Ariel 3525

Jag har världens finaste och mest underbara häst! Nedan följer ännu ett skrytinlägg, så ni som är less på sådana rekommenderas att surfa vidare till andra sidor.

Tänkte ta in Ariel direkt ifrån hagen, men eftersom hovslagaren var där dagen innan var grimman inte på plats. Kände mig dock lat, så jag gjorde en egen grimma av min halsduk. Ariel den ängeln följde mig snällt hela vägen till stallet, i sällskap med min cykel dessutom! I stallet fick hon belöning i form av kraftfoder och jag passade på att fota en bevisbild.



Efter att hon ätit klart tog jag på riktiga grimman och så fick hon mumsa hö istället. Jag borstade av henne som hastigast, kratsade hovarna och pussade lite på henne. Sedan åkte senskydden och sidepullen på och vi begav oss till rundkorallen. K ringde precis när vi lämnat stallet och undrade om vi inte kunde gå på promenad i mörkret ihop. Så vi bestämde att jag skulle busa av Ariel i rundkorallen och sedan komma tillbaka för att ta på mer reflexer.

Ariel har börjat dra mer och mer mot grinden när hon springer i rundkorallen, så idag tänkte jag kräva lite mer "fortsätt framåt" av henne. Hon bockade och sparkade bakut för första gången på evigheter, och hade riktigt roligt varje gång jag bad om galopp. Efter fem minuter var vi bägge nöjda och så traskade vi upp till stallet igen.

Där inne stod Idunn och väntade ivrigt på vår ankomst. Jag tog på reflexer på Ariel och mig, sedan gick vi samma väg som förra fredagen, det vill säga förbi kyrkan och till hembygdsgården. Idunn och K har ett helt annat tempo än mig och Ariel, så målet denna tur var att helt enkelt hänga med. Rejäl powerwalk! Jag är ju lite feg av mig också, halkar Ariel till så vill jag sänka tempot, men idag blev det inget sådant.

Idunn var lite orolig över bilarna, men Ariel reagerade inte alls. Duktig tjej! Vi travade flera småsnuttar (för att komma ikapp), hoppade banken igen (eh, hon kliver snarare nedför banken) och tränade både på att gå först och sist. Ariel gillar både och, men det kändes som hon fick lite mer tempo när hon gick först. På slutet fick Idunn gå i förväg, just för att träna på att de inte går tillsammans hela tiden. Ariel brydde sig inte, utan var mer intresserad av ifall Sunna skulle möta oss eller inte.

I stallet fick Ariel pusta ut med täcke och så stretchade jag. Idunn lämnade stallet tidigare än oss och Ariel var rätt så lugn när hon var ensam igen. Men det behövs fortfarande mer träning på den delen.

K och jag pratade lite om hur oerhört lugn och självsäker Ariel är när man är ute på promenad. Vi skämtade om att jag skulle kunna sitta upp och rida utan att hon skulle blinka. Men även om hon rent mentalt är klar för det är hon ju absolut inte klar rent fysiskt. Så jag bidar min tid och är bara lite avundsjuk på K som skall börja rida Idunn i sommar...