog in henne i stallet utan gick direkt till skötselplatsen. Hon var uppjagad och stressad en stor del av ridpasset... Till och med så hon stannade mitt i skogen vid ett tillfälle och gnäggade, det brukar hon verkligen inte göra.
 
Gjorde klart henne för ridning och tog även på pulsmätaren. Jag använder den på tok för sällan och har egentligen ingen bra ursäkt. Den kan krångla, men det händer oftare på vintern när hästarna har för tjock päls. Idag beslöt jag mig för att den fick följa med på och om den inte fungerade så var det inte hela världen. Men den fungerade perfekt hela turen!
 
Skrittade iväg på övertaggad Ariel som upptäckte tre livsfarliga bilar hos en granne (brukar inte finnas bilar där), så hon gick i sidled förbi. Vilket inte precis är likt henne. När hon fick trava så började hon spänna av lite. Blandade sedan trav och galopp längs grusvägen uppför berget. Ariel taggade till lite och verkade tycka att det var kul. Jag älskar när hon blir så där fokuserad på arbetet så hon bjuder fram till bettet av sig själv. <3 
 
Efter uppvärmningen fick Ariel pusta lite i skritt medan jag fipplade med mobilen. Startade runkeeper och så började vi med galoppjobbet. Galopperade tre minuter på grusvägen mot vändplanen. Ariel bröt av till trav en gång och äntligen lät jag henne komma ned till bra trav innan jag bad om galopp igen. Dvs inte jaga på henne så hon ramlar in i galopp igen, utan hellre få en bra galoppfattning igen. Nöjd med mig själv! :-) Enligt runkeeper låg galopperna på runt 18 km/h eller 300 m/min om man hellre vill veta det. Pulsmätaren började larma efter två minuters galopp, larmet är satt till 150 spm, så det var intressant att ha i bakhuvudet. När vi kom fram till vändplanen var tredje minuten precis klar, så jag bröt av till skritt och kollade pulsen. Den låg då på 151 spm och efter två minuters skritt på 92 spm. Ariel ville väldigt gärna fortsätta uppför backen mot Nyland, men jag fick vara tråkiga matte och hindra henne. Den vägen är väldigt kuperad, så det är inget som fungerar med intervallträning. 
 
Galopperade hemåt igen och Ariel bjöd hyfsat. Blev inga avbrott i alla fall, men jag började redan bli less på träningen. Fy vad tråkigt att galoppera på en grusväg fram och tillbaka! Efter tre minuter var vi framme vid T-korsningen, då hade hon 150 spm och efter två minuters skritt låg den på 96 spm. Ariel trodde att jag hade blivit knäpp när jag vände henne bortåt igen, hon vinglade som ett fyllo i skritten för att försöka få mig att låta henne vända hemåt igen. 
 
Fick henne i galopp igen, med ett par avbrott i trav och med massor av pepp från min sida lyckades vi galoppera tre minuter bort till vändplanen igen. Jag var fullständigt kräkless på hela idén med intervallträning, men försökte ändå stötta Ariel att galoppera. Efter sista galoppen hade hon 154 spm (klockan larmade varje gång efter två minuters galopp) direkt och 100 spm efter två minuter. Enligt schemat vi följde skulle vi sedan skritta i tio minuter, vilket kändes konstigt. Jag skulle hellre jogga ned henne och bli av med eventuell mjölksyra än att skritta, men eftersom jag är en lydig ryttare (...) så skrittade vi. Efter tio minuters skritt var pulsen på 82 spm. 
 
Sedan fick hon faktiskt både galoppera och trava lite på hemväg, annars skulle det tagit extremt lång tid hem igen, det regnade och vi var bägge rätt less. Det piggade upp att få röra på oss lite snabbare, men jag grubblade över hur sjutton vi skall kunna motivera oss själv att göra det här var fjärde dag framöver. Aldrig mer, var lite känslan jag hade när vi skrittade sista biten hem. 
 
Kul det där med pulsmätare förresten, Ariel hade 78-80 spm när vi närmade oss grannen med bilarna igen, hon blir precis lika hysterisk som på bortaväg och plötsligt har hon 130 spm... Hon frös fast (vilket jag lärt henne att göra istället för att kasta sig iväg/rusa) och stod stilla. När hon kändes som att hon var beredd att ta min skänkel kikade jag på pulsmätaren och då var pulsen nere i 80 spm igen. :-)
 
Hann inte mer än sitta av så larmade klockan att pulsen var under 60 spm, mycket skönt att veta att hon lugnar sig. När grejerna var avplockade så fick Ariel sig en välbehövlig dusch. Hon var rätt svettig och det hade krupit fram ganska mycket smuts med hjälp av svetten. Tror hon tyckte det var skönt att duscha, det är så lyxigt nu när jag kan välja temperatur på vattnet. :-)
 
Hämtade Ricky och släppte ut dem i sommarhagen inna jag tog reda på grejerna. Gick in och skrev av mig exakt vad jag kände på ett diskussionsforum om fälttävlan och fick tack och lov kloka tips om hur jag skulle tänka istället. Nu blir det ett pass/vecka med konditionstänk, dvs pulsmätare på, där vi rider med lite mer galopp än annars och så ett pass/vecka med rejält med klättring, så hon får både styrka och kondition i de passen. Dessutom på olika ställen, så vi inte rider på samma ställe hela tiden. Känns mycket roligare och motivationshöjande, så pass att jag blev sugen på att gå ut och rida ett pass till. ;-)

Hopplös matte

Igår var det galoppjobb igen, vi red längs skoterleden och försökte hålla galoppen hela tiden. Ariel var seg i början, förmodligen för att hon inte är van att galoppera så långa sträckor, men även för att hon inte var helt uppvämd. Ju längre stund vi galopperade desto piggare blev hon. :-)
 
Längs skoterleden finns det många bäckar som skär igenom. Vanligtvis brukar vi skritta över dem, men nu travade vi så Ariel fick hoppa och sedan fortsätta galoppera efteråt. Det verkade hon tycka var superskoj! Jag fick lite fälttävlanskänsla, så det var riktigt bra. :-)
 
Galopperade även där det gick på hemväg, men då det mestadels är nedför så blev det även en del skritt. Avslutade med att rida in på ridbanan för att hoppa några språng. Hade satt upp ett plank på 60 cm i mitten på ridbanan. Ariel tvekade emot, jag tänkte "hon kommer inte hoppa" varvid hon förstås började svänga åt vänster. Gav henne inget stöd alls (dumma mig!) utan endast ett ledande tygeltag så hon hoppade. Jag fortsatte dock åt vänster och for förstås av. Gaaah! Blir så arg på mig själv när jag inte rider ordentligt!
 
Sänkte hindret till 50 cm innan jag satt upp igen. Sedan kom jag på att Ariel ju aldrig sett mina hinder förut, hon hann ju flytta till Nyland innan hon fick börja hoppa... Så hon fick nosa på planket innan vi vände upp och hoppade det igen. Två gånger hoppade vi det utan några problem, så då satt jag av och höjde till 60 cm. Jag vet ju att vi klarar av det, vi gjorde det på träningen i onsdags. Allt sitter bara i mitt huvud, Ariel har ju dessutom löshoppat 110 cm, så hon har inga problem med höjden. 
 
Red emot ordentligt och Ariel hoppade perfekt över två gånger. Då nöjde jag mig, joggade av henne och skrittade sedan hem. Kunde konstatera när jag var hemma att mitt högerknä inte mådde så bra, så det ser mörkt ut för tävlingen på lördag. Så himla typiskt! Men förhoppningsvis har jag lärt mig av det här att INTE försvåra för hästen utan rida hela tiden. 

RSS 2.0