Ariel 3525

Idag hade jag bestämt mig för att tömköra Ariel, så efter lite avborstning och hovkoll (ingen röta...) åkte selen på. Den var deprimerande för liten och jag kände ett sting av sorg (älskar min bröstsele!) tills jag kom på att alla spännen var spända på innersta hålet... Så det var ju bara att spänna ut lite här och var så satt bröstselen riktigt okej.

Efter att ha trasslat i ordning tömmarna tränsade jag och satte fast tömmarna i sidepullen. Sedan gav vi oss av, Ariel lite skeptisk och jag ivrigt påhejande. Hon kan absolut vändande hjälper nu, men satte sig ofta på tvären bara för att. Man behöver verkligen en ängels tålamod när hon sätter den sidan till, men idag hade jag det och turen avlöpte riktigt bra. Vid ett tillfälle blev hon rejält rädd och drog, men sansade sig när jag gjorde förhållningar och pratade lugnande. Hon hade förmodligen gått i andra tankar och helt missat att det gick får i hagen vi gick parallellt med, för det var dem hon blev rädd för. När hon sedan såg vad det var blev hon generad, inte var hon väl rädd för får heller! Försökte till och med göra ett par utfall emot dem...

Hemma igen trixade jag lite på stallplanen innan hon fick göra halt och det var nog för idag. Hon var överlag väldigt duktig att köra, och jag är övertygad om att hon kommer bli lättare att rida framöver också. Som det har varit hittills har jag ju inte haft något som helst stöd i sitsen, kombinationen dålig balans, hala byxor och glansig hästrygg gör ju att jag inte riktigt vågar ta i med tygeltagen. När sadeln väl är invand tror jag det kommer gå mycket lättare. Tills dess trånar jag efter att få sitta upp...

När jag kom hem kollade jag igenom träningsdagboken och upptäckte att senaste gången jag tömkörde var i mars... Inte undra på att hon var lite fundersam över vad selen var för något. Bäst jag tränar vidare med tömkörningen framöver!