Snabb promenad
Jag börjar misstänka att jag skaffat mig en träningsnarkoman till häst. Tog in henne från hagen och lät henne äta hö medan jag pysslade på. Hon åt glatt (med ett öga åt mitt håll) ända tills jag började skramla med sidepullen. Då var hennes fokus helt och hållet på mig och hon trampade ivrigt fram och tillbaka. Jag som trott att hon varit orolig att bli lämnad ensam i stallet... Hon är rädd att inte få följa med ut på träning. Oj, oj...
Vi promenerade iväg längs banvallen och Ariel var allmänt studsig. Mötte ett par hundar som flåsade vilt, drog i sina koppel och skällde åt henne. Ariel stack iväg först, men när jag fått stopp på henne stod hon stilla och tittade. Hon visade tydligt att hon tyckte det var läskigt, men när hundarna försvunnit och jag berömt henne blev hon väldigt mallig. Hon noppade i tygeln och föreslog att vi skulle busa en stund. Road fick jag dämpa hennes iver lite, det var trots allt ingen kapplöpning vi var ute på.
Längre bort på banvallen, lagom till att vi skulle vända hemåt och Ariel verkade trött, mötte vi ett hästekipage. Hälsade som sig bör och Ariel tyckte att vi absolut skulle följa med dem. Men hon lyssnade direkt jag sade åt henne att vi skulle fortsätta bortåt. Gick några meter bortåt innan vi vände. Nu var Ariel superpigg igen, för hon skulle ju ikapp hästen! Jag krävde att hon skulle hålla sin skritt och därmed blev det en riktig powerwalk för oss.
Innan vi kommit ikapp vek vi av genom sommarhagen, så Ariel fick hoppa lite diken och klättra runt lite istället. Vi avslutade turen med att trava upp och nog fanns det ork kvar! Jag sprang mig riktigt flåsig. Stretchade igenom och lät henne sedan gå ut i hagen med de andra.
Jag längtar verkligen till 2012 när jag får uppleva dessa krafter på distansbanan!
Vi promenerade iväg längs banvallen och Ariel var allmänt studsig. Mötte ett par hundar som flåsade vilt, drog i sina koppel och skällde åt henne. Ariel stack iväg först, men när jag fått stopp på henne stod hon stilla och tittade. Hon visade tydligt att hon tyckte det var läskigt, men när hundarna försvunnit och jag berömt henne blev hon väldigt mallig. Hon noppade i tygeln och föreslog att vi skulle busa en stund. Road fick jag dämpa hennes iver lite, det var trots allt ingen kapplöpning vi var ute på.
Längre bort på banvallen, lagom till att vi skulle vända hemåt och Ariel verkade trött, mötte vi ett hästekipage. Hälsade som sig bör och Ariel tyckte att vi absolut skulle följa med dem. Men hon lyssnade direkt jag sade åt henne att vi skulle fortsätta bortåt. Gick några meter bortåt innan vi vände. Nu var Ariel superpigg igen, för hon skulle ju ikapp hästen! Jag krävde att hon skulle hålla sin skritt och därmed blev det en riktig powerwalk för oss.
Innan vi kommit ikapp vek vi av genom sommarhagen, så Ariel fick hoppa lite diken och klättra runt lite istället. Vi avslutade turen med att trava upp och nog fanns det ork kvar! Jag sprang mig riktigt flåsig. Stretchade igenom och lät henne sedan gå ut i hagen med de andra.
Jag längtar verkligen till 2012 när jag får uppleva dessa krafter på distansbanan!
Kommentarer
Postat av: Karen
Träningsnarkoman-genen kan nog komma från Hugo. Mina är nämligen likadana och dom har ju Hugo som pappa/morfar. Alltid pigga på att följa med på nya äventyr och energin tar aldrig slut! Oftast är det bra, ibland önskar man att en liten avmattning skulle märkas efter några timmar i alla fall :-) Fast det måste vara perfekt för dig som vill ha en distanshäst!
Trackback
