Överskottsenergi är onödigt
Efter att veterinären åkt iväg tog jag på Ariel sidepullen och knäppte på nova-bettet. Hon började förstås genast tugga en massa, men så snart vi promenerat iväg så glömde hon bort att hon hade bett i munnen.
Vi gick genom sommarhagen ut till banvallen och längs banvallen tillbaka till stallet. Ariel var som en känguru i början, studsade än hit och än dit. Jag fick säga ifrån flera gånger, men till hennes fördel skall sägas att hon lyssnade väldigt bra. Några minuter i alla fall... Det kändes dock aldrig som i förrgår, att jag inte hade kontroll, utan det var tydligt att allt handlade om överskottsenergi.
Vi hoppade över tre eller fyra diken, hela tiden med fokus på att vara lugna och kunna stanna efter landningen. Jag vill inte ha henne rusandes efter hoppet och hon verkar ha förstått hur jag vill ha det. Gostjejen! I början av banvallen drog hon iväg i skritten, men när hon märkte att jag följde med och höll samma tempo så lugnade hon ned sig. Sista biten hem var hon väldigt lugn och avslappnad. Överskottsenergin var borta och hon var snälla, lydiga Ariel igen. Men jag har lärt mig läxan att inte testa nya saker när hon inte varit igång på ett tag. Hon blir helt enkelt för ivrig och hoppig då. I sådana lägen är det bättre att ta en vanlig promenad istället. Vi träffade på en sopbil också, och Ariel ville gärna följa med sopbilen bort längs vägen. Knäpphäst!
Åter vid stallet passade vi på att lastträna igen. Även den här gången tyckte Ariel det var roligare att hjälpa matte med baklämmen, än att faktiskt gå in i transporten. Nu knakar golvet så mycket att till och med jag tycker det är lite läskigt. Ariel stod dock lugnt, även när jag vänt henne och vi spanade på fåren. Sedan bar det av till hagen för lite kraftfoder.
Jag har grubblat en del kring det här med tömkörning kontra promenader. Förmodligen är jag lite mer osäker när jag tömkör än när jag promenerar, vi har ju trots allt promenerat ihop mycket längre än vi tömkört. Dessutom är Ariel inte helt införstådd med vändande hjälper och det krånglar ju till det ytterligare. Jag funderar faktiskt på att lägga ned hela inkörningsprojektet, åtminstone känns det så nu. Delvis på grund utav den ekonomiska biten. Bara sele kostar ju tretusen och så måste jag köpa vagn dessutom. Jag är inte överdrivet road av körning, det är snarare något jag ser som en bonus om nu hästen ändå är inkörd. Förmodligen kommer jag inte köra Ariel särskilt ofta. Nåja, jag får se hur jag gör framöver.
Vi gick genom sommarhagen ut till banvallen och längs banvallen tillbaka till stallet. Ariel var som en känguru i början, studsade än hit och än dit. Jag fick säga ifrån flera gånger, men till hennes fördel skall sägas att hon lyssnade väldigt bra. Några minuter i alla fall... Det kändes dock aldrig som i förrgår, att jag inte hade kontroll, utan det var tydligt att allt handlade om överskottsenergi.
Vi hoppade över tre eller fyra diken, hela tiden med fokus på att vara lugna och kunna stanna efter landningen. Jag vill inte ha henne rusandes efter hoppet och hon verkar ha förstått hur jag vill ha det. Gostjejen! I början av banvallen drog hon iväg i skritten, men när hon märkte att jag följde med och höll samma tempo så lugnade hon ned sig. Sista biten hem var hon väldigt lugn och avslappnad. Överskottsenergin var borta och hon var snälla, lydiga Ariel igen. Men jag har lärt mig läxan att inte testa nya saker när hon inte varit igång på ett tag. Hon blir helt enkelt för ivrig och hoppig då. I sådana lägen är det bättre att ta en vanlig promenad istället. Vi träffade på en sopbil också, och Ariel ville gärna följa med sopbilen bort längs vägen. Knäpphäst!
Åter vid stallet passade vi på att lastträna igen. Även den här gången tyckte Ariel det var roligare att hjälpa matte med baklämmen, än att faktiskt gå in i transporten. Nu knakar golvet så mycket att till och med jag tycker det är lite läskigt. Ariel stod dock lugnt, även när jag vänt henne och vi spanade på fåren. Sedan bar det av till hagen för lite kraftfoder.
Jag har grubblat en del kring det här med tömkörning kontra promenader. Förmodligen är jag lite mer osäker när jag tömkör än när jag promenerar, vi har ju trots allt promenerat ihop mycket längre än vi tömkört. Dessutom är Ariel inte helt införstådd med vändande hjälper och det krånglar ju till det ytterligare. Jag funderar faktiskt på att lägga ned hela inkörningsprojektet, åtminstone känns det så nu. Delvis på grund utav den ekonomiska biten. Bara sele kostar ju tretusen och så måste jag köpa vagn dessutom. Jag är inte överdrivet road av körning, det är snarare något jag ser som en bonus om nu hästen ändå är inkörd. Förmodligen kommer jag inte köra Ariel särskilt ofta. Nåja, jag får se hur jag gör framöver.
Kommentarer
Trackback
