Ariel 3525

Eftersom det är första veckan på nya jobbet har jag inte riktigt kommit in i rutinerna. Det ledde till att jag kom iväg lite väl sent till stallet, med en del stress i systemet. Skyndade mig att ta in Ariel ifrån hagen, tur att hon är så lättfångad! Jag hade tänkt mäta henne idag, men jag nöjde mig med att avmaska och ta lite kort. Kameran var lite muppig, men här är i alla fall Ariel 25 månader gammal:



Sedan tog jag på henne senskydd, sidepull och sadel. Planen var att först löslongera henne med sadeln, så hon skulle få hoppa av sig lite och sedan longera riktigt. Men väl framme i rundkorallen hann hon inte många steg förrän sadeln satt långt fram på manken. Jag har tidigare varit lite osäker på om mina sadlar passade Habina och Hampus, men nu är jag säker. Så som sadeln åkte fram på Ariel har jag aldrig sett på en häst förut. Hopplöst! Jag hade ett fasligt sjå med att försöka spänna sadelgjorden i stallet, eftersom Ariels mage var för stor. Nu när sadeln åkte fram blev ju sadelgjorden lös också och jag är förvånad över att sadeln inte snurrade runt. Ariel var väldigt missnöjd med situationen, men ville samtidigt inte lyssna när jag kallade på henne. Istället sprang hon runt, runt tills hon blev trött och gick med på att gå in till matte i mitten. Det känns som vi har massor att jobba med för att få tillbaka den där känslan i rundkorallen som vi hade innan sommaren.

Arg över den dumma sadeln och den istadiga hästen traskade vi hem, Ariel hela tiden uppmärksam på vad matte gjorde. Stannade några gånger längs vägen och hon är verkligen 100 % säker på detta nu. Blev lite gladare över lydigheten vid hand, men besvikelsen över sadeln ville ändå inte släppa.

I stallet tog jag av grejerna och funderade ett ögonblick på att bara släppa ut Ariel i hagen igen. Men ridsuget tog över, så jag tog på säkerhetsvästen och satte upp barbacka igen. Ariel är numera helt med på noterna och följer lättare med när jag ger ledande tygel. Några småprotester blev det förstås, men på det hela taget verkade hon nöjd över att ha matte med sig på promenad. Själv kunde jag för första gången verkligen slappna av, det var som om det sjönk in att Ariel vill ha kvar mig på ryggen, så jag kunde njuta av hennes härliga rörelser.

Efter att Ariel var på plats i hagen och alla saker var undanstuvade lite hjälpligt skyndade jag mig att fodra bantarhästarna. Givetvis saknade Ariel och Sunna vatten, så det var bara att leta reda på vattenslangen i mörkret och ge dem vatten. Typiskt när jag är så stressad!

Sadelproblemet hoppas jag ger med sig med en svanskappa och bättre sadelgjord. Det dumma är att jag har en svanskappa hemma hos mina föräldrar, som jag till och med tittade på i somras, men jag tänkte inte ens på att Ariel skulle behöva den. Dessutom är jag lite osäker på om det fanns en hållare för svanskappa på wintec-sadeln, måste kolla det på lördag, så får jag åka en sväng förbi Hööks på måndag eller tisdag nästa vecka.