Hoppelihopp!
Hämtade henne från hage och band upp ute. Det var lite för fint väder för att stå inomhus tycker jag. Borstade av henne som hastigast och skötte om några sår. Det är som om hon måste lära sig använda fötterna igen när hon går på sommarbete, hon får en massa små sår över hela kroppen. Antingen busar de eller så går hon in i något snår ibland. Provade nya huvan (som var läskig!) och de läckra fälttävlansskydden. De passade perfekt!
Sedan bytte jag fälttävlansskydden mot hennes vanliga senskydd. Som hon faktiskt börjar växa ur nu. De är ju trots allt XS till skillnad från fälttävlansskydden som är S. Därefter traskade vi iväg till ridbanan. Ariel var inte särskilt ivrig, så jag misstänkte att det skulle bli en väldigt loj variant av löshoppning. Trots allt påverkas de ju en hel del av värmen.
Släppte henne i ridbanan och hon satte genast av i full fart... Jag ställde i ordning första hindret och bad henne hoppa. Inga problem alls, ganska snabbt gick det men ändå med fokus. Fick beröm samt att hon kom fram till mig och blev lite kliad. Satte upp andra koppelräcket, bad om hoppning igen och det gick utmärkt. Sedan satte jag upp oxerns främre bom, så det blev tre hinder på 60 - 60 - 50 cm. Då blev det lite tuffare för henne. Hon blev lite ofokuserad och rev första hindret. Tog om det och då rev hon andra hindret. Först tredje försöket tog hon sig över alla tre hindren på ett bra sätt, men då var hon mycket nöjd med sig själv också. Så satte jag upp bakre bommen på oxern och bad henne komma igen. Den här gången löste hon det mycket, mycket bra. Jag berömde och började sedan bygga bort alla hindren. Hon kom fram till mig och följde med genom allt kånkande.
Under själva löshoppningen jobbade hon oerhört självständigt. Direkt hon hoppat galopperade hon lugnt ned till grinden igen (motsatta långsidan) och ställde sig där för att beta. När jag sedan med röst och kroppsspråk signalerade att det var hoppdags, vände hon runt, travade några steg, fattade galopp, bedömde avståndet till första hindret och hoppade sedan mycket fokuserat genom hela serien. Sedan galopperar hon ned till grinden för att vänta igen. Gissa om jag blir stolt! Själv stod jag vid mittenhindret och tittade. Smackade någon gång, men pisken är helt onödig att ha med sig.
När jag väl byggt bort alla hinder traskade vi hemöver, mycket nöjda med oss själva. Åter vid stallet svampade jag av Ariel lite (inte så omtyckt) och smorde in juvret med salva (mycket omtyckt). Sedan fick hon gå ut i hagen med den läskiga huvan på sig. Det såg ut att gå alldeles utmärkt. Själv tvättade jag senskydd och plockade undan all utrustning innan jag åkte hemöver.
Planen är att hoppa en gång till, om två veckor, men att då höja upp oxern till 80 cm. Är lite velig kring hur jag skall göra dock. Det gick så sjukt bra idag, så kanske jag borde nöja mig med den här övningen? Samtidigt borde jag passa på och testa lite högre höjder när Ariel både visat sig intresserad av att hoppa och lärt sig hur rutinen kring hoppningen fungerar.
Shopping!
Jag hade lovat mig själv att jag skulle få köpa en funktionst-shirt också, då jag för tillfället använder mina joggingkläder och det är inte optimalt. Så jag köpte en svart t-shirt, den sista i den färgen faktiskt. Sedan slog shoppinggalningen till och köpte de där terrängskydden som jag suktat efter så länge. Jag har ingen som helst aning om när jag kommer att använda dem, men jag blev sååå lycklig när jag fick köpa dem och det är ju ändå huvudsaken.
Svängde förbi Apoteket för att köpa engångshandskar (smörja, smörja...) och kollade deras pris på switch. 415 kr... Vad är det för fel?!
Jag avslutade denna pengabrännardag med att köpa nya promenadskor (1100 kr…) och nya jeans. Nu är jag pank, så några nya flashiga saker till foderhästen blir det inte. Såvida den inte kan ha terrängskydden…
Hinderbygge
Ariel kom fram och undrade om hon inte kunde få hoppa ändå, så jag bad henne hoppa över cavaletterna. Vilket hon gladeligen gjorde två gånger. Sedan gick jag emellan och föreslog att vi skulle promenera hem igen. Ariel var märkbart nöjd med sig själv, tänk vad matte ville att hon skulle göra enkla saker…
Vi körde lite lydnad på vägen hem, bland annat stannade jag och satte mig på en stock i fem minuter medan Ariel stod bredvid och väntade lugnt. Duktig tjej! Kliade henne lite på magen genom att luta mig över hennes rygg också och det var helt okej. Snart, snart är det dags för insittning…
För övrigt fick jag odlingsresultatet på Ariels blodmask idag och det var bara liten blodmask. Skönt!
Monster! Eller...?
Gjorde i ordning henne för promenad med sidepull och nova-bettet. Jag älskar verkligen mitt sidepull. Det var dyrt i inköp men oh vad bra det är! Bara en sådan sak att vi kan gå på promenad och ha bett i munnen utan att jag behöver ta tygeltag och störa henne när jag vill något.
Jag hade bestämt mig för att leta reda på en grusvägen som är upploppssträckan på min tilltänka långa träningsrunda. Vi promenerade på ganska raskt, Ariel var ivrig eftersom vi var på okända vägar. Roligast var nästan när vi stannade och jag konsulterade kartan, då hängde hon över axeln på mig och försökte följa med i mina resonemang. Fick lite distansrittskänsla över det hela.
När vi väl hittat grusvägen hade vi redan varit ute en halvtimme, så jag bestämde mig för att vända och gå hem igen. Med en del protester från Ariel som följd, hon ville inte vända när vi nu hittat den spännande vägen. Vi hade inte hunnit många meter tillbaka förrän jag hörde den mest löjliga gnäggning. Det var inte en fölgnäggning, utan mer en vuxen häst som försökte härma en fölgnäggning. Shetlandsponny givetvis... Den lilla shettisen kom farandes som en pil genom sin hage och fram till staketet. Ariel blev LIVRÄDD! Hon kastade sig baklänges i omgångar och blåste drake. Hade jag inte haft den långa ledtygeln på sidepullen hade jag aldrig kunnat hålla henne. Tack än en gång för den (och att jag tack vare sidepullen inte slet sönder munnen på henne...)!
Jag har sett Ariel fjanta sig för konstiga saker förut, men jag har aldrig sett henne så här genuint livrädd. Hon ville verkligen bara bort ifrån det farliga och det tog en stund innan jag ens kunde få kontakt med henne. Men allt eftersom lugnade hon ned sig och insåg att det inte var ett monster, utan faktiskt en mini-häst. Lagom till att hon slappnat av så pass att hon kunde beta några tuggor gräs vände shettisen på en femöring och galopperade iväg genom hagen igen. Ariel ville följa efter, men lyssnade direkt jag sade ifrån. Sedan traskade vi något skakiga hemöver och Ariel blev lugnare för varje steg.
Nästan hemma var hon som vanligt igen, så jag beslöt mig för att träna lite mer styrning. Satte ihop ledtygeln till vanliga tyglar och lade ena armen om hennes rygg. Bortsett från att hon rörde så mycket på ryggen att jag knappt kunde hålla kvar armen så gick det riktigt bra. Hon kan helt klart tygelhjälperna nu, det är bara när hon blir lite tjurig som hon låtsas missförstå.
Smorde in hennes småsår och switchade innan jag släppte ut en lugn och harmonisk Ariel i hagen igen, med förhoppningen om att hon nu är både får- ko- bil- och shettissäker...
Trötter
Efter att ha släppt över dem till vinterhagen bytte jag kläder och hämtade rykthinken. När jag återvänt till hagen möttes jag av detta:
Någonstans här insåg jag att min långpromenad som jag planerat in skulle gå i stöpet. För lilla Ariel var sååå trött efter att ha ätit så mycket gräs.
Istället satte jag mig ned och myste med Ariel. Satt några gånger på hennes rygg och det bekom henne inte det minsta. Inte ens när jag kramade med skänklarna reagerade hon. Antingen är hon cool eller så skall jag alltid sitta på henne när hon är proppmätt...
Jag satt länge och smekte hennes huvud. Hon lade sig ned helt igen och somnade, viss i sin övertygelse om att jag skulle vaka över henne. Fina, fina Ariel!
Men så var hon till sist nöjd med sovandet, reste på sig, gäspade några gånger och frågade om jag möjligtvis inte kunde klia henne? Så jag satte igång med svettskrapa och borste och även om hon blev renare, så sitter det fortfarande kvar en del lera i pälsen. En vacker dag när jag har mycket tid... Då blir det bada av!
Upptäckte ett sår på bringan, så naturligtvis var jag tvungen att ta in henne i stallet för sårrengöring, allmänt pyssel och manklippning. Turbogräset har inte enbart fått magen att växa, utan även hovar (vilka tallrikar!) och man. Det brukar gå alldeles utmärkt att klippa Ariels man en gång i månaden, men nu såg den riktigt bedrövlig ut. Man skäms ju nästan!
När jag släppte ut Ariel i hagen igen lade hon sig direkt ned och rullade sig härligt grå. Så fort hon blir det minsta svettig eller blöt på bringan måste hon tydligen rulla sig. Men det var en nöjd Ariel jag lämnade när jag åkte därifrån.
Bildbomb
Fin modell, men bägge blinkar...
Vacker Ariel men mindre vacker bakgrund
Lugna, kloka ögon.
Vacker Ariel och eh... mindre vacker matte.
Matte gör dumheter enligt Ariel.
Sedan har jag lagt upp två filmklipp på youtube. Det ena är när vi går i skritt, vad tycks?
http://www.youtube.com/watch?v=m_ry0dZ5mLQ
Den andra är på när hon busar i rundkorallen. Man får både se en vändning på kommando (jag för in min höft, men det syns inte på filmen) och när hon kommer fram till mig på kommando.
http://www.youtube.com/watch?v=rpO68mMDGrU
Tålamod
Borstade rent Ariel i hagen medan vi pratade lite hästsnack. A har gjort lumpen med hästar och hade en del funderingar på lager. Hon tyckte våra hästar verkade väldigt lättskrämda, medan jag snarare anser att de är känsligare för kroppsspråk.
Det Ariel framförallt tränade denna gång var tålamod. Har man med sig ett litet barn så blir det ofta väntetid. Jag provade att longera Ariel i skritt i sidepullen och det gick alldeles utmärkt. Det är bara halt hon fortfarande har lite svårt för, men när jag tömkör eller promenerar är det ju inga problem.
Jag tränade visning vid hand medan A filmade. Vi skrittade totalt fyra vänder och travade åtminstone sex vändor, ändå blev det bara skritt som blev filmat... Ariel var lite tossig och spänd, men på filmerna ser hon mycket bättre ut än jag väntat mig. Det var väldigt nyttigt att se!
Vi blev fotograferade en del också, men eftersom jag kom med på flera bilder vet jag inte riktigt om jag vill lägga upp dem. Skall fundera en sväng till. Ariel fick även ha min jacka över huvudet (blev irriterad över att inte se något, men stod stilla när jag sade åt henne) samt I på ryggen. Då stod hon stilla och var lite fundersam över vem som egentligen satt där... Duktig tjej!
Sedan avslutade vi med att gå till rundkorallen och jag visade lite vad man kan göra med kroppsspråket. Ariel var helt annorlunda mot för tidigare. Normalt brukar hon ta några rejäla skutt, galoppera något varv och sedan vara nöjd, så vi kan jobba lite med det jag vill. Men nu var det som om all väntan tog ut sin rätt, för hon galopperade varv efter varv efter varv... Jag bytte varv några gånger och på slutet blev hon lite lugnare. Men jag är mycket glad över att hon inte alltid galopperar så där, då skulle hon slita ut lederna fullständigt. A filmade igen och kanske lägger jag upp några sekvenser längre fram.
Efteråt släpptes hon i hagen och lade sig förstås och rullade. Då var ju inte kameran med...
Kossor och mera kossor
Den här dagen bestämde jag mig för att vara en elak och hjärtlös matte. Så jag tog in Ariel från hagen och band upp henne i stallgången innan jag gick iväg och bytte till stallkläder. Sedan kom jag på att jag glömt något i bilen, så jag passerade Ariel utan att säga ett ljud och försvann från stallet. Ariel stod hela tiden lugnt och stilla, som om det alltid var självklart att hon skulle stå i gången utan någon sysselsättning. Stolt matte!
Jag drog av henne massor av vinterpäls (nu får det vara slut snart!) och dammet verkligen yrde om henne. Så snart jag har gott om tid och det är varmt i luften tänker jag ge henne ett riktigt bad. Jag hade först tänkt vänta med det till utställningen, men samtidigt känns det som att det blir nog med nyheter då. Alltså får det bli ett bad ganska snart. Mitt skimmelschampo börjar ta slut och jag funderar på om jag skall satsa på ett milt linimenterande schampo som nästa. Tips?
När jag stod och kratsade hovarna slogs jag av hur oerhört lätthanterlig hon ändå har blivit. Så många saker som vi bråkat om tidigare (som att lyfta höger fram) är numera så självklara att jag inte ens tänker på att de skapat problem. Det gäller ändå att ha dem i bakhuvudet, som en påminnelse om att allt som känns svårt faktiskt kan bli lätt.
Tog på sidepull och så traskade vi iväg längs banvallen. Försökte få Ariel att gå med långa kliv och en skritt som går igenom kroppen, men hon var mer intresserad av att småtrava. Vi hade en del smådiskussioner, men inget anmärkningsvärt. Så började Ariel plötsligt vädra i luften och blev nästan en dm högre i fram. Kossor! I hagen till vänster om banvallen går det ett gäng kor och kvigor på sommarbete. Ariel ville gärna hälsa och kossorna var mycket nyfikna. Men någon riktig nos-mot-nos blev det inte, så modiga var inte korna. Ariel däremot försökte till och med sträcka sig över taggtråden (usch!) för att nå att nosa. Jag trodde hon skulle vara mer skeptisk till kor än så.
Sedan traskade vi vidare, med koflocken i hälarna. Det gjorde ju inte Ariel mindre tossig, men faktum var att skritten blev mycket bättre av detta. Tror ni någon märker om jag tar med mig en flock kor till utställningen? Ganska snart var vi framme vid korsningen där vi skulle vända. Efter att ha låtit en bil åka förbi var vi sedan tvungna att nosa på de kor som gick i hagen vid korsningen. Det var nämligen KALVAR! Ursöta spralliga saker som var ännu skyggare än kossorna. Ariel gav upp nosningsförsöken och betade istället. Då vågade en kalv sig fram och nosa på hennes pannlugg, ända tills hon höjde på huvudet igen och hela flocken kastade sig bakåt. Ariel var stensäker hela tiden, det bådar gott inför kommande distansritter!
Det blev lite protester när vi vände, Ariel ville iväg på fler äventyr men jag hade lite bråttom hem till hagbytet vid sjutiden. Kossorna var längre in i hagen när vi gick förbi, så balanstraven uteblev och istället blev det powerwalk mest hela tiden. Jag beslöt mig för att vara lite lat och släppa Ariel i sommarhagen från banvallen. Direkt jag hade släppt henne tog hon några steg, sedan lyfte hon på svansen, bajsade följt av ett långvarit skvalande. Att hon aldrig vågar kissa under promenaderna! Fast jag glömde även denna gång att ställa in henne i boxen en kort stund för att ge henne möjlighet att kissa.
Sedan spanade hon lugnt bort mot de andra hästarna, som fick syn på henne och kom springandes. Hm... Det var ju Ariel som skulle springa... Istället blev det lugn lunk genom hela hagen. Lite hoppfull öppnade jag grinden till nya sommarhagen och då sprang de ivrigt igenom öppningen. För att, direkt inne i hagen, köra ned nosen i backen och äta. Köttbullshästar kommer det bli till hösten. Eller fiskbullar som vi brukar kalla runda fjordhästar.
Harmoni med hoppetossan
Sedan tog jag på Ariel senskydd och sidepull och drog med mig henne till ridbanan. Jag hade fått låna ett måttband ifrån jobbet, så jag kunde mäta lite noggrannare avstånd än tidigare. Det är 6,7 m mellan varje hinder. Byggde upp tre koppelräck på 40 cm. Bad Ariel hoppa, men hon studsade mest på stället och fånade sig. Sedan satte hon fart och galopperade precis bredvid hela gången med hinder. Jag kunde inte annat än skratta åt hennes trots och sedan lade jag en bom snett ut från första hindret för att fånga upp henne lite mer. Då insåg hon att det faktiskt var hoppning på schemat och hoppade mycket fint på de tre hindren. Tänkte komma igen, men eftersom jag började bygga upp en oxer av sista koppelräcket så stannade hon och åt istället. Oxern blev 50 cm hög och hyfsat smal.
Bad henne hoppa igen och hon satte fart direkt. Kom lite snett in på första hindret, så hon hoppade precis vid infångaren. Men sedan styrde hon rakt på de andra två hindren, fast hon hade haft möjlighet att smita undan om hon velat. Hon vill verkligen hoppa! Vi tog serien en gång till innan jag började bygga bort den. Då stod hon och studsade nedanför första hindret och ville bara hoppa mer och mer. Härligt! Min plan nu är ju att hon skall förstå vitsen med löshoppning, inte att vi skall hoppa 20-30 språng varje gång. Nu blev det nio stycken vilket jag tycker är mer lagom för en tossig tvååring.
När jag väl byggt bort hindren och snurrat ihop måttbandet hade Ariel lugnat ned sig. Jag hade inte tänkt på det innan, men det är ju viktigt att hon lugnar ned sig när hon fortfarande är kvar i paddocken, så hon inte alltid förknippar den med full fart framåt. Nöjda traskade vi tillbaka mot hagen. Jag bad Ariel stanna en stund (för lydnadens skull) och då tog hon tillfället i akt att klia sig. Ställde sig på tre ben och använde höger bakben för att klia sig på halsen. Eh... Den hästen är inte normal... Hon har uppenbarligen lärt sig att man alltid måste stå länge och vänta på matte när matte sagt halt och då är det lika bra att sysselsätta sig medan man väntar...
När hon kliat klart gick vi in i hagen och hon lade sig direkt ned och rullade. Först höger sida i grus och sedan vänster sida i gräs. Jag pratade med henne lite när hon rullat klart och hon var mycket nöjd med sig själv. Sedan lunkade hon iväg genom hagen och utstrålade verkligen den avslappnade självsäkerheten i att veta att man gjort ett bra jobb och kunde ta det lugnt...
Själv satte jag mig vid stallplanen för att putsa Ariels dressyrträns medan Idunn blev longerad. Det var lite annat stuk på den longeringen än min och Ariels löslongering. Idunn skrittade så lugnt och avspänt runt K att jag blev sugen på att lära Ariel det också. Jag har ju dragit lite på longeringen just för att Ariel gärna vill studsa och hoppa en massa hela tiden. Kanske skulle jag kunna löslongera henne först och sedan avsluta med lite vanlig longering vid stallplanen? Tål att tänkas på.
Innan jag åkte hem smorde jag in Ariels juver med salva, pussade lite på henne och pysslade lite i stallet. Det var så skönt att bara lulla på med småsaker utan någon tidspress överhuvudtaget. Det var bara att sätta sig i bilen sedan och åka hem. Lyxigt är bara förnamnet. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag slutar njuta av det och ta det förgivet istället...
Nu avvaktar jag med löshoppning en vecka, nästa gång funderar jag på att våga höja så det i sista hoppomgången blir 60 - 60 - 70... Ångrar lite att jag inte åkte på något treårstest i vår. Jag skulle behöva veta vilken ingångshöjd de börjar med. Hoppas det direkt 80 på oxer eller höjer man kanske från 60? Fast samtidigt tror jag inte det blir något treårstest med Ariel. Det får nog räcka med utställningen i år och treårspremieringen nästa år. För i värsta fall får Ariel bra poäng på det senare och då måste vi ju pallra oss iväg till Vetlanda.
Ensamträning och hinderbyggande
Sunna och K hade ridlektion på stallplanen, så jag gick ut till Ariel i hagen för att borsta. Hon fäller fortfarande en hel del och blir grådaskig i pälsen efteråt. Inte går det att borsta bort heller. Tror att ett rejält bad behövs, men det vill jag inte göra nu när hon skall stå ut med alla flygfän.
Tog sedan in henne i stallet för mätning och fotografering. Hon blev enormt nervös. Inte för att vara ensam i stallet, men för att hon hörde Sunna skritta omkring utanför utan att veta vart hon egentligen tog vägen. Fruktansvärt läskigt, enligt Ariel. Jag ignorerade det så gott jag kunde och fick till några hyfsade bilder.
Ariel 22 månader
Hon har inte blivit högre i manken, trots att hon spände sig och kändes högre än tidigare. Däremot har hon vuxit ½ cm över korset, så nu är hon gränsfall mellan c- och d-ponny där. Det tar sig... Viktmässigt har hon gått upp hela 17 kg och väger nu 356 kg. Betet har verkligen gött henne en del.
När Sunna tränats klart gick vi ut i paddocken med alla tre hästarna. De får gå där några timmar per dag för att dels beta ned och dels vänjas in på lite kraftigare gräs innan hagbytet. Medan de gick där passade jag på att släpa lite mer hinder. Ställde upp ett koppelräck 7 meter från oxern och två cavaletter staplade på varandra 7 meter från koppelräcket. Dessutom placerade jag en tredje cavaletti bredvid, så jag kan höja sedan. Just nu är höjden 40 - 40 - 50, men tanken är ju att det skall kunna höjas till 60 - 60 - 100 till sist.
Frågade Ariel om hon ville hoppa, men hon bara fnös. Efter lite påtryckning från min sida travade hon över en cavaletti innan hon stolt ruskade på huvudet och fortsatte beta. Jag hoppas att hon inte slänger sådär med halsen när det väl blir uppsutten hoppning, för då kommer jag få det svårt med styrningen...
Blandad promenad
Efter att Ariel vilat sig ett tag i hagen hämtade jag in henne igen och ställde upp henne i stallgången. Borstade bort så mycket av leran som jag kunde, men hon blev inte tillräckligt ren för att lägga på sele. Så istället för tömkörning med Idunn blev det promenad med Idunn.
Vi bestämde oss för att gå byrundan, så det blev lite mer bilträning. I början gick det riktigt bra, men så började Ariel trycka bogen mot mig och så blev det tjafs igen. Hon vill INTE flytta undan bogen när jag ber henne, utan trycker bara tillbaka. Det enda positiva i allt tjafs var att Idunn fortsatte gå iväg och det brydde sig Ariel inte om. Däremot var vi ju lite av en trafikfara med Ariel studsande hit och dit. Till sist flyttade hon någon millimeter åt rätt håll och vi kunde gå vidare.
Sedan uppförde hon sig exemplariskt resten av promenaden. Jag stannade några gånger och bad henne flytta bogen och då gjorde hon det. Känner mig lite förvirrad kring hur jag skall lösa situationen. Hon låser sig i något slags tjur-läge, som inte har med rädsla eller förvirring att göra.
Tillbaka i stallet ställde hon sig och kissade länge, länge. Det är något jag bör tänka på framöver, att faktiskt släppa över henne i boxen innan promenad, så hon hinner kissa i halm om hon vill. Jag tror dock inte att hennes tjur-beteende berodde på att hon var kissnödig, för då skulle hon krånglat mer och längre.
Passade på att ta träckprov också, så nu är det inskickat och klart.
Hopphäst!
Hästarna kom springandes emot mig när jag ropade på dem, så det var lätt att hämta in Ariel. Jag band fast henne vid ladugårdsväggen och borstade bort en massa lös hår. Jag förstår inte hur hon fortfarande kan ha vinterpäls kvar, men det har hon. Hon har lagt på sig en del också, jag misstänker att det kommer bli bantning till hösten...
Tog på henne sidepull och gick iväg till ridbanan. Släppte lös henne där, så hon fick beta, medan jag började bygga löshoppningshinder till kommande träningar. Ariel var väldigt nöjd med arbetsfördelningen, matte konkade på saker och hon åt. Men efter ett tag var det som hon tröttnade på att bara äta och ville vara med i byggandet. Hon klev och travade över några bommar som jag lagt ut och fick förstås rejält med beröm. Mallig blev hon och det var då jag bestämde mig för att fråga henne om hon faktiskt ville hoppa.
Oxern som själva löshoppningsbanan skulle avslutas med var ju uppbyggd, så allt som behövdes var lite uppmuntrande tillrop. Ariel kom i en lugn, fin galopp och bjöd verkligen bra på hindret. Hon hoppade det snyggt och jag ropade berömmande ord åt henne. Några malliga krumsprång á la Baloubet och så tog hon en sväng runt paddocken för att satsa igen! Fyra gånger kom hon på hindret, utan mer pådrivning än mitt beröm efter språnget. Hindret låg på 50 cm, det högsta hon hoppat hittills (oräknat boxväggen och paddockstaketet). Kan tilläggas att hon inte en enda gång satsade mot staketet.
Jag bestämde mig för att det fick vara färdigbyggt för idag och kunde med lätthet fånga in Ariel. Hon kom helt enkelt springande fram till mig, så det var bara att knäppa fast tygeln igen. Vi traskade tillbaka till hagen och jag berömde i massor. Hon var mycket nöjd och passade på att njuta av en liten rullning när hon väl var utsläppt i hagen igen. Hon som var så ren och fin...
Huvan...
Mötte upp henne i hagen, så snart hon såg att det var jag lade hon sig ned och rullade i leran. Snällt... Använde svettskrapan med piggar och lyckades få bort den mesta leran blandat med lösa hårstrån. Ariel verkade mycket nöjd över massagen. Hon har blivit mer på de senaste gångerna jag varit där och idag märktes det att hon ville GÖRA någonting. Jag lämnade henne dock åt sitt öde och letade igenom hagen efter flughuvan. Förut var jag glad över att den var svart för att inte påminna mig om Habinas, men nu ångrar jag mig. Kan jag få en orange huva istället? Letade i nästan en halvtimme utan att hitta den, däremot trodde jag att jag hittat den flera gånger och så visade det sig bara vara ännu en bajshög.
När jag väl gett upp borstade jag igenom Ariel lite mer och busade med henne i hagen. Hon tycker det är sååå roligt, studsar, bockar och brallar. Rätt vad det var så drog hon en rejäl repa genom hela vinterhagen och en bit upp i sommarhagen. De andra stod kvar hos mig och förstod inte alls vad som tagit åt Ariel. Så vände hon och galopperade tillbaka i samma jetplans-tempo. Den damen blir inte nådig i omhoppningarna...
Pussade hennes leriga mule hejdå och satte mig i bilen med ett nöjt leende. Var hemma redan vid åtta, vilket aldrig hänt under busstiden. Gissa om jag älskar min bil!
Klias lite
Åkte ut med intentionen att få någonting gjort, men det slutade med att jag mest myste. Jag kan ju alltid få någonting gjort nästa gång jag åker ut... Ariel mötte mig i hagen och tillsammans letade vi reda på flughuva. Hon tycker mycket om den och stod blickstilla när jag tog på henne den. Det enda hon reagerade på var när jag vek hennes ena öra. Hon tycker verkligen inte om att bli påmind om sin jättestorlek.
Använde skrapan och drog bort en massa hår. Hon fäller inte lika mycket längre, men det finns fortfarande en del hår kvar att bli av med. Hon njöt väldigt mycket över att bli kliad vid juvret, så myggen har nog redan börjat mumsa där. Nästa gång tänker jag ta med mig salva och smeta in henne lite.
Pussade Ariel hejdå och samlade sedan ihop lite saker som jag länge tänkt ta med mig hem, men avvaktat med i väntan på bil. Bland annat tog jag med mig alla foderhinkarna hem för diskning.
