Höstig promenad
Transporten är på tillfälligt besök den här helgen, så jag och K synkroniserade våra besök för att hjälpas åt med lastträning.
Tog in Ariel från hagen med lite protester från Sunna. Enligt K hade de lekt hela förmiddagen (Sunna är 15 år i år) och det märktes en del på Ariel. Hon var lite på tårna och buset lyste ur ögonen på henne. Jag skänkte en tacksam tanke till att jag faktiskt satt på henne igår. Idag skulle jag inte vilja sitta på henne.
Lastade direkt utan några som helst protester. Sedan blev det lite av- och pålastningar tills jag var nöjd och så fick Ariel stå uppbunden en bit bort medan vi satte fast mellanväggen för första gången. Ariel fick kliva på igen och stå ett tag först med mellanväggen enbart, sedan med bommen bakom och slutligen med lämmen uppe. Hon brydde sig inte ett skvatt, kändes så himla skönt! Vid avlastningen lyckades K klanta till sig och tappa bommen så det small i väggen, men Ariel brydde sig inte alls.
Sedan fick hon stå uppbunden igen medan Idunn lastades på samma sätt. Inga som helst problem där heller, Idunn älskar verkligen transporten (eller havren). Jag testade att lasta Ariel en sista gång, men med mellanväggen redan fastsatt. Det tyckte Ariel var en jättedum idé. Till skillnad från Idunn fick hon ju ingen havre och nu hade hon lessnat på mattes tragglande. Hon påpekade tydligt att hon KAN gå in i transporten och kan vi möjligen göra något roligt nu?
Så där lärde jag mig en sak till om Ariel (jag som trodde jag kunde henne nu). Gör hon något rätt en gång, så är det ingen mening att göra det igen. Då kan hon det. Antingen skall kraven då höjas (som att stänga lämmen, höja hindren, testa trava etc.) eller så skall vi avsluta träningen helt. Att traggla samma övning flera gånger är inget som passar damen och där får jag böja mig helt enkelt. Dock fick jag in henne i transporten igen, så jag vann diskussionen även om jag insåg att det egentligen var en onödig sådan.
Sedan gjorde vi oss klara för promenad och så gav vi oss iväg på äventyr (äntligen matte!). Vi gick vägen som jag så länge velat gå med Ariel, vägen som jag ridit på Zari och tyckte så mycket om. Man går längs asfalt, grusväg, skogsväg, tegel, stigar, stenhällar, ja verkligen alla sorters underlag. Det går uppåt och nedåt, lite snäva svängar ibland och raka travsträckor ibland.
Ariel var überpigg i början, ville nästan trava hela tiden fast matte gick i skrittempo. Hon försökte till och med nafsa efter K när hon kom åt, bara för att försöka få igång henne och Idunn. Allt eftersom lugnade hon dock ned sig och när vi blivit passerade av tre stycken bilar efter varandra utan att hon reagerade förstod jag att hon traskat av sig den mesta studsigheten.
Det var en bra miljöträningspromenad också, vi träffade på en miniskotare som avverkade lite träd i en dunge och så mötte vi världens-snyggaste-islandshäst (enligt mig och Ariel), en skimmel som bor i hagen med världens-mest-farliga-shetlandsponny (enligt Ariel). Ariel blåste upp sig ordentligt och försökte imponera, men höll sig snällt vid min sida ändå. Ingen shettis syntes dock som tur var, så vi kunde fortsätta i lugnt tempo hemåt.
Sista biten var Ariel väldigt trött. Jag fick henne att trava några pass ändå, men det märktes på henne att en timmes promenad är precis lagom för små bäbisar.
Både Ariel och Idunn släpptes ut i hagen direkt och Ariel fick sitt kraftfoder i hagen. Dyblöt av regnet bytte jag sedan om och satte mig i en varm bil och åkte hemåt. Lyxigt kändes det kan jag lova!
Tog in Ariel från hagen med lite protester från Sunna. Enligt K hade de lekt hela förmiddagen (Sunna är 15 år i år) och det märktes en del på Ariel. Hon var lite på tårna och buset lyste ur ögonen på henne. Jag skänkte en tacksam tanke till att jag faktiskt satt på henne igår. Idag skulle jag inte vilja sitta på henne.
Lastade direkt utan några som helst protester. Sedan blev det lite av- och pålastningar tills jag var nöjd och så fick Ariel stå uppbunden en bit bort medan vi satte fast mellanväggen för första gången. Ariel fick kliva på igen och stå ett tag först med mellanväggen enbart, sedan med bommen bakom och slutligen med lämmen uppe. Hon brydde sig inte ett skvatt, kändes så himla skönt! Vid avlastningen lyckades K klanta till sig och tappa bommen så det small i väggen, men Ariel brydde sig inte alls.
Sedan fick hon stå uppbunden igen medan Idunn lastades på samma sätt. Inga som helst problem där heller, Idunn älskar verkligen transporten (eller havren). Jag testade att lasta Ariel en sista gång, men med mellanväggen redan fastsatt. Det tyckte Ariel var en jättedum idé. Till skillnad från Idunn fick hon ju ingen havre och nu hade hon lessnat på mattes tragglande. Hon påpekade tydligt att hon KAN gå in i transporten och kan vi möjligen göra något roligt nu?
Så där lärde jag mig en sak till om Ariel (jag som trodde jag kunde henne nu). Gör hon något rätt en gång, så är det ingen mening att göra det igen. Då kan hon det. Antingen skall kraven då höjas (som att stänga lämmen, höja hindren, testa trava etc.) eller så skall vi avsluta träningen helt. Att traggla samma övning flera gånger är inget som passar damen och där får jag böja mig helt enkelt. Dock fick jag in henne i transporten igen, så jag vann diskussionen även om jag insåg att det egentligen var en onödig sådan.
Sedan gjorde vi oss klara för promenad och så gav vi oss iväg på äventyr (äntligen matte!). Vi gick vägen som jag så länge velat gå med Ariel, vägen som jag ridit på Zari och tyckte så mycket om. Man går längs asfalt, grusväg, skogsväg, tegel, stigar, stenhällar, ja verkligen alla sorters underlag. Det går uppåt och nedåt, lite snäva svängar ibland och raka travsträckor ibland.
Ariel var überpigg i början, ville nästan trava hela tiden fast matte gick i skrittempo. Hon försökte till och med nafsa efter K när hon kom åt, bara för att försöka få igång henne och Idunn. Allt eftersom lugnade hon dock ned sig och när vi blivit passerade av tre stycken bilar efter varandra utan att hon reagerade förstod jag att hon traskat av sig den mesta studsigheten.
Det var en bra miljöträningspromenad också, vi träffade på en miniskotare som avverkade lite träd i en dunge och så mötte vi världens-snyggaste-islandshäst (enligt mig och Ariel), en skimmel som bor i hagen med världens-mest-farliga-shetlandsponny (enligt Ariel). Ariel blåste upp sig ordentligt och försökte imponera, men höll sig snällt vid min sida ändå. Ingen shettis syntes dock som tur var, så vi kunde fortsätta i lugnt tempo hemåt.
Sista biten var Ariel väldigt trött. Jag fick henne att trava några pass ändå, men det märktes på henne att en timmes promenad är precis lagom för små bäbisar.
Både Ariel och Idunn släpptes ut i hagen direkt och Ariel fick sitt kraftfoder i hagen. Dyblöt av regnet bytte jag sedan om och satte mig i en varm bil och åkte hemåt. Lyxigt kändes det kan jag lova!
Trackback
