Promenad i mörker

Ariel stod och åt hö när jag kom, så istället för att ta in henne direkt gick jag och förberedde utrustningen i stallet. Bestämde mig för att testa transportskydden på henne. Dessa skydd köpte jag när Hampus var ett år gammal (1998) och de har använts varje gång han varit ute på äventyr. Alltså några gånger till sommarbete, en gång till träning samt förstås tur och retur Linköping (65 mil!). Efter tvätt och borstning (2005) var de som nya igen och har sedan legat i en låda i väntan på HÄSTEN.



Jag tog alltså på Ariel skydden medan hon åt kraftfoder. Lät henne nosa på dem, men hon var marginellt intresserad. Det fanns ju havre! Jag blev förvånad över hur bra de satt på henne. Framben:



Och bakben:



Efter att Ariel ätit upp kraftfodret tog vi oss en promenad runt i ladugården. Jag väntade mig någon slags reaktion, om inte annat åtminstone några höga bakben, men icke. Hon följde mig snällt runt överallt, som om hon alltid hade transportskydd på sig. Vi gick snäva svängar och backade på ett par ställen. Hur cool som helst!

Sedan fick hon äta hö ("Hö! Jag har inte sett mat på en vecka!") medan jag borstade kroppen och kratsade hovarna. Sedan tänkte jag faktiskt gå ut med henne i hagen igen, men då började hon pocka på mer uppmärksamhet, trampa runt och ha sig. Hon lugnade sig inte förrän jag hämtat och satt på henne reflexerna (!). Sedan tog jag på sidepullen och så gav vi oss ut på en spontanpromenad i mörkret.

Vi har ju aldrig gått i mörker förut och Ariel var lite småfeg. Jag bestämde mig för att det fick ta hur lång tid som helst, så hon inte skulle bli orolig av mörker framöver. Vi klättrade uppför en brant, gick förbi kyrkan och skolan, passerade ett övergångsställe ("VITA linjer matte!") och travade en kort, kort snutt på hemvägen.

Vi hittade en "bank" som Ariel först fick klättra längs sidan uppför och sedan hoppa nedför. Hon tog sig ned på ett väldigt lugnt sätt. Sedan hamnade vi vid en minidansbana (?) och jag kunde inte motstå att be Ariel traska uppför. Efter att ha idiotförklarat matte gjorde hon snällt som jag bad om.

Väl hemma var Ariel riktigt lugn och avslappnad, hon åt nöjt av höet medan jag stretchade henne. Hade på henne fleecetäcket en stund och gick även ut med det i hagen. Idunn, som aldrig sett Ariel i täcke förut, var tvungen att lyfta på bakre fliken för att se så det verkligen var Ariel därunder...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0