Ariel 3525

Det var egentligen inte tänkt att jag skulle åka till Ariel idag. Men när jag insåg att det faktiskt fanns tid över så kunde jag ju inte låta bli.

Ariel var inte särskilt intresserad av att komma, hon har blivit alltmer skeptisk till diket som går genom hagen och ville inte ta sig över det bara för att komma till matte. Så jag fick gå och hämta henne istället. Med grimma på sig är det tydligen inte farligt med diket längre.

Hon fick som vanligt stå i boxen och äta hö medan jag borstade av henne och kratsade hovarna. Det senare är egentligen onödigt, hon har ingenting i hovarna, men jag vet hur jobbig hon blir om jag inte lyfter hovarna på ett par veckor, så det är lika bra att hålla det alert. Hämtade sedan sadeln som Ariel knappt tittade åt. Lade på och spände sadelgjorden utan någon som helst reaktion. Satte fast min nya fina svanskappa, som givetvis är röd.

Tog sedan på kapsonen även fast Ariel försökte vända på huvudet ifrån mig. Anade redan då vad det här skulle bli för typ av pass.

Ute på gårdsplanen blev det livat nästan direkt. Ariel var vansinnig över den nya dumma svanskappan. Inte för att jag tror att hon hade varit mindre vansinnig över den gamla, men svanskappor är uppenbarligen fruktansvärt hemska.

Jag lät Ariel studsa bäst hon ville, så länge hon fortsatte framåt sedan och givetvis höll sig på voltspåret. Efter ett par varvbyten kom utbrotten med allt längre mellanrum och när hon travat hela två varv i lugn fin form avslutade vi. Jämfört med tidigare longeringar har hon dock MYCKET lättare att ta förhållningar. Det känns bra, även om jag vet att det delvis är för att jag longerade med kapson och inte sidepull. Hon ogillar kapsonen just därför att den ger henne så tydligt tryck på nosryggen, medan sidepullen ger mycket mer frihet. Men nu är hon ändå så pass gammal att det är dags att höja kraven en del, så hon får finna sig en elak matte ibland.

Inne i stallet igen borstade jag av henne och pysslade på lite med utrustningen. Hon fick kraftfoder också, innan jag tog på sidepull och gick ut med henne igen. Barbackaridning tillbaka till hagen...

Ariel var verkligen helt fenomenal. Stod stilla vid pallen så fort matte sagt till. Stod som en staty medan matte satte upp och grejade med tyglar och spö. Gick med långa vägvinnande och avslappnade steg mot hagen när matte bett om skritt. Hon har fått en helt ny stabilitet, vinglade inget alls utan gick dit hon skulle och med en ny självsäkerhet i steget. Jag vet inte om det är den allmänna mognaden, träningen med mig gående bakom hennes bog eller en kombination av båda, men någonting har hänt.

Jag kunde förstås inte låta bli att skritta förbi grinden och skritta ända ut till vägskälet. Ariel fortsatte kliva på lugnt, tills hon fick syn på en stor traktor (som givetvis startade!). Då stannade Ariel och tittade efter traktorn, med ett öra bakåtvinklat för att invänta mattes order. När traktorn passerat smackade jag mjukt och Ariel fortsatte framåt.

Efter några meter bad jag om halt och satt av. Berömde massor och Ariel blev förstås mallig. Men känslan hon gav mig, känslan av 100 % tillit även när matte är på ryggen, den var helt fantastisk. Jag bubblar fortfarande av glädje över min fina flicka.