Den lyckliga ballongen

Åkte till Ariel en sväng efter jobbet. Inte för att hon behöver mig, utan för att jag behöver henne. Att bara stå och hålla om en ljuvligt doftande fjordhäst är som balsam för själen. Visst orkar jag jobba några dagar till, om belöningen är att jag kan ta hand om min älskling.

Jag hittade henne långt bort i hagen, nöjt betande. Hon ser högdräktig ut på håll, men när man känner längs revbenen är hon fortfarande i lagom hull. Det är bara så mycket mer volym än tidigare. Hon blev glad över att se mig och kom mig till mötes. Ville veta vad som fanns i hinken och sedan mysa med mulen på min axel en stund.

Jag borstade bort lite lera, visiterade henne, kratsade tallrikshovarna och smorde in juvret. Det sista var så skönt att hon nästan ville klia tillbaka, fast hon vet att hon inte får. Så hon kliade en sten istället.

Huvan var givetvis borta och efter en halvtimmes letande gav jag upp. Visst är den vit och lätt att se, men inte i knähögt gräs... Ariel följde mig hela tiden, något fundersam över varför matte ville gå omkring i hagen utan att äta. En sista kram fick hon och sedan åkte jag med harmoni i sinnet hemöver.

Stallägaren har för övrigt löst mitt funderande kring löshoppning. Hindren är bortflyttade eftersom paddocken har klippts och eftersom jag inte köpt något eget måttband än så får det bli löshoppning först till hösten igen. Så skönt när någon annan tar hand om ens beslut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0