När allt känns jobbigt.

Efter en lång och motig dag finns det inget så underbart som att borra ned näsan i Ariels päls och dra ett djupt andetag. Jag har bloggat om det förut, fjordlukt är något alldeles speciellt.

I onsdags hann jag inte göra så mycket med Ariel, mest stod jag faktiskt och bara höll om henne. Jag får hänga över hennes hals och rygg utan att hon bryr sig det minsta och självklart gör jag det ofta, så första uppsittningen inte skall bli så dramatisk.

Loka har börjat lära sig att jag är lektanten, hon kom ganska snabbt fram och krävde att vi skulle leka. Naturligtvis kunde jag inte säga nej, vem kan säga nej till livsglädje från tre tossiga unghästar? :-D

Medan Ariel återhämtade sig efter buset (lekte ungefär fem minuter) passade jag på att prata med uppfödaren om nya foderstaten. Ariel skall få börja äta lite mer kraftfoder, framför allt för att öka proteinintaget. Så nu skall uppfödaren långsamt fasa in henne på nya foderstaten som är 5 kg hösilage (allt hon orkar proppa i sig), 6 hg havre och 7 hg Hippo Alfa. Rent siffermässigt är foderstaten inte optimal, men det går inte att få i fröken så mycket mer foder. Har jag nämnt att jag längtar till sommarbetet?

Innan jag traskade hem i mörkret (bussen var för övrigt 20 min sen!) tog jag ett smärtfyllt farväl av Ariel. Både bokstavligt smärtfyllt (Ariel provsmakade min hästsvans) och bildligt (då jag inte träffar henne på åtta dagar). Ååååh vad jag älskar den här hästen! Min lilla ögonsten!

image30

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0