Snö och foderfunderingar
Idag har snön verkligen vräkt ned, vilket Ariel verkar uppskatta rätt så mycket. I alla fall om man ser till hur hon såg ut när hon mötte mig...
Hon hade ingenting emot att traska in till stallet. Jag måste erkänna att jag börjar bli bortskämd, att inte ens behöva ta i grimskaftet en enda gång på väg från de andra hästarna, det är egentligen fantastiskt för en ettåring.
I stallet fick hon äta hö i massor. Jag har börjat oroa mig för att hon kommer att falla ur om hon fortsätter äta det hon får just nu. Men jag och stallägaren har bestämt att hon från och med nästa helg blir instängd i ligghallen från lunch till middag, med extra mycket hö, så hon verkligen hinner få i sig det hon behöver. Det känns som en mycket bra lösning. Förhoppningsvis passar hon även på och vilar lite, fast jag vet om att hon brukar sova i ligghallen annars också.
Medan hon mumsade på hö försökte jag få bort snöbollarna hon hade i hovskägget. Jag måste fotografera hennes hovskägg någon dag, det har verkligen blivit långt. Eller, långt är fel ord, det går liksom ända upp till knäna. Hm... Kan det vara ett arv ifrån pappa Hugo kanske?
Klippte lite man också, men det blev som vanligt inte särskilt vackert. Speciellt som jag lät henne äta hö samtidigt och således bara hade halsen i rätt position korta stunder. Efter ett tag gav jag upp och började fixa med hovarna istället. Då snön (=vätan) luckrat upp hovarna lite var det plötsligt mycket lättare att få bort rötan. Tyvärr var klantmatte tvungen att karva lite på sig själv också, så hovfixandet fick avbrytas för omplåstring av matte.
Ariel fick stå kvar inne en stund och mumsa lite till, sedan bar det av ut i hagen igen. Busade lite till hagen, men det känns aldrig som om jag tappar kontrollen över henne, utan så fort jag saktar in eller stannar så gör hon likadant. Stannar hon lite väl sent så behöver jag bara harkla mig så backar hon...
Nu sitter jag och försöker få ihop en vettig foderstat. Som det verkar nu behöver hon extra foderkalk då höet innehåller så förbaskat mycket fosfor. Men det löser sig säkert på något bra sätt. Fördelen med att hon är ensam i ligghallen några timmar är ju att jag dessutom kan ge helt andra mängder kraftfoder än vad de andra hästarna får. Som sagt, en riktigt bra lösning!
Hon hade ingenting emot att traska in till stallet. Jag måste erkänna att jag börjar bli bortskämd, att inte ens behöva ta i grimskaftet en enda gång på väg från de andra hästarna, det är egentligen fantastiskt för en ettåring.
I stallet fick hon äta hö i massor. Jag har börjat oroa mig för att hon kommer att falla ur om hon fortsätter äta det hon får just nu. Men jag och stallägaren har bestämt att hon från och med nästa helg blir instängd i ligghallen från lunch till middag, med extra mycket hö, så hon verkligen hinner få i sig det hon behöver. Det känns som en mycket bra lösning. Förhoppningsvis passar hon även på och vilar lite, fast jag vet om att hon brukar sova i ligghallen annars också.
Medan hon mumsade på hö försökte jag få bort snöbollarna hon hade i hovskägget. Jag måste fotografera hennes hovskägg någon dag, det har verkligen blivit långt. Eller, långt är fel ord, det går liksom ända upp till knäna. Hm... Kan det vara ett arv ifrån pappa Hugo kanske?
Klippte lite man också, men det blev som vanligt inte särskilt vackert. Speciellt som jag lät henne äta hö samtidigt och således bara hade halsen i rätt position korta stunder. Efter ett tag gav jag upp och började fixa med hovarna istället. Då snön (=vätan) luckrat upp hovarna lite var det plötsligt mycket lättare att få bort rötan. Tyvärr var klantmatte tvungen att karva lite på sig själv också, så hovfixandet fick avbrytas för omplåstring av matte.
Ariel fick stå kvar inne en stund och mumsa lite till, sedan bar det av ut i hagen igen. Busade lite till hagen, men det känns aldrig som om jag tappar kontrollen över henne, utan så fort jag saktar in eller stannar så gör hon likadant. Stannar hon lite väl sent så behöver jag bara harkla mig så backar hon...
Nu sitter jag och försöker få ihop en vettig foderstat. Som det verkar nu behöver hon extra foderkalk då höet innehåller så förbaskat mycket fosfor. Men det löser sig säkert på något bra sätt. Fördelen med att hon är ensam i ligghallen några timmar är ju att jag dessutom kan ge helt andra mängder kraftfoder än vad de andra hästarna får. Som sagt, en riktigt bra lösning!
Kommentarer
Trackback
