Inbyggd GPS...
Ariel var på ett strålande humör idag, eller var det jag som var glad och det smittade?
Gjorde i ordning för promenad, med lite extra visitation i form av tempning (37,88 grader) och pulsning (52 slag). Jag är lite skeptisk till pulsen. Räknade till 13 slag, men jag kan ha räknat i 20 sekunder (39 slag) istället för 15 sekunder. Nåja, så viktig är ju inte pulsen nu, men det vore trevligt om hon kunde vara lågpulsad.
Medan jag höll på kom det ingen reaktion från hennes sida, mer än att hon helst inte ville stå still utan att matte pratade med henne. Lite ögontjänare är hon allt...
Promenerade till banvallen, hade någon konstig idé om att vi skulle gå riktigt långt på den idag. Det var ju på tok för varmt (och för mycket flygfän!) för att orka något sådant. Ariel gick snällt bakom/bredvid mig hela tiden. Vi travade två pass, cirka en halv minut vardera och jag blev förstås alldeles slut av springandet. Ariel var mer oberörd och tyckte att vi kunde trava snabbare än vi gjorde. Däremot lyssnade hon hela tiden på när jag bad henne minska traven, så jag kände det aldrig som om jag tappade kontrollen.
Efter 20 minuter hade vi kommit fram till sommarhagen, det är alltså en kort bit av banvallen som går parallellt med sommarhagen. Där finns dessutom en grind in i hagen, så om man vill kan man ta sig in i eller ut ur hagen den vägen. Jag lät Ariel göra halt och beslöt mig snabbt för att hon faktiskt arbetat så bra idag att vi kunde sluta redan nu.
Öppnade grinden och lät en mycket ivrig Ariel skritta in. Hon var helt med på noterna om var hon befanns sig, trots att hästarna inte är i den bortre delen av sommarhagen så mycket. Hon kände absolut igen sig och visste vad som var på väg att hända. Matte tog av sidepullen!
Ariel stod kvar så pass länge som jag bad henne göra, när jag sade "tack" vände hon sig tvärt om och rusade genom hela hagen (tog säkert 2-3 minuter) till de andra hästarna. På håll kunde jag se att de blev förvånade att hon kom från det hållet. De hade ju stått och väntat på henne vid den vanliga grinden.
Jag är imponerad över Ariels kapacitet att hitta hem, imponerad av hennes lugn under våra promenader, när hon egentligen skulle kunna kasta sig runt, slita sig loss och rusa till sina hästkompisar. På något vis måste hon ändå uppskatta att umgås med mig, även om hon i de flesta lägen väljer hästkompisarna före.
Eller, det är inte riktigt sant det heller. När jag kom fram till flocken (efter 10 minuter) så kom Ariel mig till mötes, ville umgås med mig och bli kliad. Får hon välja står hon helst en liten bit ifrån flocken, så hon ser dem, och umgås med mig. Varför välja, när man kan ha båda, tycks hon resonera.
Gjorde i ordning för promenad, med lite extra visitation i form av tempning (37,88 grader) och pulsning (52 slag). Jag är lite skeptisk till pulsen. Räknade till 13 slag, men jag kan ha räknat i 20 sekunder (39 slag) istället för 15 sekunder. Nåja, så viktig är ju inte pulsen nu, men det vore trevligt om hon kunde vara lågpulsad.
Medan jag höll på kom det ingen reaktion från hennes sida, mer än att hon helst inte ville stå still utan att matte pratade med henne. Lite ögontjänare är hon allt...
Promenerade till banvallen, hade någon konstig idé om att vi skulle gå riktigt långt på den idag. Det var ju på tok för varmt (och för mycket flygfän!) för att orka något sådant. Ariel gick snällt bakom/bredvid mig hela tiden. Vi travade två pass, cirka en halv minut vardera och jag blev förstås alldeles slut av springandet. Ariel var mer oberörd och tyckte att vi kunde trava snabbare än vi gjorde. Däremot lyssnade hon hela tiden på när jag bad henne minska traven, så jag kände det aldrig som om jag tappade kontrollen.
Efter 20 minuter hade vi kommit fram till sommarhagen, det är alltså en kort bit av banvallen som går parallellt med sommarhagen. Där finns dessutom en grind in i hagen, så om man vill kan man ta sig in i eller ut ur hagen den vägen. Jag lät Ariel göra halt och beslöt mig snabbt för att hon faktiskt arbetat så bra idag att vi kunde sluta redan nu.
Öppnade grinden och lät en mycket ivrig Ariel skritta in. Hon var helt med på noterna om var hon befanns sig, trots att hästarna inte är i den bortre delen av sommarhagen så mycket. Hon kände absolut igen sig och visste vad som var på väg att hända. Matte tog av sidepullen!
Ariel stod kvar så pass länge som jag bad henne göra, när jag sade "tack" vände hon sig tvärt om och rusade genom hela hagen (tog säkert 2-3 minuter) till de andra hästarna. På håll kunde jag se att de blev förvånade att hon kom från det hållet. De hade ju stått och väntat på henne vid den vanliga grinden.
Jag är imponerad över Ariels kapacitet att hitta hem, imponerad av hennes lugn under våra promenader, när hon egentligen skulle kunna kasta sig runt, slita sig loss och rusa till sina hästkompisar. På något vis måste hon ändå uppskatta att umgås med mig, även om hon i de flesta lägen väljer hästkompisarna före.
Eller, det är inte riktigt sant det heller. När jag kom fram till flocken (efter 10 minuter) så kom Ariel mig till mötes, ville umgås med mig och bli kliad. Får hon välja står hon helst en liten bit ifrån flocken, så hon ser dem, och umgås med mig. Varför välja, när man kan ha båda, tycks hon resonera.
Kommentarer
Trackback
